Annons:
Etikettadhd-add
Läst 10310 ggr
graleh
2012-06-06 17:02

Förstår inte skämt eller när man ska prata

Hej alla,

Jag har diagnos ADD och misstänker själv jag har en form av Asperbergs. Jag förstår verkligen inte alls sociala mönster eller strukturer och har väldigt svårt att umgås med folk som inte själva har en form av bokstavskombination.

På mitt jobb har jag inte gått ut med min problematik, anser inte de har med saken att göra. Dessutom är jargongen lite tuff på jobbet, jag tror att folk hade skämtat med mig om det och i vissa fall använt det mot mig, därför vill jag inte säga något.

Det som är mitt problem är att jag inte förstår samtal, diskussioner, eller framför allt: skämt. När folk skojar om saker tar jag det på allvar, jag förstår verkligen inte när folk skojar. Och jag har sagt till folk att jag har denna problematik och bett dem ta det lite lugnt med mig, men folk tror väl jag skojar…

Jag blir alltid offer för folks skämt, för de tycker väl det är roligt att driva med någon som alltid går på saker. Jag har alltid haft denna problematik; när jag var liten blev jag mobbad för att folk lurade i mig saker.

Hur gör man egentligen? Hur ska jag kunna förstå när folk skämtar eller inte? Och hur ska jag få folk att förstå min problematik?

Likadant har jag väldigt svårt att delta i samtal eftersom jag inte vet när man får lov att prata. Ofta gör detta att jag avbryter folk. Antingen sitter jag tyst och väntar på att det ska bli tyst så jag kan säga något (vilket det nästan aldrig blir) och då klagar folk på att jag inte pratar. Eller så försöker jag flika in och då blir det att jag råkar börja prata precis samtidigt som någon annan. Detta är väldigt jobbigt för jag vill inte bli anklagad som ohyfsad, därför sitter jag hellre tyst och tänker på annat.

Hur gör ni som har samma problem med sociala situationer?

It's nice to be important, but it's more important to be nice!

Annons:
Michaela-N
2012-06-06 17:09
#1

Det låter väldigt jobbigt för dig. Jag kan relatera till det också, inte för egen del, men en vän till mig har också svårt att förstå skämt, vilket gör att alla vill skoja med henne. Tycker väldigt synd om henne. Det händer att hon aldrig förstår skämten (inte ens efteråt)

Minns när jag var liten, hängde då med mina kompisar och vi pratade om snygga kjolar från nån affär tror jag. Då kommer hon fram och frågar vad en kjol är (antar att hon inte fattade att det var klädesplagget vi pratade om, utan någon ny leksak eller nåt) och nån svarade "Det är en sak man hänger på dörren för att den inte ska gå sönder" (helt random men ja…)

och då för ett tag sen, när det gått många år sedan händelsen, så sa hon "ja men kjol, det kan ju vara två saker. Det kan vara ett klädesplagg och något man hänger på dörren för att hindra den att gå sönder".

Hon är inte efterbliven, hon kan bara inte förstå skämt och höra när det är bokstavligt menat och när det är bildligt.

Nu ska jag sluta babbla om detta, tänkte bara berätta så du vet att det finns andra därute som är precis som du Glad

[Varulv]
2012-06-06 21:59
#2

Angående det där "småpratet" vid fikabordet som du redogör för, så är det så även för mig som för dig. Jag har Aspergers syndrom, och vi aspergare är ju kända för just detta, att ha väldigt svårt för denna typ av konversationer.

Kan tyvärr inte ge dig några tips om hur du bättre ska klara av situationen. Åtminstone vi aspergare tycks "blinda" eller utestängda för denna sorts sociala "samvaro". Vi förstår den helt enkelt inte i grund.

Ska vi kunna delta i småpratet vid fikabordet, så måste det bli helt och hållet under imitationens täckmantel, tror jag. Och av ett sådant beteende mår vi inte bra, i längden.

Mahe
2012-06-07 10:30
#3

Skämt förstår jag oftast, men i bland måste jag tänka efter en stund innan jag fattar. Det händer ganska ofta att jag fattar skämtet först när alla andra har skrattat färdigt, DÅ kan jag börja skratta. Jag har med åren accepterat att jag är lite "trög" i sådana lägen så det stör mig inte speciellt mycket.

Däremot har jag väldigt svårt för det här med ironi. Jag har inga problem med att själv vara ironisk, men jag förstår inte när andra är det. Om jag tex träffar på grannen ute en regnig dag och han säger; -Åh, vilket underbart väder! Jag kan inte se på personen om han verkligen menar det eller om han är ironisk, han kanske gillar regn? Om det är en person jag känner hyfsat väl så kan jag med att fråga; -var du ironisk nu eller menar du det? Det är jobbigare med personer som jag inte känner så väl.

skippy
2012-06-07 14:27
#4

Mahe, sådär är det för mig också. Jag kan förstå ironi om det tex. är något som är omöjligt. Som tex om någon skullle säga: "Vad många utomjordingar det är ute i trädgården nu." Och sedan le, på ett humorfullt sätt.

Då hade jag förstått ironin, men om det är något som är möjligt, då tror jag liksom på det. =)

[Pappsing]
2012-06-07 17:14
#5

Jag har en kompis…eller….ja, en bekant, som är likadan med att skämta hela tiden.
Jag väljer att ta hans hårda ord, som skämt, men jag vet inte om det kanske ligger något bakom det.
Men….om han nu har något emot mig, så är det ju hans problem. :P

Sedan det här med att du inte vet när du ska prata och inte..
Jobbigt….jag har inte ens tänkt på det.
Jo, det har jag ju…fick höra att jag ofta tog över samtal förr.
Kanske jag gör nu med, men jag har börjat tänka på att intressera mig för vad andra tycker och har att säga med.
Även om jag kan tycka att det de säger, är väldigt tråkigt och så….
Då försöker jag komma ihåg att om jag ska ha något som helst socialt liv, så måste jag lära mig att lyssna på andra med.

Detta har lett till att jag har fått höra flera gånger att jag är en väldigt bra lyssnare…det tycker jag om att få höra.
För det är ju inget jag har fötts till…*skrattar*
Tar jag som en stor medalj, som personen hänger på min bröstkorg…ler och blir riktigt glad över det.

En sak som du kan göra, är att du kanske kan se det som ett spel.
Ett TV-spel, där ska man hoppa och så, i rätt tid.
Se även det här när du ska prata och så, som ett TV-spel.
Det som skiljer åt är att du förlorar inga liv, om du pratar vid fel tillfälle.
Lyssna på vad folk har att säga….tänk efter när du själv hade tyckt det varit passande att börja prata.

Något som hjälpt mig mycket, är att se mig själv utifrån.
Hur jag hade tagit mig själv, om jag var en annan person, men betedde mig, sa saker, exakt som jag själv gjorde.
Det jag insåg då….var att jag hade aldrig orkat med mig själv..*Skrattar*

Nu säger jag inte att du inte orkar med dig själv…
Men det är ett tips, se på dig själv utifrån i olika situationer.

graleh
2012-06-09 16:30
#6

Hej alla, vad fina ni är och tack så mycket för era svar :)

Vad "härligt" att fler känner igen sig. Och det hade ju varit trevligast om alla vi hade sluppit det här, men det är skönt att slippa vara ensam, det är så jag menar med härligt :)

#1> Tack för att du delade med dig! När jag var liten hade jag inte heller så mycket vänner så jag satt mest hemma och kollade på My Little Pony och fantasyfilmer. I skolan retade dem mig för det, för det är ju sånt som "små barn" gör, menade dem (vi var typ 10 år). Så lurade dem i mig att enhörningar och pegasar finns på riktigt. Jag köpte ju det och gick runt och sa det till folk att det minsann lever enhörningar i skogen utanför byn där vi bodde. Jag gick runt så ett bra tag innan jag tror det var någon lärare som sa till mig att jag var lurad. Jag förstod inte det. Och jag är inte heller efterbliven. Men vad folk säger, tar jag bokstavligt. Sedan var det väl rätt mycket önsketänkande med.. Än idag hoppas jag innerligt att man ska hitta drakar! :) Men det är väl också mer önsketänkande :)

#2> Jaa, det är ju så. Jag avskyr att låtsas vara intresserad och låtsas förstå, det trycker ner mig :( Men vad fasen ska man göra :(

#3> Det känner jag igen, det med vädret. Jag kan inte heller med sånt. Dock har jag lärt mig att om det är regn ute och personen säger "Vilket fint väder" så tar jag det per automatik som skämt. Oftast skämtar ju personen. Men det är ändå inte så roligt att inte förstå.. man vet ju heller aldrig.

#4> Precis, ler man eller skrattar samtidigt så kan jag ju koppla att det är på skoj (för det mesta, om det inte är något väldigt konstigt personen säger), men långt ifrån alla gör ju det :( Jo jag vet, om det är något som är möjligt, köper man ju det :/

#5> Det är bra inställning, att det är hans problem :) För det är det! Om någon bara sådär inte gillar en av ngn fix idé, är det ju deras problem!! Jaa, det är ju så, man måste försöka lyssna på andra. Ibland är det bara så förbaskat ointressant när folk på jobbet snackar om sina barnbarn eller vad det nu är. Men bra idé att se sig själv utifrån, folk brukar säga det åt mig :) Jag har så himla svårt för det bara för jag är så inåtvänd :/ Men jag måste försöka :)

Kyss Tack igen alla, fortsätt gärna skriva :)

It's nice to be important, but it's more important to be nice!

Annons:
Vadmenardu?
2016-12-03 21:23
#7

Nyligen diagnostiserad med Asperger som 40-åring. Är väldigt petig med städning, ordning och reda, rättstavning och att inte särskriva. Slås av att många som skriver uttrycker sig som barn. Någon skrev att han som tioåring blev ilurad att det fanns enhörningar. Blir smått chockad. Som tioåring går man i mellanstadiet, kollar rimligtvis nyheter och läser metro. Alltså om man inte är efterbliven så blir man inte lurad.

Sollar
2016-12-05 19:26
#8

#7 Du låter väldigt dömande och du har fel, en del 10-åringar tror t ex fortfarande på tomten, det betyder inte att de är "efterblivna".  Förstår inte alls varför du anser dig ha rätt att kalla andra människor såna ord.

Honestyisdead
2016-12-06 02:14
#9

#7 Det är inte ok att vara oförskämd bara för att man har diagnos eller känner sig förmer.

Jag är varken dum eller trög och läste inte tidningen som 10 åring. Då var jag ute och lekte. Lekte riddare, drakar, prinsessor. Om någon startade ett rykte var det lätt att lyssna på det.  Fantasin är fantastisk hos barn. Fantasi och önskan om något skapar lätt tro och hopp. Folk tror ju på gud.

 Ungefär som att vi idag tror på något bara för att det står i tidningen eller någon på tv sagt det. Skillnaden är att som vuxen måste du själv försöka ta reda på fakta genom att vara källkritisk. Tyvärr är många för dumma för källkritik och sväljer allt med hull och hår. För "det står ju så" eller "dom sa det på nyheterna "

Frågan är om man inte är "efterbliven" (vad nu det betyder ) när man tror att man inte blir lurad för att man kollar nyheter och läser metro (av allt).  När man blir chockad av att ett barn trodde på något folk tutade i det, samtidigt som man som vuxen sitter och tycker att metro är sanning. 

Hmm..

Thotis90
2016-12-06 06:09
#10

Jag förklarar för folk efteråt (om det gäller skämt) att jag tar allting bokstavligt, att man måste tänka sig för vad man säger till mig och hur. Jag tar verkligen allt bokstavligt.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Denna kommentar har tagits bort.
carolineleven
2017-01-11 21:06
#12

#7

Du diagnoserar folk du aldrig träffat och tror att de i tråden som inte fattar skämt är efterblivna. Konstigt beteende.

Draken
2017-01-14 16:03
#13

#7  Jag har en tioåring, hon har inga problem med vare sig bokstavskombinationer eller autistisk diagnos. Hon tittar inte på nyheterna på TV, hon läser inte tidningen och hon tror både på tomten och påskharen.

Är hon då efterbliven enligt dig ?

Jag måste säga att jag är mycket förvånad över ditt resonemang, särskillt med tanke på att hon är ,enligt både skolan och de flesta andra hon har träffat i olika sammanhang (BVC, dansläraren etc) högpresterande i det mesta hon tar sig för att göra.

Min 14 årige son har autism-/Aspberger. Han förstår heller inte ironi eller skämt, han kan inte föra sig i samtal med folk han inte känner riktigt väl, han läser inte tidningen eller tittar på nyheterna på TV.  Men jag kan inte påstå att han är efterbliven heller …inte med ett IQ på 128 enligt tester på Nepoteket, under utredningen.

Mvh./ Draken

VENI VIDI VICI

Annons:
Halvdansken
2017-01-16 22:10
#14

#10. Bli nu inte sur, jag är ärligt intresserad. Ok?
Du skriver att du tar allting bokstavligt.  Om du är med vänner och nån säger till  dig och säger "jamen släng dig i väggen", vilket jag och mina vänninor mycket väl kan säga till varandra, det betyder lite skämtsamt "ja, jag har förstått att du skojar med mig", hur reagerar du då? Eller liknande uttryck, som gamla kompisar kan säga till varandra. 
Tar du det som kritik?  Eller har du lärt dig vad vissa uttryck betyder, även om det inte känns helt naturligt?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Upp till toppen
Annons: