Njä, i det här förhållandet så är det jag som sitter på nästan alla diagnoserna (ADHD, OCD, generaliserat ångestsyndrom, panikångest, ÄUNS, återkommande depressioner och ska utredas för borderline…), men min karl har panikångest som dock har blivit extremt mycket bättre nu. Jag håller med om att det skulle vara intressant att höra om ett "riktigt" diagnosförhållande!

Jag skulle älska att bo med en annan aspie… men en sak jag inte tänker upprepa är att bo med en narcissist med messiaskomplex och psykopat drag..

#2 Det gjorde jag i två år, det var extremt traumatiskt. Fruktansvärt. Inte förhållande utan släkting. Går fortfarande i terapi för det, nätan fyra år senare.

#3 narcissist eller aspie?

Exet hade full kontroll över mig i över 5 år innan jag hade utvecklat tillräckligt mycket styrka att göra slut. Tack och lov att jag flyttade ifrån honom… hade jag inte gjort det så skulle antingen han eller jag vara död idag…

#4 Aspie-diagnos, men jag har väldigt, väldigt svårt att tro att det bara var det. Har aldrig träffat någon med så psykopatiska drag, någon så manipultiv och destruktiv. Ingen annan aspie jag har träffat har varit sån.

Bra att du lyckades bryta, väldigt starkt jobbat av dig. Jag har också bott ihop med manipulativ och nedbrytande pojkvän, och det går knappt att bryta med såna.

Han var på väg att flytta in hos mig igen… då gjorde jag slut för jag kunde inte se mig själv överleva som en slav åt honom.

Jag lever i ett nu vid pass nittonårigt förhållande med en odiagnosticerad men desto mer utredd kvinna. Själv har jag diagnosen Aspergers syndrom.

Har lekt en del med tanken, att det egentligen skulle kunna fungera rätt bra att leva ihop med en annan aspergare. Förutsatt då att där inte finns andra parallella diagnoser (såsom dipolär; Borderline etc.) - för då kan det ju bli jobbigt (så som några av er andra har beskrivit).

Men detta att leva två samman, där båda har kravet att visa den andra stor integritet och lämna vederbörande ifred, det kan bli en riktig prövning. Förutsatt man gillar varandra - ty då vill man ju umgås, ha det mysigt, hitta på saker ihop osv.

Men om man inte känner något direkt för varandra, då kan det bli lättare att klara av balansgången att leva tillsammans men ändå på distans.

Så ett renodlat kompisförhållande borde det kanske då vara. Har man ett sexuellt förhållande, så kommer automatiskt närheten in i bilden, och då är man "fast"!  (och det vill man ju inte som aspergare…).

#2 & 3 Nej fy! Såna typer ska man hålla sig borta ifrån, oavsett om man har en diagnos själv eller inte. Dom går inte att rehabilitera heller.

Vi båda har diagnos här x) Micke har ADHD,neutronisk störning(kan inte tillverka sömnhormoner som ska) samt missbruk o Kim add/adhd & Dyslexi.

Har varit tillsammans 1år och 9månader idag exakt ^^ C:

Jag har fått diagnoserna panikångestsyndrom, lättare social fobi och ADD för ca 2 år sedan, jag är 52. Jag lever i en relation där den andre parten har ADHD och bipolär. Vi är gifta sedan 6 år. Dessa år har varit både upp och ner. Jag har hela tiden haft svårt att tyda signaler från min partner samt att visa känslor på "normalt" sätt. Då menar jag t.ex. att jag inte tänker på att köpa födelsedagspresent eller ordna för det, köpa julklapp, ordna romantiska middagar osv. som min partner gör (eller rättare sagt har gjort när det var bra mellan oss). Detta sårar min partner djupt. Men jag tänker helt enkel inte i de banorna förren det är för sent. Det kopplar liksom inte, för jag har ju ingen ond tanke bakom mitt handlande. De få gånger jag faktiskt lyckats komma på det i tid och även vad jag ska göra/köpa(!) så blir det fel ändå. Och jag förstår ingenting… Blir jätteledsen och deppig och drar mig undan. En annan påtaglig sak är hur olika vi ser på hur/var/när/varför när det gäller hemmet, husåll och städning. Jag lallar runt disträ för det mesta och ser inte vad som behöver göras, jag ser inte om en sak står framme på fel ställe (ex. ketschupflaska på bordet) eller om det behöver dammsugas. Tanken slår mig inte helt enkelt. Detta har skapat ordentliga konflikter genom åren. Min partner ser allt sådant och blir stirrig och har tagit det största ansvaret, vilket inte är så bra för vår relation. (Jag kan tillägga att jag jobbar heltid och min partner har sjukersättning sedan många år.) Förutom att jag har problem med de sakerna så har jag ingen ork, jag är helt energilös! Jag glömmer i princip allt om jag inte har larm i telefonen, tom att äta. De få saker jag kommer ihåg är sådant som intresserar mig mycket. Min partner tror att jag väljer att glömma. Att jag beter mig elakt, vilket är helt främmande för mig, jag är oerhört rädd att såra eller ens tänka elaka saker om någon (ja, jag ska väl erkänna att jag har noll sympati för de som gör övergrepp mot barn och misshandlar djur samt våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, mördare. Det finns ju gränser.) Vi tänker och fungerar väldigt olika på en del viktiga punkter, vilket tilll slut har skapat en katastrof. Jag förstår kanske, men jag kan inte vara riktigt säker på att jag gör det på rätt sätt. Jag har sedan en tid tillbaka hamnat i en ond cirkel vad det gäller sömnen. Om vi bestämmer att gå upp en viss tid (då jag är ledig) för att göra något med huset eller trädgården, så lyckas jag inte vakna och ta mig ur sängen förrens framåt lunch, jag är som en zombie i något slags halvdvala ett par tre timmar innan jag tar mig upp. Jag kan ta min medicin (Concerta) runt åtta eller också ger min partner mig den för att jag är så borta. Det är också föremål för en olidlig konflikt. Min partner tror att jag helt enkelt väljer bort att vi ska göra något tillsammans och blir sårad. Jag börjar bli fruktansvärt frustrerad på mig själv för jag vet inte varför jag är så här, jag vill inte vara så här och jag har ingen aning om hur jag ska komma ur det. Det lutar åt skilsmässa vilket jag absolut inte vill. Jag har haft två rejäla panikångestattacker de sista dagarna för mitt liv håller på att rasa samman. Min psykläkare med kollegor har tagit upp frågan om terapi åt mig, men de tycker att jag är för frisk!! Jag håller ju på att dö inombords! Nu blev jag helt tom i huvudet, kommer inte på något mer just nu. Jag till och med glömt vad jag började skriva. Så nu slutar jag detta inlägg ialla fall.

Jo jag kom på en sak att tillägga, min partner mår ju minst lika dåligt som jag och vill heller inte att det skulle bli så här katastrofalt.

Nu smiter jag in i en tråd som är till för "diagnos-relationer"… Jag har ingen diagnos, och inte min sambo heller… MEN, jag skulle "nästan" lika gärna kunna haft det… (ADD, AS, något "autismspektrumtillstånd", eller kanske en kombination…??) Ärligt talat börjar jag även fundera över min sambos beteenden… (av olika anledningar). #10 Känner igen så mycket i din berättelse, fast hos oss är det jag som "ser" allt som "behöver göras" (enl min mening) ;-), och min sambo ser sällan skräp eller annan oreda… Jag har inte jobb just nu, och har all tid i världen, men förmår ändå inte upprätthålla en viss ordning och struktur (som jag så väl behöver). Sambon jobbar heltid (och mer därtill ibland), så jag ställer inte så höga krav…det enda jag kräver är att haon plockar lite efter sig själv, typ ta undan kläder, ta bort tallrik och smulor etc…men det sker ändå inte… :-/ Eehhh…nu glömde jag vad jag skulle säga… Men iallafall så känner jag igen det du säger, jag är också otroligt seg ganska ofta, och får inte till sådant som "förväntas av en". Nu är sambon en mycket tolerant person, men ändå sliter det när jag ständigt påminner om nödvändigheten i att han får "dra sitt strå till stacken". Vi har liknande "bestyr", men ändå lite omvänt på nå't sätt… :-) Har du nå't tips på HUR man uttrycker sig…jag menar, hur skulle du vilja att din partner "påminner" dig om saker du glömmer mm? Förstår du hur jag menar…? Skulle så gärna vilja få det att fungera här hemma…och jag önskar alla andra det också… Nu spånar jag lite vilt bara…men, skulle det kunna vara ett alternativ att vara "särbo"…? Att ha ett eget "krypin", och ändå fortsätta relationen…? Det blir ju dyrare, men kanske "räddar" relationen..? Det är nå't jag funderar på ibland… Hur som helst så önskar jag att du/ni finner en lösning som kan funka… Oj, det blev längre inlägg än jag tänkt mig… ;-) (Obs! Detta är tänkt som ett VÄNLIGT inlägg! :-) Jag säger det bara för att jag inte alltid lyckas med att uttrycka mig så att det framgår alla gånger.)

Jag vet inte riktigt vad jag ska tipsa om, men i mitt fall så fungerar det INTE med aggresivt tjat! Jag blir liksom sämre av det. Jag är hyfsat bra på att ta bort efter mig själv och drar inte fram en massa. Där är min partner lite sämre på än mig skulle jag vilja påstå. Jag personligen behöver mer tid att komma till skott. Lång startsträcka, som iof ganska ofta gör att jag glömmer vad jag ska göra. Men tjat eller att vederbörande plötsligt ilsket skramlandes gör det istället för att det inte sker direkt fungerar inte på mig. Detta går inte min partner med på, så jag har ingen lösning…det är som att stånga huvudet i väggen för oss båda :/

Tillägg: min partner har gjort tappra försök under åren men det har inte blivit bättre, så nu är det bara ilska som återstår :(

Jag har Asperger, ODD och misstänker även andra diagnoser. Han har ADHD och Tourettes. Hittills har det funkat bra, men vi är ännu i stadiet mellan vänskap och mellan förhållande. Det lär väl märkas mer om något år eller två kan jag tänka mig.

Jag har ingen partner för tillfället, men jag har två långvariga förhållanden bakom mig, och då har vi båda haft diagnoser.

Jag har AS, och mitt första ex har ADHD, narcisstisk personlighetsstörning, samt en förvärvad hjärnskada som ytterligare ställer till det för honom.

Mitt andra ex har ADD samt generaliserat ångestsyndrom och återkommande depressioner. Hon är dessutom den mest oekonomiska människan jag träffat, och det bidrog till att relationen inte höll.

Måste säga att det är "intressant" att få höra hur det funkat för andra med detta, för oss har det iaf funkar OK dehär 3månaderna vi bott ihop iaf nu o:
Så hoppas det löper på ok ^^

Jag och min sambo har båda ADHD, jag är även depressiv i perioder och har brakat in i väggen för ett år sedan. Har haft och har väl fortfarande till viss del stora problem med stress.

Men för oss funkar det jättebra, vi har bott ihop i 1½ år. Vi har olika tolerans för städning och stök, men sånt är normalt. Vi ger varandra utrymme för att sitta med våra intressen och iaf jag försöker att inte störa för mycket när han är inne i en sån där intensivperiod. Det enda som kraschar lite är att jag gärna inte gör nånting och han vill aktivera sig mera. Men det funkar ^_^

Jag har ADHD med drag av AS. Min nuvarande partner har en Aspergerdiagnos. Kombinationen funkar finfint, måste jag säga. Vi talar verkligen samma språk och kompletterar varandra på ett optimalt sätt - där han brister tar jag vid, och vice versa. Jag är väldigt rakt på sak, kommunikativ och rationell - ngt han uppskattar mkt. Jag har aldrig någonsin fungerat så bra ihop med någon tidigare. Min spontanitet gör dessutom hans Asperger mildare, då den smittar av sig. I normala fall är han väldigt rutinbunden, men med mig blir han mer neurotypisk. Härom kvällen kläckte han ur sig att jag plockar fram sidor hos honom som han inte ens trodde fanns. Han, i sin tur, styr upp mig så att det blir mer ordnüng i min tillvaro. Gah, jag är kär för bövelen! Längtar tills jag får slå armarna om den där lilla sötnosen igen… *drömmer mig bort*

Glömde skriva att vi är precis lika pedantiska också, så även detta funkar perfekt. Vad gäller den sociala biten håller jag just nu på att lära honom allt jag kan - vilket är en hel del - så han utvecklas. Förklarar sånt på ett språk han förstår och genom att relatera till sånt han redan kan. Jag vet precis hur jag ska ta honom. Vi förstår varandra på djupet och på ett sätt jag inte tror hade varit möjligt med en neurotypisk person. Jag är fullständigt övertygad om att en aspiekille är en "match made in heaven" för mig. Jag behöver den där lite "udda" personligheten för att känna kärlek och kunna relatera till personen. Detta känns så jävla fint.

Jag och min sambo har båda diagnoser.

Jag har ADD och han Aspergers.

För oss funkar de rätt så bra… jag förstår honom då jag hade en bror som hade också Aspergers och han förstår mina problem då de liknar i vissa sammanhang.

Vi har varit ihop i 5 år och de har funkat fin fint 😉 De som jag har lärt mig att om de ska funka så måste man förstår och inte se allt som svart och vitt.

Vardagliga saker som andra ser normalt är svårare och sånt får man försöka gå runt. Som är städning svårt att komma i gång med så måste man hitta på sätt att göra de roligt för alla och kanske inte så långa stunder.

Är de någon som inte känner sig bekväm i något får man baka och acceptera det.

Inte pressa för mycket och istället försöka hitta motivations moment. Skriva upp saker och planera in saker tillsamman.

Samt att vi alltid gör allt man kan för att hjälpa sig själv och sin diagnos och inte ha de som något att skylla på i relationen 🙂

Jag har Asperger med släng av ADHD, och min sambo är inte diagnostiserat men är så adhd-ig så det finns inte.

Det funkar bra och dåligt. Vi har i grunden väldigt olika syn på livet. Jag vill ha ett stabilt familjeliv utan massa spänning, han vill resa jorden runt och helst inte vara bunden till något eller någon i hela världen.

En positiv sak är dock att vi båda är väldigt öppna, väldigt verbala och vi pratar ständigt om vad som fungerar och inte. Ibland har jag sämre dagar då jag inte fungerar, då kan han hjälpa mig att gå ut med hunden, och jag kan hjälpa till att påminna honom om saker han annars skulle glömt.

I viss mån är jag hjärnan och han musklerna. Jag planerar, organiserar och säger hur saker ska vara. Sköter ekonomi och planerar vad vi ska äta. Han får utföra det jag inte orkar. Kanske gå och handla, ta ut hunden ibland eller tvätta. Tillsammans får vi livet att fungera, och i grund och botten kompletterar vi varandra ganska bra. 

Sen finns det ju dagar när man bara vill ha ihjäl varandra, men det tror jag inte är unikt för diagnos-relationer. Vi har aldrig gått och varit arga på varandra. Vi kan ha ganska hetsiga diskussioner, men vi har alltid pratat igenom det efteråt och blivit vänner igen. 

Socialt har ju han väldigt mycket större behov än vad jag har, men ofta kan han träffa sina vänner på kvällen då jag ändå vill sova, eller så umgås vi med våra gemensamma vänner på ett sätt som jag tycker är okej. Vi kanske spelar ett lugnt brädspel med två vänner istället för att ha hetsig röjarfest med tjugo vänner.