Annons:
Etikettnpf-och-psykisk-sjukdom
Läst 6598 ggr
Anna4077
2011-01-05 19:29

hjälp är livrädd!! bioplär + add?

Hej på er.

här läst på lite för min läkare nämde igår att han mistänkte att jag har bioplär sjukdom. detta va lite som ett slag i huvudet efter som jag misstänkt detta själv men varit tyst om de. jag e rädd för att de stämmer så bra. min 'morot' genom mina deprisioner (ja inser nu att de varit flera och inte samma) har alltid varit 'när jag blir bra så ska jag:..' men med bioplär så blir man väll inte 100% igen.

min läkare har sjukskrivit mig 50% å säger att som de e nu så kommer jag att kunna arbeta 50%. jag tror inte riktigt de. har precis (knappt en vecka sen) kommit ur en deppig period. får se hur länge de håller. hur får man en sån diagnos? e de nån typ av utredning? (har ADD också så har gjort en stor utredning för de)

hur går de för att leva med allt detta? hur funkar förhållanden? just nu funkar mitt förhållande me min sambo helt perfekt för att jag och han är ärliga om våra känslor och problem i förhållandet. hur ska jag kunna leva mitt liv tillsammans med honom om jag inte kan lita på att jag kommer vara stabil? hur funkar det med barn? är de rättvist att bringa in ett barn i en sån tillvaro? hjälp. jag e livrädd..

Anna och taxen Max

Annons:
Musiken
2011-01-05 23:01
#1

Jag tror att du kommer klara det utmarkt :)

Du verkar ha huvudet pa skaft, och det ar ju jattebra att ni har ett sa bra forhallande! Kan ni leva med det nu, sa vad ar det som sager att ni inte kan leva med det senare? :) Det ar ju trots allt inte sa att du kommer bli en helt ny manniska, bara att du har en forklaring till dina problem och kommer fa hjalp med att losa dem :) Ar det sa att du har bipolar sa finns det mediciner som "jamnar ut" dig. Det finns en person pa psykologi (kommer inte ihag hennes namn just nu) som lever med svar bipolar och har bade man och barn, och det verkar fungera fin-fint for henne! Visst kan det vara svart att fa ett helt "normalt" familjeliv om ens allmantillstand ar paverkat av t.ex. en jattedjup svacka, eller en vag av hypermani, men med ratt partner och arlighet sa tror jag det kan fungera jattebra.

Jag har tyvarr ingen koll pa hur det gar till med utredning dock..

[YlvaP]
2011-01-05 23:36
#2

jag har bipolär + ADHD. Mycket av min vardag är att inte halka ner i depresioner och jag svänger mycket neråt trots mediciner.

Fråga mera om du undrar. Orkar inte skriva mera nu.

Lunar
2011-01-06 00:47
#3

Lugn min vän.Du behöver inte vara rädd.Många har bildat familj trots liknande besvär. Du och din sambo tycks ju ha ett ärligt förhållande vilket säkert är viktigt.

Lycka till nu och du kommer få all tänkbar hjälp du kan fåGlad

Anna4077
2011-01-06 00:49
#4

#1 tack. känns skönt att veta att de finns en god chans till något så när 'normalt' liv. just på familje biten som är viktigast för mig. är inte så gammal än men i flera år har jag velat bilda en familj och nu har jag min underbara fästman och ser att den drömmen kan bli sann. vill inte bli stoppad pga att jag e… ja… sjuk..

#2 jo så har jag de redan nu. fick en mindre chock när läkaren sa att jag ska börja jobba på halvtid.. vet inte hur de ska gå men e villig att prova.

hur blev du utredd?

tack för svaren av er båda

Anna och taxen Max

[YlvaP]
2011-01-06 10:27
#5

Jag blev utredd av samma team som gjorde min adhd-utredning. I remissen stod det att min psykläkare misstänkte bipolär så därför blev den gjord samtidigt som den andra utredningen.

Jag har familj och en man som är borta varannan vecka på jobb (sjöman). Han gör det mesta hemma när han är hemma medan jag måste hålla i sakerna när han är borta. Han sköter det ekonomiska för det klarar jag inte av.

Humöret hart för det mesta varit neråt och har fått tagit hjälp av barnen för att huset skall se någolunda okej ut. Utan dom så skulle jag inte ha orken att städa.

Just nu är jag ganska stabil med en del mediciner men jag har fortfarande dåligt självförtroende som jag brottas med.

Anna4077
2011-01-06 20:08
#6

#5 ok. jag får se va läkaren säger nästa gång jag har tid. dåligt självförtoende.. vet precis hur det är. aldrig fått kläm på de där med 'uppskatta sig själv' men har kommit så långt att jag inte medvetet skadar mig å kan sätta stopp å skydda mig själv. tog ett bra tag bara de.

skönt att höra att du har det bra med din familj. min sambo gör ocskå nästan allt här. jag försöker men blir sällan något gjort. hoppas på att de blir lättare.

min läkare sa att jag skulle vara uppmärksam på mitt humör. fattar inte riktigt va han tänkte sig.. klart man mår dåligt när han ger mig två dåliga nyheter på en gång. höll ju på att svimma. trotts att jag e väldigt upprörd å ledsen så känner jag mig nästan hyper… orkar inte vara deppig mer. det är både tråkigt och börjar bli gammalt att inte orka göra något. ska ge de några dagar innan jag ringer å säger att jag känner mig hyper.

trotts allt så e jag både rädd och ja.. skräck slagen… utmattad, irriterad, trött, uttåkad på allt de här nu. har haft 3år av kraftig deprision å 3 tillfällen av hypermani (tror man kan säga de iaf) + att jag var självdestruktiv i början. men allt detta gör mig helt utmattad och uttråkad. skulle vara roligt att kunna vakna en morgon å se disken å tänka 'phu de e bara att sätta igång' göra de och sen äta min frukost, göra de jag måste göra, komma hem å ha maten klar tills sambon kommer hem. varför ska de vara så svårt?

e bara trött på de mesta och vill få slut på de. vill bara vakna å göra de jag ska göra å sen lägga mig å sova. vore så skönt men iaf en sån dag i månaden…

Anna och taxen Max

Annons:
[YlvaP]
2011-01-06 20:48
#7

Jag har kommit lång väg i städandet och jag gör mkt mera nu än för tex 1 år sedan. Det är tack vare medicinerna jag äter och äntligen börjar jag se livet med ljusare ögon. Är mera stabil.

Förr så städade jag knappt huset och disken kunde stå flera dagar på bänken utan att jag gjorde något. Barnen fick sköta allt hemma förutom att laga maten. Åt mest mackor för det var enklast att göra och det är ju inte så bra att äta så mkt mackor som vi åt under en dag.

Vad äter du för mediciner? Själv trodde jag inte att jag skulle bli så stabil som jag är idag med medicinerna och det har tagit mig över ett år att få till det rätt. Hade mycket ångest och skar mig själv förra vintern.

Anna4077
2011-01-06 21:11
#8

just nu äter jag bara en hel mängd anti depp. äter cipralex 20mg och voxra 300mg. de har fått mig igenom den senaste 'dippen'. har ätit cipralex sedan jag gick i väggen början av 08. har en hel del vid behöv medicin som används ganska flitigt. jag hoppar saker hamnar mer på plats snart.. det är som sagt väldigt tröttsamt att alltid må dåligt

Anna och taxen Max

[YlvaP]
2011-01-06 21:16
#9

Ja det är det. Det tar så mkt energi från en när man mår dåligt. Jag ligger och tänker en massa saker som också tar en massa energi.

afroace
2011-01-10 21:05
#10

Min mamma är manodeprissiv och har tre barn och vi har haft en helt underbar mamma så länge hon skötte sin medicin.Hon har haft sina svårigheter och haft dåligt självförtroende mm men vi har alltid stöttat henne till 100%

Så familj och barn borde finnas i din famtid oxåGlad

Lycka till och hoppas allt blir bra,kam sara(ny här)

Anna4077
2011-01-11 23:16
#11

#10 tack :) jag hoppas att dom kommer på snart om det är så å hur vi ska lösa de. men som vanligt så tar allting ett cekel innan det är löst. nu har dom iaf börjat å minska mina anti depp

ganska konstigt igentligen. jag fick tillbaka ångestattacker me hyperventilering och allt sånt som höll i timmar. även tankar på att jag inte borde leva. min läkares reaktion var att sänka mina antidepp som jag haft i snart 3år.

får se hur allt det går.

tack för stödet allihopa! ni är bäst

Anna och taxen Max

ronmog
2011-05-17 21:34
#12

Hej Anna! Länge sedan tråden rörde på sig, men hoppas ändå du ser detta inlägg..? Jag undrar; hur har det gått för dig? Fick du en definitiv diagnos, och har du fått någon medicin mot just bipolär? Jag undrar just, eftersom jag för två veckor sedan fick samma kalldusch. Min ADHD-diagnos kändes som en lättnad, ett "svar", och inte alls skrämmande. Det var ett år sedan. Men nu när bioplär 2 kom upp, och jag fick stämningsutjämnare, kändes det "läskigt". Svindel. En psykisk SJUKDOM! Inte "bara" en funktionsnedsättning.. Ändå känner jag ju att diagnosen mycket väl kan vara riktig… Även om jag hoppas att den inte är det! Och i nästa stund känns det bra att någon fattat, och ska hjälpa mig… Ja, berg-och-dalbanan är värre än vanligt just nu, som du förstår. Så därför frågar jag nu, hur mår DU nu, så här några månader senare? Vill du berätta?

Höga berg & djupa dalar

Anna4077
2011-05-22 00:36
#13

Hej,

Det var ganska nyligen han drog den 'akademiska' slutsatsen å kände att han definitivt (min läkare e lite speciell) att han kunde sätta diagnosen på mig. vi pratar väldigt lite om just diagnosen. jag fick väll en liten flip när han berätta om att han misstänkte de (min reaktion och svar var 'ok jag går och hänger mig nu, tack för din tid) så jag gissar att han försöker ta avståd till hela diagnos grejen. kända att jag aldrig skulle få ett normalt liv och att ta in ett barn i ett sånt liv skulle vara egoistiskt. sedan jag blev sjuk så har min ända dröm (hade väldigt många innan jag blev sjuk) varit att skaffa familj och bli en bra mamma.

Jag kände precis som du, inte 'bara' en funktionsnedsättning som är ganska vanlig och nu mer ganska vardaglig. utan helt plötsligt var jag 'psykiskt störd' som jag kallade de. men så får man inte se de utan det är en sjukdom och inget annat. personligen känner jag mig störd.

Men iaf, min läkare satte ganska snabbt in en stämningstabiliserande och den funkar toppen. När jag träffade honom första gången så var jag jätte deprimerad och på bara en vecka så mådde jag bättre än nånsin. det var då han drog öronen bak och insåg att jag hade ett problem och instättningen av Tegretol sattes in. det är igentligen en medicin mot epilepsi (ursäkta min stavning). Med den fungerar jätte bra. vi tog bort cipralex en antidepp som jag ätit sedan min stora deprision 08 när jag började få riktiga problem. Allting har gått som smort. min sambo sa att jag blev en helt annan person, jag skrattade igen. han hade aldrig sett mig så glad och positiv. det var första gången jag hitta tillbaka till mig själv sedan allting rasade.

jag har fortfarande uppåt och neråt perioder. först fick jag en ny pubertet. det var ganska roligt :) mina p-piller klashade med Tegretolen. när det var löst med en p-stav så va jag mig själv igen. det är ungefär 4månader sedan. Jag började praktik, kom ur sängen, hittade nya delar av mig själv.

just idag kanske jag inte borde svara på ditt inlägg då jag har haft en hemsk vecka. jag har haft det under de 4 'bra' månaderna också. det var två veckor men när jag sa ifrån så blev jag så himla stolt. kände att jag verkligen hade koll på detta så den gick över :P. måste låta väldigt konstigt men så var de. första gången jag kände mig väldigt stolt. men som jag skrev, denna veckan har varit hemsk. kom hem från min första dag på ny praktik, hade avslutat dagen i stallet med ett underbart ridpass. när jag kom hem var det som någon stängde av mig. legat i sängen sedan dess. idag upptäckte jag att jag kanske har feber. är det inte konstigt att när man har psykiska besvär så tänker man inte på att det kanske är kroppen som mår dåligt?

Mitt ända råd till dig är att koll väldigt koll på dina gränser. jag får hjälp utav läkare, psykolog och en från samordningsförbundet som ska hjälpa mig med alla praktiska grejer. hon från samordningsförbundet (via kommunen) är toppen. ta imot den hjälpen dom vill ge dig. men svårast och viktigast är att hålla koll på dina gränser och tecken på hur du igentligen mår.

just nu när jag har varit nere så har jag börjat fundera på var de är som gör att man kan vara otroligt lycklig men ändå bli deprimerad? är ganska nyligen förlovad (december) träffade 'mr right' juni 11 :) allt går i min väg men en del av mig är nästan alltid ledsen. jag vill inte, förstår inte varför. jag är väldigt ärligt mot de som är mig närmast om när jag är ledsen för något eller när jag bara är ledsen pga min sjukdom för det är ju de som gör en ledsen när man är lycklig. vill veta varför. är det fel på min hjärna? lever jag fel? eller har jag gjort något i mitt liv som fått mig att förtjärna detta? jag tänker chansa på att det är min hjärna det är fel på. jag är bara byggd annorlunda.. liksom en bugg i ett data system.

fast tricket är att hitta balansen tror jag. hittar man den så kan det nog gå att lösa de mesta. ok lite deppig är alla å då får jag väll vara extra deppig. men jag är ju också extra stark efter som jag kan känna extra mycke?

ursäkta mitt långa svar. jag har suttit/legat och tänkt sedan måndags natt. men jag tror att vi kan må bra tillslut. jag vill tro de iaf.

Anna och taxen Max

Annons:
ronmog
2011-05-23 00:32
#14

Tack snälla Anna, för ditt långa och hopp-ingivande svar! Glad att det verkligen går åt rätt håll för dig, och att du könner att medicinen är rätt! Också skönt att min känsla av att "jaha, nu är jag STÖRD också!" inte är unik… :) Tyvärr märker jag ännu ingen skillnad, men jag äter fortfarande en pyttepyttedos. Senast i onsdags, så sa min bästa vän att "men du… Vore det inte ganska skönt att koppla av ett tag, och att du lägger in dig? Du behöver nog det.." Hon menade så klart på psyket. Jag har aldrig varit där, inte ens en snabbvisit på psykakuten, men jag måste hålla med henne då. Jag mådde VERKLIGEN inte bra. Grinade som en unge halva dagen. Visserligen hade jag en bra anledning, men ändå… -Fick besked av läkaren att jag har vid dubbla test visat på ett oroväckande värde på D-vitamin, som antagligen påverkat mig negativt i ca tio år. Kände att jag mått dåligt i onödan i tio år, då ingen kollat detta, trots att jag sökt hjälp upprepade gånger. Nu bad jag själv just om detta test, och två gånger i rad har det visat 0. Alltså ingen Dvitamin alls i kroppen. Det är mkt farligt, och kan bl.a. utlösa psykisk sjukdom… Så du fattar nog att jag blev upprörd… Under 25 har man allvarlig brist. Under 75 har man insuffisiens, och mellan 75-150 bör man ligga. -har du kollat ditt D-vitamin? 90 % av de med psykiska problem hade under 75, läste jag i en svensk undersökning.. Skrämmande! Ger ju även brist på kalcium då, vilket ger osteoporos… Allt hänger liksom ihop! Och i mitt fall, handlar det antagligen om malabsorbtion, pga svår celiaki. Ska till läkaren igen i morgon…. Men, men, nu tillbaka till bp2: jag har nog "accepterat" diagnosen lite mer nu, och känner mig inte lika störd som när jag skrev sist. Har liksom tagit in det mer. Men jag hoppas ju att jag snart ska känna mig bättre också, nu när jag fått medicin! Jag äter bara stämningsutjämnare, ingen antidepp. Får bli en senare fråga. Åt ju det från ca 2002-2010, men slutade när ADHDdiagnosen kom. Kanske var dumt, men jag trodde allt skulle bli bra på cs. Och min vikt gick upp så mycket sista åren. Satte det i samband med cs, då jag hört fler som ökat i vikt av dem. Gick upp 25 kg! Har bara tappat 7 kg under detta år på cs. Hade hoppats på mer, då en vanlig biverkan är just viktförlust.. Blir ju inte mindre deppig av att se ut som Barbapappa!…. En kram och ytterligare ett tack, samt ett stort Fortsatt Lycka-Till!

Höga berg & djupa dalar

vuxenadhdbipo
2011-06-13 11:37
#15

#14 intressant det där ang D-vitamin. Jag känner själv otrolig positiv effekt av att sola solarium med D-vitaminrör på vinterhalvåret.

(sorry OT)

ronmog
2011-06-25 13:52
#16

Kan tillägga att efter en månad på, den i min mening för låga dosen, ligger mitt värde fortfarande så lågt att det inte kan mätas… -vad var det jag sa??? Nu har läkaren sagt upp sig…

Höga berg & djupa dalar

Anna4077
2011-07-08 22:34
#17

dom har kollat mig många gånger men vet inte riktigt vad de visat. hade lågt b-12 men sluta med den när det blev så jobbigt att få tag på den när dom fick för sig att dom inte kunde skriva ut den på psyk. kan inte få plats med fler läkarbesök bara för en sån sak.

hoppas de ordnar sig för er med vitamin brist. vitaminer är ju mycke trevligare att ta än massa substanser för hjärnans kemikalier.

för att tillägga så mår jag bättre. går upp och ner men saker börjar räta ut sig tror jag. mycke jobb med ångest osv på en mer beteende terapi. synd att jag inte har ett långt tålamod :)

Anna och taxen Max

Upp till toppen
Annons: