Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Berättelser ur verkligheten

Ensamhet

2012-09-05 13:16 #0 av: Wide Awake Dreamer

Ju mer jag läser om andras liv desto mer inser jag hur fruktansvärt ensamt liv jag levt. Jag hade några riktigt nära vänner i barndomen som jag pratade om allt med, men sedan högstadiet har jag bara haft ytliga vänner. Vänner som jag iofs emellanåt spenderat mycket tid med men som jag aldrig riktigt öppnat mig för och lärt känna. Har sedan högstadiet alltid varit den tysta och blyga killen som aldrig gör något väsen av mig. Har aldrig riktigt passat in i stora kompisgäng, men har å andra sidan heller aldrig blivit mobbad. Har t.o.m. fått vissa inbjudningar till de mer "populära" kretsarna, men har aldrig vågat ge mig in i dem. Av någon outgrundlig anledning har folk ändå alltid visat mig en viss respekt. Jag har väl haft tur där antar jag? Eller inte, för det är heller aldrig någon som påpekat att jag varit annorlunda och att jag måste skärpa till mig. Eller jo, förresten, min handledare på ungdomspraktiken jag hade efter jag hoppat av gymnasiet hade en gång ett allvarligt samtal med mig. Han sa att han aldrig träffat någon som varit så tyst som mig och att jag måste börja bli mer pratsam, annars kommer det inte att gå bra för mig. Ack så rätt han hade!Rynkar på näsan Fast just då skakade jag bara av mig alltihop och fortsatte vara tyst. Åtminstone när han var med (min tyslåtenhet påverkas emellanåt av vilka personer som är med av någon anledning). Men förutom honom har ingen påpekat att mitt beteende skulle vara något problem. Jag har själv anat att jag haft problem på den fronten, men har inte riktigt velat erkänna det.

I gymnasiet satt jag i princip bara med mina andra klasskamrater, jag sa nästan aldrig något, vare sig på raster eller på lektioner. Bland vissa personer var jag dock likte mer avslappnad och kunde prata lite, så återigen fick jag några ytliga vänner som jag spenderade en del tid med. Men några riktiga kompisar blev de aldrig. Sedan skall vi inte prata om hur jag blev på fester när jag blev berusad: Precis raka motsatsen mot för när jag var nykter. Snacka om kluven personlighet! Mina klasskamrater måste ha undrat hur det stod till med mig Skrattande Nåja, nu i efterhand så var det ju mest pinsamt (men pinsamt på ett "kul" sätt Skrattande).

Samma historia upprepade sig i lumpen, fanns några där som jag var med ganska mycket, men som jag aldrig riktigt släppte inpå livet. Där fanns det å andra sidan inga tjejer som man behövde vara blyg för, så där var jag nog lite mer avslappnad...Flört

Samma sak har det varit på alla utbildningar och de jobb jag haft. Jag har iofs blivit mer avslappnad och vågar bjuda mer på mig själv idag (och är inte fullt så blyg för kvinnor längre), men jag räknas nog fortfarande som ganska tystlåten och blyg jämfört med andra. Idag blir jag nog snarare lättare kompis med tjejer/kvinnor, men det är ju inte alltid till fördel...Tungan ute

Sedan högstadiet har jag aldrig haft någon att prata med, utan alla känslor jag haft, positiva som negativa, har jag burit inom mig. Jag har aldrig vågat berätta för någon om jag mått dåligt eller jag om har haft problem med något. Istället har jag ständigt burit en mask av oberoende, kontroll och bekymmerslöshet. Jag har låtsats varit den tysta, starka typen som inte behöver några vänner och som klarar att reda ut sina problem på egen hand. Jag har intensivt försökt dölja hur osäker och kaotisk min vardag ofta ser ut genom att anlägga en vårdad, lugn och strukturerad fasad. Har lagt mig till med en hel del mer eller mindre dysfunktionella rutiner för att komma tillrätta med min tankspriddhet, mitt brist på organisationsförmåga och min osäkerhet (och en rad andra brister som jag inte orkar räkna upp). Men det handlar mest om att kontrollera och dölja de här bristerna, någon riktig ordning har jag aldrig fått på dem.

Intima relationer har alltid varit ett stort problem för mig. Jag skall göra ett stort medgivande nu: Jag har aldrig varit i ett förhållande! Visst har jag blivit kär i tjejer ända sedan mellanstadiet, och blir det fortfarande, men jag har aldrig vågat berätta för någon om jag varit förtjust i någon tjej (vare sig för tjejen själv eller någon annan) Jag ser många här som har flera förhållanden bakom sig och som t.o.m. är gifta och har familj. Och jag begriper bara inte hur man bär sig åt för att komma dit! Det låter tragiskt, men så är det. Jag känner mig som totalt analfabet på området. Jag aldrig varit i närheten ens en gång, har aldrig fattat hur det går till att komma någon så nära Skäms

För ett tag sedan träffade jag en underbar tjej på en arbetsmarknadsutbildning jag gick. Hon var karismatisk, öppen, glad, varm, rolig, intelligent och hade en fullständigt avväpnande charm. Och hon verkade vara intresserad av att lära känna mig! Och hon ryggade inte tillbaka heller när jag berättade att jag hade diagnosen Fobisk personlighetsstörning. Istället så öppnade hon sig och berättade att hon själv brottdes med en del psykiska problem och stundtals inte mådde så bra. Så jag uppleve att vi fick en väldigt speciell kontakt och jag föll pladask för henne. Jag hade hunnit gå i terapi ett tag och börjat öppna mig mer för omvärlden och blivit lite mer avslappnad. Naiv och oerfaren som jag är så trodde jag att det intesse hon visade för mig kanske rentav var tecken på att hon var intresserad av mer än bara vänskap, men inget "hände" liksom. När jag tillslut, via e-mail, vågade berätta att jag gillade henne visade det sig att hon bara ville vara vänner... Nåja, så kan det gå! Sedan har vi tyvärr också tappat mer och mer kontakt med varandra. Jag hoppades att vi kanske skulle kunna fortsätta vara vänner, det var så trevligt bara att ha någon att prata med. Men hon började själv må lite dåligt, drog sig undan och nu när hon verkar vara ok igen så visar hon minimalt intresse för att hålla kontakten...Rynkar på näsan

Själv förstår jag ingenting! Vad är det som har gått fel? Är jag verkligen så ointressant att jag skrämmer bort folk även efter att de börjat lära känna mig? Tidigare höll jag själv folk utanför och släppte inte in dem, men den här gången öppnade jag mig och visade mig mer från min rätta sida, jag bjöd lite mer på mig själv. Men ändå känns det som att jag har blivit avvisad. Allt började ju så bra...

Vet inte hur jag skall få rätsida på detta. Det är inte så att jag gråter mig till sömns av ensamhet eller så, men jag har börjat känna att jag mår bra av att vara tillsammans med andra människor och jag vill ha mer av det. Men jag får inte till det. Dessutom så saknar jag också någon att dela livet med, men får ännu mindre till det på den fronten. Samtidigt ser jag andra människor som har det hur lätt som helst på den sociala fronten. Som den tjejen jag nämnde nyss, som bara behöver vistas fem minuter i ett rum med främlingar för att plötsligt ha ett gäng nya vänner Tungan ute (OK, kanske inte riktigt så men inte långt ifrån, hon är verkligen fenomenalt social av sig)

Oj, det finns en massa saker här som jag aldrig har berättat för någon förut. Känns lite pirrigt detta. Men någon gång skall man väl dela med sig av sina innersta hemligheter! Det går ju lite lättare när man är anonym Flört. En sak är i alla fall lätt att konstatera: Jag har verkligen levt mitt liv i en bubbla.

 

Anmäl
2012-09-05 13:31 #1 av: Gronstedt

Hej Wide Awake Dreamer!

Min första reaktion är "Vad trist att du fått känslan att det är fel på ditt helt normala sätt att leva! Vad trist att man måste vara en extrovert pladderpotta för att räknas!"

Som du kanske gissat är jag också den "starka, tysta typen" Flört, men precis som du har jag i mognare ålder insett att jag ibland trivs med att ha människor omkring mig. Bara det inte blir för mycket!

Jag har inte mycket råd att komma med, utom att fortsätta på vägen du slagit in och ta det lugnt. Du berättar om en person, som du närmade dig men som inte ville ha en närmare relation med dig. Det är bara en person! Man kan inte räkna med att träffa rätt varje gång.

Det enda egentliga råd jag har att komma med är: Ta det inte på allvar! Eller i alla fall inte på alltför stor allvar. När en person som jag (och som du, om jag förstår dig rätt) "kommer ut", så blir det lätt för mycket för folk - vi har ju inte riktigt normala sociala funktioner utan kan dra på så det blir helt överväldigande för de normalnonchalanta sociala typerna där ute. När vi öppnar oss betyder det allt, när "de" öppnar sig betyder det inte alls lika mycket. Så gör en snigel och stick ut hornen lite försiktigt i början. Men dra inte in dem för långt och kryp tillbaka i din håla heller. Skjut fram dina positioner ut i världen men se till att du har reträtten klar.

Med ursäkt för att liknelserna drog iväg en aning ...

Anmäl
2012-09-05 19:30 #2 av: Wide Awake Dreamer

Tack Gronstedt, det låter som bra råd! Och liknelserna var bra tycker jag Glad

Angående mitt sätt att vara bland andra så känner jag att det inte riktigt är "jag". Jag skulle verkligen vilja vara mer pratsam och social, för jag har åsikter och jag gillar att diskutera med andra. Men jag känner att något hindrar. Jag har blivit mycket bättre på att uttrycka min mening, men det går fortfarande trögt.

Vad gäller personen jag närmade mig så kan det förståss hända att det i början blev lite för mycket öppenhet från min sida. Men hon sa aldrig något negativt om det utan uttryckte bara en viss beundran över att jag i skrift var så bra på att sätta ord på mina känslor. När hon började började må dåligt och drog sig undan backade jag dock tillbaka och nöjde mig med att mest bara skicka "krya på dig"-hälsningar och bara försöka vara trevlig och visa att jag fanns där. Och jag tror att jag har berättat mer om mig själv i det här forumet på några dagar än vad jag gjorde för henne på flera månader, så jag tycker inte direkt att jag dränkte henne i mina problem. Och det var ju långt ifrån bara problem vi mailade och chattade med varandra om. Men jag vet ju inte vad hon tyckte... Nåja, det är som det är. Vi får se om vi finner tillbaks till varandra eller om hon helt har tappat intresset.

Men visst gör det lite ont att träffa en person som man tycker det "klickar" så bra med och sedan inse att nog bara var för mig det klickade. Hur kunde jag se så fel?

Och visst är det som du skriver att för såna som oss som inte är vana att öppna oss för andra så betyder en sådan grej allt för oss, medan andra som är mera vana att öppna sig tar mera lätt på det. Vi har nog mycket lättare för att bli sårade om någon vänder oss ryggen efter att vi öppnat oss. Samtidigt går det ju inte heller att lägga för mycket ansvar på andra, lite måste man ju tåla själv också. Det är en svår balansgång det där. Men visst blir man lite besviken när folk bara drar sig undan utan att säga något.

 

Anmäl
2012-09-05 21:22 #3 av: Adur

Jag har egentligen heller inga råd att ge - relationer är kanske inte min paradgren heller - men jag kan direkt avfärda att du skulle vara ointressant. I så fall skulle du inte kunna skriva så insiktsfullt!

Men se till att du inte omedvetet signalerar "ursäkta att jag är så ointressant, jag förstår om du tröttnar på mig!" när du ska lära känna nån!

Det funkar inte, det vet jag för jag har själv provat i ett antal år. ;-)

Jag tror som Gronstedt, att du inte ska ta det på för stort allvar. Att den här tjejen backade behöver inte betyda mer än att hon inte orkade med någon relation just då. Att tajmingen inte var rätt.

Egentligen är det konstigt att folk lyckas med relationer över huvud taget, för det kräver ju en sån himla fingertoppskänsla... Ändå funkar det, rätt vad det är!

Anmäl
2012-09-05 21:24 #4 av: [Varulv]

#2 Jag tror väl inte att det behöver vara helt kört med det förhållandet som du beskriver.

Många - såväl killar som tjejer - behöver väldigt mycket bekräftelse för att våga sig in i ett djupare förhållande. Går man i ett sådant fall lite för hastigt tillväga, ja då kan den andra dra öronen åt sig. Inte för att den ogillar dig, utan för att den helt enkelt blir lite skrämd av att du gick en smula för snabbt fram.

För många (såväl killar som tjejer) är det också mycket viktigt att liksom grundmura det där riktigt kompisnära först, innan ens tanken faller på någon omkonstellation åt det djupare hållet av relationen. Det kan handla om äkthet, sannhet: gillar vi verkligen varandra i grund? Eller är den ena parten månne bara ute efter en erövring...? ObestämdFlört

 

αγάπη

Anmäl
2012-09-06 01:11 #5 av: Wide Awake Dreamer

Adur: jag har inte bara signalerat "ursäkta att jag är så ointressant, jag förstår om du tröttnar på mig!", jag har t.o.m. mer eller mindre sagt det rakt ut...Foten i munnenVisserligen lite skämtsamt, men gör man det tillräckligt ofta inser ju folk att det ligger något bakom...

Tror tyvärr att det ligger rätt mycket i den diagnos jag har. Men jag har insett att jag ber om ursäkt för mig själv alldeles för mycket och har slutat med det, eller försökt åtminstone. Jag är väldigt självironisk av mig och jag tänker inte alltid på hur det uppfattas av andra. Men jag försöker lära mig.

Annars tackar jag för värmande svar och bra råd, och hoppas att ni har rätt angående den relationen.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.