Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 1207 ggr
annonyyyym
2012-09-29 15:04

asp-bör man utredas?

Jag är kvinna och vill vara anonym, är ca 30 år

Ända sen barnsben har jag känt mig annorlunda men inte kunnat peka på hur riktigt.

Jag och mina syskon hade hemska bråk. Nu har väl säkert många syskon det men jag tror vi var värre än genomsnittet. Jag var riktigt elak mot dom men sen tvingade jag dom att be mig om ursäkt. Sen var jag nöjd

I tonåren blev det mer tydligt att jag hade svårt med sociala sammankomster. Jag vill umgås hest bara med en person i taget. Är det 4 eller fler tappar jag lätt koncentrationen, blir väldigt trött och jag skyller på något att jag måste hem. Har också svårt att läsa av kroppsspråk och miner och jag kan säga tokiga saker så folk ser frågande ut.

Såsmåningom träffade jag en kille min nuvarande sambo.

Vi har hållit ihop rätt länge. I början var det mycket tufft och han var nära att lämna mig flera gånger.

Jag är otroligt lynnig. Jag kan börja bråka om ingenting. För att jag tycker att han lät sur fast han antagligen var precis som vanligt. Jag har otroligt stort bekräftelsebehov - frågar hela tiden om han älskar mig. Tillslut kan han bli irriterad om jag frågat flera gånger på en dag och då blir jag sur för att han lät irriterad och så börjar jag bråka om det.

Dock har det blivit bättre genom åren, mitt betéende kvarstår men inte lika markant och inte lika ofta. Jag vet egentligen inte om det beror på att jag förändrats, för det vet jag inte om jag har. Jag tror mer att min sambo lärt sig tackla mitt humör. Numera skriker han inte tillbaka då han märker att det blir bara än värre. Nu är han lugn och sansad och får på så sätt mig att lugna mig fortare.

Men problemet med att umgås med fler människor samtidigt har tyvärr inte blivit bättre med åren. Jag har lärt mig hålla tyst istället för att riskera säga helt fel saker som ofta hände förr. Men jag har lätt att hamna utanför gruppen då jag blir tystare och inte hänger med på samma sätt. Jag blir okoncentrerad och trött.

Min sambo och jag har i princip slutat att umgås i stojiga miljöer med mycket folk. Det stjäl för mycket energi av mig.

Jag drar mig för att gå till läkare och dra igång värsta stora utredningen. Kan det vara okej utan att göra det? Går det lika bra som jag gör - anpassar mitt liv efter mitt handikapp

Jag är ju inte säker på att jag ens har någon diagns men det känns som det är något

Kan tillägga att jag gjorde Asbergertestet här som jag såg en tråd om och fick rätt höga poäng där

Annons:
annonyyyym
2012-09-29 15:30
#1

Jag vill också fråga hur dom gör för att utreda om nån har Asperger? Är det bara genom samtal och tester?

Eller kan man göra en röntgen av hjärnan och se något?

(förlåt för en dum fråga men jag kan inget om det här)

[Varulv]
2012-09-29 16:04
#2

Hej annonyyym!

Det är bra om man kommer så långt som du nu gjort i egna funderingar - det i sig kan faktiskt vara en indikation på Asperger.

Om du bör söka eller inte (i första hand då kanske en psykolog av mera allmänt slag), det måste du känna själv. Upplever du att du får stora problem med vardag, studier, arbete, problem som du inte kan bortse ifrån, då kan det vara läge.

Har du själv misstankar om Asperger, så kan det vara en hjälp även för den utredande psykologen eller läkaren. Bra kan då vara att kunna redogöra för vad i dina beteenden och tillkortakommanden som du finner aspergska.

Det du nämner om de sociala problemen verkar ju kunna hänga samman med Asperger - men det kan ju också finnas annat som ställer till det. Rent spontant så tror jag inte att din lynnighet och dina bekräftelsebehov torde vara aspergerbetingade, men indirekt kan de ju vara det förstås.

En asperger-utredning brukar huvudsakligen bestå av en serie samtal, intervjuer och tester. Det är också vanligt att anhöriga intervjuas.

Någon scanning eller röntgen av hjärnan förekommer inte med syfte att fastställa aspergerdiagnos.

Upp till toppen
Annons: