Annons:
Etikettadhd-add
Läst 4259 ggr
indra-bus
2012-08-08 14:36

Adrenalin "kick"

Har funderat på en sak länge. Vi med ADHD har ju för lite nordrenalin vilket kroppen kompenserar med att utsöndra mer adrenalin för att hjärnan skall hålla sig vaken. Vilket resuterat i hyper aktivitet.

Så här är de för mig. Ställs jag in för en extrem siuation där de gäller liv eller död.

Får jag antagligen ett adrenalin påslag som är "högre än genomsnittet"

De kommer som en ström de säger svich o jag blir kol lugn. Helt klar i huvudet gör systematiskt allt rätt.

Ett ex. Innan barnen låg jag på en badstrand o solade. Har tävling simmat o jobbat i sim skola.

Ser då en stor man längre ut som fiskar i en båt han ramlar i kan inte simma får panik skriker på hjälp plaskar. Jag kastar mig i kvar på stranden står ett hysteriskt gäng o skriker. Inann jag är helt framme  kommer jag ihåg vad jag lärt mig simma inte fram till den som har panik den är så stark när den är panikslagen  att den kan dra ner er båda Vänta tills dess ork är slut.

Så jag trampar vatten o ser till att han inte fårtag på mig. Samtidigt som de i klungan skriks hysteriskt om vad jag skall göra.

Orken tar slut o jag för honnom till land. Då jag frågar lungt om någon likallat amulans. Men nej alla börjar springa åt olika håll planlöst o skrika lever han osv. Får klungan att systematiskt söka upp en telefon samtidigt som jag börjar med konstgjord andning då han slutat andas men hjärtat slår. Eftet några menuter hotar han upp svalt vatten o andningen är igång. Får besked om att amblans är på väg. Tills den kommer har jag fulöl sjå att lugna en hysterisk klunga.

Är de någon som känner igen detta enorma adrenalin på slag?? Kan ju tilläga att jag upplevt detta vid fler tillfällen. Tex när min son 1,5 år gammal satte i halsen. O min som vanligt kol lugna mamma får panik o blir ysterisk o hittat inte telefon.

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

Annons:
JohannaEkroth
2012-08-08 14:47
#1

Men sådär är jag också och jag har AS. ObestämdGlad

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

indra-bus
2012-08-08 14:52
#2

Ok, intresant. Jag som är så förvirrad annars de känns lite märkligt att jag reagerar så när andra blir för virrade o får panik o lite blir som mig när jag är som vanligt ;) Har funderat ett tag vad de kan bero på..

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

JohannaEkroth
2012-08-08 15:00
#3

Jo jag säger detsamma. För annars funkar jag ju inte alls och blir lätt stressad, men nr det gäller liv och död då bara agerar jag helt korrekt. Obestämd

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

AnneN
2012-08-08 15:26
#4

Ja jag känner absolut igen mig! I situationer där de flesta andra får total panik och springer som yra höns, då blir jag kolugn och systematisk kommer ihåg saker man hört/läst/sett om vad som ska göras i sådana situationer.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

indra-bus
2012-08-08 15:51
#5

Har ni någon teori om farför de blir så?

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

JohannaEkroth
2012-08-08 16:01
#6

Jag tror att våra liv är mer baserade på fakta än på känslor. Jag har alltid kunnat "lägga känslor åt sidan" och se sakligt på saker.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Annons:
indra-bus
2012-08-08 16:19
#7

En fråga till nu har jag gått o funderar på detta ett tag o fastnarpå de vill ha en förklaring på varför o jag lovar att jag inte ger mig föränn jag hittat svaret. Om de så tar 10 år. Kan inte ta de är bara så.

De är detta som får mig att undra om jag inte har drag av asp då de inte rimmar med adhdn den uthålligheten.

Är de ett asp drag??

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

JohannaEkroth
2012-08-08 16:35
#8

Jag vet inte. Jag kan ställa en fråga om det… Flört

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

JohannaEkroth
2012-08-08 16:47
#9

Gurun förstörde allt. Skrikandes Inlägget som jag skrev så lågnt och fint försvann in the cyber space! Gråter

Så, ADHD:are, är ni systematiska eller tar era känsor överhanden och "förlamar" er vid sådana här händelser som handlar m andra och inte er själva?

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Zaphix
2012-08-08 17:14
#10

Jag får lätt panik i stressade situationer, mycket mindre lätt för att vara kall och systematisk.

Men självklart skulle jag försöka rädda någon som höll på att drunkna, kanske inte skulle göra det speciellt lugnt och sansat, men skulle definitivt försöka göra det. Handlar om medmänsklighet för mig, även om jag är stressad och får kortslutning i hjärnan försöker jag hjälpa andra.

Men jag blir förvirrad och får panik, men jag skulle i alla fall försöka rädda den andra. Dock skulle jag inte ha hjärnan med mig så pass mycket att jag skulle komma fram till att det är dumt att hjälpa personen när den har panik, jag skulle ha panik själv och bara handla.

Det är i alla fall vad jag tror att jag skulle göra, inte hmnat i den situationen så jag kanske skulle handla annorlunda. Men vet hur jag gjort i liknande situationer tidigare..

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

kristina130
2012-08-08 19:12
#11

Absolut, sån är jag med. Kommer ihåg när min son och hans kompis kom upp i lägenheten. Hans kompis hade fått en stor cementsugga ( sådana som de ställer på gångbanor för att hindra trafik ) på handen. Blodet rann och naglarna hängde lösa. Han var helt vit i ansiktet. Jag blev hur lugn som helst. Satte honom vid köksbordet, kontrollerade skadan, bandagerade om och körde in han till lasarettet. Det gick automatiskt, konstigt…… Annars har jag ångest och panikångestattacker nästan dagligen, men inte då, skumt.

[Varulv]
2012-08-08 20:26
#12

Som svar på din fråga, indra-bus, så tror jag under alla förhållanden att du har ett drag, som inte är NT:s. Själv har jag det draget med (det som du har). Och det framstår för mig som ett icke-typiskt ADHD-drag, måste jag säga.

Huruvida detta mitt (och ditt) drag är typiskt för aspergare, det vill jag emellertid låta vara osagt. Vet ärligen inte, men skulle vilja referera till en händelse som jag var med om för några år sen:

Jag hade åkt ut till sommarstugan för att ägna mig åt en arbetsuppgift. På gatan utanför höll man på med sprängningsarbeten för framdragande av vatten- och avloppsledningar. Jag hade just gått in i stugan, satt mig vid datorn, men skrivit ut en text vilken krävde en längre stunds genomläsning. Därför begav jag mig till vardagsrummet och placerade mig i soffan.

Knappt havandes intagit (rygg-)läge, förrän det skulle sprängas på nytt där på gatan. Salvan gick, och jag erfor ett vidunderligt brak. Redan i detta läge förstod jag att något höll på att gå riktigt galet. Mina sinnen skärptes därav.

Strax därpå varsnade jag ett bombardemang av stugan: mina öron registrerade ljudet av fönsterrutor som krossades, och att hela väggen som var orienterad åt gatuhållet blev attackerad. Jag hann tänka - logiskt och med bibehållet lugn: ok för att stugan får skador; det kommer att bli reparerat - men hur i allsin dar har gubbarna det därute!?

I samma ögonblick blickar mitt öga ut genom fönstren till höger: de (ögonen) ser ett stenregn svepa förbi där på gräsmattan. Otaliga stenar är typ flera decimeter i diameter i sina omfång - ja, de flesta av alla dessa hundratals för att inte säga tusentals stenar har den storleken och större…

Alldeles därefter hörsammar mitt öra ett väldigt och utdraget liksom knastrande brak. Jag får väldigt klart för mig, att det är stenblock som tar sig vägen ner genom de närbelägna höga ekkronorna. Kort därefter hör jag hur skärmtaket över entredörren smulas till kaffeved (ja, jag inser detta faktum helt säkert).

I det här läget skulle jag ha kunnat drabbas av panik. Men precis tvärt om, förberedde jag mig på mitt livs största utmaning: nämligen att parera alla de stenar, vilka inom ett ögonblick skulle bombardera taket, gå rätt igenom, och därefter befinna sig inne i vardagsrummet för vidare blixtsnabb färd neråt…

Jag insåg, till att börja med, att det inte fanns någonting som jag kunde göra för att avvärja faran. Därför låg jag lugnt kvar i soffan. Men en visshet hade samtidigt kommit till mig: envar sten, som skulle komma ovanifrån, den skulle jag kunna parera. Så till den grad hade ultrarapidseendet nu nedsaktats. Och jag lovar, jag hade klarat det!

Nu upphörde stenregnet dock med några smärre skurar mot taket, vilka inte inträngde utan studsade bort; och därefter inställde sig stillheten.

Hela detta nyss beskrivna scenario hade utspelat sig under säg tre sekunder. Men för mig hade det varit likasom en evighet. Nu var det emellertid över.

Och det var detta tillfälle jag hade inväntat. Som i ett tigersprång rusade jag ut - och hade full sinnesnärvaro att i farten greppa den bärbara telefonen - med en stark olustkänsla, javisst (såg framför mig köttslamsor hängande i buskarna, förskräckligt sargade människor liggande kvidandes etc., vilket bar väldigt mycket emot. Men "plikten" tog dock över allting annat. Jag måste snabbt komma de stackarna till undsättning!

När jag kom ut, rådde Lützendimma - såg man en meter framför sig, så var det allt. En stor för att inte säga total tystnad rådde.

…Märker just, att jag börjar bli off topic! Förlåt mig, det var inte meningen! Allt jag ville ha sagt var, att mina sinnen skärptes i skildrad situation, och att inte tillstymmelse till panikbeteende förefanns.

Om detta är aspergerbeteende eller ej - det kan jag inte avgöra, men på något vis så tror jag ändå det… Obestämd

Ladydragon
2012-08-08 22:38
#13

jag tror tyvärr inte det hör ihop med ADHD:n Obestämd

det är normalt att få adrelinpåslag vid olyckor och liknande saker just för att man ska kunna fatta bra beslut man blir oxå starkare och kan klara av saker man trodde va omöjliga

jag tror mer det hänger ihop med vad man för erfarenheter och även utbildning

med erfararenheter så tänker jag på om man har råkat ut för olyckor och andra tillbud där man har hjälpt till så minns man detta och nästa gång så handlar man likadant

med utbildning så tänker jag på alla dom kategorier där man får sjukvårdsutbildning allt från polisen till militärer till sjukhuspersonal och liknande

sen kan man ju träna sig till att reagera korrekt och det är därför man har brandövningar och liknande

själv har jag lite sjukvårdsutbildning och tyvärr bevittnat en hel del otäcka olyckor och tillbud och jag reagerar genom att lägga känslorna åt sidan och bara göra vad som krävs

i mitt fall tror jag oxå det hör ihop lite att jag har barn för barn hittar på dom mesta tokiga sakerna…

Annons:
indra-bus
2012-08-09 16:34
#14

# 13 De ligger en del i de du skriver o de är kanske igentligen inte svårare än så. Min hyper järna över analyserar saker ibland Skrattande De är ju faktiskt så att jag har en viss sjukvårds utbildning. O även livräddar utb. Som jag lär ut till barnen i simskolan.

Hörde för några dagarsen på nyheterna om en tjej som lyfte upp en bil o räddade livet på sin pappa. O de är ju inte första gången..

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

Upp till toppen
Annons: