Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 3796 ggr
foz8
9/28/11, 11:02 AM

Öppna med diagnos AS?

Hej! Ni med As/ Aspergers, är ni öppna med er diagnos? Skriv gärna er ålder o lite hur er process varit..speciellt intresserad av er som fick diagnos som vuxna?

Det är ju inte helt oproblematiskt 'att komma ut' känns det som eller så överdriver jag lite också men ja..jag borde ju för min egen skull kanske komma ut men jag är rädd för …jobbmöjligheter, ekonomi, fördomar, att de tar eventuella framtida barn…nojig o orolig är bara förnamnet…även om det kan finnas hjälp känns det inte som den är så bra utvecklad än 2011..lite cynisk..

Iofs kan vara skönt o slippa ha kontakt med de som inte accepterar en..gör heller inget om man  blir mer ensam..har min älskade sambo o våra underbara djur…

Ge mig gärna råd o så, det uppskattar jag verkligen kära aspergare!! <3

O för att va rättvis, jag är 31 år o kvinna, bara min familj vet om min diagnos…jag är lite självstolt o vill inte betraktas som ett ufo men inser ju att det är jag som blir lidande av att spela nt o normal..fick min diagnos vid 29..

Kram o ha fin dag vecka höst***

Annons:
Allamej
9/28/11, 11:12 AM
#1

Jag är relativt nydiagnoserad, ca 1 år, och jag är fullt öppen med min diagnos. Jag är 34

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Izziegirl
9/28/11, 11:44 AM
#2

För mej tar det alltid tid att lära känna någon…och jag vill ju i första hand bli sedd för den jag är…inte för vilka diagnoser jag har.

Har egentligen aldrig haft svårt för att få vänner…för de flesta verkar tycka om mej. Min svårighet består i att få ett intresse för andra!!

Tycket det är väldigt spännande med andra människor…men inte pga vilka ev diagnoser de har…utan mångfalden i personligheter!

Jag…i första hand en människa…i andra hand en kvinna…sen kommer resten…mamma, medmänniska, vän, djurintresserad, granne osv…och i sista hand kommer mina diagnoser!

Så när tiden är inne och jag känner något för en annan person…då kommer det där med AS och ADHD.

Oftast blir det ingen reaktion alls…för det har ju redan insett och märkt att jag är som jag är! :)

Och när det kommer till skola eller jobb…då har jag bara fått positiva reaktioner…"men ni är ju så noggranna av er"…eller "Vad fint!! Då tar du hand om nycklarna och kollar kassan!!"

Alltså…jag är inte AS…det är bara nåt jag fått på köpet! :))

sudniF
9/28/11, 12:01 PM
#3

Nja, min aspergerdiagnos är ju rätt ny för mig, sen ivåras/tidig sommar nån gång, hade ADHD diagnos sen årsskiftet ungefär.

Är 30+

Jag har lite svårt att acceptera det hela faktiskt, så nej jag är inte öppen, jag har inte ens pratat med mina föräldrar om det hela. Skäms

Tror jag skyggar för att Asperger så lätt förknippas med brist på empati, även om det inte är något problem område för mig så, tja, jag är jätte rädd för att bli dömd som sådan och att folk glömmer att se mig.

Sen tror jag iof inte att nån skulle tro mig om diagnosen, om jag sa det heller  Flört

kalindas
9/28/11, 1:19 PM
#4

En kompis sa till mej i går att: "Kan du inte försöka att inte nämna ordet Asperger på ett dygn i alla fall!"
Tror det säger lite hur öppen/fixerad jag är vid min diagnos just nu. Flört

Fick diagnosen för snart två år sedan. Är lite orolig hur det ska påverka min jobbsituation. Men den borde ju inte bli sämre än den är nu..Obestämd

/Elisa

JohannaEkroth
9/28/11, 1:44 PM
#5

Jag är diagnosticerad hösten 2009 och är 30 år. Jag är helt öppen med min diagnos och får positiv feedback från omgivningen. Jag behöver mycket stöd och hjälp och då är det bättre att omgivningen får veta. Dels för min skull och dels för deras, så de inte missförstår mig och blir ledsna…

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

foz8
9/28/11, 2:42 PM
#6

#1 Strongt av dej!!

#2 Klokt sagt! O skönt att det inte blivit nån märklig reaktion/situation! Min skräck vore väl att nån kollade konstigt på en o sen sprang iväg *asg*

#3 förstår dig oxå för jag är själv lite sån…stor risk finns att nån annan i din familj oxå har diagnos iofs man vet aldrig, i min familj tror jag flera har diagnoser men om de inte vill ha hjälp o förnekar kan jag ju inte göra något åt det, får tänka på mig antar jag..As mänskor kan ju visst ha empati..själva diagnosen och dess beskrivningar gör inte alltid rättvisa för individen…jag jobbar med människor har djur o är mjuk omtänksam av mig så jag tycker nog jag har en del empati oxå..kan böla för människor som har det svårt inkl. mej själv;)

#4 Haha;) ja risken är att jag också blir sån om jag blir öppen med det;) man kan se sina mönster o kanske vill påpeka, men jag har AS..;)

Jobbsituationer kan va svårt för alla AS mänskor..ja det är ingen enkel bit men vi gör så gott vi kan..samhället är inte riktigt anpassat för oss…hmm..blir mycket af, handledare,praktik, byråkrati om man blir öppen med det..men å andra sidan o mörka det o va på samma villkor som andra är tufft har jag märkt…ska till Af i höst sen..får se…det kan som du säger inte bli så mycket sämre..att va helt sysslolös vore väl skit men det hoppas jag att jag slipper..

#5 skönt o höra du blir väl bemött..jag själv vet inte om tex LSS hjälp skulle va nåt för mig, jag sköter mitt hushåll med min sambo osv…

så skriv på ..intressant o höra vad ni andra har för upplevelser erfarenheter***:)

Annons:
[Varulv]
9/28/11, 8:04 PM
#7

#2 Du säger:

"Alltså…jag är inte AS…det är bara nåt jag fått på köpet! :))"

Jag kan förstå din inställning. Men jag ställer inte upp på att det är dagens verklighet. Man skulle önska att det vore så, men så är det inte idag, tyvärr. Att bära Asperger är tungt, det kommer man inte ifrån. Men enligt LSS så är det meningen att vi ska kunna känna det som så, att vi kan leva vilket Svenssonliv som helst. Men det kan vi inte riktigt - ännu, åtminstone.

[Varulv]
9/28/11, 8:08 PM
#8

#7 Och därför är jag lite restriktiv med att basunera ut min diagnos vitt och brett. Men jag tiger inte med den: till dem jag känner förtroende för, anförtror jag mig mer än gärna - dessa känner mig så, som jag i sanning är, och en diagnos mer eller mindre kommer då inte som någon chock till dem.

Izziegirl
9/28/11, 8:44 PM
#9

#7 Jag lever absolut inget Svenssonliv! Har aldrig gjort det och kommer aldrig göra det heller. Och jag är klart medveten om att detta samhället inte är uppbyggt för "såna som oss". Men jag vägrar att tillåta mina diagnoser göra det svårare än der redan är!

"Att bära asberger är tungt, det kommer man inte ifrån"

Tyvärr så vet jag inget annat än att vara den jag är…har ju ingen erfarenhet av att vara "normal". Visst upplever jag att det många gånger är riktigt svårt…men detta är mitt liv!

Det är ju så att dagens verklighet inte stämmer med "min" verklighet! Vilket har gjort att jag "valt" att leva lite i utkanten av samhället och avskärmat mej…allt för att livet ska funka för mej!!

Jag kan bara hoppas att det i framtiden blir bättre och bättre för mina med bröder- och systrar!!

JohannaEkroth
9/28/11, 8:44 PM
#10

#8 Jag basunerar inte ut heller, utan berättar för de jag känner förtroende och personkemi med.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
9/28/11, 8:55 PM
#11

#10 Och du och jag BusHanna borde ju träffas någon gång, det har vi ju skissat på vid det här laget mången gång. Men kanske är det bäst så, som det är för tillfället, ty två aspergare kanske aldrig kan mötas…

Flört

(Men jag känner, att du är en genuin aspergare du, som jag, iaff! Skrattande)

JohannaEkroth
9/28/11, 8:59 PM
#12

#11 Jag har inte tänkt att låta det rinna ut i sanden. Har haft mycket bara med kräftfiske med familjen i helgen som var… Planerna till det tog mycket på krafterna och jag har svårt att tänka på flera saker samtidigt (typiskt AS) och då blev du lidande, men nu är jag friare! Flört Så en fika går alldeles utmärkt.

Och AS-are kan visst mötas, just nu går jag i samtalsgrupp med 4 andra tjejer på Hab i Eskilstuna och det är riktigt spännande att samtala med liksinnade utan krav och man får vara sig själv, varken mer eller mindre!

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
9/28/11, 9:14 PM
#13

#12 Jamen dåså, BusHanna! Då satsar vi på det! Den där samtalsgruppen - kanske den vore något även för mig…? Den låter bra, i alla fall, tycker jag. - Berätta gärna mer!

Glad

Annons:
JohannaEkroth
9/28/11, 9:25 PM
#14

#13 Det kommer fler tillfällen, nästa vecka är nämligen pass 3 av 5. Ring till Hab och säg att du är intresserad att vara med i en kommande grupp, berätta att du har fått tipset av mig. Jag kommer att anmäla mig till den också. Glad Susanne och Marianne är de som håller i gruppen men Susanne är för tillfället sjuk. Behöver du telefonnummer så PM:a.

Har hittills gått på alla grupper de på Hab och de på Dagliga verksamheten har ordnat.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Joanna76]
9/28/11, 10:41 PM
#15

Är 35 år och fick min diagnos maj 2009. Har varit öppen med den hela tiden, tycker att det underlättar då. Hittils har folk varit förstående och det har också gett dom förklaring på mina ibland annorlunda beteende. Jag tror att ju fler som berättar om sin diagnos dessto mer accepterat blir det.

[Kaktuz]
9/29/11, 7:30 AM
#16

Öppen. Ska även föreläsa om mig på måndag. Det bli en utmaning i sej…

sudniF
9/29/11, 12:30 PM
#17

#6 absolut :) och jag tror ganska klart att det ligger på pappas sida, ser flera där, varav min ena kusins äldsta barn hållerjag verkligen ögonen på lite extra, vill inte att han ska råka illa ut, så fin men så skör.

# jo jag håller egentligen med om att öppenhet är bättre och att det borde göra det enklare i längden för alla, men då ska man ju vara stark nog att ta det också. Jag är det inte och jag skms att jag inte gör det när man borde. Men samtidigt har jag knappt kraft att ta mig genom en dag, så att utsätta mig för mer än jag måste just nu vore inte snällt mot sambo och barn. Flört

#16 hoppas det kommer gå bra och kännas bra att föreläsa!

[Kaktuz]
9/29/11, 4:38 PM
#18

#17 Du ha redan öppnat det genom att vara här Glad tack

gulzebra
10/3/11, 2:27 AM
#19

Jag är öppen. Nu går jag visserligen inte fram till folk och presenterar mig á la "hej jag heter Annelie och jag har Asperger :D", men ändå! Jag ser det helt enkelt inte som en big deal, jag är den jag är och folk som inte kan ta det vill jag ändå inte umgås med. This is me, take it or leave it liksom.

"Thinking outside the box is for smart people. The box is for you" DeviantArt | Instagram

Thawelin
10/12/11, 1:22 PM
#20

Jag fick min diagnos för ca 2 år sen och är nu 17 (snart 18). Jag står väll för att jag har det och skulle någon fråga svarar jag ärligt, berättar gärna för alla kompisar så dom är medvetna om det och så, så jag är väll öppen. Sen går jag ju inte runt och berättar det för alla precis ^^

Annons:
Queenbusybee
11/23/11, 8:49 PM
#21

Jag ska påbörja utredningen imorgon bitti och jag är överlycklig för att äntligen - efter 1,5 års väntan - få sätta igång. På jobbet och i bekantskapskretsen är jag helt öppen med att jag eventuellt har ADD. Hela mitt liv rasslade i repris när någon fick mig att göra självtestet och saker och ting plötsligt ramlade på plats. Så jag är snarare fascinerad och upplyft av det faktum att det jag lidit av hela mitt liv faktiskt har ett namn. Efter ett liv av depressioner, förvirring, maskering, strategier, terapier, oförmågor, överförmågor, och så vidare och så vidare. När jag var barn fanns det inte något namn för det.

Vad gäller att försöka mörka tror jag inte det är möjligt utan att samtidigt förneka stora delar av sig själv. Jag har hela mitt liv hört brottstycken som på skämt antytt att det faktiskt är nåt som är lite skevt men som jag med hjälp av charm och humor kunnat navigera bort ifrån eller själv skämtat om. Men chefer och kollegor är ofta vakna och stöttande när de har en kollega som ibland kan behöva extra hjälp. Du har ju en hel palett egenskaper som inte stavas ADD också! :)

Lycka till!

HellviHumle
11/23/11, 9:28 PM
#22

Fick diagnosen på äldre dagar dvs 50+. Det är ingenting jag säger så fort jag träffar någon men knappast något jag håller tyst om, om saken kommer på tal. Inget jag skäms över utan snarare en förklaring till mitt något annorlunda liv.

HH

greenlight
11/24/11, 1:59 PM
#23

hej!

jag är 26 år och fick mina diagnoser i september

jag är öppen med det till min släkt, och folk jag pratar med på tex gymmet(om det är lägligt vill sägas)

och till försäkringskassan(ansökt om aktivitetsersättning till jag kommer i gång med utbildning) arbetsförmedlingen(blir nog att jag hamnar under kategorin unga funktionshindrade - mer resurser där) Lss(stödlägenhet mm) och till dom som har hand om min medicinering

jag är nyinflyttad i östersund sen några veckor så jag har inga vänner eller kompsar här än, men har moster + kusiner mm här.

men jag kommer att berätta hur jag fungerar för folk jag vill umgås med framöver så att dom förstår. mycket viktigt

[nattfjäril]
11/25/11, 10:20 PM
#24

Ja, jag är öppen med min diagnos. Jag har lärt mig att det skadar mer att låta bli att berätta, folk märker ändå förr eller senare att det är något som "inte stämmer" och jag har inte så sällan hamnat i trassliga och/eller pinsamma situationer. Då berättar jag hellre så att jag kan fråga/be om stöd när det behövs, så att jag slipper de vidriga konsekvenserna som uppkommer då jag inte berättar.

foz8
11/29/11, 4:52 PM
#25

Applåderar alla som är öppna med diagnos, ibland vill jag bara skriva det på min fb status..haha…för att slippa skvaller o dyl om tillkortakommande osv de vet ju inte vad jag gått igenom ..går igenom..känner mig som i fängelse ibland..

Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Annons:
Allamej
12/12/11, 8:40 AM
#28

Jag har faktiskt haft det som status en gång. Och varenda gång som det är nåt om att bistå autismhjälpen (finns faktiskt föreningar som aktivt samlar in pengar till forskning på andra sidan pölen) så delar jag.

Jag önskar mig ett pusselarmband men det lär inte ske för dom är inte billiga men det är för en god sak…

För om man tänker så många barn som blir illa tilltygade av sina egna föräldrar för att deras föräldrar inte förstår…. Då vill man betala och göra folk medvetna.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

[NinaCrown]
12/12/11, 3:10 PM
#29

Jag är 21, fick min diagnos för några månader sedan. Har länge misstänkt att mina problem berott på AS eller liknande dock. Har varit helt öppen med min diagnos, alla jag känner vet om den och jag försöker lära mina vänner, min partner och min familj vad det är för något.

Lolly
1/2/12, 2:20 AM
#30

Jag har Asperger.

JohannaEkroth
1/2/12, 2:23 AM
#31

Lolly - Berättar du för folk i din omgivning att du har Asperger?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Lolly
1/2/12, 2:28 AM
#32

31. Inte direkt pricis. Jag har ej fått någon diganos.

JohannaEkroth
1/2/12, 2:30 AM
#33

#32 Är det någon annan som har sagt till dig att du har Asperger?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Lolly
1/2/12, 2:32 AM
#34

33. Min läkare på öppenvåden genom landstinget. Jag lider av detta också. Har gått på öppenvåden genom landstinget och där sar min läkare att jag har form av Asperger. Jag tror att det ligger i min släckt.

Annons:
JohannaEkroth
1/2/12, 2:36 AM
#35

#34 Om du pratar med en person som missförstår dig, berättar du att du har en funktionsnedsättning för att du lättare ska bli förstådd?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Lolly
1/2/12, 2:40 AM
#36

35. Jag har bonde stöd också. Då förklara jag. Ja.

JohannaEkroth
1/2/12, 2:42 AM
#37

#36, det har jag också. Mitt boendestöd kommer imorgon. Och på onsdag och på torsdag.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Upp till toppen
Annons: