Annons:
Etikettadhd-add
Läst 3274 ggr
Camilla77
5/15/11, 9:39 PM

11 årig pojke, hyperakt, koncentr och dåliga betyg

Tjena!

Jag har en 11½ årig pojke som jag just kontaktat BUP för att utreda. De tyckte efter en 1 timme lång intervju att jag hade kommit helt rätt och lovade mig att inte bara titta efter ADHD utan inte sluta förrän man hittat rätt. Så skönt!!

Min son och jag gick på ett inledande samtal (innan utredning) och gjorde QB-test. Han låg i översta percentilen. Dvs. han hade 99% på aktivitetsdelen. Han svarade rätt i normal utsträckning, men just rörelsernas frekvens och storlek toppade skalorna. Han kan inte sitta still. De vill utreda honom, men eftersom vi ska flytta så måste utredningen ske på nya orten eftersom de vill ta hela utredningen på samma ställe.

Min pojke går i femman har underkänt i svenska, engelska, franska och bild. Varenda utvecklingsplan sedan han började skolan har det stått "han måste koncentrera sig". Har långsam och dålig ordavkodning. Skolan tyckte inte att hans svårigheter var typiska Dyslexi (som var vad skolan misstänkte).  Han ligger 2 år efter i språkutvecklingen enligt deras ITPA test. Jag känner personligen att han är lite omogen mentalt och han har nära till känslorna. Både till att bli arg och till att börja gråta. Han har blivit mobbad en del och har svårt att läsa av människor. Svårt att se när det RÄCKER. Jag kan peka på en människas ansikte och säga "Titta nu på xxx, titta på hans ansikte, nu vill han att du ska sluta, ser du att han ser arg ut?". Men det verkar inte komma naturligt för honom. "Hör du att xxx säger nej, det betyder att du måste sluta".

Jag undrar vad ni tror resultatet blir. Jag börjar tänka att han kanske är lågintelligent. Statistiskt sett så måste ju någon vara det också. Vad gör man i sådana fall? Någon som känner igen min beskrivning?

Ett problem för utredningen är att psykologerna allt som oftast hakar upp sig på hur det var för min son under uppväxten. Pga konflikter mellan mig och hans pappa. Men jag sa "Även om det är så, så kan visar väl inte ert QB-test och ordavkodningstesterna dåligt pga det??". Nej, instämde han. Han sa att man med gott resultat brukar medicinera hyperaktivitet.

Jag är rädd att de lägger för stor betoning vid "otryggheten" som de tycker att min son fått under sin uppväxt. Jag har verkligen försökt skydda honom mot konflikterna, men det har varit en svårt tid. Ibland tänker jag att jag inte skulle sagt något till BUP, för de hakar alltid upp sig på det. Jag har lagt massor av tid och engagemang på min son, har varit ensamstående med honom i 9 år. Har kämpat med alla hans läxor, alla hans tårar, all hans frågor, alla utbrott. Det är pga det som han klarat sig så länge i skolan. Vi har bla gjort all matte hemma under vissa terminer, för att han ska få mer tid till svenskan.

Jag får jämt höra att jag har ett fantastiskt tålamod, men är ju så van, har inte tänkt att han är så annorlunda. Men min fd lämnade oss för att han inte orkade och min nuvarande sedan 2½ år tillbaka börjar nå sin gräns.

Jag har börjat läsa om ADHD och förstår mycket i min uppväxt genom beskrivningarna. Dock har jag aldrig haft lässvårigheter men en del skrivsvårigheter. Sedan jag fick skriva på dator så vände det och jag har två högskoleexamina nu :-) Både jag och min son var sängvätare, (han till 8-10 år och jag till 12 år). Hans pappa fick 1:or i alla läsämnen när han gick ut högstadiet. Han läste aldrig vidare. På den tiden var man "dum" så det finns ingen diagnos på honom.

* Vad hjälper en diagnos till med?

* Hur har medicin fungerat för era barn? Jag kan inte ens tänka hur min son skulle vara utan all hyperaktivitet, han skulle ju bli "någon annan". :-(

* Vilken hjälp får familjen? Hjälper det?

* Tror ni att det är "bara" ADHD som min son har eller något annat också? Jag vet inte riktigt hur andra saker yttrar sig.

* Hur hjälper jag honom bäst? Förutom kärlek och stöd (Det ger jag redan).

* Hur ärftlligt är det?

Ja, jag behöver bara lite feedback. Jag är ny i detta tänk och älskar min son så fantastiskt mycket. Vill bara att han ska vara glad de allra flesta dagarna och känna att utmaningarna är på rätt nivå.

TACK för att du tog dig tid

Annons:
Knaprig
5/16/11, 12:05 AM
#1

Jag har väl inte så mycket att hjälpa till med tror jag, ville mest bara visa stöd.

Jag känner igen det där med att dom kan lätt haka upp sig på otrygghet och sådant, jag har själv just fått diagnos (e 27) men var mycket prat om sånt också eftersom jag haft det lite struligt.

Ang. att faktiskt ha diagnosen så vet jag inte hur mkt det hjälper som barn eftersom jag aldrig fick det men det känns iaf skönt att kunna ha en förklaring till varför man är som man är ibland. Men tror nog att det hade varit mkt bättre för mig om jag fått det direkt istället för att måsta gå och undra vad som är fel så länge. För man märker ju att man är annorlunda, kanske inte hela tiden, men lite då och då.

Ang. ärftligheten så vet jag väl inte så jätte mkt men som jag förstått det så är det väl ofta så att det ligger mycket i just ärftligheten bland vissa av sakerna iaf.

Det är väl inte helt ovanligt med tex Dyslexi i kombination med ADHD heller så ni får väl vänta och se vad utredningen säger om det. Kan tänka mig att om man både har Dyslexi och ADHD så blir det ju extra svårt lära sig så kan säkert lika gärna vara därför han hamnat efter också.

Sen, ang. hjälp för familjen osv så vet jag väl inte jätte mycket egentligen där heller men vet att det kan finnas möjlighet till stödfamilj eller stödperson eller sådant, iaf på vissa ställen i landet. Alltså stödfamilj ska väl vara som en sorts avlastning eller nåt både för föräldrar för att få lite tid för sig själva (därför jag kom på det typ, tänkte på din sambo.. kanske blir enklare orka då) och för barnet att få komma ut också till något annat typ. kan vara nån helg då och då eller så. Stödperson är väl lite mera som en extra kompis kanske, vet inte riktigt 100% men det va uppfattningen jag fick, alltså inte nån som man bor hos lite då och då som stödfamiljen, men som kanske kan ta med en på bio eller nåt sånt, fast jag kanske bara svamlar nu, blev lite osäker… Men det kan du ju kolla upp, finns nog bättre information än min virriga hjärna ;)

Bäst hjälp, även om du sa förrutom det, är ju din kärlek och ditt stöd. Men sen att trycka på som du verkar gjort med att få till en undersökning osv, eventuell medicinering och andra saker du säkert kommer få tips på, kommer ni nog komma långt med.

Lycka till

JohannaEkroth
5/16/11, 8:49 AM
#2

Jag tror du kan kanske läsa lite på både ADHD och Aspergers Syndrom, eller kanske rent utav Autism om han har en språkstörning…

Lycka till!

Jag har själv Aspergers Syndrom och drag av AD(H)D.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Camilla77
5/16/11, 10:15 AM
#3

Tack för era svar. När jag läste om hyperaktiviteten så stämde det klockrent. Alla saker. Koncentrationssvårighter tycker jag stämmer in delvis. Jag läste på lite om Aspergers och ADHD med avseende på språkstörning. Men det verkar inte passa in. Språkstörningen i Autism och Aspergers verkar vara "för lite och enformigt tal".

Min son talar oavbrutet om ingen stoppar honom och dansar, och hoppar och stirrar och avbryter hela tiden. Han har en svag gräns mellan fantasi och verklighet. Så om någon säger något som triggar igång en fantasi hos honom så kommer det alltid ett "Vet ni, jag känner en som… " sen kommer en historia om någon som varit med om något liknande fast mer fantastiskt. Han har lärt sig att vi tycker det är tråkigt med alla påhittade historier i tid och otid, så han har börjat maskera dem :-) "Jag hörde en gång på TV hos pappa… ", "En gång på i matsalen i skolan..". Ibland går jag på dem, men det är svårt att tro på att något han säger är sant. När man genomskådar avfärdar han bara "Ja ja, men TÄNK om det vore så".

Jag försöker aktivt lyssna ibland, men ofta så orkar man inte med den strida ström av ord han ger. Han talar bara för att hålla folks uppmärksamhet. Folk blir trötta på honom efter ett tag. Tillsägelser om att lugna ner sig kommer han ihåg en minut .

Hans lillasyster på 3½ säger åt honom på skarpen "TYST, jag får ont i mina öron, låt mig vara ifred!" "GÅ IVÄG!!". Hela familjen är (har blivit) tydliga i kommunikationen med honom. "Nu vill jag att du är tyst", "Nu får du gå och göra något annat". Subtiliteter funkar inte över huvud taget. Jag försöker också att vara tydlig på andra hållet med. "Nu lyssnar jag på dig, berätta!".

Man ska gärna hålla i honom medan man pratar med honom för att han inte ska tappa bort en. Hålla hans hand eller en hand på axeln t.ex. Han tappar annars bort mig mitt i en mening och börjar prata om något helt annat.

När jag berättade för några nära vänner att vi tänkte utreda honom så svarade de i stil med "Ja, vi har tänkt det länge och våra vänner har också undrat". DERAS VÄNNER har undrat om inte min son har något "fel". Ingen har sagt något till mig för att inte såra mig. Så snällt…

Ladydragon
5/16/11, 9:48 PM
#4

är trött ikväll så jag orkar inte skriva så mycket men en sak vill jag ändå skriva

en diagnos brukar vara en lättnad man får en förklaring till varför man är lite annorlunda

jag har svårt att se att problemen skulle orsakas utav problemen hemma det är många ungar som har föräldrar som skiljs och  som bor själva med mamma till exempel

bra gjort av dig att ta kontakt med BUP och jag hoppas att det leder till något bra kanske en diagnos men fram för allt en utredning och att man får hjälp och stöttning

Camilla77
5/16/11, 10:00 PM
#5

Tack för ditt svar :-) Ja, även om vi inte får diagnos så tror jag att jag börjat tänka på ett annat sätt. Börjat inse att han inte är som alla andra och behöver lite tillrättalagd miljö i skolan. Det har de också insett. Han klarar inte av katederundervisning t.ex. utan läraren måste sitta hos honom efter genomgång och gå igenom en gång till.

Han har inga problem "hemma". Han är hos sin pappa varannan helg, knappt. fredag kl 17- söndag kl 11. Han är i trygg miljö med mig, min sambo och sin lillasyster resten av tiden. Vi är väldigt nära varann och har inte haft några anknytningsproblem. Jag flyttade ifrån hans pappa när sonen var 6 månader. Men jag vet hur det låter med saker jag berättar ur vår bakgrund. Fick polisanmäla pappan för 8 års telefontrakasserier för något år sedan. För olaga intrång i min bostad och hot, han blev dömd i domstol. Det sticker lite i ögonen på BUP. Men gisssa om jag kämpat för att hålla min son utanför konflikterna. Lett glatt åt min son och sagt "nu ska du till Pappa, så kul, ni ska säkert köpa glass! Sen gått hem och lagt mig på soffan i fosterställning och gråtit för att jag varit tvungen att lämna min lilla 2åring till sin pappa.

Upp till toppen
Annons: