Annons:
Etikettannat-npf-relaterat
Läst 1514 ggr
Wide Awake Dreamer
9/12/12, 12:09 PM

Så har då karusellen satt igång...

Var igår på Arbetsförmedlingen och träffade min SIUS-konsulent och dessutom AF:s psykolog som jag inte träffat förut. Än en gång fick jag dra delar av min livshistoria och tvingades återigen konfronteras med hur "konstigt" mitt liv ser ut från gymnasiet och framåt, mycket hattande fram och tillbaka, många avbrutna sysselsättnigar och dessemellan perioder av lång inaktivitet och isolering.

Men jag fick iaf bra kontakt med psykologen och på det hela taget kändes det bra att äntligen börja nysta i min situation efter att i princip bara ha gått hemma i drygt två veckor. Samtidigt vill inte AF lägga sig i alltför mycket just nu då de är osäkra på hur jag egentligen mår. Och det är ju faktiskt jag med. Så i första hand blir det till att återknyta med sjukvården och börja bena ut hur jag mår just nu och vad jag klarar av och därefter börja fundera på hur man går vidare med sysselsättning. Första hindret är att förlänga sjukskrivningen som går ut imorgon. Blir lite rörigt när man har kontakt med olika personer inom vården och har man dessutom lite svårt för att göra sig förstådd så blir det ännu värre.

Det där med hur jag mår är ju ett kapitel för sig. Jag är själv lite osäker på hur det är med den saken. Egentligen känner jag mig inte jättedeprimerad, de tester jag gör visar på en lätt till måttlig depression. Däremot så känns det som att självförtroendet har sjunkit rakt genom källargolvet och ner i berggrunden. Jag trodde inte att det gick att ha så mycket sämre självförtroende än vad jag hade innan, men ack så fel jag hade… Självmedvetenheten när jag går på stan är värre än på mycket länge, jag har börjat inbilla mig att det syns på lång väg att jag är en udda och dysfunktionell person. Jag känner mig trögfattad, tråkig, oattraktiv och allmänt oduglig.

Min SIUS-konsulent sa något till mig som jag reagerade på. Hon hänvisade till ett mail där jag beskrivit hur jag upplevde min nuvarande situation på jobbet (eller fram tills jag sjukskrev mig iaf) och tyckte att med tanke på vad jag skrivit där så kunde hon inte riktigt förstå hur jag orkade vara så samlad när vi träffades… Och psykologen höll med. Ja, jag vet inte, jag är väl bra på att hålla masken antar jag. Jag har ju ängnat en stor del av mitt liv åt att kontrollera den sida jag visar utåt, så det är väl därför skulle jag tro. Det kanske är därför ingen i min närhet har reagerat och insett att jag har problem som jag behöver hjälp med heller.

Imorgon träffar jag min kurator på VC. Skönt att få prata med någon man mött förut, men jag vet inte riktigt vad som skall komma ur det. Jag får en känsla av att AF vill ha svar på sina funderingar snabbare än vad vården kan erbjuda. Det går som bekant lite långsamt inom sjukvåden ibland, men det behöver jag nog inte påpeka för er andra…Flört

Jag hatar att behöva vara beroende av "maskineriets" gång, man känner sig så maktlös. Men det är väl inget annat att göra än att försöka stå ut med det här minst sagt oklara läget en tid till…

Annons:
kristina130
9/12/12, 1:23 PM
#1

Ja du, jag arbetstränar men är också beroende av "maskineriet", känner mej orolig och undrar hur framtiden ska bli. Det är inte roligt att ha det så. Hoppas att du kan prata av dej om hur du känner det med kuratorn i morgon. Skriv upp på en lapp dina tabkar och funderingar, annars är det så lätt att man glömmer bort vad man egentligen vill ha sagt när man väl sitter där. i alla fall jag glömmer lätt.

Hoppas ni kommer fram till något bra Glad

Wide Awake Dreamer
9/13/12, 7:26 PM
#2

Ja, en karusell verkar det ju bli som sagt. Något jättekonkret kom vi inte fram till, annat än att jag skall få göra en screening för ADHD och att det troligen blir fråga om remiss till psykiatrin, med misstanke om ADHD och eventuell Autismspektrumstörning.

Angående mitt mående så visade självskattningstestet att jag hade en måttlig depression, vilket är den nivå jag legat på ett längre tag. Kuratorn var inne på att jag kanske varit lite deprimerad under flera års tid och att det kan vara en del av förklaringen till hur det har blivit i vissa lägen. Jag vet inte om jag köper den förklaringen rakt av, jag har ju inte själv känt mig direkt deprimerad under tidigare år. Men det är väl värt att fundera på. Jag antar att det ibland kan vara svårt att skilja en lättare depression från att bara vara lite "nere".

Jag vet fortfarande inte hur det går med sjukskrivningen. Skall prata med läkaren imorgon, får väl se om jag lyckas få henne att förstå hur jag mår. Det gick ju lite si och så med det senast, men nu har iaf kuratorn lagt till lite extra anteckningar i journalen så att läkaren har lite mer underlag.

Emellanåt ångrar jag nästan att jag drog igång allt det här. Det hade på sätt och vis varit enklare att bara stanna kvar på jobbet och bita ihop. Men jag hade ju inte mått bättre, utan kanske snarare tvärtom. Och dessutom känner jag att jag behöver en gång för alla reda ut vad som är "fel" med mig. Den situationen hade jag hamnat i förr eller senare ändå. Jag vill få klarhet i hur jag fungerar och vad jag klarar av att sysselsätta mig med. Jag är så trött på att känna mig utanför hela tiden. Det känns verkligen som att stå med ena benet inne i samhället och det andra utanför. Om jag skall slippa hamna helt utanför måste jag få klarhet och hjälp.

Wide Awake Dreamer
9/14/12, 6:41 PM
#3

Jahapp, då är man sjukskriven till slutet av oktober då. Känns väl lite både och kan man väl säga. Nu gäller det verkligen att man inte blir fastnandes för mycket hemma, för då lär det ju inte bli bättre på något sätt. Men jag hoppas det blir regelbunden kontakt med AF och kurator.

Men den största nyheten för mig är att jag skall prova antidepp. medicin för första gången, närmare bestämt Citalopram. Har tidigare inte velat ta någon medicin, men med tanke på att de utredningar som väntar kan komma att dröja så kändes det vettigt att prova iaf. Har tagit den första halva tabletten idag och tycker redan att jag känner mig darrig i kroppen och lite lätt "berusad", eller vad man skall kalla det. Något känner jag iaf.

Fick också ett brev hem från provtagningen förra veckan: Ett av sköldkörtelvärdena visade en marginell förhöjning samtidigt som det verksamma hormonet var normalt. Jag skall tillbaka om två månader och lämna nytt prov. Vet inte exakt vad det kan innebära men jag läst lite om sködkörtelproblem och att det kan ge en del symptom som liknar depression. Hoppas det inte är något sådant…

Ladydragon
9/14/12, 8:10 PM
#4

3# jo underfunktion av sköldkörteln kan de depression symptom

själv hade jag en liten underfunktion av sköldkörteln men blev rejält deprimerad och blev till och med självmordbenägen Obestämd

det jag inte riktigt förstår varför man inte börjar med med ge dig medicin för sköldkörteln för jag tror där problemet ligger…

själv är min sköldkörtel en mycket envis och lättstött typ Tungan ute medicin mot underfunktionen resulterade enbart i en rejäl överfunktion med alla dess biverkningar men efter jag slutade ta medicinen efter 2 veckor så ligger den på ungefär normal nivåer 
och har fått stränga order om att känner jag mig deprimerad igen så ska jag söka genast så blodprov kan tas och kollar nivåerna igen

mitt fall verkar va rätt unikt vad jag kan förstå Obestämd börjar sköldkörteln att krångla så måste man medicinera och brukar få fortsätta med det livet ut

Upp till toppen
Annons: