Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 2668 ggr
Onslow
2012-04-11 15:06

Jag är så rädd.

Börjar tvivla på mig själv. 

Jag är rädd för mig själv, för det jag gör, för mina egna tankar. Känner mig som ett monster. Jag hör inte hemma här. Det känns som när man tittar in i ett akvarium - man ser alla vackra färger, hur livet går förbi, men man själv är inte en del av det. Man själv sitter bara utanför och tittar på.

Hur ska man bete sig egentligen? Jag inser nu att jag inte har betett mig naturligt på flera år - jag har nog egentligen bara betett mig som jag "förväntats". Gråtit när jag "ska" vara ledsen, lett när jag "ska" vara glad. Jag gör allt jag kan för att säga saker som man "ska" säga i rätt situationer, det kommer bara inte naturligt för mig. Varför är det så?!

Är så otroligt rädd att jag inte kan känna känslor normalt. Läste tillexempel på min gamla klasskompis (vi känner knappt varandra länge, har inte pratat eye to eye på typ två år) som är i Thailand's facebookvägg att det hade varit någon jordbävning och att deras grannar sagt att en tsunami var på väg, och de behövde fly. Jag reagerade knappt ens?! Jag kom på mig själv med att jag antagligen knappt skulle reagera ens om något hände med dem i tsunamin. Klart jag skulle bry mig, men jag skulle inte typ gråta eller bryta ihop som en vanlig person skulle.

Jag är rädd att jag inte kan känna normala känslor, och att jag inte kan känna kärlek. Klart jag älskar min familj och mina vänner, klart jag gör, men jag har aldrig varit liksom förälskad. Har inbillat mig att jag varit kär i en kompis till mig i ett år nu, men nu inser jag att det nog inte är så. Hur känns kärlek egentligen? Jag menar, jag skriver noveller, romaner och dikter där jag enligt mina svenskalärare fångar känslorna perfekt, så jag vet i praktiken, men hur känns det?
Jag har alltid tänkt på det som en bästa vän som man är attraherad av, liksom.

Tänk om någon nära skulle dö, exempelvis min mamma, och jag inte skulle vara ledsen? Ingen i min släkt eller av de jag känner har dött liksom, så jag vet inte. Tänk om jag inte skulle reagera?! Jag är så rädd. Livrädd.

Tänk om jag aldrig kommer bli kär? Tänk om jag kommer få spendera livet i kassan på någon bortglömt Ica, och varje kväll komma hem till en tom tvåa med bara en katt som sällskap? Tänk om jag kommer få dö ensam?
Jag är rädd. Så rädd att jag håller på att kvävas av ångesten som sväljer mig levande.

Vem är jag? Vem kommer jag bli? Jag vet inte, och det skrämmer mig.

Vänliga Hälsningar Lina

Poesiblogg - Tumblr

Annons:
[Varulv]
2012-04-11 15:32
#1

Jag vet inte hur gammal du är, Onslow, men jag vet att jag själv hade sådana dystopiska tankar om det liv jag hade framför mig när jag gick i gymnasiet.

Nu, många decennier senare, med så att säga facit i hand, konstaterar jag att jag ändå har levt ett rikt och omväxlande liv, och det blev inte alls så som jag befarade.

Men vissa perioder i min ungdom, när man hade särskilt höga krav på "action" och att tiden skulle fyllas med ett enda stort upplevelsekaleidoskop, då kunde man såklart sitta hemma och mögla och önska att mer skulle hända.

När det gäller avtrubbning av känslor så som du beskriver, så kan detta i och för sig vara resultatet av en depression. Det låter inte helt normalt det du berättar - inte ens vi aspergare är väl särskilt ofta så emotionellt avstängda… Obestämd

Onslow
2012-04-11 15:36
#2

#1 Ja, jo, jag har varit deprimerad ett tag. Ett par år, faktiskt, det började när jag var nio. Jag fyller fjorton i slutet av maj.

Jag vet som sagt inte hur jag skulle reagera om någon nära mig dog. Klart jag skulle bli ledsen, men ja… Jag vet inte. Det är därför jag är så rädd.

Vänliga Hälsningar Lina

Poesiblogg - Tumblr

JohannaEkroth
2012-04-11 16:01
#3

Jag känner igen mig Onslow som den aspergare jag är.

Detta med tsunamin särskilt och då jag var i gymnasieåldern och yngre.

Jag såg olycker och sådana saker som häftiga och ville veta fakta om allt sågant. Katastrofer osv. Estonia… 1994.. då var jag 13 år.

Jag regarade precis som du gjorde med tsunamin. Jag förstod inte vad som var så hemskt.

Såg allt objektivt.

Älskade hemska psykologiska filmer och ju mer hemska de var och realistiska, desto bättre. Knarkarfilmer, om prostituerade, incest, etc.

Men jag måste ha utvecklats i min empati då jag beställde en film från CDON. Vi barn från bahnhof zoo. http://dvdkritik.se/recension.php?id=2154

Jag fick stänga av den efter 45 minuter. Jag mådde så dåligt. Skakade, ont i magen, illamående, ångest… Ja jag blev rädd och fick en paranoid känsla. Helst ville jag kasta ut filmen genom ett öppet fönster, men jag gömde den längst in i TV-bänken så jag slipper se den.

Säkert alldeles "normala" reaktioner, bara det att jag aldrig känt så innan.

Jag är 31 år idag kan tilläggas.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Upp till toppen
Annons: