Nej, varför skulle jag önska det? Det är ju inte diagnosen som gör att man har sina eventuella problem/egenheter, de skulle man ju ha oavsett vad som står på ett papper.

Någon annan som har något att säga?

Ja, jag!

Jag kan inte önska mig en annan personlighet som jag inte vet någonting om! Jag vet att jag har en avvikande kognition jämfört med normalbefolkningen, men kan ändå inte föreställa mig hur det skulle vara att vara "normal". Jag är jag! Kan inte bli någon annan, och det önskar jag mig inte heller.

Så jag är glad för min diagnos, vilken ger mig ett uns större visshet; en hjälp, helt enkelt, till ökad förståelse av mig själv. Varför skulle jag ångra den!

Nej, jag vill ha en diagnos på de problem jag har för att kunna få rätt hjälp. Jag hade ADHD hela livet innan jag fick det på papper också. Jag harf också haft GAD nästan hela mitt liv och haft stora problem av det, först senaste året har jag haft det på papper. Och den diagnosen har hjälpt mig att få rätt medicin och hjälp.

Diagnosen är bara en problemformulering, problem finns där ändå. Men utan en bra formulering på vilka problem man har så kan man heller inte få bra hjälp.

Likna det med att vara hungrig..

Jag blir illamående, yr, får ont i magen och blir väldigt trött.

Hade jag inte formulerat dom problemen som just nunger, då jag heller inte ätit och blivit kvitt problemet.

Om du förstår parallellen..

Säger som #1, det är inte en diagnos som skapar problemen man har. Problemen jag har slipper jag gärna.

Håller med #1, det är ju inte diagnosen som är jobbig, utan själva problemet och det har man ju vare sig man får en diagnos eller inte. Däremot är det skönt att få en diagnos så man vet vad det är som är "fel"

Min diagnos har hjälpt mig förstå mig själv nu och tidigare i mitt liv. Äntligen vet jag varför det var så svårt att bli förstådd, accepterad… Och äntligen så får jag det lugn som jag har eftersträvat. Lugn och ro att vara mig själv och utveckla mina intressen utan hets om arbete, sex, giftemål, barn… dvs klassiskt NT liv. Jag får vara mig.

Hade jag inte fått min diagnos är jag tämligen säker att jag faktiskt blivit galen vid det här laget. Och inte galen på det bra sättet, utan vita rockar galen.

Diagnosen som namn på papper gör mig inget, men jag skulle gärna bli av med själva problemen, iof blir man ju då av med diagnoserna med.

Hur ÄR man när man är "normal"? Hur gör man? Vad ser man? Hur är det att koncentrera sig? Är det så tråkigt som det verkar? Hur tänker man? Hur kan man bara lämna en uppgift och fortsätta med nästa utan problem?

Jag vet inte, så därför valde jag nej.

Men jag skulle vilja leva som NT bara en dag för att få erfara skillnaden.

#8 Själv aspergare, kan jag inte riktigt hålla med dig. Jag håller hellre med #7 Allamej - jag vill ha min diagnos som ett slags kvitto på att jag bör få vara mig själv.  Får jag bara vara mig själv, ja då finns inga problem. Problemen uppstår, då jag inte tillåts vara så, som jag uti sanningom ärer.

Men precis som Allamej påpekar, är det svårt för oss aspergare att själva förstå och inse vår problematik, om den inte skrivs på näsan på oss!