Annons:
Etiketttips-goda-råd
Läst 4188 ggr
Anonym
Anonym
2012-08-29 19:33

Vill bara skada mig

Mina ärr har varit läkta ca 4-5 månader, jag har inte skurit mig på hela sommaren, och då räknar jag med maj också. Men nu har suget kommit tillbaks, flera dagar i rad har jag suttit med olika vassa saker i händerna och tvekat, funderat fram och tillbaks och till sist lagt ner dom i lådan igen och låtit bli. Jag vet att om jag gör det, så kommer jag inte kunna sluta. Samtidigt så känns det inte som att jag orkar bry mig.

När jag får det där suget så bara svartnar allting, jag kan inte tänka på annat än att bara låta smärtan rinna ur mig. Och jag vet att jag lurar mig själv, jag ersätter min psykiska smärta mot en fysisk och ångesten kommer inte försvinna för att jag gör min kropp fulare. Men jag vill.

Någon som känner igen sig? Någon som har tips på vad jag kan göra för att tänka på annat (övningar etc)?

Annons:
Ladydragon
2012-08-29 19:51
#1

Nu är jag jobbig…igen

snälla ni som skriver såna här trådar kan ni låta bli att vara så detaljerade!!

tänk lite på att vi som har samma problem lätt eggar upp varann och att suget blir ännu värre när man läser sånt här
och risken är större att någon får återfall eller ännu värre bli insperad till att prova!

jag kämpar dagligen med att inte låta mitt självskadebeteende ta över och såna här trådar väcker lusten och det blir väldigt jobbigt  för mig Rynkar på näsan

Anonym
Anonym
2012-08-29 20:56
#2

#1 Rubriken lyder "vill bara skada mig", och du valde att läsa tråden ändå. Texten börjar med "Mina ärr har varit läkta ca 4-5 månader, jag har inte skurit mig på hela sommaren". Redan där ser du att det handlar om att skada sig, men du väljer att fortsätta läsa detaljerna.

Så tycker inte att du ska säga nånting, eftersom du hade ett val. Och du kommer möta på människor med självskadebeteenden överallt, under hela din livstid. Du får lära dig att hantera det. Jag skrev iallafall en tydlig rubrik på vad texten handlade om.

/TS.

powerofthebass
2012-08-29 21:18
#3

när jag mår dåligt eller känner mig nere tränar jag.    sen mår man bättre

Obiter dictum .**_ Ut pictura poesis, 
**_

gulzebra
2012-08-29 22:06
#4

Känner igen det väldigt väl. Det jag gjorde var att kasta alla skärprylar i soporna så jag helt enkelt inte hade nånting att skära mig med. En del vassa prylar hade jag förstås ändå, men det var liksom inte mina skärgrejer så det blev inte samma koppling mellan pryl=skära.

Utöver det var en stor faktor till att jag kunde sluta just att jag mådde bättre. Ju bättre jag mådde desto mindre var lusten att skära. Så med det sagt, får du någon hjälp? Då menar jag inte med skärandet i sig, utan med det som orsakar skärandet så du kan må bra. Man ska ju inte bara behandla symtomen utan måste verkligen gå till botten med orsaken också.

När du väl sitter där och vill karva, försök göra något annat. Ta en promenad, läs en bok, slå på en film (någon sorglig film kanske kan få dig att släppa ut allting gråtvägen istället? Annars tex en komedi kan glädja, eller en dokumentär du kan gå runt och diskutera med dig själv sen, varför blev det si och så…), måla, städa, möblera om, vad som helst som funkar för dig.

Ställ inte kravet att du aldrig mer ska skära, det blir lätt så övermäktigt. Tänk inte att du ska sluta helt, utan skjut upp det. Börja med en minut, har du klarat en minut så kan du gott klara en till, och en till, och en till, tills det släpper. Det är lite som att låta bli godis, om man förbjuder sig själv helt så vill man bara ha det ännu mer.

Slutligen, försök berömma dig själv så mycket du kan när du låter bli så det verkligen blir riktigt positivt, det är så lätt att man fokuserar på hur jobbigt det är att låta bli annars. Det är skitstarkt att låta bli och du är skitbra som låtit bli så länge!
//Zebra, fd självskadare

"Thinking outside the box is for smart people. The box is for you" DeviantArt | Instagram

OogleMoogle
2012-08-29 22:11
#5

Är i ungefär samma situation. Ibland kan det fungera att hitta något enkelt att distrahera sig med precis som gulzebra säger. Om du är helt inaktiv så kan de där hemska tankarna ta över så vad som helst egentligen som får dig att tänka på något annat är bra.

Man behöver inte glömma eller helt ignorera, du har ju fortfarande en ångest som är verklig. Prata med dig själv, säg snälla saker som om du pratar med en bästa vän. Jag brukar säga till mig själv att det är okej. Jag får vara ledsen, det är skit nu men jag är stark som låter bli. Varje gång jag låter bli så är jag så jävla stark. Det brukar fungera bäst.

En minut, en kvart, en timme och dag åt gången. Det är bra att du skriver tycker jag för ibland behöver man bara få ur sig tankarna.

Ta hand om dig! <3

zatanica
2012-08-29 22:28
#6

När jag försökte sluta så var det båda gångerna för att jag inte ville göra min dåvarande och nuvarande pojkvänn ledsen.

Båda dessa gånger tog jag alla prylar jag hade och kastade dem i ån. Var ganska befriande samtidigt som det var läskigt.

Första gången klarade jag ganska länge. Men fick sedan återfall när det tog slut med första killen.

När jag så träffade min nuvarande var det samma procedur igen, kasta allt i ån, ta långa promenader, lägga sig i badet i flera evigheter eller ta sjukt låna duschar. Mycket musik på hög volym så man försvann i musiken.

Har nu varit ren i många många år, visst har det hänt en liten rispa någon gång, men oj vad jag ångrat det sedan.

Men trotts alla år utan så finns längtan där många gånger, flera gånger i månaden. Men på något vis klarar jag det, men är fortfarande rädd för rakblad och de där rakbladsknivarna.

Är på sistone jag börjat våga använda dem till det man ska, exempelvis när man tapetserar.

Så kämpa på en dag i taget bra, finn ett mål med varför du vill sluta och hitta något som funkar för just dig att avleda tankarna på, hoppa skrik, spring, skapa något, sov, ja vad som.

Annons:
Anonym
Anonym
2012-08-29 23:36
#7

Nej, jag får inte hjälp. Jag vill inte ha hjälp, vill inte släppa in hjärnskrynklare. Jag vill intala mig själv att jag klarar det själv, att jag inte vill ha hjälp. Men jag kan inte göra det här själv, och samtidigt är jag för feg för att be om hjälp. Jag är rädd för att visa mig svag. Jag är rädd för att göra människor i min omgivning besvikna.

Har alltid skurit mig i armarna förut, bara några gånger i benet. Tidigare har jag intalat mig att sluta för att ingen annan ska märka. "Ingen får se mina trasiga armar, så jag låter bli". Men jag har ju fortfarande benen kvar, har massor av ställen som går att täcka och ändå leva vardagen normalt. Så min "anledning" att sluta är borta. Jag brukar försöka skjuta upp det. "Bara för ikväll, imorgon gör jag det". Jag har tänkt så i flera månader. Men det slutade iallafall med att jag gjorde det igen, nästan direkt jag skrivit klart förra inlägget. Paniken gick över, men mår inte bättre. Och det visste jag ju innan. Men det är den där rastlösheten och allting annat. Det tar över mig.

Tack för era fina tips. Men det hjälper inte. Jag har duschat två gånger, gråtit, pratat i telefon, kollat serier på tv, koncentrerat mig på massor av andra saker. Men det försvinner inte.

Anonym
Anonym
2012-08-29 23:36
#8

/TS

OogleMoogle
2012-08-30 08:13
#9

Dom skrynklar ju inte riktigt ihop hjärnan på en, eller tycker att man är svag.

Jag har fått hjälp i ungefär fem år nu och har träffat en underbar sköterska som jag pratar med en gång i veckan om allt möjligt bara för att få det ur kroppen. Det är de här människornas jobb att lyssna och hjälpa till, du är inte svagare än en person med diabetes eller ett brutet ben.

Jag tycker också att det är svårt att hitta en anledning att sluta. Jag röker ju och jag anser att det är bra mycket skadligare än några ärr, men sen kan man ju fråga sig varför man ska börja över huvud taget? Vad är poängen? Jo, lindra ångesten, hjälper det? Nej. Det är som knark som man tror gör en hög och glad men sen sitter man där med ännu större ångest nästa gång.

Jag tror att det är viktigt att långsamt försöka programmera om sitt tankemönster från att rikta ångesten tillbaka mot en själv och rikta den utåt istället. Inte mot andra människor men mot saker. Sparka på en dörr, kasta något värdelöst i väggen. Bättre att en tallrick går sönder än att du gör det. Dessutom så brukar processen med att långsamt städa upp vara något lugnande.

Cafesinner
2012-08-30 11:59
#10

Jag slutade skära mig för några år sedan och det var fruktansvärt jobbigt.. fick trappa ner först och inte bara sluta cold turkey. 
Sedan skrev jag som fan under tiden jag slutade. Skrev ut alla rädslor och känslor i en hemlig bok, förstörde sidorna, satt och tritade svart i den när jag mådde piss osv… Och sedan märkte jag även att när jag hade ångest kunde jag släcka ljuset i badrummet och sätta mig på duschgolvet med varmt vatten på… lugnade mig liksom… när jag väl suttit där/legat där och gråtit och vrålat/gungat ett tag så brukade jag känna mig lugnare… så det är mina två tips.

redheadgeorgeous
2012-09-11 17:49
#11

Jag har inte skadat mig på över ett år och för några veckor sedan kom det tillbaka. Jag vill så gärna ta det där rakbladet och bara dra, men jag har lovat min fästman och dessutom har jag en liten dotter på 10 veckor och jag vill inte göra det för henne. Ändå är det så svårt att låta blir. Jag tänker på att alla runt omkring mig som skadas av att jag gör det och speciellt min lilla dotter som kommer se ärren på mina armar när jag blir större. Jag är rädd att fastna igen och vill inte skada mig så att min dotter växer upp med det.

Hannah

http://bokstavsmama.blogspot.com/

OogleMoogle
2012-09-11 18:04
#12

#11 Tankarna kommer nog alltid att komma tillbaka i vissa perioder eftersom självskadande är ungefär som ett beroende. Jag tycker att det låter bra att du tänker på folk runtomkring eftersom det sällan hjälper att försöka låta bli för sin egen skull. Man skadar sig ju ändå för att man inte ser sitt eget värde i just den stunden.

Jag är i ungefär samma situation, dock utan barn än så länge. Tankarna kommer tillbaka varje gång jag mår dåligt, men jag har lyckats styra undan tankarna och låtit bli ett bra tag nu.

Varje gång du klarar dig utan att göra det så kommer du längre bort från beteendet. Jag hittade en bra lista på saker man kan göra när tankarna kommer, men jag kan inte hitta sidan :/

Det som fungerar bäst för mig är att få ordentligt utlopp för min ångest. Det hjälper inte för mig att försöka gömma bort den utan jag behöver få gråta, skrika, slå på kuddar och i sängmadrassen till exempel. Självskadandet för mig personligen uppstår oftast när jag gått för länge och hållt inne med alla hemska känslor utan att få utlopp.

Jag hoppas att du har hjälp av vården med din ångest och att du kan fortsätta hålla dig från att göra det. Du blir starkare för varje självskadande tanke du motstår. <3

zatanica
2012-09-14 09:08
#13

Vet inte om jag nämnde det tidigare, men tatueringa är kanon. Man vill ju lixom inte skära sönder sina tattueringar.

Sedan har jag något konstigt förhållande till mina ärr på just armen, vill inte tatuera över dem men kan inte heller göra nya sår över dem. De är på något vis som ett kultmärke som står för en speciell del av mitt liv.

Så om jag någon gång skulle falla för min egen önskan så får jag leta lite för att hitta en spott att skära i.

Så skaffa tatueringar och kultförklara de ärr du har Tungan ute lät kanske lite skummt men funkat här i allafall.

Annons:
Anonym
Anonym
2012-09-14 22:50
#14

#13 Har tänkt på det.

zatanica
2012-09-15 09:42
#15

#14 har faktist funkat för mig, men kan ju inte påstå att tankarna försvinner helt för det. Man får nog lära sig leva med det bara. Hoppas det går bra för dig.

Upp till toppen
Annons: