Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 3965 ggr
DanceOnRainbows
2011-05-29 22:37

Varför reagerar jag såhär?

Hejhej alla bokstavsmänniskor där ute!

Jag är diagnoserad med ADHD och Aspberger.
Jag är normalfungerande, men åh va min aspberger syns på vissa plan.

Nu är det såhär att jag har en kompis. Hon vet inte om mina diagnoser, för jag brukar aldrig berätta om mina diagnoser. Mest för dom brukar inte "synas" förrän man kommer mig nära eller ja, bråkar med mig.
Den här kompisen har nu blivit min bästa vän och det har skapat några problem.. Obestämd

Jag reagerar väldigt konstigt på vissa situationer när det gäller henne och jag förstår faktiskt inte varför jag reagerar som jag gör, så jag tänkte fråga er.

Jag ger ett exempel;
Hon och jag hade inte träffats på ett tag (Ca 2-3 veckor) och jag är van vid att träffa henne varje helg. Hon och jag brukar ha såååå roligt när vi väl umgås och vi brukar bara sitta uppe hela natten och skratta tills vi gråter.
Jag frågade vad hon gör i helgen och hon säger att "hon är upptagen". Jag säger okey och frågar någon annan. Sen får jag veta att hon har åkt till Gröna lund med tre andra - en av dom som faktiskt snackade skit om henne (med MIG) - och det fick mig att reagera.
Jag kände mig övergiven och liksom.. som hon totalt struntade i mig. Jag blev lite sur, för jag tyckte att hon kunde ha frågat om jag ville följa med, så vi hade ett stort bråk om det.
Men jättemånga har sagt åt mig att jag inte har rätt att tycka så, att jag överreagerade, att jag helt enkelt "reagerade fel".

Jag vet inte, reagerade jag rätt? Kan man ens reagera fel? Hur hade du reagerat i den situationen?

Annons:
Zaphix
2011-05-30 07:57
#1

Du får såklart reagera so du gör och det är normalt att bli ledsen när man känner sig sviken.

Dick så måste väl hon få umgås med andra än dig? Vill inte duumgås med andra än henne ibland?

Problemet är väl att du kan bestämma över vad hon ska göra eller inte, det måste hon få göra. Så du kan berätta vad du känner, men sedan acceptera att hon gjorde som hon gjorde och komma över din känsla av besvikelse.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Cochon
2011-05-30 16:36
#2

#0 Har kännt så en massa gånger, folk frågar inte särskilt ofta om jag vill hänga med någon stans. Och ja, visst känner man sig bortglömd, men det är ju deras val. 
Din kompis vill kanske hitta på något med några andra människor ibland, inte för att det är något fel på dig, bara det att hon vill ha lite variation kanske.

Söker du ett annorlunda armband? Eller kanske ett mobilfodral eller en rem? Kolla gärna in på min shop eller skicka iväg ett PM.
Glöm inte gilla min facebook sida för mina trådar. 👋

[akumas7]
2011-05-30 23:30
#3

Det där påminer mig om när jag hade en bästis för några år sedan. Hon hade en pojkvändå som jag inte var så förtjust i. Hur som hällst jag frågade om vi kunde träffas. Nej säger hon, hon måste göra sina läxor. 'jaha ja ockej tänker jag, men så ringer jag henne lite senare om kollar vad hon gör och då har hon gjort klart läxorna men hon har inte ringt upp mig för att umgos nej hon stiker till sin kille istället. 'hon träffar honom varje dag'. Jag annser att jag inte borde reagera på deta sätt, men att ständigt bli nekad och lite besviken så drar det på ens krafter. Hon gjorde en liknande grej nyligen. Hon skulle bo hoss mig i en vecka, hon åkte hem efter 2dagar för hon saknade sin pojkvän så mycket. Jag har blivit så besviken på henne genom åren att jag slutade att tro på hennes lojalitet. Förtroendet försvan hellt. Det slutade med att vi inte kan träffas längre….. Gör inte sama mistag som jag gjorde. Glöm bort att hon valde bort dig den här gången, det kommer att hända igen. Vi med AS har värkligen inget lätt liv när det gäller alla dessa människor ;)

Emelie
2011-05-31 21:56
#4

Du som har både ADHD OCH Asperger, märker du att dessa två tar ut varandra?

Jag har nämligen en ADHD diagnos, men har hela tiden misstänkt att jag även har Asperger. Dock är det inte riktigt någon som tror mig pga att de inte tycker symtomen stämmer in på mig .. jag tror själv för att det är att adhdn och aspergern väger upp varandra ganska bra. Hur är det för dig?

Sajtvärd för Bullhundar, medarbetare på Borderline & Djurtransport.

Står i stargroparna för en förhoppningsvis framgångsrik avel av tan-tecknade möss!

[akumas7]
2011-05-31 22:08
#5

Är det mig du menar? Det är så svårt att säga, men ja de väger nog upp varandra ganska bra. Det är å svårt att säga hur det är. Jag ser inte mig själv som mina diagnoser, jag skyler häller aldrig på mina diagnoser. Jag är en typisk människa som gillar att vara som man är. Jag är inte min diagnos, varför kämpa för någonting som du kanske inte har? Axeptera dig själv som du vet att du är istället och lev ;) Jag menar apsolut inget illa med deta och om du känner dig påflugen så ber jag om urchekt :)

Emelie
2011-05-31 22:25
#6

Nejnej jag känner mig inte påflugen! Vill bara ha en diagnos på Asperger om jag nu har det, för att få bättre förståelse runt omkring mig. Ingen vill någonsin acceptera vissa saker jag gör, och kommenterar och nästintill klagar på mycket jag gör och det tynger och trycker ner mig.

Bara därför jag vill ha en diagnos, just för att folk ska förstå varför jag gör som jag gör.

Sajtvärd för Bullhundar, medarbetare på Borderline & Djurtransport.

Står i stargroparna för en förhoppningsvis framgångsrik avel av tan-tecknade möss!

Annons:
DanceOnRainbows
2011-06-01 00:14
#7

# 1

Jo jag vet. Jag vill ju absolut inte hindra henne på något sätt, det är inte det. Men jag tror det var mest sättet hon sa det på, som om det var en hemlighet att hon skulle göra saker med andra.

# 2

Men åh, skulle det hända mig hela tiden så skulle jag känna mig jättedissad. Mest för hon och jag är bra kompisar och vi har många gemensamma kompisar, så jag tycker man kan umgås allihop.

# 3

Det låter lite som henne. Obestämd
Det här är inte första gången hon gör så, och jag blir lite förvirrad antar jag. Mest för hon har inte gjort såhär tidigare och jag har väll blivit van att allting ser ut på ett sätt, men ja. Vi börjar faktiskt förlora kontakten mer och mer.. :/

# 4

För att vara ärlig; Nej.
Mest för jag känner inte av några av mina diagnoser, ingen jag känner vet att jag är diagnoserad och dom flesta tycker nog att jag är lite konstig, men rolig. Och ingen skulle nog föreslå att jag har något.
Fast jag har märkt på senaste tiden att mina diagnoser blir glasklara när jag bråkar. Jag brukar inte bråka med folk, då jag är en fredlig människa. Jag söker inte bråk och blir det bråk så måste jag få dra mig udan så jag får tänka ifred, annars blir det kaos i mitt huvud och då vet jag inte ens vad jag heter.
Annars syns väll min ADHD speciellt när jag får för mycket socker i kroppen eller då jag blir väldigt, väldigt uppspelt över något.
Men som käre Akumas7 sa där uppe, så ser jag inte mig själv som mina diagnoser, jag bara lever helt enkelt ^^

Pilon
2011-06-06 01:22
#8

TS, tänk på att i såna situationer då du känner dig lämnad och sårad av din kompis, att du inte går in i dig själv och hänger upp dig på att din så kallade kompis inte här av sig, för tydligen är hon inte lika rädd om er vänskap som du är. Och det är väl inte så rätt mot dig själv att sitta o svansa efter henne. Skt i henne och leta upp en annan syssla eller annan kompis som bryr sig om dig.

Hon kanske tycker att du är klängig, det är sånt som folk ofta inte säger rätt ut.

I en viss ålder är det helt enkelt så också att man tröttnat på varandra och hitar nya vänner och kanske är idu den fasen nu. Där din bekantskapskrets förändras lite.

Du verkar vara ganska ung :) Hur gammal är du?

DanceOnRainbows
2011-06-06 11:08
#9

# 8

Att hon har tröttnat har jag märkt, då vi inte umgås alls nuförtiden.. Men hon vet att om hon tycker jag är jobbig eller klängig så måste hon säga det, för jag är seg och fattar inte sånt Obestämd

Jag är 16, hon är 15 så, ja.

Pilon
2011-06-06 15:28
#10

ja jag har kämpat med den biten själv ända sen jag var i den åldern 15-16år. Det är jobbigt. Men jag har helt enkelt fått lära mig hantera, att folk är såna, dom tycker det är jobbigt att säga rakt ut. Och tänkt efter själv, skulle du kunna säga till en person rakt ut att; "Jag vill inte umgås med dig lika mycket som förr" Man säger ju inte riktigt så ellerhur?
Oavsett hur dåliga Asperger är så har dom ändå en magkänsla, gå efter din magkänsla. Om du tror att en person undviker dig, konfrontera och fråga, "undviker du mig och varför gör du det?" Och får du inget svar så strunt i personen å gå till någon annan för den personen passar inte dig så bra längre även om hon eller han kanske har gjort det förut.

fråga gärna om det är nått du inte förstår i det jag skriver.

Pilon
2011-06-06 15:28
#11

ja jag har kämpat med den biten själv ända sen jag var i den åldern 15-16år. Det är jobbigt. Men jag har helt enkelt fått lära mig hantera, att folk är såna, dom tycker det är jobbigt att säga rakt ut. Och tänkt efter själv, skulle du kunna säga till en person rakt ut att; "Jag vill inte umgås med dig lika mycket som förr" Man säger ju inte riktigt så ellerhur?
Oavsett hur dåliga Asperger är så har dom ändå en magkänsla, gå efter din magkänsla. Om du tror att en person undviker dig, konfrontera och fråga, "undviker du mig och varför gör du det?" Och får du inget svar så strunt i personen å gå till någon annan för den personen passar inte dig så bra längre även om hon eller han kanske har gjort det förut.

fråga gärna om det är nått du inte förstår i det jag skriver.

DanceOnRainbows
2011-06-06 22:11
#12

# 10

Jag skulle säga till någon om jag inte ville umgås med den? Jag är alltid brutalt ärlig, så jag skulle allt säga det. Och jag vet att hon skulle säga det med om så var fallet, jag känner henne.
Och jag tycker inte aspergare är dåliga, dom är snarare små genier. Sen har jag ingen magkänsla, då jag oftast vet hur saker fungerar, så jag går mest på mina egna instikter och dom säger inget, då jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Eller göra inget av dom. Det är bara en förvirrande situation för mig, helt enkelt.

Pilon
2011-06-06 23:56
#13

#12 ok

Annons:
CelsiusT
2011-06-07 16:27
#14

Jag har kämpat med detta i flera år. Alltid fått den här känslan och gtt ner mig väldgt mycket. Tills jag fick mina diagnoser. Nu har jag kämpat under en tid att lära mig att hantera situationer som denna. Det jag gör är att ta ett steg tillbaka och försöka att inte tro att det är fel på mig eller att personen inte vill umgås med mig. Personen vill ju såklart umgås med massa andra människor också. När jag nu har slutat att ta åt mig och istället inser att mina kompisar inte alltid tänker lika dant som jag så har jag haft lättare att ha kvar vänner längre tid.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Pilon
2011-06-07 21:34
#15

tummen upp CelsiusT !

vuxenadhdbipo
2011-06-30 08:38
#16

Jag hade reagerat likadant, fast änvärre tror jag, aldrig mer pratat med personen. Och jag har inte AS… 

Jag tycker du reagerat normalt (fast jag är ju inte normal, men tror det är normalt?), vem skulle inte känna sig sviken/övergiven?

Upp till toppen
Annons: