Jadu, jag vet inte, efter att ha läst lite så känns det faktiskt igen lite (rätt mycket) men kan man ha ODD även som vuxen?

Ja, man kan ha det som vuxen.

trevligt.. eller nått=) kanske inte.. det är nog en diagnos som inte många tar på allvar.. trotsig kan man ju lätt sluta vara

Om man är separerade föräldrar blir det inte på nåt vis enkelt att hantera. Över huvudtaget. Då blir det till att lösa bit för bit på plats med en oerhört förmåga till fantasi… Men tydlighet är a och o, igen… Inte straffa utan finna belöningssystem.

#3: Jag är inte så säker på att det är lätt att sluta lida av trotssyndrom. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

#5 nej inte jag heller men någonting säger mig att man kan mötas av den reaktionen… att det bara är att sluta

Ah, då missförstod jag dig. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas

Det har jag fått höra,,, nu har ju min son fått diagnosen ADHD, Trotssyndrom och troligtvis Tourettes.

MEn just när man sa trotssyndrom så sa folk,, men vadå  trots har ju alla barn,, mmm  ja jo men inte på samma vis. Och jag som knappt hunnit ta reda på mycket alls om detta för det trodde jag inte att han hade,, trodde mest att det var ADHD och ev Asperger.. hm ack så fel jag hade…

Men just det där,, hm TROTSIGA är alla barn,,, det får man höra..

Skit trist.

//Linda

#8: "Alla" barn har trots i perioder, inte som ett personlighetsdrag.

Vänliga hälsningar

Niklas

#9 jo visst är det så.. men att förklara det för andra är ijnte alltid det lättaste..

 MVH Linda

Hej Niklas, jag tycker du skall vara lite mer förskiktig i dina uttalanden, om tex ODD:n/ beteendet hos sitt barn har gått så långt att man sitter och tar upp det på en sight på nätet så behöver man stöd.

Det är en promille av dom som hör av sig till en länk likt denna som inte har ett barn som för länge sedan har passerat de "normala" gränserna, och jag har läst en del av dina komentarer, och jag uppfattar dom som gravt kränkande.

Vi som har barn eller nära anhöriga med problem , lever oftast väldigt länge helt utan stöd från samhället eller närstående.

Det vi behöver är stöd.

#11: Det var ingen värdering. Jag konstaterade bara att det är så. Du får gärna skriva när du uppfattar saker jag skriver som kränkande och varför. Då kanske jag kan förtydliga något.

Min plastfamilj har en dotter som troligtvis även har detta syndrom.

(jag bor i ett annat land än min familj och har därmed fått en liten bonusfamilj via en äldre väninna och detta är nu min plastfamilj)

Mn son har ODD, ADHD och starka drag av Asperger, jag vet ärligt talat inte hur vi ska hantera honom. Han har bott i familjehem ett tag, men det fungerar inte och nu ska han over till ett hvb hem. Det gor ont i mitt mammahjärta, men for fonom tror jag att det är det bästa. Personal med ork, struktur och fasta rutiner. Han är snart 14 år och vi har forsokt med allt, verkligen allt, men ingenting fungerar. Nu har det gått så långt att vi inte vågar garanera hans eller hans systers säkerhet och hälsa. Det är tufft, allt igenom tufft!

#14 *styrkekram* Det låter som ni har gjort ett bra, men ack så svårt val för både er och er sons skull.

#14 Förstår att det gör jätte ont i ditt mammahjärta. Jag hade en mkt besvärlig dotter när hon var i samma ålder som din son. Var själv nära att ge upp och lämna bort henne för jag fick absolut ingen hjälp någonstans men det var innan vi visste hon hade AS och ADHD sen blev hon vuxen och fick diagnos. Idag mår hon mkt bättre

Tror din son är i den värsta åldern nu och några år framöver. Förhoppningsvis kommer han att må mkt bättre nu när han få hjälp. Dessutom hinner du själv läka vlket du verkligen behöver.

Kram

Tack for era fina ord Bushanna och aspie, det betyder mycket att hora.

Det har alltid varit svårt med min son, vi har kämpat enda sen han var liten, men det blir bara värre och värre. Han har nyligen fått sina diagnoser, men vi har haft vetskapen länge och forsokt med all den struktur och tydlighet som han behovt, men det har inte räckt till. Känner mig fullständigt misslyckad som mamma, vilken mamma lämnar bort sitt barn?

Samtidigt så kommer jag på mig själv, for det är for hans skull. Och for hans syskon. Hans lillasyster är jätte rädd for honom, vi kaninte ens lämna honom ensam i ett rum. Min lilla, stora, lilla kille! Det kan komma korta stunder där han fungerar, och då är han hur klok, mysig och verbal som helst. Och jag forstår inte vad det är som får det att vända, varesig åt det ena eller det andra hållet, jag blir bara forvirrad och forsoker hänga med.

Soc sa till mig igår att jag borde bli mera arg på honom, men jag forstår inte vad det skulle hjälpa? Klart att jag forsoker sätta gränser, tala om att det inte är acceptabelt hans sätt, men vad hjälper det om jag hojer rosten åt honom?

Jag har varit arg, rent utsagt desperat på honom, så många ggr innan jag forstod vad det var for fel, dom kanske har rätt, jag vet bara inte hur jag ska bete mig. Jag upplever det som att om jag blir arg , så låser han sig bara ännu mera. Men jag är väldigt noga me att tala om att det inte är ok, och acceptabelt det han gor. Att jag blir arg och ledsen. Hur gor ni?

Det gor ont i mig att min son har så stora svårigheter att han inte kan fungera i ett normalt hem, det gor ont. Jag behover nog hjälp att acceptera verkligheten så som den ser ut. Kanske vore konstigt om jag inte sorjde?

#17 Ha ha, soc sa åt mig oxå att sätta hårt mot hårt och jösses så FEL de hade. Det ger bara motsatt effekt på dessa barn. Det blir som du säger ett det låser sig mer för barnen då.

Jag försökte förklara i lugn och ro när min dotter själv var lugn nog för att lyssna. Att börja bli skrikig och arg funkade inte alls.

Det tog lång tid innan min dotter lugnade ner sig vid sina utbrott men efter det gick det bättre att förklara något sånär. Att vara klar och tydlig är viktigt. Att visa med bilder är oxå bra.

En kort förklaring utan att tjata för då finns det risk för explosion igen. Åtminstone var det så för min dotter som hade otroligt kort stubin.

När jag gick till soc för att be dem ta hand om min dotter så var det för att rädda henne. Själv ville jag naturligtvis ha kvar henne men jag kände att situationen gick över min ork och kunskap. Nu fick jag ju ingen hjälp så min dotter och jag har fått klara oss själva. Det gick men det var ett rent helvete.

Idag finns fortfarande dessa problem men i så stor förminskad skala att hon klarar sig ganska bra och idag är vi de allra bästa vänner.

Det såg fullständigt hopplöst ut ett tag innan det lugnade ner sig.

Å, vad skont då är det inte bara min känsla. Jag forsoker gora så som du beskrev oxå, det verkar vara det sättet som funkar bäst iaf.

Tack, nu fick jag lite positiva forhoppningar iaf och en känsla att jag kan stå på mig mot soc.

Underbart att hora att ni är allra bästa vänner idag, jag är lyckig over att min son har borjat att svara i telefonen när jag ringer, han har nämligen en forkärlek att inte svara alls…;)

#19 Så där var min dotter oxå, att hon vägrade svara i telefon. Så kan det vara även idag ibland dock väldigt sällan men då beror det oftast på att hon mår så dåligt

Stå på dig mot soc. De är inte så insatta i dessa diagnoser (om överhuvudtaget?). Du vet säkert mycket mycket mer om detta.

Kram

Jag håller på att lära mig iaf, ODD är nytt for mig. Men ADHD och aspie har jag bra koll på genom mig själv och min yngsta son.

Jag har bett soc att boka in ett mote med sonens psykolog, så vi kan få mera koll på vad han klarar av och inte klarar av, tänker oxå ta upp hur det är bäst att behota honom när vi väl är där. Jag tror varesig på hot eller ilska. Men nåt sätt att visa att det inte är ok, måste det ju finnas?

Tack for alla dina svar, du lär mig mycket!

Kram

#21 Jo, på ngt sätt måste man visa att vissa saker inte är ok. Men det är det bäst man visar när de är lugna enligt min erfarenhet. Förresten är det bara att gå till sig själv. Jag lyssnar inte så bra själv om jag är upprörd/ledsen/arg.

Nu måste jag erkänna att just ODD är inte jag heller så insatt i men väl AS och ADHD.

Jag vill önska dig lycka till på mötet hos soc och hoppas din sons psykolog kan få dem på rätta tankar så ni får all hjälp ni kan få.

Kram