Annons:
Etikettförskola-skola-jobb-praktik
Läst 4754 ggr
Line333
9/8/12, 11:19 AM

Råd om gränssättning och ADHD

Har en fråga till er med ADHD, och till andra som har kloka tankar och erfarenheter om ämnet. Om ni själva varit ett barn som ofta fick tillsägelser för att ni testade alla gränser, busade i skolan och hade svårt att följa regler och sitta stilla; hur ville ni bli bemötta av vuxna och kompisar? Jag har skolan i mina tankar när jag ställer frågan, men det gäller ju även andra situationer. Om man inte äter mediciner så finns ju springet i benen där, och det betyder ju ibland att det mesta går helt överstyr. Detta händer ju även om man känner sig accepterad och omtyckt av den ansvariga vuxne.

Att säga ifrån högt och tydligt, med nästan arg röst verkar ibland vara det enda sättet att nå fram när man inte kunnat förebygga att tokigheter händer, men samtidigt känns det som det urholkar hela självkänslan. Hur gör man??

Annons:
Fridborg
9/8/12, 11:30 AM
#1

Nu är jag 26 år och dessa diagnoser var inte så kända (spec inte bland tjejer) när jag gick i skolan, men jag fick mycket skäll och såhär i efterhand har det verkligen tagit på min självkänsla.

Å andra sidan har jag AS också, men med mindre poäng än ADHD.

Nu vet jag inte vad du provat för metoder utan jag kan bara tala utifrån mig själv och det är att skäll inte fungerade så bra för mig. Ett lugnt konsekvens-samtal hade nog i mitt fall varit bättre så jag hade fått reflektera mer vad jag gjort, än att göra något jag tyckte var bra och fick skäll för det.

Det har resulterat i att jag alltid tror att jag gör något dåligt.

En tanke bara.

Zaphix
9/8/12, 12:33 PM
#2

Någon som tog tag i mig och berättade lugnt och sansat att jag måste ta det lugnt och att så beter man sig inte. Sedan behövs det ett förslag på hur man faktiskt ska bete sig också.

Någon och ingrep i stunden när det var aktuellt och var tydlig.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

throwstar
9/8/12, 12:52 PM
#3

Vad det gäller min dotter så har jag fått tips från psykologen att ritprata med henne, när allt lugnat ner sig så tar man sin ritbok och går igenom situationen, ritar upp den med sträckgubbar som en serier, kryssar över den som gick fel (aldrig att barnet gjort fel, utan det är situationen som blev fel), sedan pratar vi om vad hon borde gjort istället och ritar det istället.

Som springer förbi ett barn, knuffar (det blev fel), borde istället sprungit vidare, kramat eller något annat som hon nu kommer på.

Line333
9/8/12, 1:33 PM
#4

Tack för svaren! Tycker också det är bra att bli styrkt i min uppfattning att skäll och en arg ton ställer till mer skada än nytta. Men det är svårt när människor "spinner igång" och gör saker de vet retar andra för att de är rastlösa och inte orkar göra det de egentligen ska. Då vet man ju vad som är rätt och fel, och väljer medvetet det som är fel för att komma ur en situation man inte klarar av själv. Formuleringen låter hård och klumpig, jag hoppas ni förstår hur jag menar. På ett sätt väljer man, men skolan är inte en idealisk miljö, och kräver ofta saker som många barn inte har möjlighet att klara av i just den miljön.

Kanske är det år av tillsägelser, ilska och prat som gör att det är så svårt att nå fram och stoppa, eller kanske osäkerhet inför kraven. Vet inte, men jag tar tacksamt emot alla svar och alla vinklar på frågaorna.

[Varulv]
9/8/12, 2:15 PM
#5

Som lite kan anas i trådarna, så består säkert den allra bästa pedagogiken i att leda in på ett "tredje" spår.

Typ, att om man sätter elever på att räkna mattetal, och de efter en kvart börjar bråka och busa; att man då säger: "Hör upp, alla! Gå och ta på er ytterkläderna, för nu ska vi gå till McDonalds - jag bjuder!"

Fast det får ju inte bli så, att de tar en "belöning" för given varje gång de bråkar, förstås… Obestämd

Utan ibland får man nog lov att sätta dem på en än tristare syssla än den ursprungliga. Detta kan ändå funka, eftersom det dock innebär något nytt; en omväxling. Åtminstone för en stund…

Adur
9/8/12, 9:21 PM
#6

Det där är det svåraste av allt som förälder till ett barn med gott om spring i benen. Och mer därtill. :-) Att skälla på min son som har ADHD är helt kontraproduktivt. Men man måste ju ändå visa vad som är rätt och fel. I mina bästa stunder är jag lugn och bestämd. När han flippar ur i en situation, är det bäst om jag utan att höja rösten kan säga att nu måste han vara tyst, sitta still eller vad som nu krävs. Oftast krävs det ett visst mått av fysiskt ingripande. Hålla runt honom, hjälpa honom att dämpa rörelserna, sänka rösten själv och liksom skärma av honom. Sociala svårigheter och konflikter är egentligen bäst att åtgärda innan de har hänt..! I efterhand håller han helst för öronen och vill inte lyssna på några förmaningar om varför det blev fel. Men jag är luttrad nu för tiden och försöker vanligtvis rusta honom när han ska iväg på något. Då går jag igenom tänkbara alternativ och ger förslag på hur han kan agera om en viss situation uppstår. Det låter rätt vansinnigt, men det fungerar faktiskt ganska bra. Tyvärr tror jag att skolan i alldeles för hög grad kör med skuldbeläggning, trots att det inte tjänar något till. "Titta, nu har du förstört för alla andra" och liknande.

Annons:
Praefatio
9/9/12, 7:27 PM
#7

Jag har jättejobbiga minnen från högstadiet. Jag hade ingen diagnos då utan sågs som en stökig, pratig tjej som aldrig satt still och koncentrerade sig. Fick ofta skäll, även för saker jag faktiskt inte hade gjort - blev t.ex. tillsagd att vara tyst om någon annan pratade och sådär, även om jag just de tio minutrarna hade gett mig sjutton på att fokusera och försöka jobba. Skället var alltid anklagande, aldrig konstruktivt: Nu får du faktiskt vara tyst! Sätt dig på din plats och jobba! Lyssnar du ens?!

I torsdags pratade jag med min terapeut om detta för första gången, när hon ställde frågan: "Varför är du så säker på att du aldrig kommer att klara av att studera till ditt drömyrke, när du ju egentligen är väldigt intelligent och rena tvättsvampen när det kommer till att ta in information?" Först då insåg jag hur mycket lärarnas bemötande och hårda, opersonliga ord har påverkat min självbild. Har tänkt en del på det sedan dess:

Tänk om mina lärare hade satt sig ner med mig efter lektionen och frågat: "Varför? Vad är det som pågår i ditt huvud på lektionen? Varför kan du inte sitta still eller vara tyst på genomgångarna? Varför har du så svårt att fokusera, och vad kan jag göra för att hjälpa dig?" Tänk om de hade satt sig ner, försökt förstå problemet och tillsammans med mig gjort upp en plan för hur jag skulle ta mig igenom ämnet.

Hade man tagit den lilla tiden med mig så hade man inte behövt skälla och skrika, utan hade lugnt men bestämt kunnat säga att: "Kommer du ihåg vad vi bestämde att vi skulle göra den här lektionen? Var det någonting du inte förstod av genomgången i början på lektionen? Gå ut och ta lite luft i tre minuter och kom sedan och fortsätt med uppgiften, så ska jag hjälpa dig att reda ut det du inte förstod."

Att skälla på mig var kontraproduktivt. Då blev jag arg och ledsen och därmed stressad, vilket ledde till ännu värre utbrott. Jag pratade och fjantade ju inte runt för att jag var respektlös, för att vara dum eller förstöra, utan för att uppgiften kändes så stor, svår och oöverkomlig att jag givit upp redan innan jag börjat och övergått till att klättra på väggarna av frustration och rastlöshet.

[Varulv]
9/9/12, 10:50 PM
#8

#7 Du har många poänger i detdär, Praefatio. Hur mycket som helst finns säkert att göra på pedagogikens område just för att vända svart till vitt, så att säga.

Att i sanning se förmågorna, det tycks minsann inte lätt för de fyrkantiga läroplans-ja-sägande "pedagogerna"…!

Minns själv, särskilt tredje klass. Jag var väl den elev, som fick mottaga de flesta örfilarna och luggningarna av fröken (ja, aga var tillåten fortfarande dåförtiden), samtidigt den elev, som visades ut flest gånger i korridoren. Även en och annan hemanmärkning fick jag ("målsmans underskrift"…).

Och ändå, som en oförklarlig paradox, var jag den elev, som fick i särklass högsta betyg (mer eller mindre i alla ämnen - utom i musik och gymnastik). Vågade inte ens berätta för mina klasskompisar vilka bra betyg jag fick…

Obestämd

.m.m
9/10/12, 11:14 PM
#9

Hej

Jag är ny här.

Jag skulle jättegärna vilja ta med vad ni skrivit till ett möte jag ska ha med skolan ang min son i andra klass. Hans lärarinna är okunnig och han är grovt missförstådd. Ja, typ av… alla…

Det är så hemskt att se att folk "stör sig" på vissa för att de helt enkelt saknar kunskap och brister i förståelse.

Jag tycker synd om min son som bara är världens mest härliga individ. Det är jobbigt att se honom bli missförstådd och bedömd gång efter gång.

Mötet kommer troligen bli start för en utredning, men för min del behöver jag ingen. Det är så klart. Och i mina ögon behöver han heller ingen. Han är som han är. Olika personer fungerar på olika sätt. Och han är bara lite speciell. :) På ett unikt och underbart sätt. <3

Varken namn, alias eller ens forum kommer att komma med i dokumenten. Vill du inte att ditt inlägg ska läsas av skolpersonal (någonstans i Sverige) så hojta till, så tar jag bort ditt inlägg bums. :)

Fler åsikter är jättevälkomna! Trots att det inte var tanken från början så hjälper ni min son!. Tack!

[Varulv]
9/11/12, 8:06 PM
#10

Du får jättegärna referera till mig. Och vill ni få ytterligare synpunkter, så står jag självklart till förfogande! FlörtKyss

Praefatio
9/11/12, 8:08 PM
#11

Det gäller mig med.

Adur
9/12/12, 9:06 PM
#12

Instämmer.

.m.m
9/13/12, 11:55 AM
#13

Tack så mycket! :)

Annons:
Upp till toppen
Annons: