Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 16809 ggr
[LenaB]
2007-09-27 21:56

Asperger hos små barn.

Finns det några karaktäristika beteenden hos små barn som man kan beskriva? Tänker på att när mina barn var små hade de speciella beteenden som överaktivitet, kännde inte kyla som andra, humöret osv. De har ADHD.

Annons:
Niklas
2007-09-27 22:43
#1

Raseriutbrott, okontaktbarhet, klumpig och burdus i sitt sätt, specialintressen är några.

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

[LenaB]
2007-09-27 22:51
#2

Hörde någon som sa att man ofta upplever att dessa barn kan vara väldigt lillgamla. Nåt du känner till Niklas?

Cattis
2007-09-27 23:32
#3

#2 Ja det är de ofta.

/Cattis

.:. www.shetlandsponny.com .:.

gulzebra
2007-09-28 03:55
#4

Själv var jag väldigt lugn, gjorde aldrig något väsen av mig, sov mycket, satt ofta och stirrade på saker som mina händer, lampor, mormors fiskar osv. Var sen med att både gå och börja prata.

"Thinking outside the box is for smart people. The box is for you" DeviantArt | Instagram

Niklas
2007-09-28 10:25
#5

#4: Det där känner jag igen, att sitta och stirra ut i tomma luften.

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

MariannE11
2007-09-28 23:26
#6

hur är det med att tidigt kunna ex alfabetet baklänges i tidig ålder?…

nu vet jag ju inte än OM min dotter har AS men hon kunde rabbla alfabetet ruggigt snabbt baklänges när hon var 3….jag inbillar mej iaf att det kan vara en ledtråd….

våga vägra golf o fiskbullar   o håll dej in i  det längsta med facebook
http://juliafnulia.blogspot.com/

Annons:
Citronmeliss
2007-09-29 13:37
#7

Redan som spädbarn märktes skillnad på min son och hans övriga syskon, det där lite vaga som först är svårt att exakt sätta fingret på!

Men precis som sina två äldre syskon hade han kolik och till skillnad från syskonen som därför bars och vaggades nästan dygnet runt så ville han inte alls ha den nära kroppskontakten..

Vid amning låg han helst i sängen bredvid mig istället för att krypa nära inpå med min arm runt eller för att vilja hållas i famnen…

Minns när han vid cirka 7 månader för första gången fick smaka majsvälling ur flaska istället för att behöva äta direkt från bröstet. Jag pallrade upp flaskan med hjälp av handuk så han fick ligga och äta utan inblandnig medans jag bara satt bredvid och kollade. Då spred sig för första gånget ett riktigt belåtet uttryck över hans ansikte och han verkade vara helt tillfreds.

Efter den gången blev snart amningen ett minne blott, han älskade från allra första stund att kunna få äta ifred…

Om han grät och hade ont i magen eller behövde rapa så ville han tex ej hänga över axeln för att bli klappad i baken utan det blev i barnvagnen där han slapp närheten..

Små barn börjar ju ganska snabbt att leta efter ens ansikte och senare med att söka ögonkontakt men inte han, nej!

De två äldre syskonen var ovanligt tidiga både med att sitta och att gå och de jollrade nästan jämt…

Sonen var betydligt senare och tog sig till slut från krypande till stående eller från hasande får jag väl säga för kröp gjorde han faktiskt inte och satt riktigt gjorde han aldrig!

När han tex skulle sitta i barnmatstol fick han därför stödjas med kuddar runt om, den sk babysittern fick lutas bakåt så han halvlåg osv. Han ville ju som sagt inte ha närkontakt för annars hade han naturligtvis suttit i mitt knä iställetGenerad

Han var så tyst jämfört med de andra som nästan alltid försökte konversera på småbarnsvis… trodde jag tills jag en natt hörde honom nynna i sin säng både länge och väl mitt i natten och det fortsatte han med men med oss var han fortsatt tyst.

Nån gång runt 1-1½ år chockade han mig genom att titta intresserad på vår ena ponny, lyfte handen mot henne och säger tydligt FIFFI som var hennes namn.. Andra föräldrar tävlar nästan och berättar överlyckligt hur deras barn försöker säga mamma eller pappa men vi talade helt överlyckliga om att TÄNK han sa FIFFI… han sa FIFFI!!!Räcka ut tungan

Detta sa han sedan varje gång han var med ute hos henne och efter lång tid kom Pappa… men det dröjde!

Sedan blev han snabbt duktig i att prata. Enstaka ord övergick snabbt i meningar. Han blev snart riktigt pratsam med ett stort ordförråd och i andras ögon nästan lite märkvärdig/lillgammal!

Annars kännetecknades småbarnsåren mycket av bl.a det som Niklas och ni andra före mig skriver om.

Raseriutbrott, okontaktbarhet, klumpig/dålig koordination, burdus, specialintressen/fixering, stirra på saker/dagdrömma, fastna i detaljer, okänslig för smärta, kyla/värme matproblem, dålig eller ingen tidsuppfattning, *egoism* problem med relationer…

Samt ÄRLIGHET med snudd på pinsamhet… Är det nått som kan ställa till problem så är det denna ärlighet som inte alltid ses som socialt korrekt bland våra medmänniskor, tyvärr!FörvånadFlört

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Niklas
2007-09-29 14:49
#8

#7: Mycket välskriven och typisk berättelse! Det där med att inte vilja ha närhet är en tydlig signal eftersom de flesta barn är precis tvärt om.

Ärligheten likaså. Det blir många middagar med "olämpliga samtalsämnen". :-)

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Citronmeliss
2007-09-29 15:15
#9

Räcka ut tungan Ja eller hur?

Själv åkte jag vid ett tillfälle en lång fullsatt ledbuss med den då 12 årige sonen och försökte viska något i hans öra…

Han vrålar då så HELA bussen hör:

PRATA INTE MED MIG DU LUKTAR JU SKIT I MUNNENGeneradSkrattandeSkrattandeSkrattande

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Alexej
2007-09-29 19:44
#10

Min syster är autistisk och 1,5 år äldre än mig. Vi bodde då i Hannover, en ganska stor stad i Tyskland. Min syster satt jämt med telefonkatalogen, hon lärde sig läsa genom den väldigt tidigt. Hon visste precis hur många Meier eller Müller det fanns i Hannover. Hon hade den stora katalogen med i sängen, vid matbordet överallt. Vi började skolan samtidigt i samma klass, men det gick inte. Hon fattade aldrig varför hon skulle räcka upp handen. Visste hon något sa hon det bara. Lärarinnan tejpade då ihop munnen på henne och alla skrattade. Efter det började hon i en specialskola.

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Niklas
2007-09-29 19:56
#11

Hur gick det för henne i specialskolan då?

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Citronmeliss
2007-09-29 21:14
#12

 *10* En fruktansvärd handling av en person i maktställning som borde ha vett att uppträda bättre…Ledsen

Jag hoppas att det blev en förbättring när din syster kom till specialskolan och att man där visade henne en större förståelse!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Alexej
2007-09-30 00:31
#13

Det är över 40 år sedan, då var Autismus ganska okänt. Min syster hade det knappast lätt, många bla min mor trodde det går bort med hård uppfostran. Men då blev det bara värre. Specialskolan var ett internat, hon gjorde utbildning sedan till layouter, men fick aldrig ett riktigt arbete pga hennes problem. Så hon blev förtidspensionär istället. Jag tror hennes svåraste tid var när hon fattade att hon aldrig kunde få en kille och bilda en familj, för ett tag läste hon bara babytidningar. När det gick upp för henne att hon är inte som andra. Idag är hon 49 år och bor i en liten lägenhet. I närheten finnd en förening för människor med problem, där är hon varje dag och ger också själv kurser i akvarellmålning osv. Hon är jätteduktig och kreativ.

För mig är hon rätt så jobbigt, hon besöker mig en gång om året här i Sverige. Jag är ganska spontan och flexibel, men när hon är här måste allting gå efter hennes routiner. Och har vi bestämmt nånting klockan 3, då kan jag absolut inte ändra det till halv fyra. Då blir hon totalt förstörd. Maten klockan 12 och bara som hon är vant med och såna saker. Men jag är jättestolt över henne att hon fixar livet ändå så bra.

Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus

Annons:
Snurr
2007-09-30 11:58
#14

#7 - Min dotter var lite tvärtom. Hon ville bara äta på mig - inte ha flaskan. Och hon ville helst bäras hela tiden. Bäst mådde hon när hon fick gå från famn till famn och alla gullade med henne. Hon krävde uppmärksamhet och fick hon inte det så skrek hon. Det blev lite bättre när hon började gå, vid 9 månaders ålder. Då kunde hon ju ta sig fram själv utan hjälp.

#1 - "Raseriutbrott, okontaktbarhet, klumpig och burdus i sitt sätt, specialintressen är några." Raseriutbrott - om hon inte fick som hon ville skrek hon tills hon spydde. Nu är hon tonåring och metoden nu är att tjata tills hon får som hon vill - eller bara sitta och glo på lillebror tills han flyttar sig från hennes favoritstol. Burdus - än i dag går hon bara rakt fram utan att bry sig om nån står ivägen. Åtminstone hemma. På stan är hon mer försiktig och behöver ofta hjälp med att handla.

Och så det där med att inte känna kyla. Det gör inte min dotter heller. Och hon är nattmänniska - har svårt att komma till ro. Men lillgammal tycker jag inte att hon är.

aase-andersson
2008-02-19 22:09
#15

Min son la sig hos hundarna för att söka tröst när han var mindre och ena hunden låg alltid nedanför hans säng så han nåde henne. bvc sa när jag frågade att jag inte hade något naturligt mamma skap och att jag var tvungen vara goare med han, men han ville ju aldrig det med mig, kände mig väldigt misslyckad som mamma då. han är nu 16 och has asp och är överpresterande med. en jobbig del det också att aldrig kunna förklara utan han visste egentligen alltid mera. nu ska han söka in sig på internationella TIME programmet på gymnasiet. skolan är hans specialintresse. duscha har han alltid haft svårt med det gör ont samma att klippa naglarna. skillnaden är att jag har fått lära mig genom honom hur vi ska lära han hur saker fungerar allt jag har lärt mig om uppfostring fungerar inte alls. det som är självklart för mig och tvärsom fungerar inte. vi  lär av varandra hela tiden. nu har han en yngre bror med autism liknande symtom och de är ständigt i konflikt med varandra. vilket är jobbigt både för dom och familjen.

Niklas
2008-02-20 11:29
#16

Synd att barnavårdscentralen sa att det var hos dig problemet fanns. Sånt gör det sällan lättare.

Har han högfungerande autism, 16-åringen?

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

aase-andersson
2008-02-21 10:48
#17

#16 ja han har högfungerande autism min 16 åring. när vi gjorde utredningen vid 12 års ålder så förstod även hans far att han har detta..  jag kan nog tycka att bvc är lite klumpiga ibland de är ju inga experter på alla områden men med medkänsla kommer man längre.  jag har problem med vad jag ska sysselsätta min 16 åring med mera än hans dator. han vill ingenting själv. jag har idag förstått att han mår mycket bättre när han får vara ensam hemma när vi åker bort tex över helg eller några dagar. bara jag skriver en lista med tider han ska äta och vad han ska äta och hur han ska göra med hundarna som han vill ha hemma. jag kan verkligen lita på honom.

 han fixar ju inte semester så nu åker vi till thailand och han är glad över att vara hos mormor. det är väl min känsla av att hålla ihop fam men det är ju mitt seende på hur fam ska var, han delar inte den med mig. huvudsaken är att han mår bra av att vara hemma. den här diskutionen har jag haft med några mammor som tycker att jag är hemsk som bara lämnar honom hemma så han får känna sig utanför. har försökt att förklara att tar jag med honom blir han mer utanför för att det är en ny plats som han inte vet något om.

Niklas
2008-02-22 02:39
#18

Jag har hört tidigare om konflikter mellan syskon där en har högfungerande autism och en "vanlig" Asperger. Den enes styrkor kan komma i konflikt med den andres styrkor, och vice versa.

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

aase-andersson
2008-02-22 16:03
#19

Ja alltid ingen har "fel" och båda har "rätt" och jag ska vara domare.. men jag skulle aldrig vilja vara utan någon av dom..

KickanLilja
2008-03-12 17:19
#20

Jag läste nyss i en bok (Barn, ungdomar oxh vuxna med Asperger syndrom - Normala, geniala, nördar? Av: C. Gillberg) att man inte kan ställa diagnosen Asperger på barn förrän tidigast när dem är 4 år, stämmer det? Vad har ni för erfarenheter?

Annons:
Niklas
2008-03-13 13:08
#21

Jag har också hört fyra år, men jag tror att det är ett riktmärke snarare än en fast ålder. Barn är så olika.

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

KickanLilja
2008-03-13 13:12
#22

Vet du hur man tesrar/kollar/ställer man diagnos på ett så litet barn?

Niklas
2008-03-13 16:28
#23

#22: Fyraåringar går igenom samma utredning som äldre barn.

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

[Tassy]
2009-01-24 03:46
#24

#7 Jag ska tydligen ha varit likadan som liten. Var också kolikbarn och skulle alltid sova i egen säng, hur sjuk jag än var. En gång försökte föräldrarna tvinga mig att sova i deras säng som liten, jag hade skyhög feber. Det tog hus i helvete tydligen. Jag blev vansinnig. Obestämd Jag skulle promt sova i min egen säng.

#9 gjorde nästan exakt samma sak i yngre tonåren mot min stackars mor som hade tandsten, vrålade ut inför flera tusen personer att hon skulle ge fan i att prata mig i ansiket för hon stank skit ur munnen. Tungan ute Jag fattade inte alls varför hon blev arg och ledsen och det blev rabalder. Jag var ju bara ärlig, varför höll ingen med mig undrade jag bara i mitt stilla sinne. Nu förstår jag dock att så gör man inte.. Fniss Skäms (Hon har fortfarande många år senare inte förlåtit mig för det heller)..

Vibeka
2009-01-24 20:02
#25

Min dotter som nu är 12 år var annorlunda redan från början…Jag hade en tjej sedan tidigare på 6 år och är utbildad Barnskötare och har jobbat med barn i 9 år,men jag hade stora problem att förstå mitt eget lilla barn… Hon blev arg då jag ammade henne när det kom för mycket mat,blev galen och skrek och vägrade äta…sömnen var dålig redan från början somnade bäst i vagnen som man fick köra över trösklar för att hon skulle komma till ro. Hon hade typ 10 raseri utbrott varje dag! hon var livrädd för BVC och deras undersökningar skrek och grät och vägrade allt! Var rädd för höga ljud, hade tics från tidig ålder,viftade med handlederna osv. fick höjdskräck när hon låg på skötbordet,plockade bort det och bytte blöjor på golvet men det hjälpte inte, hon var fortfarande livrädd! Var livrädd när hon skulle på cirkus med dagis och andra sånna utflykter.

skrek och grät sig ofta till näsblod och då blev hela situationen värre naturligtvis för hon blev rädd för allt blod som forsade ur henne. tyckte inte alls om närhet om hon inte själv valde den. Slogs och var otrevlig varje dag nästan.

hade utbrott i sömnen då hon var arg och kastade sig av och an så det dånade i väggarna, när jag förskräckt kom dit och frågade om hon drömt nåt otäckt så fräste hon bara arg NEJ åt mig och sa gå härifrån!!! Jisses…Konstigt att man inte blivit prillig på kuppen av att ständigt försöka hantera allt detta genom åren…*Ler*

Tog på sig udda kläder randigt och rutigt och olika färger men tycket att det var helt okey fast vi andra reagerade på kombinationerna Flört klädde sig gärna varmt om sommaren och gärna lite på vintern,vilket sker än i dag, hon har nu i en tre veckors period inte haft några strumpor på sig i skorna! Jajajaja….

När hon var 4 år slog hon mig i ansiktet och jag började gråta, hon reagerade inte…DÅ kände jag att Nu måste vi ha hjälp det är nåt fel på henne, så jag ringde barnmott. och sa som det var att jag var helt slut och att jag ville utreda henne för att det var nåt fel på henne. Vi utredde och visst fick vi veta att hon hade problem med vissa saker men mer än så blev det ej då Rynkar på näsan Nu är hon tolv och vi ska få utreda henne igen via BUP eller NP-teamet här i Linköping Glad. I dag är det främst de sociala relationerna hon har det jobbigt med och sin svarta syn på livet samt matematik.

Silenos
2009-02-17 23:00
#26

Min dotter hade också kolik och var svår att trösta med närhet.

 Jag minns också när hon var ett år gammal och vi gick till öppna förskolan. De andra mammorna konstaterade att "barnen har ju så roligt med varandra ". Jag tyckte det var lite konstigt…Jag gick mest dit för miljöombyte, dottern var inte alls intressad av de andra barnen.

[aspie]
2009-02-18 09:47
#27

Minns inte om jag tagit upp detta tidigare men redan då min dotter fortfarande låg i magen upptäckte barnmorskan att min dotter "lät rejält ilsken" då de tog en CTG kurva. Hon sa att hon aldrig hade hört något liknande. Idag förstår jag ju varför.

Annons:
Pippis Ängel
2011-12-01 12:28
#28

Ja, alla små barn med AS får ju inte raseriutbrott. Min ena kusin var så snäll och lugn oavsett vad som hände, oavsett vem som höll honom och oavsett allt annat. Likaså min bonusson. De var så snälla och lugna att man kunde ta med dem vart som helst.

Det där med hasande istället för att krypa är inte ovanligt för små barn med AS. De kan t.ex. sitta på baken och hasa fram istället för att någonsin krypa.

AS-barn kan också ha problem med att följa pekningar, t.ex; när man pekar åt ett håll kan de inte förstå och följa riktningen på fingret, och senare inte heller följa ens blick i den riktning man tittar. Så om föräldern har ögonkontakt med barnet och sedan tittar på något annat och försöker göra barnet uppmärksam på det, förstår inte barnet, utan går sin väg, eller tittar åt ett annat håll.

Just detta kan förresten följa med långt upp i vuxen ålder. De flesta i min familj med AS misslyckas med att följa en pekning fullständigt. De tittar NÄSTAN åt rätt håll, men inte riktigt. Först när jag ber dem att VERKLIGEN FOKUSERA på vad jag faktiskt pekar på så går det upp ett ljus. Men de har svårt att förstå att man skall behöva titta på vad-det-nu-är direkt när man säger "Titta!".
Därför är det ofta bortkastad möda att försöka göra dem uppmärksamma på olika, roliga eller konstiga saker som inträffar. Vi blir bara osams istället.
Likaså är det i andra riktningen:
de kan sitta och titta på något roligt eller fantastiskt ovanligt en lång stund - utan att säga något. Sedan, när det är över, då kommer de till mig och säger: wow, vilken underlig *blablabla* … du skulle ha sett!
Men jag stod ju alldeles bredvid … varför uppmärksammar de en inte på det som sker, då?

Det där andra, med instruktioner på papper, minns jag från min barndom. Bara någon skrev upp ett schema med klockslag, då det var dags att äta, vad som skulle ätas och andra saker som skulle göras så blev det gjort till punkt och pricka. Annars glömdes maten bort och de andra sakerna blev troligtvis inte heller gjorda. Nedskrivna saker uppfattades som viktiga och följdes helt enkelt mycket bra.

Och att man skulle tala tyst på bussar och offentliga platser behövs en ordentlig förklaring av - INNAN!
När ett AS-barn väl får klart för sig att folk hör tydligt vad som sägs i ett privat samtal, om man inte är diskret, kan barnet bli mycket bra på att vara just DISKRET. Det gäller också att undervisa barnet om vilka ämnen som man bör undvika vid matbordet och när man istället kan ta upp dem. När barnet väl kan uttyda klara regler brukar det gå bättre. De kanske inte kan förstå skälet helt, men de kan lära sig att acceptera det.

AS-barn kan ibland ha speciella matvanor också. En del är väldigt kräsna eller misstänksamma mot allt och åter andra äter allt utom t.ex. godis, som alla andra barn älskar, osv.

Värme/kyla är ett exempel där det avviker, ja, och likaså beröring. Det som för ett barn är behagligt är kanske för ett AS-barn obehagligt. AS-barnet kan tycka att det kittlar så mycket att det blir riktigt obehagligt när man smeker deras rygg, eller arm eller vad-det-nu-är. Men om man stryker och klappar lite kraftigare kan de tycka om beröringen. Eller vice versa.

Angående hänsyn, så är det något man får ta upp till en ordentlig genomgång för att AS-barnet skall kunna ta det till sig. Då kan AS-barnet göra det till sin uppgift att se till att folk tar hänsyn. Det gäller bara att lyckas hitta ett sätt att nå fram.

Min mormor fick så mycket stryk som barn, för att hon var så klumpig, och det är hon fortfarande, så vad kunde hon göra åt det? Ingenting.
Men samtidigt kan hon utöva det finaste hantverk och med den bästa precision. Så det där med grovmotorik och finmotorik kan verkligen variera.
(Jag är likadan; väldigt precis i pillerijobb, men jag kan gå in i saker, tappa saker eller missa handtag etc. Jag kan t.o.m. missa munnen när jag skall dricka och hälla en stor klunk i knäet.)
Motorik kan i alla fall avvika för AS-barn.

[Varulv]
2011-12-01 20:27
#29

#28 Ja, sån som din mormor var/är, sådan är ock jag Flört (har AS).

zatanica
2011-12-01 20:53
#30

#28 Missa munnen när man äter och dricker, visslar lite och tittar upp i taket Skäms hm, händer visst i bland…

Upp till toppen
Annons: