Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Tips och goda råd

gör om gör rätt

2011-06-09 08:02 #0 av: tant

Efter flera år av att veta att jag inte är som andra har jag fått diagnosen ADHD - AS.

Fick uppmaningen i går av min man: -nu är du vet vad du har och vad du har svårt för så vet du hur du kan ändra dig.

???????

Jag fattar inget! Vadå ändra på mig? Kan man arbeta bort asperger?

Vissa saker vet jag att jag kan göra för att hjälpa mig med ADHD:n t.ex hjälpmedel för att inte glömma.

Men hur gör man för att träna bort oron för snabba förändringar. t.ex jag vet att jag får besök nästa vecka av en gammal kompis. Idag ringer hon och säger att hon kommer i morgon istället. Jag blir TOKIG...orolig och jag mår inte alls bra. Typiskt AS i mig. Hur menar han att man arbetar bort sådant.????

Eller är det han som inte fattar vad AS är? Jag kan inte för jag vet knappt längre vem jag är????

Ligger det något i det han säger? Skulle vara skönt att få höra från någon som lärt sig känna sig själv och sin AS

Kramar

Anmäl
2011-06-09 11:53 #1 av: Allamej

Nu vet du vad du har och vad din man och omgivning behöver göra för att hjälpa dig.

Du är inte den som ska förändras, du har äntligen fått veta vad som är fel och fått en orsak till allt dåligt mående som du haft genom åren. Nu måste du se till dig själv också.

Din omgivning får lära sig att si och så måste det vara framöver. Det är ju inte som att du satt i rullstol, fick veta varför och bara kunde ställa dig upp pga. en diagnos.

 

Anmäl
2011-06-09 13:12 #2 av: Zaphix

Fast man måste väl ändå kunna se på sig själv som föränderlig?

Tänk tillbaka på ditt liv, var du exakt likadan som när du var barn? Såg dina svårigheter exakt likadana ut? Hade du svårare för något ndå som du inte har lika svårt med nu?

Visst, såklart man kan ha svårt för förändringar, man kan tycka att det är superjobbigt. Men man måste nog försäka tänka på att man kan förändra hur man reagerar på saker. Man kan inte få bort förändringen, men din reaktion på förändringen kan man ändra på.

Det viktiga är att se på sig själv som föränderlig, inget fast som "är som den är".

Men man måste vilja förändra sitt tankesätt för att lyckas, och endel måste jobba hårade med det än andra för att det ska gå.

Du måste ha förståelse för din make också, att ha ser de saker som du nu kan satsa på att ändra din inställning till.

Anmäl
2011-06-09 13:27 #3 av: [aspie]

#0

Jag tycker din make är ute och cyklar när han säger så till dig. Han behöver nog läsa på lite om AS. Det går inte bara att träna bort det som är handikappet för då skulle ju alla med AS kunna bli fria från sitt funktionshinder eller? Så tänker/tycker jag i varje fall.

#1

Bra skrivetFlört

Anmäl
2011-06-09 13:51 #4 av: Allamej

Tack aspie :)

 

Till TS. Du kan inte jobba bort aspergern, du kan träna gumpen av dig för att vara NT men det har du ju redan gjort sen du var liten. Hur har det varit för dig, har det känts bra? Antagligen inte, antagligen har du känt dig ännu mer "fel"

ADHD´n ställer ju till det en del men det går ju att medicinera... dock så kan du vara som jag, medicinen tappar effekten och du blir virrigare än vanligt.

Läs om aspergers. Det finns lika många olika sorters asperger som det finns aspergare så du måste känna själv.

Din man vet inte nånting om nåt och måste utbilda sig han med, förstå vad som försigår och hur han kan hjälpa dig.

Anmäl
2011-06-09 14:05 #5 av: Zaphix

#4: Men det handlar inte om att träna sig till att vara NT.

Det handlar om att se den personen man är, vilka förutsättningar man bhar och vilka hinder man har för att klara av vardagen på ett bra sätt.

Att inte klara av förändringar är något man mår dåligt av, det är stressande och kan ge rejäl ångest. Alltså inte något som är speciellt trevligt.

Det betyder att man måste acceptera att det är sån man är, man mår dåligt av förändringar, och sedan reda ut om man vill fortsätta må dåligt av det. Vill man det, då är det ju inget man behöver jobba bort.

Men vill man sluta må dåligt så är det något man måste försöka träna bort, man måste ändra inställning till förändringar.

Man kommer antagligen aldrig bli en person som älskar förändringar, det är heller inget rimligt mål att sätta upp. Utan man kan istället sätta målet att man inte ska må dåligt av när saker omkring en förändras.

Man behöver hitta en paus-knapp som man kan trycka på mellan det att kompisen ringer och säger att dne inte kan komma och att man blir stressad och mår dåligt över det.

Man måste försöka komma på att man kan göra något annat den tiden kompisen skulle varit där, och sedan prata med kompisen om att den kan kanske kan komma en annan gång.
Masn måste låta förändringen ske, och sedan ta itu med sina egna reaktioner på det.

Man kan inte låta omgivningen anpassa sig efter en själv, utan även en som har AS måste lära sig att även man själv måste kunna anpassa sig. Det handlar inte om att gå emot sin sanna natur, det handlar inte om att vara någon annan, utan det handlar om personlig utveckling.

Man kommer alltid träffa nya människor som inte redan känner en, och då kan man inte begära att de ska anpassa sig efter en. Man kommer alltid stöta på förändringar, det kan man inte göra något åt. Så för att inte behöva bli strssad varenda gång något kommer förändras, så behöver man helt enklet jobba mot att utveckla sig själv som människa, efter de förutsättningar som man har.

Anmäl
2011-06-09 14:12 #6 av: Allamej

Zaphix i #0 så låter det ju som om hennes make tycker att eftersom hon nu vet vad som är fel så kan hon fixa det och vara normal.

Det går inte att träna bort problematiken, jag kan fejka det i en timma sen börjar det ta på krafterna och sakta men säkert så sjunker energinivån.

Jag har kämpat så hårt ibland att jag blivit sjuk. Fysiskt sjuk.

Vad hon måste göra är ju att lära sig om sina funktionshinder och hantera dom på bästa sätt. Om det innebär att hon måste ändra vissa saker så är väl inte det hela världen.

Men vem är jag att säga något, jag gick ju bara 33 år utan korrekt diagnos.

Anmäl
2011-06-09 14:21 #7 av: Zaphix

#6: Du kanske har kämpat på fel sätt?

Kämpar man så hårt att man blir sjuk så har man kämpat på fel sätt, och då bör man istället för att ge upp fundera över vilken väg man kan gå istället. Visst kanske man behöver vila efter att ha gått in i väggen, men att ge upp efteråt vinner man heller inget på.

Du kanske har satt för höga mål och inte sett till dina förutsättningar. Du har antagligen försäkt förändra saker för snabbt, inte tillåtit dig själv att ta tid på dig i din utveckling.

Man kan träna sig att hantera sig problematik bättre, självkännerdom och lära sig se på sig själv på ett annat sätt.

Hon behöver inte lära sig saker om sitt funktionshinder, hon behöver lära sig saker om sig själv. Inte se sig själv som ett funktionshinder, utan som en individ med egna förutsättningar.

Den sista meningen förstod jag inte riktigt, vad har din ålder och att du inte har en korrekt ställd diagnos med tråden att göra?

Anmäl
2011-06-09 14:40 #8 av: Allamej

I 33 år så försökte jag vara som alla andra, Jag försökte vara en NT. Jag hittade vissa sätt att lära mig sociala sammanhang och reaktioner. Men även om jag har pluggat in dom kunskaperna så tar det ju ändå på orken att vara i sociala sammanhang.

Jag fick sent förra året diagnosen asperger vilket omgående gav mig en förklaring till varför jag var som jag var. Och jag fick äntligen hjälp.

 

Anmäl
2011-06-09 15:05 #9 av: Zaphix

Det handlar fortfarande inte om att bli en NT, det handlar om att utveckla sig själv efter sina förutsättningar. Inte bli någon annan, bara en bättre version av sig själv..

Anmäl
2011-06-09 17:07 #10 av: Allamej

Ja men för att man ska kunna bli en bättre version av sig själv krävs tålamod både från en själv och omgivningen.

Anmäl
2011-06-09 18:32 #11 av: stormar

Hej tant

Jag är lite inne och vill tipsa om lite av det som Zaphix skriver om i #2 och #7, samt lite som Allamej skriver här i #10.
Jag är under utredning för Aspergers och Generell ångest. Det går ju inte helt fort, men kanske du har den delen förbi dig?
För min del så känner jag att mkt positivt hänt mig, och framförallt min egen syn på mig själv sen det här med o träffa psykolog regelbundet o att komma fram mot utredning drogs igång i höstas.

En sak som är saker är att det krävs tålamod. Om du inte kan få det från din omgivning får du nog snällt be omgivningen lämna dig ifred en stund tills du lärt känna dig själv bättre utifrån det här nya du fått veta om dig själv, så kanske du kan ta tag i att återigen möta omgivningen vid senare tillfälle, när du har kraft och verktyg att bemöta och möta dem med?

För min del har det handlat om att jag behöver medvetna strategier för att inte drunkna i stress och ångest. Jag är som du och känner oro inför snabba förändringar, men även om jag har projekt (exv. på jobbet), som jag har svårt att få överblick över. Jag får svår ångest och känner stor stress till dess att jag har bättre / vet att om vi bara fortsätter jobba som vi gjort så kommer allt bli bra.

I mitt fall jobbar jag med kultur, och varje nytt projekt är nya arbetsuppgifter, lite olika förutsättningar mot tidigare projekt. Väldigt motiverande och spännande, men också väldigt tröttande.

Tre specifika strategier som jag utnyttjar i nuläget som gör så att stressen och ångesten minskas något är:

1. jag har ingen anställning, men praktikplats. Det innebär att jag renst juridiskt sett aldrig är ytterst ansvarig för någonting. Det är väldigt skönt just nu. Jag kan göra mitt bästa och slappna av med att jag inte är fulländad och att saker och ting måste kompletteras i efterhand.

2. jag jobbar inte heltid. Det är så mkt olika tokiga tankar och tvivel och frågor om det ena och andra att jag inte har tid för mina intellektuella och emotionella processer om jag jobbar heltid just nu. Jag mår dåligt om jag inte får tid att fundera igenom saker och ting. Istället jobbar jag mellan 50-60%. Det fluktuerar lite från vecka till vecka beroende på vilket/vilka projekt vi har framför oss, men det är liksom inte för mycket. Ändå är jag helt fullständigt utpumpad i arbetsveckans slut, och även om jag inte träffar många på helgen, och inte gör något särskilt, så har jag precis lagomt hunnit processa en veckas händelser när nästa vecka ska börja.

3. om det blir för mycket så säger jag ifrån. Det är nåt jag håller på att träna på faktiskt. Det är skitläskigt. Jag får ångest bara av tanken...! :-p ne, men faktiskt. Jag har varit jättedålig på att säga ifrån. Men nu, när jag gör det, så brukar mina kollegor tycka jag är duktig som säger till när nåt är på tok. Dels för att de då har förståelse för varför jag kanske inte är på topp just den dagen, eller för att faktiskt nåt i arbetet är dåligt och påverkar flera, så att man kan ändra på jobbsituationen så att den blir bättre...

 

Ja, lite så tänker jag... Jag behöver skapa mig tydliga ramar och strategier, för annars skiter det sig. Jag tar på mig för mycket, glömmer saker, hinner inte med, vill klara allt... blir itne bra ju.

Jag vet inte hur du funkar, och vilka bekymmer du dras med, men som du förstår så tror jag att du bör känna efter vad du behöver för strategier - kanske med hjälp av dina vänner/kollegor/familj - för att känna att du hänger med och har koll på läget.

Om du har samma syn på världen som andra eller inte spelar ingen som helst roll. Det är en omöjlighet ändå, oavsett hur ens frontallob ser ut så finns det så jävla många puckade människor, så det är inte lönt att fundera på.

Jag hoppas du inte ska känna dig vilsen med det här nya du fått lära dig om dig själv och olika diagnoser... Nej, jag hoppas att du kan se det med tillförsikt och ta hjälp av de kunskaper du har om dessa diagnosbeskrivningar till att hitta strategier och tillvägagångssätt i vardagen och livet som gör att saker känns bättre och bättre igen!

Så småningom blir såklart strategierna överflödiga, och du behöver inte alls tänka på dom.. Dom har blivit en del av ditt vardagstänk.

Men jag är alltså inte inne på att du ska förändra dig. Det tycker jag är fel uttryck. Men just att det är bra för alla människor - vem som helst - och kanske särskilt för dig i denna stund - att undersöka och bejaka vad du behöver för att känna att du kan leva ett fullödigt liv, oavsett om det går automatiskt eller inte.

Nej, stå för den du är och det du tycker! Om nån har problem med det får dom väl säga ifrån då. Men stå för, och bejaka den du är, så tror jag du finner sätt att göra detta i harmoni med dig själv och med andra..!

 

Bästa hälsningar Viktor

Anmäl
2011-06-09 19:30 #12 av: Pilon

haha, viktor, bra skrivet men vad mycket :D

Jag tror att du ska låta domdär besöken ska ske efter ditt vilkor. Om du känner dig stressad och det blir jobbigt så ring och prata om det med den som ska komma. Tänk, "hur kan jag göra för att det ska bli lättare för mig". Du kanske kan träffa personen som ska komma hem till dig ute och sen gå upp till dig tillsammans istället för att du får sitta hemma och vänta o stressa? Vissa har helt enkelt också svårt för att ta in människor i sitt hem, det är helt normalt. man blir stressad och det blir jobbigt, man kan planera om besöket och säga att "vi kan väl gå ut och denna gången äta istället?". och är det inte möjligt att planera om, så kan du helt ärligt föreslå att ni tar det en annan dag för att du inte mår bra just då. Du måste sätta sig själv i första hand.

Du kanske är en mer spontan person som behöver känna dig på humör för besök för att det ska gå.

Och jag håller med dom som sa här att din man är ute o cyklar, Han förstår helt enkelt inte riktigt hur det är att ha asperger och vad det innebär. du får förklara för honom att det är inte så det fungerar, det är inte så enkelt.

Vad är det för tankar i huvudet på dig, eller vad är det runt omkring som gör attd u blir stressad? Jag kan tillexempel bli stressad om någon ska komma på besök med kort varsel och jag inte har hunnit städa, då föreslår jag heller att vi ses ute på ett fik eller liknande och säger att jag vill ha lite framförhållning om det ska bli ett hembesök. För jag hinner ställa in mig på att "nu ska det komma någon, och jag hinner städa o diska om det behövs.

Och din make får lära sig hur man kan planera ett besök för att du ska trivas i situationen. och jag tycker att du ska ta med din make till den psykolog du har kontakt med för dom kan förklara för honom vad det innebär och hur det fungerar med att ha asperger och dom kanske också kan hjälpa er att komma på ett bra sätt att lösa besö-problemet.

Anmäl
2011-06-09 19:35 #13 av: Pilon

Om du inte förstår något av det jag skrivit så fråga gärna.

Anmäl
2011-06-09 21:03 #14 av: [Varulv]

#10 och bakåt. Hej, Allamej! Du behöver egentligen inte uttrycka dig mer, för du har redan uttryckt dig tillräckligt tydligt och sant - med råge!

Jag håller med dig i det som du skriver till hundra procent. Och jag håller egentligen inte alls med Zaphix, även om jag håller henne för mycket gott för det mesta.

Det tycks väldigt vanligt detdär, att nära anhöriga ser ens asperger-diagnos som avstampet till att "börja arbeta bort aspergern". Så är det för mig: min fästmö och sambo har på intet sätt accepterat mitt funktionshinder - hon menar på fullt allvar att jag bör "arbeta bort det". Och det faktum att jag inte lyckas med det, beror enkom på min ovilja eller lättja, enligt henne.

Som du så riktigt påpekar, så har de flesta av oss aspergare - före diagnos - hakat upp hela vår existens på att försöka falla in i NT-samfundet. Många av oss har lyckats ganska bra med det. Men några av oss har till slut gett upp, kapitulerat. Kanske har vi då sökt oss till något neuropsyk och fått vår diagnos. När man då till sist skulle vilja utropa: "ÄNTLIGEN!", så förtar våra anhöriga det med att i det läget kräva, att nu, när vi fått vår diagnos, ja då är det VERKLIGEN dags att börja anpassa sig till NT-kulturen. Horribelt! skulle jag vilja säga!

Skrikandes

αγάπη

Anmäl
2011-06-09 21:06 #15 av: Zaphix

När ska någon läsa vad jag skriver?

Jag skriver inte att ni ska bli NT's, inte någon stans. Varför tolkar ni det så? Har jag skrivit något otydligt?

Blir smått frustrerad..

Anmäl
2011-06-09 21:25 #16 av: [Varulv]

#15 Jodå, Zaphix, jag har läst allt det du skrivit i denna tråd. Till exempel detta:

  • Man kan inte låta omgivningen anpassa sig efter en själv, utan även en som har AS måste lära sig att även man själv måste kunna anpassa sig. Det handlar inte om att gå emot sin sanna natur, det handlar inte om att vara någon annan, utan det handlar om personlig utveckling.

...och detta:

  • Det handlar fortfarande inte om att bli en NT, det handlar om att utveckla sig själv efter sina förutsättningar. Inte bli någon annan, bara en bättre version av sig själv..

Och du har ju helt rätt i det du skriver. Bara det, att man - som aspergare såväl som någon annan bruten individ - i vissa lägen kanske behöver mest av allt att bara få vara, förutan fingervisningar. En aspergerdiagnos kan vara ett sådant läge, då man skulle känna att man mådde rättså bra av att "bara" få hålla på ett tag med att slicka sina sår.

FlörtKyssKyssKyss

 

αγάπη

Anmäl
2011-06-09 21:45 #17 av: Pilon

tummen upp för #14

 

Jag tror inte Zaphix har helt fel med det den skriver, men samtidigt. detdär med personlig utveckling, det är något som faller in naturligt, det är inet direkt så man vill sitta o må dåligt, man försöker ju tänka till o se hur man kan göra för att den jobbiga situationen ska bli bättre för en själv :-)


Anmäl
2011-06-09 21:53 #18 av: Zaphix

#17: Näe, det är inte sant.

Många gör inget åt en situation de mår dåligt av, utan blir mer handlingsförlamade och försöker inte ta sig ur den.

Personlig utveckling är inget som bara kommer om man inte mår bra, man måste anstränga sig för att nå en förändring.

Man försöker ofta ta den enkla utvägen ur ett dåligt mående, att undvika det man mår dåligt av o.s.v. Då försöker man göra något, men det är inget som förändrar något i ett längre perspektiv.

Anmäl
2011-06-09 21:59 #19 av: [Varulv]

#17 Jomen visst, strategin framåt, den som Zaphix anger, är ju klockren. Vägen framåt går därigenom såsom Zaphix säger, helt klart.

Och ska man visa gränslös välvilja till våra anhöriga, så är det nog lite så dom menar efter att vi fått vår diagnos: då gäller det att skärpa till sig lite! Visst har de rätt! Bara det kanske, att vi inte riktigt orkar höra den "moralpredikan" i just det läget. En annan gång, kanske - och säkerligen.

Skrattande

αγάπη

Anmäl
2011-06-09 22:06 #20 av: [Varulv]

#18 Hej, Zaphix! Du smet uppenbarligen emellan här, alltmedan jag satt och skrev mitt inlägg.

Du menar helt och hållet väl, därom råder intet tvivel. Och jag är med dig i det - har bara en liten komplettering som består i att man kanske bör ge en nydiagnosticerad lite "egentid" för att kunna smälta den nya situationen. Där har ens nära anhöriga en viktig stödjande funktion, menar jag; en funktion vilkets ansvar de kanske inte alltid tar - oftast på grund av okunskap, kan man förmoda.

 

αγάπη

Anmäl
2011-06-09 22:58 #21 av: Zaphix

#18: Äh, ge tid.. Jag vill att allt ska hända här och nu, annars kan det kvitta. Folk tar så lång tid på sig att bearbeta och komma till förändring.. Frustrerande sånt där. :)

Men å andra sidan så har jag ADHD, snabb i vändningarna, och händer saker inte på en gång lessnar jag. Men jag trivs rätt bra med att vara så, förutom när jag kommer i kontakt med såna där långsamma människor som måste bearbeta in i det oändliga.

Dock måste jag påpeka att anhöriga inte har något ansvar, en och var tar ansvar över sig själv. Om det nu inte är ett barn och föräldrar, men så är inte fallet i TS situation. De anhöriga tar vilket ansvar de vill, sedan är det upp till en själv att välja att acceptera det, elle gå iväg.

Anmäl
2011-06-09 23:18 #22 av: Pilon

Ansvar är väl lite fel ord kanske? Det handlar mer om att om man gör så gott man kan för att ens nära o kära ska må bra helt enkelt.

Anmäl
2011-06-10 00:40 #23 av: Allamej

Tack Varulv, jag började tro att jag inte skrev på svenska... Att inte bli förstådd är otroligt jobbigt.

Jag vet Hur adhd är eftersom jag har add själv men kan inte medicinera mot det, verkan försvinner efter några månader. Syskonen har adhd.

För mig är aspergern den mest framträdande, även om jag kan sitta och studsa på en stol när jag väntar på något...

 

Anmäl
2011-06-10 01:32 #24 av: Pilon

Alltmej, nu börjar vi hamna på Off topic igen :-)

Anmäl
2011-06-10 01:51 #25 av: Allamej

Nej Pilon, vi gjorde inte det men du förstår inte vad jag säger så jag avbryter denna diskussion

Anmäl
2011-06-10 08:13 #26 av: JohannaEkroth

Enda skillnaden mellan att jag fick diagnos och innan var att nu kan jag få hjälp och jag vet varför jag inte fungerar som andra och kan lättare förutse vad som inte kommer att funka för mig. "Vi kommer med handbok" brukar jag säga. Jag har läst mig till hur jag fungerar...

Sedan är det du som har en funktionsnedsättning som Du inte kan sudda bort eller välja när du vill att den ska komma etc. Den finns HELA TIDEN och det är bara för andra att respektera och lära sig leva med den.

Det är ungefär som att ha en gammal bil som kokar när det blir för varmt och man kan inte laga den för att den ska gå bättre, utan man får anpassa sin användning av bilen och planera hur den fungerar bäst. Kanske man ska undvika varmt väder...

Förr i tiden var folk mer tolleranta mot saker som inte fungerade helt tillfredställande. Det var absolut ingenting som vara perfekt då.

Idag har folk blivit bortskämda, förnyad teknik som sällan strular, etc etc.

Dessa människor tappar lätt tåla modet och är intolleranta mot misstag/defekter.

 

Mamma har/hade en kusin som troligen på 40-50 talet hade fått diagnosen Asperger eller autism. På den tiden accepterade de bara att hon var annorlunda och hon bemöttes med de medel hon klarade av, med de rutiner hon behövde. Omgivningen visste att hon var annorlunda, mer behövde man inte veta.

Mamma berättade också om en liten pojke som min farmor brukade vara barnvakt åt också under samma tid. Honom fick de binda vid ett träd, i brist på den tidens resurser. Kanske hade han autism och ADHD?

Förlåt för OT. Skäms

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2011-06-10 19:57 #27 av: [Varulv]

Nej, men det är väl bra att vi ventilerar lite, lite till mans.

Glad

αγάπη

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.