Annons:
Etikettutredningar-hur-var-när-varför
Läst 3120 ggr
alpabo
2012-06-04 14:27

Utredning. Vet inte om jag får det...

Som vanligt är det svårt att skriva. Vill få ned så mycket men vet inte ar jag ska börja eller vad jag egentligen vill.. Nåja, sådant tror jag de flesta här är bekanta med Flört

Detta är mitt första inlägg men jag har varit här och tjuvläst med stort intresse.

Förra året fick jag en ångestattack på jobbet. Detta efter att ha känt mig stressad en längre period. Kroppen sade väl sitt till slut.
Från att ha varit någon som aldrig är sjuk och som aldrig skulle gå till läkaren för något sådant tog jag mig i kragen. Det blev lättare när det fanns något fysiskt att peka på. Klumpen i halsen, tröttheten, armen som domnar bort mm.mm Det sedvanliga testen gjordes och inget konstigt där. Ett snabbtest på några frågor visade på depresion… besök hos kurator…varken jag eller hon förstod väl varför jag var där. 2 besök och sedan sa vi tack o adjö.
I samma veva började jag fundera mer och mer på ADD. Hade läst om en vuxen person som blev diagnostiserad  sent i livet. Ju mer jag läste ju mer är det som ett pussel som sätts samman. Jag känner igen mig på alla sätt och vis. Det var som att komma hem.

Jag mår bara sämre och sämre. Jag stod på mig för att få en ev utredning. Jag fick en remiss och har nu varit där 2 gånger.

Nu känner jag mig sådär frustrerad igen…vet inte hur jag ska skriva eller vad. Orden trycker i bröstet…

Inför det 1a besöket visade jag min glada och possitiva sida. Jag förklarade varför jag trodde jag hade ADD och om alla mina oavslutade projekt m.m
Ang. skolgången så tyckte jag väl att det gick bra.

Nu vid den andra besöket förstod jag ganska snabbt vad hon ville säga…De hade beslutat att inte gå vidare med undersökning.
Marken försvann under mina fötter. Jag ville lägga mig ner och bara försvinna.
Det var som hela min verklighet och exstens bara försvann. Att jag inte syns. Än en gång… Jag har blivit proffs på att klara mig i livet under olika skepnader men nu orkar jag inte längre.

Jag har ingen energi kvar att hålla reda på ansikten. Att hålla ihop alla 1000 kom i håg listor. Att orka lära mig nya saker. Att vara uppmärksam. Sortera nya intryck. ta skit för mitt slarv, bli rapporterad till chefen för saker jag gör fel, orkar inte ta tag i en tanke i taget…. JAG ORKAR INTE. Känns som om jag lever i en lögn. Jag är så förbannat duktig att dölja mina svårigheter. Typiskt nog blev just detta min egen fälla. Det enda jag är bra på blev så fel…

Jag är 40+ och jag vill inte dra in min mamma och min barndom i detta. Detta är orsaken till att de ej vill fortsätta…
Kan man inte bli diagnostiserad som ADD om man inte har en förälder som blir inkallad trots att man är över 40? Situationen med min mamma är komplicerad. Som sagt, jag har blivit en mästare på att gömma mig själv och även inför henne. Jag mår dåligt vid bara tanken att behöva öppna mig för henne.
Jag undrar än idag när jag någonsin ska kunna känna mig som en vuxen människa. När ska jag växa upp? Vill inte…

Psy såg att jag blev ledsen och hon ska ta upp diskutionen en gång till med psykologen.

Hur har ni andra gått vidare när ni blivit nekad utredning?
Det är ju inte så att jag har blivit diagnostiserad "icke ADD" utan helt enkelt nekad att ens bli utredd.

Snart kommer mina underbara barn hem men det är som om jag inte vill. Orkar inte med att gång på gång smila upp mig och tycka att allt är underbart. Min man vet inte vad jag går igenom. Han har sitt sätt att svara på mina funderingar och det gör mig bara mer frustrerad så jag orkar inte längre dela med mig. Jag är så trött och ångestklumpen bara växer.

Det är så underligt hur man trots detta kan inför andra och på jobbet visa en possitiv sida och skratta och skämta. Jag förstår inte mig själv längre och jag får ingen hjälp med det…

Hur har ni gått vidare när ni blivit nekade utredning ?
Finns det någon som gjort det utan föräldrars inverkan ?

Ledsen för snurrigt och långt inlägg….

Annons:
JohannaEkroth
2012-06-04 15:47
#1

*kramar om* Berättade du för utredaren så som du berättar här, den nakna sanningen, hur du känner, att du verkligen inte orkar. Vid utredningar ska man alltid vara sig själv och ingen annan, inga masker får tas på, inga roller får spelas.

Då kommer man inte långt tyvärr.

Tycker du ska ringa eller skriva till utredaren och berätta exakt vad du berättade här.

Stå på dig.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
2012-06-04 15:53
#2

Hej!

Och välkommen hit! Flört

Det är inte lätt det här med diagnoser, och som stöttepelare såhär på nätet kan man ju inte föreslå diagnos, bara ge allmänna råd och förmedla spontana tankar.

Det finns ju nånting som heter "utbrändhet", något alla kan råka hamna i, beroende på omständigheter. Besvikelser eller osynliga missförhållanden på jobbet kan också vara en källa till en nedåtgående spiral för ens psyke.

Det låter onekligen på dig som att du har nått något slags gräns: "hit, men inte längre". Det mentala tillståndet bör du givetvis ta på allvar, om det nu kan vara så.

Sedan frågar du om man kan få en neuropsykiatrisk diagnos utan att ens föräldrar intervjuas. Svaret är ja, för jag själv fick min aspergerdiagnos utan mina föräldrars bistånd - eftersom de båda var döda vid tidpunkten. Det viktiga torde vara att någon tillförlitlig person som kände dig under din barndom och uppväxt, kan ge sin bild.

Apropå Asperger så vill jag bara förmedla till dig, att det är vanligt att man upplever den sociala vardagen och arbetslivet som mycket betungande på grund av svårigheter med att bearbeta alla intryck. Känslan av att det "anhopar sig" tror jag de flesta aspergare känner igen. Till dettas lösning finns inga genvägar, utan det är bara vila och återhämtning som gäller.

En annan sak med Asperger som är typisk är ju just, att man inte helt och hållet till 100 procent hänger med i de sociala svängarna - man räcker inte riktigt till. För att kompensera detta är en strategi att ta till ett spel, något man kanske vande sig vid redan i unga år. Sedermera blir man kanske så mån om att vårda sin fasad, att man inte vågar släppa ut ett uns av sitt sanna jag - inte på några villkors vis och inte under några som helst omständigheter. Man tror helt enkelt inte att ens sanna jag duger på något vis alls.

Jag vill inte mena att det är så, men en grund till ditt eventuellt lite komplicerade förhållande till din mamma skulle ha kunnat ta form i just ert ömsesidiga förhållande, ert umgängessätt, där din mamma kan ha varit bidragande till att bygga ditt "skal". När det så i ett sent skede blir tal om att knacka hål på skalet, då kan man lätt förstå, att detta skulle kunna sätta din och din mors relation på svåra prov.

Star68
2012-06-04 16:27
#3

alpabo, din situation är inte rolig, det förstår jag, för den liknar min som den var för nå't år sedan. Jag fick en utredning till sist iaf, även om jag fick vänta ett tag. Om du känner att du vill göra den här utredningen tycker jag verkligen att du ska stå på dig. De ska väl inte kunna neka dig det pga din mamma. Min mamma ville inte heller delta, men min äldre syster och min sambo svarade på frågor så gott de kunde. Har du någon som känner dig väl som skulle kunna ställa upp? Hoppas hoppas du orkar stå på dig, och har NÅGON i din närhet som kan stötta dig. Annars finns många vänliga människor här inne på Bokstavsfolk i fokus som du kan ventilera dina tankar med. Kram, och välkommen i gänget!

alpabo
2012-06-04 16:43
#4

Tack alla för era inlägg. Otroligt skönt att veta att man inte är ensam.

Vad läkaren / psy sa till mig varje gång jag tog upp något som gjorde att jag trodde att jag har ADD var i stilen "men vi är ju alla olika. Måste man vara så ordningsam?" etc etc Jag blev så frustrerad. Jag vill ju inte vara olik i den meningen "ensam". Jag VILL ju känna någon form av samhörighet. Önskar bli förstådd…. Skönt att ha hittat hit.

Jag växte upp med min mamma och syskon. Sedan kom även en plastpappa in i bilden. Han har alltid tagit avstånd men funnits där. Han avled för några år sedan vilket även min pappa har. Vi har inga andra släktingar vi haft kontakt med under min uppväxttid. Om jag har en komplicerad relation till min mamma så är den 1000 ggnr värre med min syster. Min bror bor utomlands och även där är relationen underlig. Min pappa var alkoholist och jag tror att vi bara övrlevde barndomen så gott det gick. Min mamma är beundransvärd på många vis och jag vill inte störa henne nu. Jag får ett tryck över bröstet bara jag tänker tanken.

Kan man "skippa" barndomen i en undersökning?

[Varulv]
2012-06-04 22:05
#5

I princip, kanske, men efter vad du nu berättar för oss, så bör du antagligen försöka fundera lite för din egen del på din barndom. Du har haft en beundransvärd mamma, helt klart. Men rent biologiskt så har du en pappa också. Denne var alkoholist. Och det bör ha berott på något.

Kanske inte så lätt att bestämma vad ens fars alkoholism kan ha berott på. En alkoholism kan ha många orsaker - och ibland eventuellt inte ens det. Jag själv har ännu inte nått stadiet av alkoholist, men det är en gränsfråga, och snart kanske jag är där - vem vet? Gör det i så fall mig till en sämre människa för det - i princip? Nej, det borde inte göra det. Men kanske du anser det? Och skulle inte förvåna mig, om din mamma skulle anse det?

Jag tror - utan att kunna belägga det på vetenskaplig grund - att många aspergare hamnar i alkoholism. Vi är välvilliga (oftast), och intelligenta, klarsynta. Men vi misslyckas mot alla odds på grund av tillkortakommanden inom det sociala samspelet med människor som vi uppfattar som medmänniskor. Det känns inte så lustigt, precis. Då är det lätt att ta till alkohol som lindrande stimulansmedel. Fullständigt tragiskt, egentligen, om man tänker efter. Men helt rationellt, förmodligen.

alpabo
2012-06-05 14:35
#6

Varulv.

Ville bara nämna det med min pappa för att visa lite på att min uppväxt inte varit helt utan komplikationer men samtidigt ganska enkel trots allt.
Ville understryka att det egentligen bara finns min mamma som kan intervjuas.

Min mamma har aldrig sagt ett ont ord om min pappa.
Min pappa har aldrig varit där för oss barn. Han var nog ingen dålig människa för vissa men för mig var han långt ifrån bra oavsett orsak til hans alkoholism.
Biologist eller inte så tycker jag att den vuxna person som tar ansvar för ett barn är den riktige föräldren. Jag har troligtvis fått ärva min biologiska pappas gener och det är som det är med den saken.

Annons:
[Varulv]
2012-06-05 14:51
#7

Ber om ursäkt om jag klampade in lite på ett område som du önskade hålla oss utanför - vilket respekteras!

Med detta har du väl lyckats förmedla att det förmodligen inte är läge att dra in vare sig mor eller syskon i din eventuella utredning. Men kanske du har någon kompis - en barndomsvän eller liknande - som kan "vittna" för och om dig? - Eller någon gammal lärare - kanske din småskolefröken eller så?

alpabo
2012-06-05 15:06
#8

Tyvär inte…. Sorgligt nog.

Smålänning
2012-06-05 19:52
#9

tass

"Allt har sin tid"

Sajtvärd på Trötthet i Fokus

www.trotthet.ifokus.se

alpabo
2012-06-07 19:33
#10

Tack höstlegenden för tipset om brevet.  Det tog hela morgonen men nu är den färdig. SKa bara komma mig för att skicka iväg den Obestämd

alpabo
2012-06-14 13:51
#11

Nu ska jag cykla iväg till mottagningen och lämna över mitt brev Cool

[StinaC]
2012-06-25 00:57
#12

Hej Alpabo!!!

Jag lider med dig!

Vet inte riktigt vad jag ska säga, men det är jättebra att du tar plats och säger ifrån!!! Varför ska vissa få hjälp och inte andra..?

Vad det låter som har du mycket sorg inom dig, har du kollat depression, bipolär eller ev Borderline?

Det kan vara så många saker samtidigt som påverkar och därför vet man inte vilken "diagnos" man har, så ifall du inte har ADD (säger nu inte att du inte har det) se till att få allt annat utrett också. Och även om man inte har diagnos, kan man ha minst lika svåra problem.

Och du, stå på dig! Ge dig inte, psykvården finns till för att hjälpa oss att må bra och dom ska fan inte släppa dig innan du fått den hjälp du behöver!!

// Stor kram från en dubbeldiagnostiserad neurotisk tjej som faktiskt fått hjälp och blivit en helt ny människa som faktiskt tycker om sig själv numera : )

[StinaC]
2012-06-25 00:59
#13

PS, har du fått antidepressiva?

Annons:
Upp till toppen
Annons: