Annons:
Etikettadhd-add
Läst 10808 ggr
[Varulv]
11/28/12, 7:11 PM

Empatisk?

Vi aspergare anklagas ju gång efter annan för empatilöshet. Och ur någon synvinkel kan det kanske ligga något i det.

Men hur är det med er ADHD:are? Personligen brukar jag uppleva er som "blodfulla", mycket mänskliga, åtminstone på ett allmänt vis.

Uppfattar ni er själva i gemen som "empatiska"?

Skulle vara intressant att höra era uppfattningar och synpunkter!

FlörtTungan ute

Annons:
Rebellkatten
11/28/12, 7:42 PM
#1

Jag är empatisk. Men har svårt att visa det med ord och gester.  Jag tänker dock beskylla mina föräldrar som har gjort ett ganska dåligt jobb med den delen av uppfostran. T ex så var det aldrig okej att visa några andra känslor än "glad" hemma. Jag har jättsvårt att trösta folk eller själv bli tröstad. Men det betyder inte att jag inte bryr mig.

CajsaBajsa2
11/28/12, 7:44 PM
#2

Vad menar du med "blodfulla"?

Angående att känna av andra så har jag märkt många gånger att jag (som ADDare) har uppmärksamheten helt på mig själv och stunden så att jag liksom missar att känna av andra just då. Det kan ju misstolkas som brist på empati, men är egentligen en missriktad uppmärksamhet. Det brukar gå lätt att rikta om den uppmärksamheten om jag väl märker att jag blivit lite för "självupptagen".

[Varulv]
11/28/12, 9:10 PM
#3

#2 Ok - med "blodfull" menar jag närmast "sangvinisk".

Smålänning
11/28/12, 9:32 PM
#4

Jag är nog ganska känslokall.. Men tror att dt har med att göra av allt som har hänt i mitt liv. När jag var liten var jag väldigt känslig och tog hand om många som mådde dåligt, var bra på trösta mm. Nu blir jag mest stel och ibland tycker det är jobbigt när andra t ex gråter eller så:/ svårt att förklara..

"Allt har sin tid"

Sajtvärd på Trötthet i Fokus

www.trotthet.ifokus.se

Zaphix
11/29/12, 7:31 AM
#5

Jag är väldigt empatisk, på gränsen till för empatisk för min egen hälsas skull.

Till skillnad från #1 så vill jag tacka mina föräldrar för min empatiska förmåga, de måste ha gjort ett bra jobb då både jag och min bror är väldigt empatiska och medmänskliga.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

[Pandette]
11/29/12, 11:42 AM
#6

Fast det är ju inte försent att lära sig empati.

Annons:
Wide Awake Dreamer
11/29/12, 12:09 PM
#7

Jo, jag är nog ganska empatsik av mig. Jag kan lätt se saker från andra personer synvinkel, lider lätt med andras bekymmer osv. Men jag har svårt för att visa det. Har svårt att visa känslor överhuvudtaget, annat än genom ord.

CajsaBajsa2
11/29/12, 12:41 PM
#8

Jag svarade nog inte på frågan egentligen. Jag är egentligen väldigt empatisk. Klarar inte ens av att se på nyheterna för jag sätter mig automatiskt in i situationerna och blir ledsen när någon lider. Kan börja gråta bara för att jag hör någon annan gråta, t.ex. på radion.

Jag svänger också mycket i humör, från jätteglad till jätteledsen, överreagerar nog ofta (men brukar inte bli arg).

Var detta svar på frågan?

Jennix
11/29/12, 1:26 PM
#9

Känslosam, känslig för alla intryck, lätt för att känna vad andra känner, passionerad, snabba känslokast…men har man fullt upp med tankar så kan man bli självcentrerad. Också när man mår dåligt kan man bli egoist, men det kanske måste vara så för att man ska överleva t.ex. en depression.

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

PiganX
11/29/12, 3:46 PM
#10

Jag är väldigt empatisk, men har däremot ganska svårt att visa det. Känner mig inte trygg med det, det känns på något (konstigt) vis som att jag lämnar ut mig själv, som att jag erkänner att jag faktiskt har känslor. Jag kan inte riktigt förklara varför jag tänker så. Det är inte logiskt ens i mitt eget huvud.

De jag har lättast att visa empati för är två av mina tjejkompisar, med dom faller det sig mer naturligt. Men med min familj är det annorlunda. Jag har ganska svårt att trösta andra människor, och framförallt min familj. Det faller sig inte riktigt naturligt, och det kan ju bero på att min mamma inte är särskilt empatisk. Hon är ganska känslokall och hård av sig (inte i alla lägen, men ganska ofta).

När jag ska trösta någon så känner jag mig alltid lite stel, jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig eller vad man ska säga. Jag frågar inte heller gärna hur folk mår, för jag tycker att det är så självklart. Mår någon dåligt, så varför fråga? Jag förväntar mig att personen kommer till mig om den vill prata.

Så, jag kan kanske uppfattas som känslokall av vissa människor, men jag är faktiskt väldigt empatisk. Är bara så svårt att visa det.

[Varulv]
11/29/12, 3:49 PM
#11

#8 Jodå; dina två svar går ju båda in väldigt bra i #9 Jennix' nyanserade formulering.

Och för en fullständigt utvecklad empatisk förmåga ingår ju säkert också att visa tolerans mot självupptagenhet och egoism - även ett egoistiskt beteende kan vara nödvändigt och nyttigt för överlevnaden ibland. Ett bra påpekande av dig, Jennix, tycker jag!

[Varulv]
11/29/12, 3:52 PM
#12

#10 Din inre empati märks säkert i avgörande lägen ändå, tror jag, Feliciahanssen. Flört

PiganX
11/29/12, 4:00 PM
#13

#12 Det hoppas jag! Glad

Annons:
Sanni87
11/29/12, 6:58 PM
#14

#3 Vad är "sangvinisk"?

Kunde ha googlat det , men blev lite full i skratt när du försöker förklarar ett svårt ord med ett annat svårt ord :P

[Varulv]
11/29/12, 8:37 PM
#15

#3 Hehe ja, det var lite medvetet, faktiskt… Flört

Sangviniker, för att citera Nationalencyklopedin:

"(ytterst av lat. sa'nguis, genitiv sa'nguinis, 'blod'), person som är lättlynt, optimistisk och livlig. Se >temperament."

Admantine
11/30/12, 12:24 AM
#16

Nu har jag ju bara ADD… jag är väldigt empatisk men har väldigt svårt att nå fram med det till vuxna. Barn och djur är inga problem att nå fram till, och de brukar gilla mig direkt.

AvellerPå
4/12/13, 7:46 PM
#17

Jag är känslosam, lättrörd, öppen och genrös, jag vill att ALLA skall tycke om mig men Empatisk…..?. Är jag på topp och har flyt kan jag vara rätt hänsynslös och är jag Av så är jag just AV och inte mycket annat,  tyvärr kan jag nog inte säga att jag är empatisk. Men jag vill va 😃

AnnaSue
4/22/13, 9:50 PM
#18

jag har AS och är empatisk. Jag hatar när andra är ledsna, det gör typ ont i mig då. Om jag blir sårad av någon och den också blir sårad så bryr jag mig inte längre om vad jag känner utan vill göra den andra glad för det är värre att tänka på att den är ledsen än att jag själv är jättesårad. 

Dock så är rättvisa väldigt viktigt för mig och om någon gör eller säger något som jag tycker strider emot rättvisa så har jag ingen förståelse för dem. Då kan jag inte mentalisera och tänka att de kan tänka annorlunda. Detta handlar t.ex om politik. Min bästa vän som jag hade förut röstade på några som jag tycker är otroligt orättvisa och oempatiska och jag hade jättesvårt för att acceptera att hon röstade på dem och ville att de skulle ha makten. Men det var för att rättvisan var så viktig för mig och jag ansåg att de itne alls var rättvisa. Jag kände sån empati för mskor som mår dåligt att jag inte kunde acceptera att hon rösta på dem som enligt mig skulle få dessa mskor att må sämre. 

Så det har väl mer med dålig mentaliseringsförmåga om något inte är rättvist än oempati.

Med vänliga hälsningar miss Anna Jolene Sue :-)

Dampmongo
4/23/13, 11:55 AM
#19

Jag tränar på det här med empati. Jag tränar också på det här med att prata känslor, nåt jag inte gjort under en hel livstid. Jag tränar också på kel och gulle gull gull med tjejen. Fy fan vad svårt det är - speciellt när jag ska förstå hennes känslor. Förstår känslor överhuvudtaget är ett jäkla projekt,men jag anstränger mig. 

Jag har varit riktigt störd en gång i tiden. Under högstadiet begick jag brott och skadegörelse och hade inga gränser. Uatn en kärleksfull mor, vänner och sociala förhållande i övrigt, hade jag ballat ur totalt. Jag retades mycket också utan att fatta varför en del tog illa vid sig. Ägnade mig åt skadegörelse under skoltid och inbrott och fotboll på fritiden. Jag skötte dock skolan bra med toppbetyg, hade vänner och gott hemma. Under gymnasiet mognade jag-men söp, drogade varannan månad och retades då jag var väldigt omogen. Efter 20 års åldern var jag mest elak mot alla i min omgivning. Börja plugga på universitet blev för mycket för mig. Självförtroendet som jag haft under ett helt liv störtdök på rekordkort tid. Vid 29 års ålder slutade jag dricka sprit och fick nu utrymme för självreflektion och rannsakan. Jag började också be till Gud vilket hjälpte mig mycket. I den vevan fick jag en flickvän som jag lovade att jag aldrig skulle vara svinig mot. Jag hade haft fyra långa förrhållanden innan jag träffade henne, samtliga totalt misslyckade. Ingen av exen ville veta av mig och så är det än idag. Min nuvarande som jag lovade att vara snäll mot är en utbildad socionom och har kontakt med många vuxna och barn med ADHD på sitt jobb. Hon frågade redan efter en månad i förhållandet om jag har ADHD. Jag visste inte vad ADHD var då (1,5 år sedan). Den här människan som själv gått i terapi i mer än 2 år lyckades inte bara få mig att göra en ADHD utredning, utan även peka på mina problem och få mig att inse vikten av dom. Hon har hjälp mig som tusan- men fått göra enorma uppoffringar. Jag trodde att jag var den ultimata pojkvännen nu när jag mådde bra, slutat kröka och psykiskt misshandla flickvänner. Men nä, nu hade jag ADHD och efter en 1,5 år lång process tog jag tag i skiten. Min dygnsrytm var inte poppis hos henne tillsammans med femtioelva andra saker. 

I min utredning står det att jag har en allvarlig neuropsykologisk problematik ,ADHD alltså. Men jag har drag av nästan alla diagnoser. Nu har jag en jävla massa att arbeta med. Men långt innan diagnosen så insåg jag nåt som var jävligt viktigt för mig för att jag skulle kunna orka vidare; att förlåta mig själv för mina gångna synder. Exflickvänner, gamla vänner och bekanta jag kränkt eller gjort illa var inte intresserade av att förlåta mig. Så jag vände mig till Gud. Nu jobbar jag med att mentalisera, kela med tjejen och prata känslor och annat som jag inte gjort i nästan 30 år. Under flera år trodde jag att jag var ond- en kamp mellan det goda och onda utkämpades inombords. Ibland var jag god och mådde fint och ibland svart inombords. Jag har ADHD och en jävla massa dåliga sidor som jag måste arbeta med för att själv må bra och vara god mot mina medmänniskor. Såsom jag ser det var ADHDn en prövning från Guds sida. Jag är på god väg klara prövningen. Sen kanske Gud gör min ADHD- begåvning till en tillgång för mig och mina medmänniskor. Men för att det ska kunna äga rum måste jag kämpa- utkämpa en strid. 

Jag har haft en jäkla tur som träffade min nuvarande kvinna. För 1,5 år visste jag inte vad ADHD var. Idag är jag en ny människa och har fått en del vänner genom att följa enkla tips och råd från henne. Jag för fan övertygad feminist och älskar ordet "hen" efter åratal av kvinnoförtryck. Jag kapitulerade/underkastade mig Gud och Gud belönade mig. Så ser jag på den senaste tidens händelser i mitt liv. Men trots att jag kommit långt i förlåtandet av mig själv så är jag ledsen med jämna mellanrum för allt elakt jag gjort mot mina exflickvänner, gamla vänner, familjemedlemmar och okända på fester osv. Nu när jag har en ADHD diagnos vill en del av mig höra av mig till exen och skriva att jag inte var ond, utan att jag hade problem med "Hårddisken" utan att veta om det. Men jag tänker inte göra det - det vore själviskt och att "gömma sig" bakom en diagnos. Jag står för mina handlingar. Istället ber jag för dom under mina böner och accepterar att dom kanske än idag känner förakt gentemot mig. Jag accepterar det och blickar framåt. Jag har ju minst 40 år kvar att leva.

Kärlek, respekt och acid till er bokstavsmongon!

http://www.youtube.com/watch?v=N0XrkuTRMPE

Xanthic
4/23/13, 3:10 PM
#20

Jag har ADD och ser mig själv som väldigt empatisk. Är väldigt känslosam överlag och har nära till både skratt och tårar. Det kan dessutom skifta rätt snabbt. Jag börjar ofta gråta om andra gråter eller om jag känner mig stolt över någon. Har slutat titta på nyheter och läsa tidningen för jag mår för dåligt av all skit som händer i världen. Jag har däremot väldigt svårt för att uttrycka känslor för andra. Att säga till vänner och föräldrar att jag älskar dem går inte. Jag har heller aldrig klarat av att sitta och mysa eller kramas mer än när jag säger hej, hejdå eller om någon är ledsen. Men med min sambo och mitt barn är det uga problem.

Annons:
Pappsingen
4/25/13, 10:16 PM
#21

Jag har själv ADHD och atypisk autism.

Jag ser det som att jag har massor med empati, men jag är snål med den och delar bara med mig av min enorma empati till dem som verkligen spelar någon roll i mitt liv.

Honestyisdead
4/26/13, 11:25 AM
#22

#21 Är inte du blockerad? Eller blandar jag ihop dig med en annan medlem?

Frustrerad pappa
8/23/18, 7:34 PM
#23

Hjälp!

Jag har en son med ADD på 14år i ett särboförhållade. Han har haft svårt att våga visa känslor och kan knappt minnas att jag sett honom gråta. Ibland verkar han bli deprimerad över saker men har extremt svårt att prata om hur han känner. När vi kommer osams eller missförstår varandra kan det dröja veckor innan han hör av sig. I andra situationer känns det som han helt saknar Empati, men jag förstår ju att det inte är så utan att det bara är så att han inte visar det.

Jag skulle behöva råd av er som själva har ADD om hur jag ska möta honom ?

Hur ska jag tänka?

Och för att hjälpa honom på bästa sätt för framtida relationer.

lokesweden
9/27/18, 6:52 PM
#24

I denna värd som till stor del verkar ha brist på medmänsklighet och empati så låter detta kanske konstigt, men jag har nog empati så det skulle räcka till för iaf 2 normal empatiska människor, och för mig så skapar det en hel del problem och egentligen onödig ledsamhet inombords, jag är vad många kallar hsp. Men hellre det än än för känslokall. Men om jag mediciner med metylfenidat som verksamt ämne stänger sakta men säkert, dag för dag av mina känslor och då även empatin, jag märker det inte själv förens det är riktigt illa, men min omgivning missar det verkligen inte. Jag har ADHD enligt utredningen men även full pott på ADD, verkar växla emellan dessa två som iof är väldigt lika om man fördjupar sig ämnet

Ananse
9/29/18, 4:16 AM
#25

ADD är ett äldre ord för ADHD, men det är samma sak. Dock har man rört ihop det i Sverige genom att på ett ovetenskapligt sätt använda beteckningarna parallellt, med aningen olika betydelser.

Dioramabyggare
9/30/18, 2:49 AM
#26

Jag har AS, "DAMP light", och jag är empatisk (empatin ligger i släkten, för övrigt).

Honestyisdead
9/30/18, 3:24 AM
#27

#26 Det finns inget damp light.  Så vad menar du?

Annons:
Ananse
9/30/18, 3:25 AM
#28

'DAMP light' ska vi ha in i nästa upplaga av DSM!

Honestyisdead
9/30/18, 3:26 AM
#29

#25 Var kan man läsa om det?

Ananse
9/30/18, 9:36 AM
#30

Skribenten använde den helt igenom apokryfiska diagnos-beteckningen skämtsamt i bemärkelsen 'mer eller mindre indikation mot…'. Svaret fortsatte på samma spår.

Honestyisdead
9/30/18, 10:06 AM
#31

Angående ADD och ADHD som jag frågade om

Dioramabyggare
9/30/18, 12:44 PM
#32

#27: Psykologen som utredde mig gav mig diagnosen "Aspergers syndrom med inslag av DAMP", och därav kommer min "omskrivning".

Upp till toppen
Annons: