Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Allmänt

Jag bryter ihop...

2012-08-31 03:20 #0 av: throwstar

Klockan är tre på natten och min fyra åriga dotter har just haft ett fullständigt utbrott för att hon vill se klart filmen hon somnade ifrån igår kväll. Vi bor i hyreslägenhet och skulle nog tro att grannarna vaknat och min make gjorde det definitivt, tror att det blev droppen för honom vad det gäller min dotter. Han orkar inte leva med oss.

Jag älskar min dotter mer än allt annat i världen, men alla dessa slitningar och bråk. Det är fullständigt knäckande. Mitt i natten är det svårt att avleda och få henne att tänka på något annat eftersom jag själv är så fullständigt utmattad och själv bara vill sova.

Jag vet att den är dusten i natt och förstört hela helgen, hon kommer vara mycket mer utåtagerande och bråkig.
Sista dagarna har gått mycket bättre, så kommer de här bakslagen.
Jag ser aldrig fram mot helgerna längre, jag får ångest och oro för det innebär hela dagar med bråk, annars är det bara innan och efter dagis, förutom de nätter som blir så här.

Ska till BUP nästa vecka igen och familjeteamet tycker att jag ska göra en ny ansökan om stödfamilj. Fick det godkänt förra året, men slutade med att jag tackade nej för att hon blev så mycket lugnare, men så brakade det loss igen. Antagligen för att jag fick en heltidstjänst, vill gärna gå ner i tid, men jag har inte råd med det just nu.

Ibland vill jag bara ta livet av mig, bara slippa allt skit runt om kring mig, det har blivit för mycket för mig och jag är så slut.
Men min dotter får mig att orka kämpa, ibland är hon orsaken till att jag känner att jag inte orkar men ändå kämpar jag för hennes skull.

Det enda jag vill är att få leva i harmoni med min familj, men det kommer tydligen aldrig hända.

Anmäl
2012-08-31 07:29 #1 av: Sanni87

Hemskt stressandesistuation du är i. Är maken inte pappan till din dotter?
Hoppas BUP kan hjälpa er, kanske får du avlastning nån helg i månaden så du kan ladda dina batterier :)

Anmäl
2012-08-31 07:56 #2 av: Zaphix

Förstår ungefär hur du känner dig. Inte varit i din situation, men däremot i din dotters.

Vet hur förjäkla jobbig jag kunde vara som barn, bråk och tjafs förjämnan.Jag fick rejäla utbrott av ingenting alls, minsta lilla sak som inte gick som jag ville kunde jag bli vansinnig över.

För min del låg grunden i att jag alltid har och har haft ångest i bakgrunden i mitt liv. Alltid haft den gnagande under ytan, vilket gjort mig oroli och lättretlig. Det i samband med ADHD, explosiviteten och den bristande impulskontrollen, blev inte så bra.

Mamma fasade inför helgen för då skulle dom vara hemma med mig i två dagar och då skulle det bli mer bråk.

Jag var nog en stor del i pappas utbrändhet som kom senare, han jobbade till 22 dom flesta kvällar (hade eget företag) och hade det stressigt och mycket snavr på jobbet, jag gjorde sedan att han inte fick en lugn stund hemma heller. Han kunde inte få slappna av någon stans.

Jag kunde inte rå för att jag var som jag var och bråkade om allt, slog bara slint i skallen på mig och sedan var det igång. Var såklart inte föräldrarnas fel heller, även om de kunde ha löst bråken på ett bättre sätt. Enellanåt blev det lite väl fysiska sätt att lösa det på, hälla vatten över mig när jag ångestskrek på golvet, bära mig i håret och trycka ned mig i sängen och skrika i mitt ansikte, en rejäl höger mot ansiktet (bara en gång, hann ducka, men det small ordentligt i väggen jag hade huvudet mot) o.s.v.

Så jag förstår mina föräldrars frustration och att de inte orkade mer, förstår att det för pappa som nog har mycket drag av ADHD blev för mycket så han inte kunde kontrollera sig själv. Det är okej, jag hade nog agerat på samma sätt, men jag vet det så jag skaffar inga barn heller.

Så jag tycker att du ändå hanterar din dotter riktigt bra, med tanke på att det kunde ha varit mycket värre.

Mina föräldrar skulle nog mått bra av en stödfamilj, även jag skulle nog det, så att de kunde fått vila sig ifrån mig ibland.

Ville mest skriva och berätta att jag har nog varit som din dotter, jag vet hur tufft det är att vara så. Men jag har också sett hur jobbigt det är att vara min familj och behöva bo med mig.

Men framför allt vill jag berätta att det finns ett slut på oredan och den tuffa peioden, jag blev utkastad när jag var 17 och det var nog det bästa mina föräldrar kunde ha gjort. Jag kunde inte bo hos dom, det gick inte. Tog väl två år av bråkande, men sakta men säkert fick vi en vuxenreltion till varandra.

Nu älskar jag mina föräldrar mer än något annat, skulle aldrig klara mig utan dom och jag är så glad att dom alltid finns där för mig trots vår trassliga bakgrund tillsammans.

Anmäl
2012-09-08 12:45 #3 av: throwstar

#1 Nej, min man är inte pappa till min dotter, så förstår att det är extra jobbigt för honom. Vi har fler barn i familjen, men inga gemensamma. Min dotters pappa är frånvarande, önskar verkligen att han ville engagera sig lite mer för hon behöver det.

Mina föräldrar ställer upp mycket om helgerna och avlastar mig, men de orkar inte heller riktigt, så måste söka kontaktfamilj igen, men förstår inte vem som skulle vilja eller orka ta henne.
En super go, intelligent liten tjej men som tar så mycket kraft.
Blir så orolig att det ska bli så mycket värre, jag vill ju inte heller att hon ska känna att jag skulle överge henne på något sätt om jag låter främmande människor ha henne ibland.

 

#2 Tack för att du ville dela med dig av din erfarenhet.
Jag kämpar och läser på för att lära mig hantera henne på bästa sätt, men självklart får jag också utbrott ibland och bara skriker och gapar åt henne. Mår så dåligt varje gång jag blir så arg, för jag vet ju att inget blir bättre av det utan snare har vi tagit ett steg bakåt.

Kan jag bara ta det lugnt och avleda så blir det ju så mycket bättre, dra med henne i fantasier eller erbjuda en annan aktivitet.
Det är just på natten det blir svårast, för då vill jag ju bara att hon ska sova. Många gånger räcker det med att jag lägger mig i hennes säng och finns där tills hon somnar och det är helt okej med mig, det är just när hon får andra idéer på natten det blir jobbigt.

 

 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.