Annons:
Etiketterlagar-reglerlss
Läst 4079 ggr
Trin
2011-10-07 10:16

Barn som hamnar i kläm ? Vad göra ?

Jag har en fråga angående om den ena föräldern misstänker att sitt barn har någon slags diagnos medans mamman totalvägrar ta reda på om barnet har någon diagnos eller ej.

Pappan har själv en större son  som har någon infantil diagnos kommer inte riktigt ihåg vad diagnos heter men de var ett långt namn. Själv har jag ADHD och känner även igen mig i din större sonens beetende samt den mindre lillebrorn. Även om jag inte känner igen mig helt så gör jag det lite.

Nu är det så att alla runt omkring lillebrorn har upptäckt att de är något fel på ungen , något som inte står rätt till. Eller ja vi har vetat länge och pappan har pratat med mammam om detta. Men hon totalvägrar inse och vill inte starta en utredning. De har delat vårdnad men barnen bor hos mamman (lillebrorn har även en ännu mindre bror).

Lillebrorn detta berör kan vi kalla J. J är inte som alla andra barn , han är väldigt duktig på det han är intresserad av men har ingen koll på något annat. Han social förmåga är inte alls som den borde. Han går in i sig själv och han kan bara stirra ut i tomma intet. Hela hans energi är död , man kan vara hur glad som helst men när J stiger in i rummet förändras det helt.

När han blir arg och frustrerad börjar han slåss precis som sin storebror som har fått diagnos. Han slåss även med sin lillebror som får skylden för allt J gör. Enligt hans mamma är han ju så intelligent och duktig han gör aldrig några fel. Hon särbehandlar ungarna. Och lillebrorn har sakt flera ggr att han vill bo hos sin pappa.

J är väldigt lat och vill inte gå ut och leka som andra barn i hans ålder (man får tvinga ut han).  Som skrivit är J inte alls som andra barn i hans ålder han har inte den energin och glädjen som barn i hans ålder ska ha. Han är "deppig" av sig. När man säger till han på skarpen så kan man se hur han bara vittrar sönder och skakar som ett löv.

Pappan har kontaktat myndigheter ochv frågat vad som kan göras. Men tydligen kan inget göras eftersom de har delat vårdnad men mammam bär ansvaret. Vad det gäller lillebrorn så får han inte flytta eftersom han är 12 . Han får tydligen välja när han är 12. Men något måste ju kunna göras ? Har pappor inga rättigheter att fighta för sina barn , bara för att barnen bor hos mammam?

De är synd att se J behöva hjälp men nekas. Det är synd att se hans lillebror som total särbehandlas hemma hos sin mamma utan att man kan göra något. Vi kontakta redan på J's dagis att något var fel men ingetting gjordes. Vi har även kontaktat skolan men samma sak där.

Varför lyssnar de bara på mammam? Och inte på pappan något måste ju kunna göras eller ?

Följ mig gärna på min Instagram : LitenKnits

Annons:
JohannaEkroth
2011-10-07 10:28
#1

Låter som han skulle kunna ha samma diagnos som mig, dvs Aspergers Syndrom vilken är en diagnos inom autismspektrumet. Jag rekomenderar att du läser lite mer om den diagnosen och ser om det kan stämma in?

Finns en massa fakta dels här på sajten, samt övriga nätet och biblioteket.

http://www.autism.se/ kan man läsa en hel del på.

Det kanske är lättare att gå vidare när du vet vad du har att göra med…

Lycka till! Vi finns här som stöd.

Man går tillväga så att man kontaktar BUP och säger att man vill ha en neuropsykiatrisk utredning och vilka de uppenbara problemen är.

Men först bör man läsa sig till lite kött på benen.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Trin
2011-10-07 10:32
#2

Tack för tipsen , de är aspeger syndrom vi tror J har. Grejen är ju att tydligen kan inte pappan göra något eftersom mammam inte vill starta en utredning. Ska de till BUP så måste man väll ha mammans samtycke ?

J bor hos sin mamma och är hos sin pappa varannan helg.

Följ mig gärna på min Instagram : LitenKnits

JohannaEkroth
2011-10-07 10:46
#3

Jo det stämmer, när de har gemensam vårdnad så är det så.

Åh, det kokar i mig, jag skulle vilja prata med mamman till J, då jag själv vet hur viktigt det är för J's psykiska hälsa att få en diagnos samt hjälp tidigt.

Ni kan göra så att när J är hos er så anpassar ni er kommunikation och planerande och så vidare efter hans diagnos, på så sätt får han lite andrum och energi att klara av resten av veckan.

Kan pappan prata med skolan och fråga hur de upplever J, berätta för dem era misstankar och försöka få dem att ta upp detta med mamman om att han behöver en utredning.

Har du/pappan pratat med J om hur han upplever sitt liv, fråga honom tillexempel om han känner att han inte passar in, som om han vore en utomjording eller något liknande. Barn har svårt att sätta ord på hur de känner och särskilt om man har AS.

Kanske det vore idé att J fick träffa andra barn med hans diagnos och se om han har hittat hem?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Trin
2011-10-07 11:01
#4

Det kokar i mig med då jag vet hur min familj kämpa för mig att få en diagnos i tidig ålder. Men ingeting gjordes. Detta resultera ju i att jag växte upp med väldigt dåligt självförtroende jag kan ingenting ramsan. Jag har nu fått hjälp men de skedde inte förens jag var 18.

Tanken på ett annat barn växer upp på samma sätt utan att få hjälp gör ont.

Pappan har pratat med skolan om misstankarna men ingen reaktion. De är väll jobbigt och kräver helt andra resurser än med "normala" barn. Vad jag vet har inte pappan och min mamma då som är gift med pappan pratat med honom om hur han känner sig och så vidare.

Hur kommer man igång med att träffa andra barn i samma sits ? När J väll är här så försöker vi ju göra det bästa för honom. Säga till i förtid om vi ska någonstans och så. Men eftersom han bara är här varanna vecka så kan man ju inte göra så jätte mycket.

De borde ju följas upp hos mamman okcså men enligt henne har inte sonen några problem. Liksom en gång fråga hon honom vilken färg han skulle vilja måla sitt rum i. Han svara SVART ! Bara det borde ge varningssignaler när ett barn ber om det.

Jag kan bara tänka mig hur utanför han måste känna sig. Precis så som jag gjorde när jag var liten. Men han är mer ego än vad jag var (är). Mamman vägrar utredning skolan gör inget. De är synd att ännu ett barn ska växa upp utan hjälp. Ingen lyssnar ju på pappan och hans rop på hjälp.

Följ mig gärna på min Instagram : LitenKnits

JohannaEkroth
2011-10-07 11:16
#5

Jag tänker att man kanske ska kolla om de finns någon organisation/förening i den kommun ni bor i som ni kan gå med i och på så sätt träffa andra.

Det kanske finns någon vuxen med Aspergers Syndrom som J kan träffa också, det behöver ju inte vara ett barn.

Dessa samtalsgrupper där vi träffas 4-5 st AS:are åt gången har fått mig att växa något otroligt, att känna att jag inte är ensam, inte bara över nätet, utan också få uppleva det. Det känns som om man kommmer hem, varje gång. Att få vara sig själv, utan tjat som man inte KAN göra någonting åt.

Bor mamman och pappan längt ifrån varndra som gör att J bara är hos pappan varannan helg. Jag personligen skulle ju tycka att tvärtom placering vore bättre för J, varannan helg hos mamman som inte bryr sig om honom. Ja, jag uppfattar det så, när hon inte vill sin sons bästa, utan sitt eget.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Trin
2011-10-07 11:38
#6

Mamman och pappan bor nära varann så pass så att barnen kan åka buss själva till pappan , de bor i samma kommun. Pappan jobbar så att han bara är hemma på helgerna. Där av uppdelningen.

Jo man tycker ju att hon kan sidosätta sitt eget behov av att sonen är perfekt och se till hans bästa. Men hon ser det väll inte så.

Följ mig gärna på min Instagram : LitenKnits

Annons:
Trin
2011-10-07 11:45
#7

De blir nog svårt att ta han till AS grupper. Han pratar knappt med de han känner och att prata med någon han inte känner är helt otänktbart. Han gömmer sig bakom pappa (han över tio år gammal).

Han hälser knappt på mig och då har våra föräldrar varit gifta ca 7 år.

Följ mig gärna på min Instagram : LitenKnits

Upp till toppen
Annons: