Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Allmänt

Asperger eller överintelligent - barn

2012-01-12 21:26 #0 av: [FruStein]

Jag har funderat lite grann och tänkte se om det finns fler som tänker i samma banor: Kan det vara så att det finns överbegåvade barn som får bokstavsdiagnoser för att samhället inte har kunnat bemöta dessa barn på rätt sätt samt att Sverige ju faktiskt är Landet Lagom där man helst ska vara som alla andra och inte ha talang för något (förutom sport, det verkar vara OK). Jag tänker t.ex. på Aspberger - varför kan man inte ha särskilda talanger, kanske kommunicera lite annorlunda och hamna utanför normen för socialt beteende som en del av ens personlighet utan att ha en diagnos? Överdiagnostiserar man i Sverige? Vad tror ni andra?

 

**edit** Såg just att det redan finns en liknande tråd. Jag skrev detta inlägg med särskild reflektion över små barn, barn i förskoleåldern som redan där skulle behöva fångas upp. Kanske kan en sådan inriktning ge en annorlunda diskussion jämfört med den andra tråden. Fokus på särbegåvningar är väldigt litet och jag tycker att jag efter några år som pedagogi förskolan borde ha stött på detta tidigare, men inga kollegor verkar tala om eller ens reflektera över fenomenet.

Anmäl
2012-01-13 19:58 #1 av: [Varulv]

Bra fundering, och jag tror säkert att det finns plats för flera trådar om denna viktiga fråga! Flört

Det ligger tvivelsutan en hel del i det du spekulerar om, att här, i landet lagom, det inte finns (eller har funnits) ett särdeles stort behov av teoretiskt "duktiga". Sådana särlingar har snarast setts som "hot" (mot lagom-normen).

Själv överbegåvad i grundskolan, mötte jag emellertid aldrig någonsin fientlighet gentemot min särbegåvning. Den noterades; jag stämplades som den jag var; men större affär än så gjordes inte utav det. Där fanns andra särarter parallellt: några var super-outstanding i handboll, till exempel, eller hockey; någon stammade frekvent; någon var dyslektiker och skickades till läsklass (och återkom, läskunnig, efter någon termin); somliga hade ena ögat övertäckt av en halv plastsfär (skulle visst bota vindögdhet eller skelning); några hade tandställning (däribland jag själv); en i min klass hade en mamma med benprotes; där fanns de med polioskador; etc. Så där var en spridning, vilken faktiskt accepterades och togs vederbörlig hänsyn till; hög tolerans rådde generellt på den tiden, och där föll även min särart in på ett rätt naturligt sätt.

Jag jämställdes således med alla andra avvikare, och något mer än ett konstaterande gjordes inte av saken. Vi stämplades; accepterades; och så var det inte mer med det. Jag kände mig egentligen aldrig utanför under mina uppväxtår, utan försökte hänga med så gott det gick, efter förmåga; och ingen krävde annat. Och det gick ändå hyfsat.

 

Inte förrän sent i livet fick jag min asperger-diagnos. Den lär vara klockren. Jag själv betvivlar den inte. En Baron-Cohen (eller nåt sånt) har framlagt en teori om den kognitiva dipolen socialiseringsförmåga - struktureringsförmåga, och samtidigt framkastat som hypotes, att aspergare ofta skulle ha en låg social förmåga samtidigt hög struktural förmåga. Av tester som jag själv gjort att döma, är jag konstituerad så, att min sociala förmåga ligger betydligt under genomsnittet, medan min struktureringsförmåga ligger mycket högt över medelnivån (för min del mer än tre gånger över normal nivå - vilket också enligt Baron-Cohens hypotes ska vara "normalt" för aspergare...)

Nyss nämnda kan förklara mina goda studieresultat i skolan. Så enligt mitt förmenande kan det faktiskt finnas ett samband mellan Aspergers syndrom och "överbegåvning".

 

αγάπη

Anmäl
2012-01-14 15:59 #2 av: [FruStein]

#1 Jo, jag har också insett en stark parallell mellan att vara socialt avvikande och samtidigt överbegåvad, men jag tänker att förhållningssättet, enligt expertis som specialpedagogik, kanske är annorlunda gentemot barn med AS och barn med överbegåvning och att vissa barn kanske gynnas mer av ett förhållningssätt.

Anmäl
2012-01-14 17:37 #3 av: [Varulv]

#2 Vad du kanske egentligen menar är månne, att det torde vara av stor betydelse för ett barns fortsatta kognitiva utveckling, att det stoppas in i rätt fack? Jag har för mig att jag skapade en tråd härförleden om just överbegåvade barn som feldiagnosticerade till att vara aspergare - ba fö te & ta ett exempel.

Ett annat katastrofalt exempel är väl aspergerbarn som fösas samman med ADHD-are ini en & samma klass. Där, i den miljön, går aspergerbarnet under på sikt. Får ingen studiero, stannar upp. Än värre kan man tänka sig en överbegåvad, som slussas in i en obs-klass. Liv & kiv dagarna i ända; hur ska en överbegåvad, fylld av upptäckarlusta inom det intellektuella fältet, finna sin plattform för sitt eget välmående i en sådan miljö? Nej, det blir på sikt en förhärdad brottsling av en sådan "råvara". Ett meningslöst slöseri med mänskliga resurser, helt enkelt, är min bestämda mening.

αγάπη

Anmäl
2012-01-14 18:15 #4 av: [FruStein]

#3 Precis! När det gäller mycket små barn, i förskolan, tänker jag främst på den sociala biten eftersom det kan vara svårt att hitta lämpliga vänner för dessa barn.

Anmäl
2012-01-14 21:35 #5 av: [Varulv]

#4 Jag kan erinra mig hur det var för mig; jag sökte mig ofta till goda vuxna, sådana vilka kunde ta sig tid med att inkänna mig i den situation jag var i. Tror faktiskt att det kan vara en fruktbar lösning. Jämnåriga i all ära, men vad överbegåvade barn behöver mest är kommunikation på deras egen nivå. Och där utgör vuxna bra bollplank. Överbegåvade barn behöver "visa" mentorer helt enkelt. Och sådana växer inte på trän bland jämnåriga.

Överbegåvade barn framstår oftast som lillgamla. Men det behöver inte i varje fall betyda en liten "professor" med tjocka för stora glasögon etc. Nej jag minns mig själv som en liten buse faktiskt. Jag var nog den i klassen, som fick sitta flest gånger i skamvrån per termin. Och ändå var jag samtidigt den, som hade de i särklass bästa betygen. En paradox, helt klart. - Kanske ett resultat av bristen på jämnåriga kamrater på den specifika våglängd jag hade behov av? Obestämd

 

αγάπη

Anmäl
2012-01-15 17:54 #6 av: [FruStein]

#5 Ja, så kan det ju faktiskt vara och jag känner själv att jag mer än väl räcker till som ett slags bollplank när det bara är jag och ett barn för en liten stund, men så ser ju inte verkligheten ut - vi är tre pedagoger på 15 småbarn...

Anmäl
2012-01-15 18:31 #7 av: [Varulv]

#6 Om du verkligen och faktiskt är reellt intresserad av specialpedagogik, så vill jag rekommendera dej att läsa C. J. L. Almqvists Tre fruar i Småland. Om man läser den boken med den hjärhalva, som man normalt inte använder i det vardagliga, så får man insikter, är min bestämda övertygelse.

Glad

Men rent allmänt så är du ju redan inne på helt rätt spår. En autistisk liten individ behöver mest av allt en stödperson typ twentyfour hours, är min uppfattning (liksom förmodligen din?) Foten i munnen

 

αγάπη

Anmäl
2012-01-15 18:33 #8 av: [FruStein]

#7 Tack för tipset! Jag ska få tag på den boken.

Anmäl
2012-01-15 20:35 #9 av: [Cleopatra]

Enkelt sagt så är intelligens och överintelligens en fullt fungerande hjärna i alla sina delar där kommunikationen fungerar väl eller ovanligt väl.

Att ha öar av intelligens och andra delar som är underutvecklade är inte att vara överintelligent.

Diagnoser är till för att hjälpa och behöver man hjälp med att förstå sig själv och för att få andra att förstå sig på en så är diagnosen det rätta. Tycker man att man har det bra som det är så behövs ingen diagnos.

Det ska alltså aldrig vara så att omgivningen kräver diagnos, det är upp till varje individ i sin strävan efter att klara sig i samhället som det ser ut.

Anmäl
2012-01-15 21:28 #10 av: [Varulv]

#9 Som kommentar till det du säger kan refereras till Howard Gardner - han, med de nio intelligenserna. Han menade, att egentligen ingen människa fyller upp alla nio, men att varje människa har hög- och lågpunkter, vilka kan variera från person till person.

Som exempel är inte alla människor på samma musikaliska nivå, Det finns vissa, som är fullkomligt omusikaliska. Å andra sidan finns de, vilka är utpräglat musikaliska.

På liknande sätt kan det vara med bollsinne, eller "kroppslig intelligens". En del är utpräglat kroppsliga, medan andra, däribland jag, inte äger den förmågan över huvud taget.

Vissa människor är matematiska genier, medan andra inte förstår siffror alls.

En del är väldigt sociala; andra kan mer eller mindre sakna social kompetens (däribland jag själv).

Vissa människor är veritabla språkmänniskor, allt medan andra är urusla på språk.

Somliga hittar bra; andra kan aldrig finna sin rätta väg någon vart alls.

Tecknare kan en del vara födda som; några andra kan inte dra ett endaste streck med en penna.

Flört

 

αγάπη

Anmäl
2012-01-15 23:12 #11 av: [Cleopatra]

Nr 10, det du beskriver är just det jag också skrev om, öar av intelligens och sedan andra områden som kanske är normalutvecklade eller underutvecklade, men inget av det är "överintelligens" som helhet, man kan alltså inte benämna en sådan person som överintelligent.

Anmäl
2012-01-16 10:29 #12 av: Fridaybrew

Testar att få in ett klipp relevant till tråden:

Dmit gick inte att få in den som vanligt =/ Ni får klicka till ett inslag på CBS 60 minutes om en supersmart aspergerskille:

http://www.cbsnews.com/video/watch/?id=7395214n&tag=pop;videos

 

Anmäl
2012-01-16 21:00 #13 av: [Varulv]

#12 Tack Fridaybrew för videoklippet! Glad

Alltför lättvindigt har denna typen av begåvning till förne avfärdats som "savanter" det vill säga specialbegåvningar på ett snävt område för övrigt mer eller mindre idioter.

Denna film gav bevis för att detta vore en grov förenkling och snarast en skymf mot denne naturliga person, som bara "kan" utan åthävor.

En väsentlig sak som kom fram var tillskrivande vikt vid det goda minnet. Ja, det tror jag spontant också att det hela kretsar kring.

Och så förstås en specialbegåvning inom det matematiska området särskilt då i det här fallet sifferbegåvning. Att sådana hjärnor finns, det har man vetat länge. Här får man nu ett levande konkret exempel!

αγάπη

Anmäl
2012-01-16 22:34 #14 av: [Cleopatra]

Att ha gott minne är inte tillräckligt och det är just vad det handlar om; att olika delar av hjärnan ska samarbeta på ett smidigt sätt för att det ska bli någon nytta med till exempel det goda minnet.

Jag håller inte med om bilden av specialbegåvningar på "för övrigt mer eller mindre idioter", jag förstår inte riktigt varför du tror att man skulle ha den bilden av dessa individer?

Vi måste arbeta oss bort från bilden att "annorlunda" är sämre och att intelligens är det enda som är "fint".

Människor är komplexa och om vi nu reflekterar över intelligens så är en person som bara kan kalkylera, minnas och förstå en mängd saker men som inte har empati, sympati och fantasi ändå bara en halv människa.

Anmäl
2012-01-17 21:58 #15 av: [Varulv]

#14 Hur är du själv lagd till din kognition, Cleopatra? Upplever du att du kan göra något socialt och gott och bra av ditt goda minne - eller är du månne blott "en halv individ"?

Kanske inte så lätt att svara på, sådana egenskaper som gäller en själv?

αγάπη

Anmäl
2012-01-17 22:29 #16 av: [Cleopatra]

Varulv, jag har svårt att tolka ditt inlägg då det i mina ögon är otrevligt skrivet, du får gärna förklara dig närmare.

Anmäl
2012-01-17 22:34 #17 av: Geru

#10 Det finns dom som har alla egenskaper man kan tänka sig. Så länge den ena inte är en motsats till den andra så kan du har flera stycken. Alltså är antagandet om att man endast har en specifik punkt fel. Det vore helt ologiskt att tro att hjärnan fungerar på det viset.

Anmäl
2012-01-18 20:51 #18 av: [Varulv]

#16 Synd om dej, Cleopatra, att din tolkningsförmåga är beroende av hur trevligt/otrevligt du upplever ett skrivet. Det avslöjar samtidigt något fundamentalt om din personlighet.

Jag ska ändå försöka bemöta din önskan om klargörande av min fråga till dig.

Jag frågade dig alltså frankt, utifall du anser dig (således dig själv) vara en "hel" eller "halv" individ - utifrån din egen måttstock (den du redovisade i ditt inlägg #14).

 

αγάπη

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.