Annons:
Etikettverklighetsberättelser
Läst 4443 ggr
Cafesinner
8/1/12, 4:35 AM

Måste bara få ut det!

Nu kommer det massa gnäll som ingen behöver lyssna på, men skadar inte om någon cyber-klappar mig lite på axeln…haha…

Har verkligen ingen att prata med om min frustration angående mina diagnoser och min utredning… och det är så jobbigt och hänger över mig:(

Allt började med en depression som varade i typ 5 år innan jag fick hjälp och det visade sig att den kunnat "botas" med medicinering hela tiden eftersom den är kronisk, alltså det finns inget som egentligen ligger bakom utan det är en obalans av ämnen i hjärnan typ… Går på Venlafaxine för det och har gjort i kanske ett eller två år nu (har alltid dålig tidsuppfattning, sorry..). Innan provade jag både Citalopram och Sertralin, men den ena dämpade ångesten + socialfobin men inte deppen, och den andra var precis tvärt om. 
Nu när jag väl hittat en som passar (om man nu ens kan säga det) så har jag så klart bieffekter! De jobbigaste som man har den där djävulska inkörnings-månaden har gått över men jag har fortfarande dessa:

  • Svettas sjukt mycket mer och lättare än förut och kan få typ vallningar som om jag vore i klimakteriet helt random så jag måste slita av mig alla kläter och dricka asmycket.
  • Blir uttorkad hela tiden oftare än innan
  • Min sexlust finns där MEN det är som att någon bedövat mig där nere så hur "sugen" jag än är så är det aldrig lika skönt som det var innan Venlafaxin och kan aldrig någonsin komma när jag har sex med min flickvän vilket leder till pinsamheter (inte från hennes sida, hon är underbar… men ni kanske kan tänka er ändå.. jobbigt).
  • Jag går runt som en zombie most of the time - inte att jag är totalt apatisk, men jag har liksom inga bra-bra dagar som innan… visst, värt det för att slippa neredagarna som var 99 procent av tiden men många, i princip alla, känslor har blivit domnade, typ halverade.
  • Konstant trött!!!

Om om det inte var nog med åren av självskadande, mobbning, noll livslust, problem hemma och med skolan och blablablaaa allt som kommer med depression så upptäckte jag (och mamma) snart att det var mer "fel" på mig…

Misstänkte ADD eftersom jag fått mer och mer rastlösa känslor (som gjorde mig GALEN!!!! och hade funnits redan innan medicinen så beror inte på venlafaxinen..) men det blev liksom mer…escalerat nu. Ju äldre jag blivit. Dessutom hoppade jag av min förra skola av vad jag trodde var endast depressionen som fick mig att inte orka något, inte kunna ta tag i saker och ha ångest i bröstet.

Nu när deppen är behandlad kommer det liksom fram att den "maskerat" ADD:n (som visat sig vara ADHD..) och jag har fortfarande EXTREMA problem med att göra det jag ska i skolan, kunna koncentrera mig, hålla ut osv… jag var VÄRLDENS PLUGGIS I CAPS LOCK förr, alltid högsta betyg och jag ÄLSKAR skolan så att just detta ska få förstöras är bara fucked!!! Jag har jävligt höga drömmar i livet och jag vill in på bra utbildningar osv:(( Så det är jobbigare än jag kan beskriva!!!

Mamma sade till mig en dag när vi satt och småpratade, "Du Sanna, är du färdigutredd? Är du det?" … och jag erkände suckande att näe jag är nog inte det. (GAH…).

Nu när jag börjat på utredning (och har bara ett par besök kvar vad jag vet) verkar de ha kommit fram till att jag har ADHD - men inte nog med det, även Aspergers eller någon liknande autismspektrum-diagnos (som mamma också ville kolla efter när hon läst på massa…). 

Nej nej, jag kan inte få nöja mig med EN Jävla diagnos. Jag måste ha:

  • Depression & panikångest
  • Aspergers (lr liknande)
  • ADHD
  • OCD som de ännu inte vet om den hör ihop med Aspergers lr är en separat diagnos
  • Social Fobi som behandlas någorlunda med Venlafaxine men fof e hemsk.

ÅÅÅH JAG ORKAR INTE MER:(
Min flickvän sade igår att mina diagnoser gör mig till den jag är och den hon älskar, vilket är toppen för innan henne har jag haft sjukt stora problem med förhållanden, närhet och allt sådant (pga Asperger verkar det visa sig) och att folk inte förstår mig, jag inte dem, jag är tydligen kallhjärtad och massa skit…/ MEN JAG HATAR ATT DET MÅSTE VARA SÅ.
Hon ska inte behöva säga att diagnoserna gör mig till den jag är. För även om det är så vill jag att JAG ska få göra mig till den jag är - inte massa jävla problem som ska drabba mig!

Nu har jag gnällt klart för ikväll, tack om någon nu läste>_<

Annons:
mayolica
8/1/12, 12:24 PM
#1

Det här är kanske inte riktigt ett sådant svar du förväntar dej eller önskar få,men jag skriver det ändå.

Du kanske går in i diagnoserna och fokuserar onödigt mycket på dom.? Ibland ser jag att många människor gör diagnoser till sin personliga identitet,eller identifierar sej med sina diagnoser istället i brist på identitet. Förr var det vanligt(och är fortfarande) att människor använde yrkestitlar som identiteter,när arbetslösheten ökade blev dom som använde yrkestitlar som identiteter förvirrade och viste inte vem dom var? identiteten arbetslös ställde till värre problem många gånger än dom ekonomiska,sjukpensionär kunde vara lite lättare at ta för många eftersom man inte kan rå för att man blir sjuk eller skadad.

Även om vi mår dåligt och har diagnoser har vi ansvar för våra egna liv,vi kanske inte själva kan rå för hur det är?men vi kan alltid göra det bästa möjliga av det som är. Ingen annan kan hjälpa oss att göra en bra livskvallitet åt oss,andra kan stödja o hjälpa oss, ge oss verktygen men inte göra jobbet åt oss.

Vi kan välja att se och lyfta fram det vi har som är bra och förbättra det som går att göra något åt,se och göra det bästa möjliga i varje situation. Eller så kan vi välja att strunta i allt som vi har och våra nära o kära och gnälla över allt som är fel och beklaga oss för allt vi inte har som gör oss missnöjda.  Här får du ett par länkar och lite tipps om du vill göra något åt dina problem. http://www.halsosidorna.se/Mindfulness.htm

http://coaching-center.se/2012/07/var-glad-lycklig-och-tacksam-for-alla-dina-problem/

Hoppas du hittar något som du kan ta till dej. Lycka till.

~ mayolica ~

Zaphix
8/1/12, 12:53 PM
#2

Medicin är ett jäkla helsike innan man hittat rätt.. Tyvärr tar det inte ens då bort allt utan man måste kämpa sig igenom det själv också.

Har läst och förstår att du har det jobbigt och hoppas att du orkar med tills du får rätt hjälp och stöd att arbeta vidaremed dig själv.

Det är inte diagnoserna som formar dig, absolut inte. Diagnoserna är bara ett begrepp för din problematik och ett sätt att benämna det på så man lättare kan ge dig den hjälp du behöver.

Jag är inte min ADHD, jag har bara en typ av problematik som passar in på beskrivningen av det.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Cafesinner
8/1/12, 4:02 PM
#3

1 -

Det där stämmer inte in på mig. Det var lika överjävligt innan jag hade namnet på papper så att säga. Det är skönt att veta VARFÖR jag är som jag är så utredningen är något bra. Och det är ju de stora problemen som är jobbiga, inte vad de kallas. Så thanks but no thanks.

mayolica
8/1/12, 10:59 PM
#4

Jättebra då är det bara att bortse från det.

Jag tolkade det som en del av problemen kretsade mycket kring själva diagnoserna, och att dom är så många. Men om jag tog fel så är det ju jättebra eftersom du då har ett problem mindreFlört.

Jag förstår mycket väl att du har problem och mår dåligt, oavsett vad det heter, och visst kan det kännas bra att reda ut varför och att få namn på det. Så ser jag oxå på mina problem,därför har jag inte heller några problem med själva diagnoserna,tvärtom  Det får heta vad det vill och hur många namn som helst. Jag bryr mej inte eftersom jag är så stark i mej själv och min egen personliga identitet,namn på diagnoser lägger jag inte ner så stort utrymme för i mitt liv.

En föedel med att utreda är dels för att läkarna lättare ska kunna hitta lämpliga mediciner om det behövs,men medicinerna är bara en liten del av behandlingen. En till fördel är att lättare förstå sej själv.varför det är som det är. Att få klarhet och förstå gör att man lättare kan jobba med sej själv och lättare kunna göra något åt sina problem. Det går givetvis att göra utan att sätta namn på problemen,men för många underlättar det med att få diagnos.

Man kan ha god hjälp av mediciner men det är bara hjälpmedel,sitter man bara och väntar på att medicinerna,sjukvårdspersona eller någon annan person ska göra allt jobbet kommer man bli besviken. Vill man må bra måste man ta ansvar för sitt mående själv,eller så väljer man att fortsätta må dåligt. Antingen väljer man att ta tag i sin situation eller så väljer man att göra sej till offer för situationen och låta sej drabbas av sina problem.

~ mayolica ~

Cafesinner
8/1/12, 11:33 PM
#5

Håller mer att diagnoserna får en att känna sig själv bättre och känna sig mindre förvirrad och "fel". 
Har gått i KBT o grejer så jobbar med det hela tiden. Ville mest gnälla över att det måste va så många grejer som inte stämmer för mig.. hah.

mayolica
8/2/12, 12:26 AM
#6

Många grejer som inte stämmer Jo så kan det vara och visst får man gnälla ibland. Jag förstår ju att  mina svar inte är sådär jätte populära då. Flört

~ mayolica ~

Annons:
tommy999
8/9/12, 10:32 PM
#7

Kämpa på. Till slut finner du en tillvaro som du kan trivas med. Du är en tänkande människa, det är bra. Du resonerar kring problemen, erkänner dem, och söker lösningar. Det kommer bli bra. Kram!

Cafesinner
8/10/12, 1:51 AM
Upp till toppen
Annons: