Ju mer jag läser om andras liv desto mer inser jag hur fruktansvärt ensamt liv jag levt. Jag hade några riktigt nära vänner i barndomen som jag pratade om allt med, men sedan högstadiet har jag bara haft ytliga vänner. Vänner som jag iofs emellanåt spenderat mycket tid med men som jag aldrig riktigt öppnat mig för och lärt känna. Har sedan högstadiet alltid varit den tysta och blyga killen som aldrig gör något väsen av mig. Har aldrig riktigt passat in i stora kompisgäng, men har å andra sidan heller aldrig blivit mobbad. Har t.o.m. fått vissa inbjudningar till de mer "populära" kretsarna, men har aldrig vågat ge mig in i dem. Av någon outgrundlig anledning har folk ändå alltid visat mig en viss respekt. Jag har väl haft tur där antar jag? Eller inte, för det är heller aldrig någon som påpekat att jag varit annorlunda och att jag måste skärpa till mig. Eller jo, förresten, min handledare på ungdomspraktiken jag hade efter jag hoppat av gymnasiet hade en gång ett allvarligt samtal med mig. Han sa att han aldrig träffat någon som varit så tyst som mig och att jag måste börja bli mer pratsam, annars kommer det inte att gå bra för mig. Ack så rätt han hade! Fast just då skakade jag bara av mig alltihop och fortsatte vara tyst. Åtminstone när han var med (min tyslåtenhet påverkas emellanåt av vilka personer som är med av någon anledning). Men förutom honom har ingen påpekat att mitt beteende skulle vara något problem. Jag har själv anat att jag haft problem på den fronten, men har inte riktigt velat erkänna det.

I gymnasiet satt jag i princip bara med mina andra klasskamrater, jag sa nästan aldrig något, vare sig på raster eller på lektioner. Bland vissa personer var jag dock likte mer avslappnad och kunde prata lite, så återigen fick jag några ytliga vänner som jag spenderade en del tid med. Men några riktiga kompisar blev de aldrig. Sedan skall vi inte prata om hur jag blev på fester när jag blev berusad: Precis raka motsatsen mot för när jag var nykter. Snacka om kluven personlighet! Mina klasskamrater måste ha undrat hur det stod till med mig Nåja, nu i efterhand så var det ju mest pinsamt (men pinsamt på ett "kul" sätt ).

Samma historia upprepade sig i lumpen, fanns några där som jag var med ganska mycket, men som jag aldrig riktigt släppte inpå livet. Där fanns det å andra sidan inga tjejer som man behövde vara blyg för, så där var jag nog lite mer avslappnad…

Samma sak har det varit på alla utbildningar och de jobb jag haft. Jag har iofs blivit mer avslappnad och vågar bjuda mer på mig själv idag (och är inte fullt så blyg för kvinnor längre), men jag räknas nog fortfarande som ganska tystlåten och blyg jämfört med andra. Idag blir jag nog snarare lättare kompis med tjejer/kvinnor, men det är ju inte alltid till fördel…

Sedan högstadiet har jag aldrig haft någon att prata med, utan alla känslor jag haft, positiva som negativa, har jag burit inom mig. Jag har aldrig vågat berätta för någon om jag mått dåligt eller jag om har haft problem med något. Istället har jag ständigt burit en mask av oberoende, kontroll och bekymmerslöshet. Jag har låtsats varit den tysta, starka typen som inte behöver några vänner och som klarar att reda ut sina problem på egen hand. Jag har intensivt försökt dölja hur osäker och kaotisk min vardag ofta ser ut genom att anlägga en vårdad, lugn och strukturerad fasad. Har lagt mig till med en hel del mer eller mindre dysfunktionella rutiner för att komma tillrätta med min tankspriddhet, mitt brist på organisationsförmåga och min osäkerhet (och en rad andra brister som jag inte orkar räkna upp). Men det handlar mest om att kontrollera och dölja de här bristerna, någon riktig ordning har jag aldrig fått på dem.

Intima relationer har alltid varit ett stort problem för mig. Jag skall göra ett stort medgivande nu: Jag har aldrig varit i ett förhållande! Visst har jag blivit kär i tjejer ända sedan mellanstadiet, och blir det fortfarande, men jag har aldrig vågat berätta för någon om jag varit förtjust i någon tjej (vare sig för tjejen själv eller någon annan) Jag ser många här som har flera förhållanden bakom sig och som t.o.m. är gifta och har familj. Och jag begriper bara inte hur man bär sig åt för att komma dit! Det låter tragiskt, men så är det. Jag känner mig som totalt analfabet på området. Jag aldrig varit i närheten ens en gång, har aldrig fattat hur det går till att komma någon så nära

För ett tag sedan träffade jag en underbar tjej på en arbetsmarknadsutbildning jag gick. Hon var karismatisk, öppen, glad, varm, rolig, intelligent och hade en fullständigt avväpnande charm. Och hon verkade vara intresserad av att lära känna mig! Och hon ryggade inte tillbaka heller när jag berättade att jag hade diagnosen Fobisk personlighetsstörning. Istället så öppnade hon sig och berättade att hon själv brottdes med en del psykiska problem och stundtals inte mådde så bra. Så jag uppleve att vi fick en väldigt speciell kontakt och jag föll pladask för henne. Jag hade hunnit gå i terapi ett tag och börjat öppna mig mer för omvärlden och blivit lite mer avslappnad. Naiv och oerfaren som jag är så trodde jag att det intesse hon visade för mig kanske rentav var tecken på att hon var intresserad av mer än bara vänskap, men inget "hände" liksom. När jag tillslut, via e-mail, vågade berätta att jag gillade henne visade det sig att hon bara ville vara vänner… Nåja, så kan det gå! Sedan har vi tyvärr också tappat mer och mer kontakt med varandra. Jag hoppades att vi kanske skulle kunna fortsätta vara vänner, det var så trevligt bara att ha någon att prata med. Men hon började själv må lite dåligt, drog sig undan och nu när hon verkar vara ok igen så visar hon minimalt intresse för att hålla kontakten…

Själv förstår jag ingenting! Vad är det som har gått fel? Är jag verkligen så ointressant att jag skrämmer bort folk även efter att de börjat lära känna mig? Tidigare höll jag själv folk utanför och släppte inte in dem, men den här gången öppnade jag mig och visade mig mer från min rätta sida, jag bjöd lite mer på mig själv. Men ändå känns det som att jag har blivit avvisad. Allt började ju så bra…

Vet inte hur jag skall få rätsida på detta. Det är inte så att jag gråter mig till sömns av ensamhet eller så, men jag har börjat känna att jag mår bra av att vara tillsammans med andra människor och jag vill ha mer av det. Men jag får inte till det. Dessutom så saknar jag också någon att dela livet med, men får ännu mindre till det på den fronten. Samtidigt ser jag andra människor som har det hur lätt som helst på den sociala fronten. Som den tjejen jag nämnde nyss, som bara behöver vistas fem minuter i ett rum med främlingar för att plötsligt ha ett gäng nya vänner (OK, kanske inte riktigt så men inte långt ifrån, hon är verkligen fenomenalt social av sig)

Oj, det finns en massa saker här som jag aldrig har berättat för någon förut. Känns lite pirrigt detta. Men någon gång skall man väl dela med sig av sina innersta hemligheter! Det går ju lite lättare när man är anonym . En sak är i alla fall lätt att konstatera: Jag har verkligen levt mitt liv i en bubbla.