Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 3521 ggr
[Varulv]
2012-03-28 18:15

Kan aspergare bo ihop?

Inspirerad av en grann-tråd, med samma betydelse men avseende ADHD:are, skapar jag denna tråd.

Den låter onekligen som en paradox i förstone, rubriken.  - Aspergare, de vill väl inte bo ihop; de vill ju bo ensamma!

Obestämd

Så har också jag trott. Men efter att igår ha samspråkat med en asperger-frände irl, så fick den saken mig att börja fundera lite på det där… Obestämd

Är det så, att vi aspergare faktiskt inget hellre vill, än slippa allt vad mänsklighet heter? Eller önskar även vi social samvaro bara det att vi inte erhåller det vi efterfrågar hos NT? - Och därför, av den anledningen, drar oss tillbakars, och hellre väljer ensligheten framför den för oss vidriga samexistensen med folk, vi inte har ett jota gemensamt med…? Obestämd

Ja, vad tror du?

Och om du känner dig benägen att fundera lite i de banorna som jag gör - i vilka former tror du då, att vi aspergare skulle kunna bo ihop?

ObestämdTungan uteGlad

Annons:
Allamej
2012-03-28 21:43
#1

Jag skulle vilja dela min tillvaro med en person med samma sociala behov som jag, som är helt självgående och som inte behövs tas omhand.

Skadad som jag är efter ett långt förhållande med en man vars enda syfte med mig var att ha en passupp och en hackkyckling så är det ett krav ifrån min sida att dom ska vara självgående. Att blir dom törstiga så letar dom reda på kranen själv eller fortsätter vara törstiga.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

[Varulv]
2012-03-28 22:08
#2

Ja det var ju egentligen ett rättså blygsamt krav. Men jag kan förstå hur du kan känna det efter att ha blivit bränd, såsom du uppenbarligen har blivit.

Själv tar jag väl en sån sak för given i portgången, att de, som önskar ingå samlevnad, redan är självgående, och önskar så vara också framledes.

Min egen vision, som en första grov blyertsskiss, är just det, att jag, som den självständiga individ jag i sanning är, med "samvaroinstitutionen" ska kunna känna mig än mer fri och självständig genom att jag - i lagom dos - också får den sociala dimensionen tillgodosedd. Därmed slipper jag hela tiden sukta efter detta ouppnåbara som tar så mycken energi. Utan kan ägna mig än mer obehindrat åt livets väsentligheter… Flört

Allamej
2012-03-28 22:17
#3

Precis, just därför tror jag att aspergare är bra för varandra. Partnern kommer inte att stå och skråla i dörren att dom vill uuuuut och träffa fooooolk, utan dom frågar en gång och sen går dom själva om svaret är nej.

Jag känner mig ju överhopad om jag måste socialicera mer än en gång om dagen, så en partner måste kunna förstå detta och acceptera mig även om det går mot deras natur.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

graleh
2012-06-27 10:27
#4

Jag misstänker jag har Asperbergs, min sambo det samma. Det fungerar perfekt! Vi behöver båda tid för oss själva, vilket vi förstår. Sjukt skönt.

It's nice to be important, but it's more important to be nice!

appelsinchoklad
2012-06-27 10:56
#5

Jag har inte Asperger utan högfungerande autism, vilket jag har förstått är ungefär samma, jag känner för att svara även fast jag inte har Asperger, hoppas att det är ok

Jag vet inte om jag vill bo med någon eller själv, har faktiskt aldrig funderat på det, men skulle jag bo med någon så kan det inte vara en pedant eller liknande för jag är väldigt stökig av mig.

Vill jag sitta framför tv:n samtidigt som jag vill göra andra saker, måla eller skriva rent recepten eller pyssla eller vad det nu kan vara, då hämtar jag allt jag vill göra och så fyller jag hela bordet med det. Sen när jag har tröttnat på och göra det jag gjorde så hämtar jag det jag vill göra istället utan att plocka undan det gammla. Det brukar kunna bli lite stökigt hemma ibland. Efterssom jag bor hemma fortfarande så kan mamma bli lite sur på mig ibland för att jag fyller hela vardagsrummet med mina saker, hon tycker om när det är städat. Det är inte alltid jag känner för att sitta i mitt rum när jag är själv.

Så jag tror jag skulle fungera bättre själv än tillsamans med någon, på dagarna tycker jag oftast det är skönt att vara själv, men på kvällarna, nätterna och vissa dagar så tycker jag inte om det.

sighni
2012-06-27 11:49
#6

Vad jag förstår handlar denna tråd om ifall två aspergare kan bo ihop. Jag vill ändå göra en kommentar för det kan faktiskt fungera mellan en aspergare och en vad ni kallar neurotypisk. Jag har varit förlovad med min sambo i 7 år och vi har inga planer på att dela oss snarare planerar vi att gifta oss. Han har AS och jag har ingen neuropsykiatrisk diagnos.

Annons:
[Varulv]
2012-06-27 12:16
#7

Jo absolut, sighni. Jag själv är ju sambo sedan elva år tillbaks med samma NT (och dessförinnan var vi särbos eller delsbos i åtta år eller så. Så jag vet att det kan funka någorlunda. Men vissa eftergifter blir det allt från båda håll (fast säg det förhållande som är perfekt i alla avseenden!).

Men en sak som Allamej sa i #3, att sambosarna (när dom inte har AS) "vill uuuuut och träffa fooooolk" tycker jag är en viktig aspekt i det hela. Så är det ju i mitt förhållande. Jag känner ständigt detta krav (och upplever det som en eftergift) att vi ju måste ut och träffa folk - samtidigt som min sambo aldrig riktigt får sin kvot tillfredsställd i det avseendet.

För mig räcker det att ha folk omkring mig - på lagom avstånd - i vardagen, allt medan jag sköter mina förehavanden. Mer av det sociala än så behöver jag inte - och önskar inte heller.

Honestyisdead
2012-06-27 13:03
#8

Jag tror definitivt att två aspergare kan bo ihop.

JAg vill inte vara ensam, men har dagar då det verkligenbehövs. Däremot behöver jag aldrig vara ifrån pojkvännen.

sighni
2012-07-11 12:10
#9

#7 Jag kan inte se varför min sambo skulle behöva följa med och träffa folk när han inte vill. Jag träffar dem jag vill utan honom och vill han följa med eller träffa någon så gör han det annars låter han bli. Även vid besök i vårt hem väljer han om han vill vara med eller inte. De som kommer hem till oss vet varför han inte dyker upp. Visst har vi diskuterat detta mycket och visst tycker jag det är synd att han inte vill följa med men det funkar bra så här ändå.

Upp till toppen
Annons: