Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Olika former av autism

AS: Dom tror inte på mig

2011-05-04 12:18 #0 av: BARFmycat

Har ni någon gång varit med om folk som inte tror att man har någon bokstavsdiagnos? Eller folk som ifrågasätter ens diagnos och tror att man bara hittar på?

Jag och några släktingar spelade ett kunskapsspel för några helger sedan, och jag tyckte det var astråkigt, väldigt svåra och akademiska frågor, och när jag inte ens kunde svara på en fråga om mitt specialintresse, djur, gav jag upp. När det var dags för andra omgången sa jag att jag inte ville vara med utan nöjde mig med att bara titta på.

Min farbror sa då att han tyckte jag kunde vara med bara för att lära mig något. jag svarade då att jag inte är intresserad av att lära mig om kultur, politik, geografi osv, det enda jag är intresserad av att lära om är djur, och eftersom det är en sån liten del av spelet tyckte jag inte att det var värt det. Han fortsatte envisas med att jag skulle vara med (han ville väl det för gemenskapens skull gissar jag), och jag tröttnade och sa till slut att det kan väl inte jag hjälpa att jag bara är intresserad av djur och inget annat med tanke på vilken diagnos jag har!

Och då säger karln "Ja fast det där tror jag att du bara hittar på..".Förvånad

Får man säga så?! Jag vart sjukt ledsen, tror dom att jag tycker att det är roligt att vara såhär eller..?

Någon som varit med om något liknande och vad sa ni tillbaka då?

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-05-04 12:26 #1 av: Skogshumblan

Har varit med om att lärare på högskolenivå inte tror att dyskalkyli finns. Jag gick till studenternas Diskrimineringsombudsman och fick hjälp.

Mitt råd är att inte ta åt dig även om jag vet att det är lätt sagt men svårt att göra.

Din släkting verkar inte förstå eller ens vilja förstå va din diagnos innebär utan tror att man kan "tänja" på dina gränser så blir allt bra.

Jag har en son som just nu utreds för misstanke om Aspbergs och jag er inte hur många gånger våra nära (föräldrar mest) ifrågasätter det som framkommer som att vi letar fel, säger "äsh sån var du också".

Be dina nära och kära stå upp för dig och förklara för de runt om dig som gör så här dumt mot dig. Om fler runt dig hjälper dig kan du få stöd och "puckona" runt dig som gör så dumt förstår att du inte hittar på eller låtsas. (Vem låtsas ha en funktionsnedsättning för att det är kul att à sådana här hinder !)

Stor kram till dig!

Anmäl
2011-05-04 13:01 #2 av: BARFmycat

#1

Det där med diskalkyli är ju också intressant, jag utreddes för det för typ 6-7 år sedan, och då var det så pass nytt för vuxna så jag fick göra ett test för barn, jag klarade inte ens det och ändå så trodde inte hon som utredde att det var ngt fel på migObestämd

Jag tar normalt sett inte åt mig men när det är folk man tycker om som säger sånt, ja då tar det mer..

Men ja, jag ska ta med mig det du sagt i bagaget. Det bästa är väl kanske om man säger direkt att man känner sig sårad när dom säger så och önskar att dom skulle kunna stödja en istället, men man är inte så snabb när man får en såndär emotionell tackling som man inte riktigt är beredd på!

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-05-04 13:05 #3 av: Skogshumblan

Nä man kommer ju ofta på långt senare vad man skulle ha sagt:(

Men dyskalkyli är ju en diagnos, dylexi fast enbart på matematik. Alltså tal och räkning.

Hoppas du har släkt och vänner som ställer upp för dig mot puckon som sårar dig.
Stor kram!

Anmäl
2011-05-04 13:29 #4 av: BARFmycat

#3

Jo jag vet vad dyskalkyli är. Jag anser att jag har det med men någon diagnos fick jag aldrig och jag har inte orkat göra om utredningen sedan mer material om vuxna med diskalkyli kom fram.

Tack för att du tog dig tid att svara!

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-05-04 13:37 #5 av: Skogshumblan

Förlåt om jag var otydlig, vad jag menade med mitt inlägg var att poängtera att omgivningen måste ta diagnoser på allvar vad de än själva tror/ tycker. Inte meningen att få dig att tro att jag inte tror att du visste vad dyskalkyli är.

Så lite så, vi sjö er varandra, nästa gång kanske du är den som peppar mig :)

Anmäl
2011-05-04 16:27 #6 av: Sandi92

Många reagerar så när man "skyller" på en diagnos. Det brukar vara bättre att bara förklara sina svårig/egenheter istället för att säga det är pga asperger. Så är mina erfarenheter i alla fall.

De flesta som vet om min diagnos ignorerar den, typ. De tar liksom inte mer hänsyn till mig nu än innan.

Anmäl
2011-05-04 17:25 #7 av: [WX5]

#6 Skulle just skriva det med. Att man sitter och skyller på sitt funktionshinder hit och dit är inte det smartaste faktiskt. Jag går inte omkring och säger att jag adhd eller bipolär sjukdom om det kommer till svårigheter. Jag säger bara att jag har svårt med just detta och är det någon annan som säger för att jag tex adhd så får det stå för dom och inte mig.

MVH Emilia

Sajtvärd på Åland. Söker medarbetare, PM vid intresse.
Medarbetare på Kost, Öl och Social fobi.

Anmäl
2011-05-04 17:30 #8 av: [Joje80]

Jag vet precis hur du menar. Jag har en son med adhd och även hörselskada sen födelsen. jag misstänkte att han inte hörde ganska länge men läkare va knäppa. Svärmor hade oxå invändningar. de hade ju testat hemma när han va där och han hörde ju..HAN E INTE DÖV!!! Men hörde han ordagrant eller han gissade??

 

Sen när jag misstänkte adhd så fick jag samma motstånd av folk. Pojkar e sån osv..

Nu sitter vi här med 2 barn med hörapparater( inte för synsskull) och en adhd diagnos på sonen oxå men folk har fortfarande svårt att fatta. om jag skulle berätta för vissa"vänner" att jag ska gå en adhd utredning jag oxå ( inte mitt påhitt.Utan från sonens kurator som hade sina misstankar) så skule de skratta..Har även utmattningssyndrom helt plötsligt. rasade ihop på golvet i värsta kramperna..

Men folk tror inte på sånt som inte syns helt enkelt..

Bara att bita i läppen o gå vidare. Man kan inte ändra på andra..

ha det bra

Anmäl
2011-05-04 17:51 #9 av: Banankaka320

När jag varit så arg att min kropp håller på explodera så har jag fått höra att jag låtsas vara arg ... jaaa det är ju så roligt O_o


Anmäl
2011-05-04 18:44 #10 av: Zaphix

Näe, men å andra sidan så nämner jag det väldigt sällan också.

 

Anmäl
2011-05-04 19:38 #11 av: [Sicali83]

#6# Precis det tänkte jag på med. Min son har AS och ADHD och jag tycker det är viktigt att lära honom redan från början att inte använda sitt hinder på det viset. Att man inte skyller sånt man inte kan eller har lust med på sitt hinder så att säga. Nu låter det fel men jag hoppas ni förstår. Det har liksom inte med hindret att göra att man inte har lust att spela ett visst sällskaps spel, det händer även folk utan hinder och då blir det dumt att "skylla" på sitt hinder.

Anmäl
2011-05-04 20:36 #12 av: BARFmycat

För det första så visste han ju redan om det, så det är ju inte direkt som att det första jag sa var att jag har Aspergers och därför vill inte jag göra det här.

För det andra så försökte jag ju förklara att jag inte ville vara med och förklara varför utan att dra in min diagnos, men det var liksom det där att han aldrig gav sig som gjorde att jag inte orkade käfta tillbaka tillslut, det kändes rätt lönlöst och då sa jag som jag gjorde just därför.

Jag hatar att göra mig själv till offer och det värsta jag vet är när folk ska tycka synd om mig, så jag "skyller" ingenting på min diagnos, det är väl just det som är grejen. Att då få höra att man skyller något på sin diagnos när just det är något man drar sig för att göra, det är väl därför jag reagerade.

Sen så tycker jag ju att jag betedde mig socialt korrekt, jag tyckte inte att det var kul att spela men jag stod ut tills det var slut i alla fall, jag hade ju bara kunnat ge upp mitt i men det gjorde jag inte. Att jag vill sluta spela måste man väl acceptera oavsett om man gillar det eller ej utan att hålla på att tjata.

Vad skulle jag annars gjort då, hur hade jag kunnat säga för att det skulle bli en annorlunda reaktion än den jag fick?

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-05-04 20:42 #13 av: [Sicali83]

#12# Hur tror du vi utan diagnos gör? För alla råkar ju någon gång ut för att någon tjatar och inte accepterar ett nej, det har inte det minsta med diagnos att göra. Du hade kunnat säga bestämt att jag vill inte, jag tycker inte det är roligt längre (för det var ju faktiskt anledningen) och sen gått därifrån?

Anmäl
2011-05-04 21:08 #14 av: BARFmycat

#13

Ja för det känns ju verkligen som en socialt accepterad sak att göra, att bara gå? Nej jag ville gärna vara kvar bara jag slapp spela.

Nej, att någon tjatar om någonting kan ju hända alla utan diagnos.
Men hur ofta händer det "vanliga" människor att av 13 ämnesområden finns bara ett som intresserar? Det kanske är vanligare än vad jag tror, men det känns så typiskt att alla andra verkar dela intressen som jag inte är ett smack intresserad av och det är tydligen inte särskilt socialt accepterat.

Jag känner att jag antingen måste försöka dela intressen jag är ointresserad av eller vara någon annanstans för mig själv för att det ska fungera. Jag får inte vara så som jag är, jag ska alltid anpassa mig till någon. Och försöker jag vara mig själv och få andra att acceptera det, då är jag tydligen lögnare (vilket jag tycker man säger om man säger till någon att man tror att de bara hittar på).

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-05-04 21:14 #15 av: [Sicali83]

#14# Men det jag menar är liksom att även om du bara hittar ett ämne som intresserar så är det ju just att du är ointresserad, du tycker inte att det är roligt, som gör att du inte vill spela och då är det ju det du ska säga istället för att "skylla" på ditt hinder. Det finns många saker som inte intresserar mig alls och då säger jag det. Sambon och hans kompisar spelar krigs spel och det tycker jag är extremt tråligt och ointressant och självklart vill jag inte vara med då, det händer alla.

Om någon väldigt ofta hänvisar till sitt hinder så fort något är svårt eller tråkigt eller ointressant så kan jag väl förstå att omgivningen tröttnar, för AS är egentligen bara att man gör saker på ett annat sätt, inte att man inte kan göra dom, om du förstår. Tycker du någor är ointressant, säg då det istället så tror jag omgivningens reaktioner och bemötanden blir bättre med.

Anmäl
2011-05-04 21:25 #16 av: [Varulv]

Jag håller med #6 och håller inte alls med #11. Har just haft ännu en av dessa duster med min sambo när hon inte vill tro på mitt funktionshinder. - "Man får aldrig skylla på AS:en, så sa ju kuratorn när vi var på familjesamtalen" får man höra ideligen. Och att jag hör konstigt, ("det är bara att gå till öronläkaren så får man hörapparat") det vill hon inte heller acceptera. Vad göra? Inte mycket, förmodligen.

Jag skulle vilja gå så långt som att hävda, att vi aspergare till stor del får dras med ett funktionshinder på grund av NT:s intolerans. Snacka om vilken av oss parter som besitter dys-empati!

Rynkar på näsan

 

αγάπη

Anmäl
2011-05-04 21:39 #17 av: [Sicali83]

#16# Jag tycker det framförallt är sorgligt att du delar in människor i parter. Min son har som sagt AS och han hör ihop med mig, han är lika nära mig som min arm eller min fot, en del av mig själv och han kan aldrig bli en annan part än mig. Hans AS gör honom inte till en annan sort än mig, han tänker på ett annat sätt men det är det många som gör, med el utan AS. Han är inget stackars offer som det är synd om utan en smart underbar kille som klarar precis lika mycket som vi andra.

Att gnälla om sin AS i tid och otid så fort det är minsta lilla verkar jobbigt, både för en själv och omgivningen.

Anmäl
2011-05-04 21:51 #18 av: [Varulv]

#17 Du verkar ha en klockren NT-diagnos, Sicali83. Men förmodligen är du dock av gravt degenererad AS-sort. Tyvärr, måste jag säga, eftersom jag själv hör till AS-folket.

En AS-diagnos innebär en klassning till funktionshinder. Det är vad jag talar om, ingenting annat. Jag ömkar mig inte, utan försöker varje dag leva upp till min "normala" samhällsroll. Och lyckas också därmed. Men betalar ett högt pris för det. Alla aspergare klarar sig inte lika långt som jag har gjort hittills. Det behöver inte bero på funktionshindret beträffande alla aspergare; din son hör tydligen till dessa undantag. Hans tillkortakommanden beror istället på bristande motivation och lathet; går att fostra bort av en nitisk mor. Du kommer säkert att lyckas dressera din son till att dansa efter din pipa! Och det är bara att gratulera dig därtill i så fall!

αγάπη

Anmäl
2011-05-04 21:55 #19 av: [Sicali83]

#18# Oj, det där var så många påhopp så jag orkar inte ens kommentare det.

Anmäl
2011-05-04 22:07 #20 av: RedBlackGrey

Det finns en rad olika faktorer: Om man har Asperger, t.ex, tror okunniga människor inom det området, att man ej är särskilt social, oempatisk (vilket f.ö. en del av de populistiska kvällstidningarna är duktiga på), m.m. En del av deras spekulationer är såklart olika, men många av dem har mer eller mindre lika mycket fel. Asperger är himla individuellt.


Och jag undrade ett tag vad experter syftade på, när de sa att min AS-problematik är i jämförelse hur det yttrar sig på många tjejer med A.S. Jag fattade nada, framtill när jag precis början av februari läste en artikel hur det speciellt yttrar sig på tjejer. Det var som att läsa om mig själv. Det var då jag fattade varför en del av mina vänner trott att jag hade ADHD.
En tjejkompis står själv i kö till en utredning. Hon misstänker att hon har det. Ett tillfälle när vi talades sinsemellan, i samma veva som hon berättade det, passade jag på att ställa en del frågor vad hon är känslig för, som har med A.S. att göra. Och sedan höllt jag mina misstankar för mig själv vad jag själv misstänker att hon har.
Jag har förövrigt en tjejkompis som har Asperger på papperet, och vi har exakt samma handskrift.

Men jag har psykiska svårigheter utöver Asperger-problematiken. Det är väldigt påfrestande, nu när jag är ganska så säker på att jag har 2 dubbeldiagnoser (varav AS, officiellt).

När minst en anhörig säger emot någon diagnostisk problematik, och man blir emotsagd hela tiden, och man orkar ej förklara med, kanske det går att föreslå att slå upp på nätet om vad Asperger innebär. Och helst så detaljerat som möjligt. AS i korthet tvivlar jag på att det hjälper många. Ju mer konkret om den neuropsykiatriska högfungerande autism är i skrift, desto lättare bör det att ta till sig. Men kan variera, såklart. Om man fortfarande blir emotsagd, tror jag det mer har med en inre oro att göra, varför man nekar, dvs. att man egentligen vet innerbörden, men man törs ej säga meningarna ur munnen. Det behöver ej ha med skam att göra, snarare enbart en rädsla att göra av osäkerhet. Har du frågat din familjemedlem om att läsa om AS på nätet? eller rekommenderat någon bra bok inom det området? Eller, ni kanske redan har böcker om den?
Om ni ej har böcker, kan det vara ett bra test också att be honom låna åtminstone en läsvärd bok om Asperger på Biblioteket. Om han säger ja, då vill han absolut veta det. Om det blir ett nej, är han antagligen ej redo att ta det steget ännu. Glöm inte att han tycker om dig jättemycket ändå, såklart. Och vi är också mer än diagnoser - människor. Våra resp. Diagnoserna är bara medfödda svårigheter, osv. (:

En klassiker är att folk säger att an aldrig ska skylla på problematiken, samt "självömkan".

Anmäl
2011-05-04 22:07 #21 av: Zaphix

#17: Skulle han vara som alla andra hade han inte fått diagnosen AS, hade han klarat av samma saker som alla andra hade han inte behövt en diagnos.

Hur gammal är din son?

Anmäl
2011-05-05 06:02 #22 av: BARFmycat

Jag kan inte låta bli att känna som att en del här får intrycket av att jag "gnäller", "tjatar" och "skyller" på min AS i tid och otid. Att jag gömmer mig bakom den och skryter om den så fort jag får tillfälle.

Det gör jag inte, det händer de ytterst få gångerna jag känner mig trängd i ett hörn och får känslan av att alla andra flyktvägar är spärrade. Jag vill understryka att jag försökte förklara så gott jag kunde utan att dra in min diagnos. Måste jag säga att vi tjafsade om det en halvtimme innan jag till slut sa det? Eller det kanske var fel, jag kanske skulle väntat en halvtimma till eller hållit på i två timmar utan att säga någonting?

Jag och min farbror har aldrig pratat om min diagnos, han har pratat med min pappa som berättade när jag fick den (~2 år sedan) och mer än så har det aldrig varit. Så ofta tjatar jag om den.

Jag skäms över min diagnos, jag hatar den och önskar att jag kunde fungera som alla andra.


Sicali83, jag vill inte få några fler "råd" av dig. Det du sagt hittills får mig att känna mig riktigt värdelös, feg, oärlig, tråkig och tröttsam.
Det är naturligtvis inte din avsikt men så känner jag mig efter att ha läst dina inlägg.

#17, 18 & 21, kan vi hålla oss till trådämnet?


Jag skapade den här tråden för att jag mådde dåligt över det här, ville prata om det och få tips från folk som varit i samma situation. Det är mycket möjligt att jag gjorde fel som sa som jag gjorde, men det jag är mest upprörd över är att han inte tror på mig. Jag hade hoppats på att må bättre efter att få läsa vad ni hade att skriva, inte sämre. Om jag inte får vara mig själv varken här eller IRL och höra att jag bara beter mig fel både här och IRL orkar jag inte skriva eller läsa mer längre.

Stort tack till Skogshumblan, Joje80, Maria92, Varulv & RedBlackGrey, era ord hjälpte!

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-05-05 06:16 #23 av: BARFmycat

#20

Jag tror inte problemet är att han inte vet vad AS är, man kan ju inte säga "det där tror jag inte på" utan att veta vad man pratar om.

Jag känner att om jag ska försöka förklara vad AS innebär så är det väldigt många klassiska exempel som stämmer in på mig (tex de två första du nämnde), men väldigt många klassiska exempel stämmer inte alls in på mig. Det innebär att börjar jag förklara låter det verkligen som att jag skyller ifrån alla mina betéenden på diagnosen. Det enda som jag gillar med min diagnos är att jag är så ämnesinriktad och att jag är löjligt objektiv. Allt annat skulle jag gärna klara mig utan och säger jag de drag av diagnosen som stämmer in på mig känns det som jag skyller hela min existens på den. Jag är nog väldigt dålig på att förklara vad det är också, då jag knappt fattat det själv. Jag vet vad den är för mig, för det har jag ju fått förklarat för mig av psykologerna. Men vad av mig som är AS och vad som inte är det känns också svårt att avgöra.

Jag har inte ens läst några böcker själv om det så nej, jag har inte rekommenderat någon bok.Tungan ute

Jag får känslan av att han inte är intresserad av att lära sig vidare om vad det är jag har, allt ska vara normalt och så som det alltid varit (innan vetskapen om diagnos) och är det inte det så får det vara. Det kan jag förstås inte veta utan att fråga, men så känns det.

Jag vet inte om du menade med din sista mening att jag självömkar mig själv och skyller på problematiken, eller att folk uppfattar mig så, vilket inte är samma sak?

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-05-05 07:29 #24 av: [Joje80]

Det e klart att ett funktions hinder e ett hinder. inte alltid dock. Min son på snart 7 år har ju 2st och inte e han som alla andra men inge fel i det men han får kämpa hårdare. dels höra av dom säger sen att förstå det sen..Många missuppfattningar i lekar med kompisar...Det tog 5 år innan han förstod att om man slår nån så gör det ont på den andre..Han själv e väldigt tålig och trodde andra va det oxå.

 

Jag tycker folk ska hålla käften med sina kommentarer( menar ingen i tråden nu) innan de vet vad de pratar om. Sjukdomar som inte syns finns tydligen inte..Sur blir man. Bara för att det inte syns så innebär ju inte det att människan kämpar för att tex komma i tid till tandl..

Jag gillar inte heller sällskapsspel-jag känner mig dum för jag kan inte frågorna.Har inte haft så lätt i skolan så sånt har inte fastnat. geografi,historia osv e jag helt väck på..Klart det har med funktionshindret att göra..Inte att spela men man kanske inte har lärt sig det som de andra har gjort i skolan då man har haft svårt för att lära..Ge mig en kortlek och jag kan spela!!!!!!!!!!!!

Spel som tar för lång tid att spela typ Monopol har jag ingen ork till alls att sitta o fokusera en längre tid..Klart det har med funktionshindret att göra..

Man kan hålla på hela dagen..

Nää stå på dig och be folk hålla tyst om de inte vet nåt..

Kramar från mig..Idag börjar min utredning för adhd..jag e nervös så jag hoppar runt...

Anmäl
2011-05-05 22:02 #25 av: [Varulv]

BARFmycar och Joje80, jag står på er sida, bara så att ni vet. (Har själv AS-diagnos.)

αγάπη

Anmäl
2011-05-05 23:39 #26 av: Sandi92

Jag står också på er sida, men som jag skrev i mitt tidigare inlägg så är det många som reagerar så.

"Man ska minsann inte tro att man ska särbehandlas eller är märkvärdigare än andra för att man har en sån där diagnos!" Är en åsikt som många har. Helst ska man ignorera diagnosen typ.

Anmäl
2011-05-06 20:46 #27 av: [Varulv]

#26 Precis. Och då ska man ändå veta att As är ett funktionshinder. Hur då? Jo, vi begriper inte allt utav det, som ni NT har koncensus om. Just det är det, som utgör vår största brist. Många av oss blir utnyttjade - hela livet, i värsta fall. Andra av oss faller in i livslång depression och apati. Några få revolterar, på grund av utvecklad paranoia, och kan ge sig till att exempelvis avlossa skottsalvor rakt in i folksamlingar eller dylikt. Några få lyckas klara sig hyggligt hela livet, mestadels på grund av förstående arbetsgivare eller lyckliga matchningar mellan efterfrågad kunskap och specialintressen (inom den akademiska världen eller eventuellt inom den religiösa).

 

αγάπη

Anmäl
2011-05-06 23:46 #28 av: Zaphix

Jag föredrar ordet funktionsnedsättning, AS är inget hinder i sig, det är miljön som skapar hindret. AS är bara en nedsättning i endel funktioner hos människan.

Likt en man som inte har några ben, det är inget hinder i sig att inte ha några ben, det är bara en nedsättning i funktionen hos människan. Det är när mannen behöver gå som hindret kommer in, hade miljön sett annorlunda ut hade inte benlöshet varit ett preoblem. Hade världen bestått av rullband som folk förflyttar sig på, då hade det inte varit ett hinder att inte ha ben.

Om nån förstår vad jag menar, och kan dra paralleller till bokstavsdiagnoser och andra funktionsnedsättningar.

Just orden tror jag har stor betydelse, så jag ville väl mest ge ett annat begrepp.

Anmäl
2011-05-07 19:19 #29 av: [Varulv]

#28 Förstår vad du menar, Zaphix. Kärnan i det du säger är, att vi människor som har neuropsykiatriska funktionshinder ju ändå är människor. Skillnaden mellan oss och "vanliga" människor är blott den, att vi äger vissa neurologiska särarter som kommer oss att tolka verkligheten i någon mån annorlunda i vissa avseenden. Det handlar förmodligen om vissa särskilda avseenden. För övrigt tolkar vi allt, som alla andra.

Ovan sagda gör, att NT tolkar oss som "normala". Vilket alltså i viss mån är en feltolkning. Men det inser de inte, vilket ger upphov till den problematik, som denna tråd handlar om.

αγάπη

Anmäl
2011-05-08 00:20 #30 av: Lillulla

Barfmycat, jag förstår precis vad du menar med att det är hemskt att inte bli trodd! Jag tror att det drabbar alla som har sjukdomar och handikapp som inte syns. Man får räkna med att det kommer att hända igen och igen, folk är såna helt enkelt! Det dom inte begriper, det finns inte! Vissa människor kräver ju nästan läkarintyg innan de ger sig. Man får jobba på att inte ta det så hårt, och se till att ha någon förtrogen att ösa ut sin frustration på, någon som fattar! Jag har ingen bokstavsdiagnos, men annat som också är osynligt, och jag förstår precis hur du kände dig när din släkting sa att du bara hittar på!

Anmäl
2011-06-30 08:46 #31 av: vuxenadhdbipo

Du kommer få höra det där hela livet. Okunskap hos folk som själva är "normala" är väldigt vanligt. 

Jag uppever det hela tiden. Folk ifrågasätter. Men det är klart när man träffar folk gör man det ju oftast begränsad tid och lägger all energi man har på denna jävla fasad att verka "normal". Dom ser ju inte alla funktionshindrande delar i ens liv.

Gör som mig, försök ha förståelse för att dom är dum i huvudet ;) Det är mer synd om dom som inte har förmågan att se hur nyanserad världen faktiskt är.

Det går ju faktiskt aldrig (för att dra ett exempel) att få en "normal" människa att förstå hur en depression är, hur ska dom förstå det om dom aldrig varit där? Dom kan sällan sätta sig i saker som hur man kan spendera 24 timmar om dygnet åt specialintresse. 

Syns det inte så finns det inte. Och så länge man själv inte är drabbad... tyvärr kommer du få uppleva detta måååånga måååånga gånger till i ditt liv.

Var stolt över att du är du, och det är helt normalt att lämna sällskapsspelet, det hade jag med gjort... fast förmodligen för jag blir så förbannad om jag inte vinner!

Kram

Anmäl
2011-06-30 22:42 #32 av: [Varulv]

Bra diskussion, och bra inlägg från #31! Just detta är kärnan i problematiken! Men hur agera utifrån den vetskapen?

Obestämd

αγάπη

Anmäl
2011-07-07 07:50 #33 av: [Joje80]

Hej igen. Ser att diskussionen har kommit igång ordentligt. Jag undrar varför man inte får ha sin diagnos som anledning till att vissa saker klarar man inte av??? Om jag hade suttit i rullstol och skulle upp för en trappa...Får jag inte säga då: Nä jag kan inte..Jag sitter i en rullstol??

Är det verkligen så stor skillnad på mentala funktionshinder och kroppsliga?? Skylla hit o dit. Jag säger att vissa grejer går inte helt enkelt och dte e för att jag har adhd..Att fixa barnens schema i det nya dataprogrammet som barnomsorgen har fixat e som att be en av fröknarna på dagis gå på lina..Inte pga mina data kunskaper för de e det inge fel på. Inte för att jag inte fattar systemet för det gör jag men jag tappar dagar och tider när jag ska föra över dom från kalenern till datorn. Japp jag dubbelkollar men det blir oftast fel ändå..

Är det slarv?? Nääää..Jag jobbar skft på ett 5v schema och min man jobbar skift på ett 8v schema..Har det rätt i kalendern på väggen men tappar som sagt vid överföringen..

Jag vet varför men det får man tydligen inte säga då eller?? Jag fick ju svaret när jag fick min diagnos på varför vissa grejer e så jobbiga för mig och varför jag missar vad folk pratar om. För att min uppmärksamhet e väck efter 2min,,,Mina kraftiga impulsiva grejer och mitt skiftande humör?? Blivit bättre med Ritalin..Vad e det då?? Bristande kontroll på mig själv??

Nää Jag står för att jag har adhd och skäms inte ett dugg och hålla på med förklaringar hit o dit inför släkt och vänner. Fattar dom inte vad adhd e brukar jag be dom Googla det...Och om folk undrar varför jag inte vill sitta rakt upp o ner i en soffa och glo på film i 2tim svarar jag: Jag kan inte sitta still så länge. Jag blir galen.. ADHD!!!

Anmäl
2011-07-07 19:42 #34 av: [Varulv]

#33 Visst! Enda skillnaden egentligen mellan en som sitter i rullstol och en annan som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder är, att alla kan se med sin direkta perception den rullstolsburnes begränsningar, medan vårt neuropsykiatriska funktionshinder är osynligt. För förståelse krävs empatisk inlevelse av ett djupare slag, något som inte är så många förunnat, tydligen.

 

αγάπη

Anmäl
2011-07-07 20:12 #35 av: HannaM

Hmm jag har en sak att bidra med.

Det finns alltid idioter som inte tror att neuropsykiatriska funktionshiner inte existerar och att man bara är lat och korkad. Det bästa är att lära sig ignorera dom så gott det går.

Anledningen till att vi ibland måste förklara är för att det inte syns. Faktiskt. Därtill är det många som har usla kunskaper om vad ett neuropsykiatriskt funktionshinder innebär.

 

 

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-07-08 18:16 #36 av: [Varulv]

#35 Yapp! FlörtKyssSkrattande

αγάπη

Anmäl
2011-07-08 22:50 #37 av: Anna4077

jag har add och många pratar om att bokstavsdiagnoser är 'modernt' eller 'inne' och den vanliga komentaren 'med då kan ju lika gärna jag ha de också'. mitt svar brukar antingen vara att jag inte är intreserad av att diskutera min diagnos med någon som inte är intreserad av att lyssna på vad jag säger.

och på den sista komentaren 'då kan ju jag också ha de. så brukar jag säga att det är olika svårigheter som alla kan ha medans jag har lite mer än normalt vilket ger mig extra svårigheter. samt att mina svårigheter tillsammans blir att jag har det extra jobbigt med dom. då brukar folk iaf hålla tyst och tänka till.

fast oftas brukar jag bara hålla tyst och acceptera att alla inte kan eller vill förstå sådana saker antigen pga rädsla eller medmänsklighet. jag försöker ofta tänka igenom vad jag ska svara när jag känner mig bra så jag har ett svar när jag ska 'ställas tillsvar' för min(a) diagnoser. då minskar stressen iaf lite när jag hamnar i en sån situvation när någon försöker förlöjliga mig för dom.

mest problem har jag när jag försöker prata diagnoser med min psykolog som tycker sånt är 'farligt' eller nått. hon säger mest att jag inte ska tänka på sånna saker men hur ska jag inte göra de? läkarna vill ge diagnoser för att förenkla deras arbete. diagnoser är ju bara riktlinjer för att hitta rätt behandling. men ibland vill man prata om de och försöka hitta förklaring på saker. tex när jag har ångest för jobbet. det är inte alltid det är 'mitt fel' det kan ha att göra med diagnoser. har även bioplär. då är jag ledsen ibland utan at själv vara ledsen, det blir jobbigt att älta mobbning i skolan heta liten bara för att jag är deprimerad då och då. det är ju inte alltid nån orsak till att vi med bipolär är ledsena utan att det är sjukdommen?

ursäkta om jag kom förmycke OT men jag känner med dig. oftas därför jag brukar hålla tyst om det. inte de att jag skäms men jag vill inte behöva försvara mig hela tiden för något som jag inte rorför. det är inte så att jag köpta en ovanligt ful tröja och kan ta av mig den när folk sagt de åt mig. det är ju en del av min personlighet som man har satt en definition på. inget jag kan ta bort.

men mitt råd är att tänka ut svar till dom tillfällena när personer kränker dig pga din diagnos. antingen gå ifrån ämnet eller hitta på något bra svar så du vet vad du ska säga. kanske kan hjälpa dig också?

kram :)

Anmäl
2011-07-09 20:23 #38 av: [Varulv]

#37 Ett bra inlägg! Särskilt bra var det där med att

  • "det är ju en del av min personlighet som man har satt en definition på. inget jag kan ta bort"

Just detta är en central grej i hela problematiken, anser jag.

Emottag min högaktningsfulla aktning, Anna4077!

Det vill säga kram! Kyss

αγάπη

Anmäl
2011-07-10 02:07 #39 av: Anna4077

#38 tack och kram :)

Anmäl
2011-07-19 21:19 #40 av: BARFmycat

Har också tänkt på det där om varför det inte skull evara okej att säga att man har en diagnos, om någon försöker truga i en person med diabetes en sockerkaka tror jag nog att den personen till slut skulle säga "Nej tack, jag KAN inte äta den för jag har diabetes".

Samma situation kan tillämpas på någon som är laktos/glutenintollerant, allergisk osv. Är det också "fult" och "ofint" att säga att man har fysiska åkommor? Skitkonstigt, jag fattar inte.


Dessutom, har ni inte hört den nya reklamen för hjärnkoll.se...?Flört

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl
2011-07-20 07:52 #41 av: vuxenadhdbipo

#40 Oj vad jag gillar din signatur, var bara tvungen att skriva det :-)

Anmäl
2011-08-05 18:03 #42 av: BARFmycat

#41

Tack, jag måste tyvärr ha den för det blir så mycket missförstånd annars och det är så onödigt och tar så mycket tid och ork att reda ut. Men det förstår jag att folk tar illa vid sig, dom ser ju inte på samma sätt riktigt som jag gör!Tungan ute

Hälsningar Sarah Siverman, fd. sajtvärd BARF I Fokus
www.BARFmycat.com, kontakt: Sarah@BARFmycat.se
~ Ej längre aktiv på iFokus ~

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.