Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 7914 ggr
LoTuss
2011-01-11 17:52

AS och självmordstankar

Hej!

Har en liten fundering. Det är så att jag har diagnostiserats med AS, men är även just nu deprimerad. Har kontakt med psyket och har starka självmordstankar.

Mina kontakter där antyder att det är AS relaterar?!? Att folk med AS ofta har självmordstankar samt att jag pga min AS inte kan släppa tankarna??

Tycker själv att det låter konstigt och känner att de inte riktigt tar mig på allvar. Liksom bara viftar bort det som en AS grej…

Det jag kan tänka mig är att många med AS mår dåligt pga att känna sig så missförstådda och utanför, men inte att AS per automatik gör att man får självmordstankar.

Eller, som en anhörig påpekade, att AS personer ofta har självskadebeteende… Att det oxå har med AS att göra?!?

Någon med erfarenhet av detta eller nån som bara har tankar och synpunkter.

Tack!

Annons:
[aspie]
2011-01-11 18:02
#1

Vet inte om det har med AS att göra men visst funderar jag då och då på att avsluta allt. Vet att det finns fler som tänker lika. Självskade beteende hade jag som liten då jag bet mig blodig när ångesten blev för stor. Jag har AS

LoTuss
2011-01-11 18:09
#2

Min samtalskontakt hävdar att det är pga min AS som jag "låst fast" mig i min självmordsplan. Jag har nu i flera månader envist hävdat att jag ska göra det bara jag gjort klart vissa projekt. Inget de säger biter på mig. Jag har brestämt mig!

Det KAN ju vara den berömda målmedvetenheten som man med AS har? Att om man bestämt sig för något så genomför man det…

Men samtidigt, om inte vissa händelser inträffat som ledde mig ner i denna depression, så skulle jag aldrig ha tänkt ut de här planerna. Trotsa att jag ju har (ovetandes) haft AS i hela livet…

[aspie]
2011-01-11 18:37
#3

Ja, det kanske kan bero på att du "låst fast dig" pga AS. Vet ju att jag brukar "låsa mig" och min dotter är likadan om inte värre.

Blomkrukan
2011-01-11 18:43
#4

Jag hade självskadebeteende och självmorstankar när jag var i en djup depression. Då ansågs det beror på depressionen.

När jag flyttade kom någon på att göra neuropsykologiska tester. Dom kom fram till att mycket tyder på Aspergers (fler tester krävs för diagnos).

Efter att det kommit fram så har ingen sagt till mig att självmordstankar mm berodde på AS. Jag har varit depremerad tidigare en massa gånger men då utan självskadebeteende och självmordstankar.

Det låter jobbigt för dig. Min psykokog använde sig av KBT vilket hjälpte mig. Du kanske kan försöka få det också?

LinaIsabell
2011-01-11 22:44
#5

Hur som helst och vad det än beror på så ska du tas på allvar om du har självmordstankar! Dåligt utav dem. 

Personer med Aspergers syndrom tror man oftare blir deprimerad än andra. Varför är väl inte känt, kan bero på fysiska, psykiska eller sociala faktorer. Så det kan nog vara så att din depression kanske inte hade varit där om du inte hade haft AS. Då kanske du inte hade haft lika lätt att få det.

Alla kan drabbas av depression, men det finns ju riskgrupper som har större chans att drabbas, och AS med mera är väl en utav dem. 

Men hur som helst ska du få hjälp med det, för din depression är inte en del utav din AS. Det är bara så att din AS gör dig mindre motståndstålig mot det. Men det är fortfarande helt skilda saker, och självmordstankar är aldrig något man ska vifta bort.

LinaIsabell
2011-01-11 22:44
#6

Hur som helst och vad det än beror på så ska du tas på allvar om du har självmordstankar! Dåligt utav dem. 

Personer med Aspergers syndrom tror man oftare blir deprimerad än andra. Varför är väl inte känt, kan bero på fysiska, psykiska eller sociala faktorer. Så det kan nog vara så att din depression kanske inte hade varit där om du inte hade haft AS. Då kanske du inte hade haft lika lätt att få det.

Alla kan drabbas av depression, men det finns ju riskgrupper som har större chans att drabbas, och AS med mera är väl en utav dem. 

Men hur som helst ska du få hjälp med det, för din depression är inte en del utav din AS. Det är bara så att din AS gör dig mindre motståndstålig mot det. Men det är fortfarande helt skilda saker, och självmordstankar är aldrig något man ska vifta bort.

Annons:
Zaphix
2011-01-12 00:16
#7

#2: Bara en liten tanke från mig..

Om du har bestämt dig att genomföra planerna, varför pratar du då med psyk om dom?

För mig låter det som att du inte bestämt dig, utan fortfarande har hopp om att må bättre och därför letar hjälp.

Och det är jättebra att du söker hjälp, dom borde ta dig på allvar och ge dig den hjälp du behöver.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

[Varulv]
2011-01-12 21:12
#8

#0, 1, 5/6. Bra inlägg av dig, LinaIsabell! Det är väldigt bra att strukturera detta så, som du gör: AS är en sak; depression en annan. Och av depressionen kan komma självmordstankar (i värsta fall).

Jag är så övertygad som det går att vara om att aspergare i sig inte alls är självmordsbenägna; det strider liksom mot hela konceptet. Däremot har aspergare såväl som alla andra människor ett grundläggande behov av social gemenskap. Detta kanske man inte tror, eftersom vi aspergare, och kanske i ännu högre grad autister (vilket förmodligen inte är sant ett enda dugg, utan istället är ett resultat av autistens ännu sämre förmåga att tala för sig själv) är avskärmade av oss. Och då tror man i regel att vi inte är med i the society. Men det är vi ändock. Liksom alla andra. Därför är det dubbelt synd om oss.

Och blir man då avskärmad (på grund av de signaler man ger till sin omgivning), så kan man bli rättså rejält ledsen. Och då finner man till slut ingen mening med livet. Men får man ändå, trots sitt syndrom, en viss feedback, ja då kan man i bästa fall få ynnesten av att kunna leva ett rättså lyckligt liv…

LoTuss
2011-01-21 19:00
#9

Tack för alla svar! Jag tycker oxå att det är fel att bara skylla på en diagnos… Skönt att ha fler som delar mina tankar!
 
#7 En bra fråga. Men det var så att jag från början när jag sökte mig till psyket så hade jag en önskan om att få hjälp. Jag TRODDE att de kunde hjälpa mig. Göra något för att jag skulle börja må bättre. Därför berättade jag allt om hur jag kände och tänkte, för att de skulle kunna hjälpa mig på bästa sätt.
Sedan, allt eftersom tiden gått och jag har provat alla möjliga mediciner och behandlingar, så har jag allt mer tappat hoppet. Nu har jag helt gett upp hoppet om att jag ska kunna börja må bättre. Likaså när det gällen ekonomin så hade jag från början även där ett hopp att jag skulle kunna få hjälp av några ekonomirådgivare på komminen.
Att jag nu ibland pratar med dem på psyket om mina planer beror på att de frågar. Och jag kan tyvärr inte ljuga på en direkt fråga… Det är faktiskt ett problem för mig! Som ibland har försatt mig i jobbiga situationer (t.ex. LPT Skrikandes)
Att jag överhuvudtaget går till dem på psyket beror på att jag vill ha hjälp att hantera min ångest hjälpligt så att jag kan slutföra mina projekt.

[Varulv]
2011-01-21 20:03
#10

#9 Har du något jobb som du trivs med, LoTuss? Har du familj, make, barn? Bor du som du önskar? Har du pengar över att spendera när det nödvändiga är betalt? Har du stimulerande fritidsintressen? Känner du dig självförverkligad? Upplever du att du råder över din situation? Har du framgång i utlevandet av dina förmågor? Känner du dig som en uppskattad och behövd samhällsmedborgare? Ser du att ditt liv har en viktig funktion för dig själv och för andra? Är du en integrerad del av ett samhälle som du känner dig etablerad i?

coachingtiger
2011-01-22 04:25
#11

Jag håller med om det som skrivits i #5, #6 och #8.

Det är vanligare med depressioner bland oss med "diagnoser", och det gäller såväl Asperger som ADHD och alla de andra inom NPF. Dock är inte inte så att man per automatik är deprimerad för att man har Asperger.

Många barn med Asperger blir mobbade i skolan, och kanske inte förstådda av lärarna heller. De känner sig utanför, och då kan man ju känna sig misslyckad eller konstig. Många har för lite serotonin, och brist på det kan göra att man blir deprimerad, men det finns ju med en utlösande faktor också.

Om man aldrig blivit mobbad, och om man har ett fungerande familjeliv och ett arbete där man trivs, så kan man leva hela livet utan depressioner. Tyvärr finns det många av oss som har, eller har haft, svårt i relationer, och kanske även haft svårt på arbetsmarknaden,och det kan vara detta som gör att man blir deprimerad.

Jag tycker att det var bra att du tog upp frågan här, för det visar att du faktiskt inte har bestämt dig helt. Jag kan ge några råd, och det finns säkerligen andra som har fler bra råd.

1. Vissa födoämnen innehåller beståndsdelar som är bra mot depression. T.ex så finns aminosyran tryptofan i havregryn, mjölk och mjölkprodukter som ost. Tryptofan är nödvädigt för att kropppen ska kunna producera signalsubstansen serotonin. Även kakao innehåller tryptofan, så att äta mörk choklad har också en antidepressiv verkan.

2. Tryptofan behövs också för att producera melatonin, som reglerar vår sömn. Att sova för lite kan också bidra till depressionen, så återigen så är det bra med intag av födoämnen som innehåller tryptofan.

3. Hård fysisk Träning gör också att hjärnan producerar mer serotonin. Framförallt kan jag rekommendera kampsport och extremsporter, men det funkar bra med att springa en runda i skogen också, om man hellre vill det. För mycket stillasittande är inte bra, då det sänker produktionen av serotonin, och alltså kan förvärra en depression.

4. Kognitiv beteendeterapi (KBT) som Blomkrukan skrev om i #4 är också bra. Jag vet flera med både depressioner och ångest som blivit hjälpta av det.

5. Självskadebeteende är det många som använder mot ångest, och detta kan man göra "kontrollerat" t.ex genom att ligga på spikmatta. Det ger inga bestående skador, som det blir om man t.ex skär sig, men ger ungefär samma effekt mot ångesten.

Slutligen kan depression och ångest bero på att man hamnat i en mycket jobbig situation. Det kan vara någon nära anhörig som gått bort eller man kan ha blivit av med jobbet. Inget av mina ovan nämnda tips löser då grundproblemet. Har man fått sparken från jobbet, och fått självkänslan knäckt, så måste självkänslan byggas upp igen, i kombination med det jag skrev i punkt 1-5.

Det kan också vara så att man har ett jobb, men vantrivs eller inte går ihop med chefen, och det kan också vara en utlösande faktor för depression och/eller ångest.

Om du inte vet orsaken till din depression och ångest, så kan det vara bra att försöka utreda detta. Målet är ju att man ska må bra.

Om depression och ångest kvarstår, trots mina råd ovan, så kanske man får överväga medicinering också. Dock skulle jag inte börja med medicin som första alternativ, då dessa mediciner (SSRI-preparat eller serotoninåterupptagshämmare) har en mängd bieffekter, varav en del är riktigt otrevliga.

LoTuss
2011-01-22 15:13
#12

#10

Ja *suck* Är långtidsarbetslös…Har en make - som visat sig vara bipolär och under hans sjukdomstid inledde han en kontakt med en annan, den har dock upphört nu sedan han fått medicin. Men tiden innan jag fick honom att söka hjälp var tung, den utlöste min depression. Har två halvvuxna barn. Bor i ett gammalt, slitet hus, som är i stort behov av renovering, dock saknas pengar… Ekonomin är pga arbetslöshet/sjukdom i botten med många skulder… Har haft intressen, som jag nu känner mig helt ointresserad av… Jag känner mig inte som en samhällsmedborgare alls… Inte ens som en riktig människa… Jag har inga vänner… Har flera fysiska krämpor efter flera olyckor… Har bara sporadisk kontakt på ett ytligt plan med mina närmaste släktingar…

Tycker inte att jag har ett meningsfullt liv…

#11 Ska ändå försöka ta till mig dina tips.

Jag är fortfarande lite, lite  tveksam till mitt beslut. Ca 2 % av mig undrar om jag gör rätt.,.. 98 % är helt säker. Jag vi får se hur det blir. Min planering går vidare. Jag jobbar på med mina projekt som ska bli färdiga först innan jag kan göra något.

[Varulv]
2011-01-22 16:08
#13

#12 Se där, bara detta lilla som du nu beskrev förklarar ju mer än väl din deprimerade sinnesstämning och naturligen även självmordstankar. Din depression ligger således på ett yttre plan och borde rimligen vara någorlunda lätt avhjälpt. Med rätt stöd utifrån då, för du orkar ju rimligen inte dra hela lasset själv.

Kan du inte ta den TIME OUT som du absolut behöver, på något annat sätt, mindre drastiskt än självmord? Du är uppenbarligen i desperat behov av att förflytta dig från din vidriga situation. Har man kommit så långt i sitt tänk som du, att man kan tänka sig att utplåna sig själv, så borde man kunna tänka sig många andra radikala förändringar i livet - bara man orkade…

Ett steg i taget kan vara en bra strategi för att återta kontrollen över sitt liv. Jag kan tänka mig att du har uträttat väldigt mycket gott i ditt liv för dina medmänniskor. Dessa har kanske inte alltid gett så värst mycket tillbaks, eventuellt snarare tvärt om; gett dig nya bekymmer. Klart att du är besviken, och det med rätta. Men varför sätta streck här…? Ditt livsprojekt kanske består i detta: du är satt att ge och ge - och det går ju faktiskt framåt, din man kanske har kommit att förbättras i någon mån; du har faktiskt två "halvvuxna" barn, som du säger - kanske skvallrandes om, att dessa är i en besvärlig ålder just nu; ni har ett eget hus, som ni en gång valde till att vara ert hem - det har blivit förfallet, och du upplever kanske att ni inte har lyckats förverkliga alla era drömmar på renoveringens område, men vem vet, vad framtiden har i sitt sköte… En dag har du kanske fullbordat ditt storverk, ditt livsprojekt!? Ge inte upp nu, utan stå på dig, och fortsätt den inslagna vägen; med din klara blick och goda omdöme och välvilja, så undanröjs hindren - trots diverse klantigheter och motströmmar från din omgivning, ska du se!

Att dra hela lasset själv är inte lätt, det ska gudarna veta! Men kanske spände gudarna dig för kärran för att de såg någonting osedvanligt gott i dig? De har tillika gett dig fria viljan, javisst. Så du kan klippa av närhelst du önskar; det hör till spelets regler. Och du vill hoppa av nu. Men i så fall, varför inte till en annan jordisk tillvaro, lite angenämare för dig själv…? Flört

Annons:
coachingtiger
2011-01-22 22:01
#14

#13 Mycket bra skrivet!

#12 Jag har själv varit i liknande situationer som du beskriver, och jag vet mycket väl att det där ljuset i tunneln inte alls tycks existera då. Jag har haft stora skulder, som hamnat hos kronofogden. Jag har blivit mordhotad, och även oskyldigt anklagad för saker jag inte gjort.

Att du har haft intressen som du nu inte visar intresse för, är ett tydligt tecken på depression. Visst kan man tröttna på ett intresse, men då ersätter man det normalt med ett nytt intresse. Vid depression så tappar man intresset för i princip allt. Från att ha haft några intressen som man tyckt jättemycket om, så har man totalt tappat intresset för dem, och inte har man hittat några nya heller. Det känns inte meningsfullt att söka nya intressen, när man är deprimerad.

En vän till mig skrev på Facebook "Att vara deprimerad och ledsen är inte ett tecken på svaghet ,,,, det är ett tecken på att du har varit stark för länge" och det ligger faktiskt mycket i det.

Ytterligare ett tips är miljöombyte. En gång, när jag var riktigt nere, så reste jag bort, långt hemifrån. Jag träffade trevliga människor, som inte visste om hur jag hade det hemma, och alltså inte dömde mig för det som hänt.

Kanske är det något sådant du behöver. Har du ingen gammal vän, som bor långt bort, som du kan åka och hälsa på. Bara att komma bort från alla bekymmer hemma, kan betyda rätt mycket.

Eller så nätverkar du här, så att du får "riktiga" vänner här. Som det är nu, så är ju de flesta här helt anonyma. Det finns en person här, som vet mitt riktiga namn. Hon litar på mig, och jag litar på henne. Hon har också kontakt med en annan människa på detta forum, och de känner också till varandras riktiga namn och telefonnummer.

Om du hittar någon här som du känner förtroende för, så kanske du får en ny vän, där ni inte behöver vara anonyma för varandra, utan där ni i alla fall kan ringa och prata med varandra. Ibland är det skönt att ha någon att prata med, och inte bara skriva på ett forum.

lasseivagen
2011-01-23 02:53
#15

En tanke kan vara att gå i någon sorts mentalt "ide" själv är jag ganska deprimerad, men har insett att så länge man lever är det aldrig för sent att fortsätta, om man slutar leva har man ingen möjlighet att ändra sig. Även om man inte kan se ljuset i tunneln kan man "övervintra" tills man åter har möjlighet att se ljuset.

Man kan försöka tänka mindre av dom destruktiva tankar som brukar tumla runt i huvudet. Själv sover jag mycket, delvis beroende på den seretoninuptagshämmare jag äter (Sertralin. SSRI preparat), den gör mig extra sömnig.

Har nog under hela mitt liv till och från funderat på att avsluta mitt liv.

Kanske lite flumit men väl ment

LoTuss
2011-01-24 14:32
#16

#13 och #14 Tack för uppmuntrande och tänkvärda åsikter!

Intressant oxå att ni båda anser mig deprimerad. Min läkare hävdar ju att jag inte är deprimerad utan "bara" nedstämd pga av min svåra situation.

I och med det så tappar jag allt hopp. Om jag alltså bara kan börja må bättre om jag får ordning på allt omkring mig…Gråter Hur lätt är det? Visst, mirakel kan inträffa, man kan vinna på Lotto… Men hur stora chanser har man? OM jag istället är deprimerad så borde man kunna behandla och medicinera mig så att jag börjar må bättre.

Blomkrukan
2011-01-24 15:42
#17

#16 Det finns något som heter MADRS-S. Det är självskattning av en ev depression. Den finns på nätet (sök på MADRS-S). Under min depression har jag fått fylla i massor med sådana när jag träffat någon inom vården.

Vet inte om det är bättre att du gör testet första gången i samråd med en läkare. Ingen aning… Någon annan som vet kanske??

coachingtiger
2011-01-24 16:42
#18

#16 Om läkaren inte ställer diagnosen depression på dig, så kan du å till en annan läkare, för en second opinion (vad det nu heter på svenska)

Jag kan inte svära på att du har en depression, men på din beskrivning så låter det som om det kan vara det. Jag har ju inte träffat dig, så jag kan ju bara göra en bedömning utifrån den text du skrivit, och dessutom är jag inte utbildad läkare heller.

Om man bara är nedstämd, så brukar man inte tappa intresset för alla sina hobbies och annat helt. Man tycker fortfarande att det är skojigt att t.ex dansa, men känner att man inte orkar med det just nu bara. Har man däremot helt tappat intresset, och allt bara känns totalt meningslöst, så tror jag mer på depression, än att det bara skulle vara nedstämdhet.

Kolla även mina "kostråd" ovan. Själv är jag en fullständigt nördmal mjölkoholist.

Du skrev "Visst, mirakel kan inträffa, man kan vinna på Lotto… Men hur stora chanser har man?"

Jag känner igen mig i det där. Jag har själv känt likadant flera gånger. Jag är fortfarande inte rik, men nu har jag börjat spara i fonder, så om några år så kanske jag har ett litet kapital. Det hade jag inte ens vågat drömma om för några få år sedan.

[Varulv]
2011-01-24 21:57
#19

#16 Förstår hur du resonerar. Du tänker: "Om det är en depression, finns trots allt lite hopp, för då kanske jag kan få mediciner så att jag mår bättre och därefter orka ta tag i min situation." Men när de inte vill ge dig diagnosen depression, så tänker du, att då är det ingen idé med någonting, för då kommer jag aldrig att orka reda upp min situation.

Som du upplever allt nu, så sitter du fast och tror dej aldrig kunna komma loss. Att själv kunna påverka någonting nämnvärt, framstår som uteslutet för dig under rådande omständigheter. Ska något hända, så får du förlita dig på turen, tänker du.

Men riktigt så illa behöver det inte vara. Och det man inte rår med själv, det kan man få hjälp med av andra. Mänskliga samarbetet kan visa sig i sin enorma styrka i sådana här lägen. Men man måste såklart börja prata med andra, för att något ska kunna hända. Så som du pratar med oss här, det är en god början, tror jag.

LoTuss
2011-01-25 17:02
#20

Jo, jag känner till MADRS. Fick fylla i då och då i början. Och från början ställde läkaren djup depression som diagnos. Men när jag sedan inte svarade på det som han sa vad det vassaste som fanns (har förutom en massa olika mediciner provat både Anafranildropp och ECT), då sa han att det kan inte vara en depression. För då skulle jag ha blivit bättre…Han hade även noterat att när jag fick komma in på avdelningen förra våren, så blev jag bättre - hade lägre poäng. Så då säger han att det är bevis för att det är min jobbiga situation hemma som är orsaken. Och han kan mycket väl ha rätt i det.

Men jag har sedan träffat två sjuksköterskor som sa att jag definitivt var deprimerad. När jag själv har gjort MADRS på nätet (för att se om mitt tillstånd förändras, de frågar inte längre efter några blanketter på psyket), så har mina poäng under hösten sakta stigit från 32 p till 42p häromdagen. Då står det en kommentar om att inläggning bör övervägas…

Jag blir så förvirrad av allt detta. Jag tycker f.ö. väldigt bra om min läkare och har ett stort förtroende för honom. Därav min uppfattning om att jag INTE är deprimerad, vilket leder till att jag ser min situation som icke behandlingsbar…Gråter

Annons:
Ligonskrutt
2011-01-26 16:30
#21

#20 är inte kunnig på detta, men vad dte gäller medisin så har jag läst att personer med Asperger kan reagera annorlunda än andra på medicin, tex att de behöver större mängd.

OM det nu skulle vara så att inget medel fungerar på dej så betyder inte detta att du inte är deprimerad. Har du fått testa på annan behandling förutom medicin/medel? Medicinen ska ju hjälpa till att hantera depressionen och fungerar genom att den påverkar signalsubstanserna i hjärnan om det finns brist på ämnen, men botar inte sjukdomen utan många behöver också gå i någon form av terapi, prata eller arbeta rent konkret emd sina känslor. 

Jag har även hört att en del personer med Asperger svarar annorlunda på viss terapi än andra, beroende på vad man har svårigheter med (exvis blir en del inte bättre av psykodynamisk terapi där man pratar mkt utan behöver en mer konkret form av terapi, exvis i kbt-form)

Förmodligen spelar din situation och det som har hänt in en hel del på hur du känner dej nu. Självklart har du påverkats av det som har hänt. Och därför tror jag att du behöver arbeta med dina känslor du har. Men detta behöver du förmodligen hjälp med. Tala med ngn kanske om hur du känner eller om det inte är rätt väg att gå, att arbeta mer konkret med hur du kan hantera dina känslor.

timmelin
2011-01-26 17:12
#22

Ja vi är faktiskt mera öppna för olika behandlingar. Vårt sinne är mera öppet. Säkert hos AS folk också, men själv är jag ju bara en adhdare Tungan ute

Blomkrukan
2011-01-26 19:44
#23

#20 Oj, med såna "poäng" så borde du definivt få den vård du behöver. Som mest hade jag 39 p och då var jag helt borta. Jag brydde mig inte och mådde så dåligt att jag inte ens kunde gråta. Det var hemskt!

Jag fick testa massa olika mediciner innan dom fann en som fungerade lite iaf. Förutom medicin så har jag fått massor med KBT-terapi. Går fortfarande dit en gång i månaden.

Försök byta läkare, gärna till en med erfarenhet av depressioner mm. Genom psyk borde du kunna få kontakt med någon vettig.

Upp till toppen
Annons: