Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
ADD & ADHD relaterat

Relationer

2011-11-18 20:41 #0 av: nosig

Ni får ursäkta om det finns en dylik tråd redan, jag är ganska grön på detta forum så jag startar helt sonika en ny. :)

Men alltså det här med relationer - vänskapsrelationer, kärleksrelationer, relationer till arbetskamrater, djur, släkt - allt! Jag har svårt att upprätthålla dem! Enormt. Jag är URUSEL på att höra av mig. Min kontakt med andra sker högst sporadiskt (utom familjen som jag träffar ofta) och jag orkar inte med förpliktelser gentemot andra. Att känna sig tvingad att skicka sms, ringa, träffas för att man SKA - det är jobbigt. Och så känner jag mig utanför, blir ledsen för att andra inte bjuder med mig osv., men jag är så rädd för avvisanden att jag inte gärna föreslår träffar själv.

Det här har givetvis inte enbart med en förmodad diagnos att göra utan tidigare erfarenheter av avvisanden i barndomen etc. etc. Men, till saken hör kanske ändå att jag t-r-ö-t-t-n-a-r. Jag tror att jag tröttnar på människor. Och jag behöver så mycket stimulans att det är svårt för mig att träffas för att "bara" se på film. Jag avskyr film! Åh, jag vill till kärnan, lära människor på djupet, skala bort alla fasader och försvar och se själen. Paradoxalt? Kanske lite. Jag är både eremitiskt lagd och samtidigt väldigt social, rolig och utåtriktad - när jag är på det humöret! (Och det tenderar att svänga ganska fort... :P) Nu svamlar jag. Jag är ledsen ikväll för att min syster för andra gången i rad blir inbjuden till vår gemensamma väninna, utan mig. Och jag börjar fundera på om jag är en hemskt svår/jobbig/konstig människa. Huff. :( Nu fick jag skriva av mig. Tack för ordet!

Kram på er

Anmäl
2011-11-18 21:04 #1 av: nosig

.. och jag vill givetvis jättegärna höra om era tankar, åsikter och erfarenheter..!

Anmäl
2011-11-18 21:47 #2 av: Mahe

Jag känner igen mig i precis allt du skriver... förutom att jag inte ens träffar familjen ofta.

Obestämd

Anmäl
2011-11-18 22:30 #3 av: Zaphix

Facebook är bra till sånt, man kan klicka "like" på andras stausrader/bilder och låtsas att man bryr sig om deras liv. Då blir det heller inte så konstigt om man inte hör av sig på ett tag, för de tror ändå att man håller kontakten med dom.

Jag är kass på att hålla kontakt med andra än dom jag träffar regelbundet, har en kompis jag pratar med flera dagar i veckan per telefon, annars orkar jag inte.

Anmäl
2011-11-19 01:41 #4 av: Porklash

Känner igen mig jag också.

Älskar att vara social men ofta vill jag vara för mig själv så jag jobbar med folk sen så är jag ensam eller med min familj.

Hör bara av mig till fok när jag vill nåt vilket av en del anses vara fel. Själv är jag tvärtom. Varför ringer du/hälsar på om du inte vill nåt?

Har svårt att "bara umgås" men gillar att göra saker med folk.

Håller också med att jag vill höra vad folk egentligen tänker känner inte om nåt skräp de handlat, tänker handla, bilen, huset.

Jag diskuterade med min fru och en kompis till henne varför folk/par berättar så tråkiga saker om sig själva? "Sen så städade vi på gården och min sambo hade köpt lådor vi kunde lägga ungarnas saker i vilket var bra"

Eller " vi såg en film och somnade framför TVn"... Va fan?

Är det här NT koder för nåt annat?

Men om man tycker detta är bra samtalsämnen förstår jag varför man tycker mina är dåliga eller fel eller vad det nu är...  Jag gillar NT människor ska jag kanske poängtera men det där är obegripligt? Är det kallprat på nåt vis? Såhär tråkigt har vi det? Nån jantelag grej? Nej nej tro inte att vi har ett fantastiskt sexliv och intressanta diskussioner efter extremsportandet här hemma! Vi är lika tråkiga som ni?

Förlåt nu for jag iväg det är sent och jag har kört långt idag så...

 

pEr

Anmäl
2011-11-19 09:25 #5 av: Mahe

#4 Haha... jag skrattade gott åt ditt inlägg...

"Hör bara av mig till fok när jag vill nåt vilket av en del anses vara fel. Själv är jag tvärtom. Varför ringer du/hälsar på om du inte vill nåt?"

Jag är precis likadan, har inte tänkt på det innan, men nu när du skrev det så var det en klockren beskrivning av mig.

Glad

"Sen så städade vi på gården och min sambo hade köpt lådor vi kunde lägga ungarnas saker i vilket var bra" Eller " vi såg en film och somnade framför TVn"... Va fan?

Vem bryr sig liksom...

FlörtCool

Anmäl
2011-11-19 12:10 #6 av: nosig

#4: Haha, underbart! Jag skrattar högt åt det där - "Sen så städade vi på gården och min sambo hade köpt lådor..."

I familjen NT-Svensson spelar pappkartonger en central roll som samtalsämne. :D (Och sen rundar man av med 6 minuter missionären innan man släcker lampan.) Yeey!

Nu var jag lite elak. Så där känner jag tyvärr ganska ofta. Det är så viktigt att vara normal, att vara Svensson, att folk tappar bort sig själva på vägen till IKEA, ICA och lunchdejterna. De kanske anstränger sig mer än många av oss för att normativa? Inte konstigt att de somnar kl 22...

Jag som tycker att jag kämpar varje dag, men jag vågar åtminstone gå emot strömmen ibland. Inte för att jag har så mycket val, fasaden rämnar alltid förr eller senare och det är ofta både befriande och smärtsamt..

Anmäl
2011-11-19 12:52 #7 av: Porklash

Nu tror ju jag inte att de flesta är så tråkiga utan de väljer bara att delge sådana saker som jag tycker är det.

Men det är nog också anledningen varför jag gillar s.k. gränslösa människor.

Själv har jag blivit ombedd att inte prata om just sex och då tyckte jag att jag ändå "höll på mig" och pratade bara om sådant jag tyckte var intressant och spännande inte om vad jag gjort eller inte. Inte ens det verkade okej? Min fru sa iofs: Folk kan ju tro att vi gör sådana saker! Min reaktion: Yes! Tror dom att vi är så äventyrliga?

Så jo jag köpte en Saab i April. Den är svart. Jag sitter skönt i Saab oftast. Ja. Hm. Ämnet är klart.

Förlåt nosig att jag kapade din tråd lite?

I kärleksrelationer tror jag det är ytterst viktigt att våga vara öppen med osäkerhet framförallt allt för oss med diagnoser. Jag har svårt att kommunicera sådant för jag hittar aldrig orden riktigt där. Sen tror jag också att det är bra om den man har ett kärleksförhållande med lär sig om diagnosen/diagnoserna det kan förklara mycket. Kanske mer för att  kunna berätta när man beter sig "konstigt" enligt dem så man kan förklara sig. Sen också för att man ska kunna ha diskussionen diagnos/personlighet? Där kan man ju vara osäker själv ibland. I alla fall jag.

Det är ju också viktig att vi lyssnar på/hjälper dem vi har förhållanden med också men det inbillar jag mig är självklart?

Jag förstår ju nu att hade mina tidigare sagt: Nu fattar jag inte varför du säger/gör så? Istället för blivit arga (egentligen ledsna då men) så hade ju jag kunnat säga: Inte jag heller? Så hade vi kunnat diskutera det. Nu blev de arga, jag förstog inte varför och kände mig orättvist behandlad så jag blev arg osv...

Att bli begriplig är nog det som känns viktigast för mig. Jag tror jag "vågar" vara det nu 45 år gammal...Jippiee bättre sent som alltid.

Jag har alltid varit avundsjuk på dem som kan anpassa sig utan att "tappa bort" sig själv. Jag kan det med människor jag älskar det vet jag nu men det har inte varit en lätt väg dit för mig.

Fan va långt det blev. Det var inte meningen.

pEr

Anmäl
2011-11-19 13:22 #8 av: nosig

Men tappar vi inte alla bort oss ibland? NT som NPF. Vi har ju olika personas, olika roller, det har alla! Vi är givetvis inte likadana mot vår partner som mot vår chef men det är graden av consistency som avgör om det är sunt eller inte. Men jag förstår vad du menar och jag kan också avundas människor som är "sig själva" i ur och skur. Som står kvar, som uppvisar samma beteende och reaktionsmönster oavsett situation. Jag känner mig själv som en vindflöjel och social kameleont som bryr mig för mycket om vad människor tycker runtomkring. Jag är livrädd att uppfattas som ett freak och försöker ofta anpassa mig så pass att jag är helt slut när jag kommer hem.

Jag gillar också s k gränslösa människor. Människor som pratar från hjärtat (eller bara med syfte att provocera, det är okej också) utan att bry sig så mycket om konventioner och påföljande "straff". Dock har jag svårt för den typen av gränslösa personer som lever på sina sjukdomsvinster. Det här är ett känsligt ämne och minerad terräng så jag ber om ursäkt på förhand, men om man klottrar ner hela facebook med intrikata detaljer om panikångestattacker, sexuella övergrepp och hur jävligt allt är, då blir det svårt att ta sig ur situationen och skapa sig en identitet utanför det senare.

Åh, nu kapar jag min egen tråd och broderar ut själv :D Men det är rätt typiskt mig så det får vara så.

Det är JÄTTEINTRESSANT att få höra om era tankar och reflektioner kring det här. Uppskattas mycket!

Anmäl
2011-11-19 14:24 #9 av: gulzebra

Samma här. Tycker det var så galet mycket lättare i skolan - då sågs man ju där och höll liksom kontakten automatiskt bara genom att gå dit, och kunde hitta på nåt när man väl var där. Så mycket lättare, men tyvärr inte speciellt förberedande för livet efter skolan när man måste hålla kontakten mer aktivt... För mig gick det inte, jag har aldrig varit den där som ringer för att kallprata tex. Har öht svårt för telefoner och vet ändå inte vad man ska säga, hur ofta man ska ringa, när man ska ringa, hur länge man ska prata, när man ska lägga på, allt det där. Kan höra av mig om jag vill nåt men jag är urusel på att ta initiativ också så det blev ju liksom galet sällan det också förstås.

Sen har vi förstås det faktum att folk "ligger före". De flyttar från stan, skaffar jobb, karl och barn och villa volvo vovve... En annan sitter själv i en etta och försöker ta igen gymnasiet. Vi har liksom inget gemensamt längre, folk har skaffat andra kompisar och har familjer att sköta. Fullt naturligt att man växer ifrån varann är det förstås, men jag tippar på att det är vanligare med NPFare som halkar efter just för allt det där sociala.

Nä, tack gode gud för internet säger jag bara. Jag är väldigt social av mig, jag förstår bara inte alla koder hit och dit och det skapar självklart irritation irl. Internet är bästa uppfinningen ever på den fronten, just för att det blir så mycket mer okomplicerat utan en massa ansiktsuttryck, kroppsspråk och annat att hålla koll på :)

"Thinking outside the box is for smart people. The box is for you"
DeviantArt | Instagram

Anmäl
2011-11-19 18:33 #10 av: Lintill101

För mig har det sociala alltid varit lite konstigt. Jag har alltid känt mig utanför. Jag hade massor kompisar när jag var runt 14-19år. Men var aldrig riktigt med i gruppen. Mer som jag stod utanför ett fönster och tittade in. Sen strulade jag till det. Jag orkade inte vara som andra längre. Provade många dumma saker och förlorade vännerna.

Efter många år och mycket strul har jag försökt hitta vänner igen o tbx till dom gamla. Men nä det funkar inte. Jag ser på dom o jag hör i bakrunden att deras liv inte är så underbart som dom vill att jag ska tro.Varför inte bara vara ärliga?

Träffade en gamal vän  igår. Han slängde sig runt min hals och kramade mig. Han sa oh vad kul o se dig det var så länge sen. Vi måste ses och ta en kaffe ihop. Jo visst tänkte jag vi bor ju nästan grannar. Och det här med att man ska kramas.... Varför ska jag krama folk man inte tycker om??

Jag har flertalet kraschade förhållanden bakom mig och är man singel, bor själv, och ständigt är pank. Ja då passar man inte in. Jag har många gånger försökt hålla kontakten men tröttnar, det verkar vara fel på min telefon, den funkar visst bara att ringa ut på. Aldrig någon som ringer till mig eller tittar hit.

Oh vad bitter jag låter :S Men så känns det. Jag är som jag är och jag tål inte "lyckliga familjen".

Jag börjar mer o mer inse att det kanske är mitt sett att se på saker som skiljer mig från andra. Jag har alltid haft problem med mitt humör, sagt och även gjort saker jag ångrat. Så kanske är det ett sätt för mig att skydda både mig själv och andra att vara ensam.

En sak som kommit fram är att jag ses som onormal och tråkig. Anledningen är att jag inte dricker alkohol. :P

Men ibland drömmer jag om att bara sitta med en vän och bara prata strunt. Skvallra lite, göra upp planer för nyåret sller sommaren

Anmäl
2011-11-19 19:10 #11 av: Freke

Har inte läst alla inlägg.. men men

Som TS är halt sop dålig på det där med relationer.. 
Funkar om det är på mina villkor men är värdelös på att kompromissa, vara finkänslig eller orka upprätthålla normala kontakter

Har inte ens kontakt med mina egna barn, 6 och 19år gamla..

Mina föräldrar är tackochlov döda så jag behöver inte bry mig över dom.. (skönt)

Men den enda kontakten jag har regelbundet är min Hund, det är även den enda som förstår mig fullt ut..

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Anmäl
2011-11-19 20:05 #12 av: [nattfjäril]

Jag vet inte om jag är bra, dålig eller halvbra på att hålla kontakt med folk. Anledningen till att jag inte vet detta är att jag inte ens vet vilken relation jag har med de människor som finns i mitt liv (undantaget min familj och mina närmaste vänner). Vad det gäller alla andra så vet jag inte om vi är vänner, nära vänner, kompisar (för mig ett mellanting mellan vän och bekant), bekanta eller om vi bara förväntas prata i en viss situation, t.ex. på teatern.

När jag inte vet vilken relation jag har med någon så chansar jag och gör det jag TROR är rätt. Ibland skriver jag mycket till personen på Facebook, ibland mindre och ibland inte alls. Ibland är jag väldigt personlig, ibland är jag ytlig och sluten. Ibland skämtar jag, ibland försöker jag vara 100% seriös. Tyvärr har jag nu insett att detta inte hjälper, eftersom jag ändå inte kan läsa av den andres reaktioner.

Jag skulle vilja fråga folk vilken relation jag har med dem, men hur gör man det egentligen? Och är det överhuvudtaget socialt acceptabelt att göra det?

Tackar vet jag mina KATTER! De vet jag precis vad jag har, och de visar så tydligt vad de vill :)

Anmäl
2011-11-19 20:36 #13 av: Gur4m1

Har inte fått någon diagnos, men är på utredning då jag jsälv just noterat detta som du beskriver så himla bra i din trådstart. Allt du skriver där skulle kunna vara jag som satt på andra sidan och skrev! Det är säkert något som har med diagnosen att göra- då det lilla jag läst hittills påtalar "problem med att behålla relationer/stormiga relationer" osv.

tt få nya vänner är inga problem- att BEHÅLLA dem är det- inte för att jag inte skulle kunna- för jag har inte alltid "intresset", motorn att hålla igång det. Den perfekta "relationen" för mig vore en vän som stod ut att jag hör av mig en,två gånger i månaden eller så- och då hade vi skitskoj, precis som om vi sås senast igår. Men många blir ju sårade, eller tolkar det fel när man inte umgås 24/7 -_- och precis som du säger- man känner sig utanför- när de inte bjuder med en.

Brukar säga åt mina vänner att jag ser en båtförlistning på en öde ö som den perfekta semestern- till skillnad från många.

 

Anmäl
2011-11-19 22:19 #14 av: nosig

#9 En viktig poäng där! Givetvis skapar skolan en ram som ringar in det sociala umgänget på ett naturligt sätt. Jag umgicks med tre olika kompisgäng under gymnasiet; fixade fester, fikade, gymmade, gjorde något hela tiden och hade alltid vänner runtomkring mig, men kunde ändå känna mig ensam. Förmodligen för att ingen kunde spegla mitt sätt att vara på, eller till fullo tillgodose mitt behov av stimulans. Jag var rolig och sprallig, en bra partyfixare och en kul vän/flickvän men det är knappast sidor som premieras nu när man närmar sig 30, så min mer tillbakadragna sida har fått en alltmer framträdande roll.

#10 Jag känner igen det du skriver, att vara med men ändå känna sig utanför. För mig är det så uppenbart att jag är katastrofalt dålig på att umgås i grupp. Jag kan komma till min rätt när jag träffar en person i taget, men i grupper blir det kaos. Den sociala agendan kräver att man väntar på sin tur, socialiserar med alla kring bordet - på ett konstlat men påklistrat naturligt sätt. Jag brukar gå och gömma mig på toan för att slippa kallprata, haha. Get to the f*ing point, liksom! :D

#11 Alla har ju inte samma sociala behov men samtidigt är känslan av utstötthet och ensamhet oberoende av socialt behov, inser jag. Man vill bli tillfrågad men ändå ha möjligheten att tacka nej. Hur upplever du situationen? Att inte ha kontakt med dina barn, att inte kunna kompromissa o s v, lider du av det i vardagen eller tycker du mest att det är skönt att få vara för dig själv och pyssla med ditt?

Anmäl
2011-11-19 22:41 #16 av: Freke

#14 Klart det känns, man skulle ju vilja vara mer som folk är som mest..Det är ju lite tråkigt när man ser att det finns folk  som har lyckliga fungerande relationer.

Mitt sociala behov får jag via arbeten, då jag jobbar som dörrvakt, bartender och hantverkare..
men visst skulle det någonstans vara skönt att ha någon att komma hen till, ha på en söndagmorgon för det är nog den dagen som känns värst? Men det är lite faschinerande samtidigt att man inte har blivt mer störd än vad man är? Samtidigt som utredningarna pekat åt samma håll, där dom förundras över att man inte har gjort några stora överträdelser så man fått uppehälle på annan ort..

Samtidigt som på ett sett är jag glad över min situation eftersom jag kan bli tok-motiverad till att göra saker om jag anser att det är värt att göra, tråkigt dock om man hamnar i don quiote varianter och bara slåss emot väderkvarnar

 

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Anmäl
2011-11-20 07:59 #17 av: [Kaktuz]

För tolv år sen träffade jag mannen, sen dess ha jag min tillräckliga umgänge samt med barnen. Räcker för mig för att fungera.

Anmäl
2011-11-20 15:32 #18 av: [voidxandxnull]

tack TS för att du startade de här tråden! Kan verkligen känna igen mej i det folk skriver. Jag är också urusel på att hålla relationer vid liv, hör sällan av mej. Att dagligen smsa folk känns som ett hemskt tvång, vill bara höra av mej när jag vill något. Föredrar att träffas sporadiskt då och då, några gånger i månaden...som mest. Det var ju annat när man gick i skolan då blev det ju av att man sågs på ett mer naturligt vis.

jag har också gymnasiet efter mej och det suger.. andra går liksom vidare med sina liv, drar utomlands, skaffar barn och själv går jag på psyket och pluggar tråkiga skitkurser (som det för övrigen går åt helvete med för jag klarar inte av att koncentrera mej eller motivera mej) :(

och det här med närhet har jag också problem med. Jag vill inte ha människor alltför nära mej, vill inte delge exakt vad jag tänker och känner, trivs bäst med visst avstånd. Har även svårt för när andra blir närgågna även fysiskt, känner obehag när någon håller på med mitt hår, tar på mej eller kramar mej (gäller inte om det har med sex att göra:P)

jag tycker om att umgås med människor men vill då helst göra något, tanken på att sitta still och bara prata i flera timmar ger mej nästan panik! fast jag har inget emot att se film haha

det värsta är att folk blir sårade när man inte har samma sociala behov som de, och det är så svårt att förklara för dem hur man själv fungerar "jo jag gillar dej men vill bara inte träffa dej eller prata me dej så ofta" låter ju inte alls motsägelsefullt! xD nya relationer är jobbigast, gamla vänner vet ju hur man är funtad

tack o lov att det finns djur! enda relationerna som inte krånglar :)

Anmäl
2011-11-20 16:03 #19 av: nosig

Jag älskar att prata med människor - om det är ett kärnfullt och viktigt samtalsämne. Kallprat går fetbort, likaså "klassmarkeringar", typ "våra nya bil är så fin, vi håller på att måla om verandan, vi ska köpa ny soffa igen, våra ungars snor är inte lika äckelgrönt som ert och går på ett finare dagis." Snark. Jag är även en ganska fysisk person, det har inte alltid varit så men kommit med tiden. Jag är väldigt gosig med min partner och kan gärna kramas med mina vänner. Allt är bättre än kallprat ;) Jag pratar gärna känslor också, och önskar att andra kanske skulle våga vara lite mer öppna. (Jag dejtar en karl som är gorgious, gorgious på alla sätt men inte känsloyppat ett smack på tre dejter. Dock är han väldigt fysisk och det är bra.)

Jag är inte socialt inkompetent. Jag har ett socialt jobb där jag känner mig uppskattad (även om jag får bita mig i tungan ibland) MEN jag är dålig på att följa sociala konventioner om jag inte måste. Jag är urusel på att höra av mig för att det helt enkelt är skittråkigt att "checka läget". Mycket handlar det ju om att man ska höra av sig för "framtida bruk", socialt abstrakt och långsiktigt. Långsiktighet råkar vara en av mina sämsta grenar. :P Jag är också en sådan som istället gärna hör av mig lite spontant några gånger i månaden.

Tänk, så olika vi kan vara men ändå känna igen oss i varandra. :) Fantastiskt hur alla är unika och så sköna på sitt sätt. Så är det verkligen! Även fast det inte alltid känns så... Jag tror jag skulle krama om er alla om jag träffade er IRL. Oavsett om ni gillar det eller inte, haha ;)

Anmäl
2011-11-20 17:33 #20 av: Star68

Jag känner igen mig i de flesta inläggen.

För mig är det dock så att även om jag inte gillar "kallprat" generellt, så är det så att med vissa bekanta...och även vissa "familjemedlemmar" faktiskt...kan jag bara kallprata, av den enkla anledningen att jag inte gillar dem, eller att jag inte är ett dugg intresserad av det som intresserar dem. Då är det lättare att "upprätthålla" den "nödvändiga" kontakten genom att småprata lite så det passar dem (minsta motståndets lag ibland). ;-)

 

Att kunna vara "ytlig" ibland är tyvärr en nödvändighet för mig, eftersom jag inte skulle orka med att vara något annat med de allra flesta. Annars gillar jag mest lite djupare samtal som betyder något för mig, men det funkar bara med ett fåtal personer.

 

Jag är inte så fysisk av mig alla gånger, så jag kan gott och väl sitta still och prata i flera timmar om jag tycker sällskapet är trevligt och miljön är någorlunda lugn, men då är förutsättningen att det är max fyra personer och att det är skoj och skratt inblandat...blandat med allvar gärna.

 

För övrigt så håller jag med de flesta av er när det gäller det mesta...t ex det där med att det är svårt att höra av sig bara för att man "ska"...eller kramas med vem som helst...och mycket annat.

 

Kanske ska tillägga att jag inte har någon npf-diagnos, men jag väntar på utredning. Det är inte omöjligt att jag har AS/AD(H)D.

Anmäl
2011-11-21 16:22 #21 av: nosig

Jag har upptäckt att det är värt att gå emot den initiala ångesten och motståndet mot att planera in träffar med kompisar. Nu har jag planerat in en lunch och en fika så jag har faktiskt nåt att se fram emot de kommande två veckorna. Det blir ju oftast trevligt och bra när jag väl träffar dem!

Anmäl
2011-11-21 16:33 #22 av: Lintill101

Ohhh nej..... när jag läste #21 Slog det mig.... skulle träffat en vän för lunch förra tisdagen skit :(

 

Anmäl
2011-11-21 16:37 #23 av: nosig

Ah, jag tackar gud för I-phone med påminnelsefunktion. Jag har alarm för det mesta. :)

Vännen förstår säkert om du berättar hur det kan vara för dig? Föreslå en ny tid och sätt ett alarm bara. Vem som helst kan glömma!

Anmäl
2011-11-21 16:45 #24 av: Lintill101

Ohhh jo pratade precis med henne vi ska ses snart igen o då ska hon ringa mig dagen innan :)

Anmäl
2011-11-21 18:26 #25 av: Cafesinner

Mitt största relationsproblem är att min partner har svårt att förstå hur jag känner eftersom jag inte "är som alla andra", och att jag inte menar ngt illa om jag verkar känslokall, distanserad osv.

Anmäl
2011-11-21 22:37 #26 av: Freke

#25 Känner igen det där precis..

Hälsn. Freke

Medarbetare på Beroenden.ifokus & Brott.ifokus

Anmäl
2011-11-21 22:41 #27 av: nosig

#25 Mitt problem är snarare det omvända, d v s att jag har svårt att förstå att andra inte är lika emotionellt orienterade som jag. :)

Anmäl
2011-11-21 22:53 #28 av: afroace

Alla skriver så långt så jag hoppade över att läsa:/
Att inte orka hålla kontakten med folk beror lite på hur många det är och vilken person du är. Jag själv har 3 nära kompisar som jag ringer till och träffar när jag orkar. Hör jag inte av mig eller svarar i telefonen när dom ringer så vet dom att jag inte är på humör..det är äkta vänner och mer behöver man inte.

Vet knappt om jag svarar på rätt saker nu

Anmäl
2011-11-22 22:51 #29 av: Gur4m1

är som #25 och ahr samma problem, även om jag stundtals blir allt för emotionell och känslosam. Grejen är att slutresultatet ständigt är att folk inte förstår mig eller vet uhr de ska bemöta/tolka det.

Har en vn + fmailjemedlemmar som är förstående och "vet" hur jag är och accepterar det.

Anmäl
2011-11-24 15:29 #30 av: search

Jag tänkte säga något här men jag märker att jag blir så känslosam och har så mycket tankar, frågor, funderingar i ämnet att det bara låser sig, skulle bli en hel bok...

Återkommer om jag lyckas klarna huvudet lite..

Anmäl
2011-11-24 17:48 #31 av: Star68

#30 Jag förstår vad du menar, känner också att det liksom låser sig när jag ska försöka få ner mina tankar i ord.

Relationer kan man prata mycket och länge om... Vi är nog många som behöver det känns det som, och det är skönt att få göra det här på ifokus, för det är ju många som har liknande tankar och känslor att dela med sig av.

Anmäl