Annons:
Etikettutredningar-hur-var-när-varför
Läst 2357 ggr
[postmortum91]
12/17/12, 7:42 PM

Vad tror ni?

Jag vet inte vart riktigt jag ska vända mig, men jag känner att jag behöver utomståendes åsikter och tankar kring det hela. 

Jag är 21 år, när jag var 6 år och började skolan så blev jag bästa vän med en tjej. Redan på lågstadiet så var det hon, jag och en till tjej som lekte på rasterna, varje rast. Och nästan varje rast så bråkade vi också. Men det konstiga var att det alltid var den här tjejen som vi kallas för Stina som var med en av oss och bråkade med den tredje. Alltså Det var jag, stina och Maria och varje rast bråkade antingen jag och stina mot Maria eller jag mot Maria och Stina. Det var aldrig jag och Maria mot Stina. Vi brukade alltid börja bråka för att stina vände mig och maria mot varandra. 

När vi kom upp i mellanstadiet umgicks vi inte längre med Maria, hon blev "populär". Så jag och stina fortsatte att umgås. Och ibland umgicks vi även med min absolut bästa vän som jag känt sedan jag var 1 år, Lina och en annan nära vän, Mona. Vi fyra var bästa vänner, men jag och Lina har de ultimata vännerna. Hur som helst, ibland när man skulle leka med Stina så kunde hon som hon även gjorde i lågstadiet helt utan anledning vara skitarg på någon av oss och säga att vi hade pratat skit om henne. Varje gång vi fick anklagelsen så stämde den inte, men ändå slutade det med att vi bad om ursäkt för att Stina skulle bli glada på oss igen. Som 10 år så ifrågasatte vi aldrig beteendet på henne.

En gång blev Mona kär i en kille i sin klass och såfort Stina fick reda på det så blev hon tillsammans med samma kille. Samma hände när jag blev "vuxenkär" för första gången, jag var bara 11 men mina känslor var på riktigt, tro det eller ej. Han hette Erik, och jag var helt galet kär i honom, och Stina visste detta. Jag och Erik blev tsm men eftersom han var fortfarande omogen i kärlekeksdelen och att det bara var på lek för honom så gjorde han slut lite rätt som det var. Men en gång när jag var tsm med honom så kom Stina till mig på skolan och berättade: Öj, Erik och jag hånglade förut. 
Detta berättade hon för mig, och på något sätt blev jag aldrig arg på henne. Och hon VISSTE hur kär jag var i denna killen, senare blev hon även tsm med honom.

I 6an så blev jag så trött på henne och allt hon gjort, så jag bröt kontakten med henne. Strax efter det bröt även Mona med henne. Lina höll ut längst och även hon råkade ut för hennes dåd när det gällde pojkvänner. Hon försökte även ta Linas pojkvän när de var 13 år. Så tillslut bröt även Lina med henne. Och än idag så HATAR Lina Stina. och vi har inte pratat med henne sedan dess. Jag och Lina har alltid varit vänner, och i år är det 20 års jubileum. Vi har i efterhand hört hur vän efter vän till Stina har sagt upp bekantskapen och ogillat henne skarpt. 

Förutom det jag berättat vad hon gjort så har hon även: 
*En gång fick hon Lina bryta kontakten med mig, utan anledning i flera veckor, jag var helt förkrossad. 
*På lågstadiet kunde stina ibland börja prata som en kille och sa att hon inte gjorde det med flit, om jag inte kommer ihåg fel så sa hon även att hon ville bli kallad för ett killnamn. 
*Hon ljög och manipulerade oss, samtidigt som vi aldrig förstod hur dumt hon betedde sig. 
*Vi hade ju bra tider med henne också, men de dåliga tog över
*När vi lekte skulle Stina ALLTID vara den elaka i leken.

Nu 10 år senare är jag vuxen och jag tog kontakt med Stina förra veckan. Hon bad om förlåt, och sa att hon förstod varför vi hade brutit med henne. Hon berättade även att Jag, Lina och Mona var hennes förebilder, och anledningen till att hon hånglade med min kille i mellanstadiet var för att "Jag tyckte väll att jag blev hävdad på nått sätt eftersom att du var min förebild. Ville också vara och se ut som dig, vara blond och långhårig, så här sitter jag nu med andra ord och säger att jag kände mig glad över att någon kunde "gilla" (Aa, nu pratar vi om gilla på mellanstadie nivå, på riktigt) mig som någon kunde gilla dig."

Jag, Lina och Mona var blonda när vi var små och Stina är halviranska och ville alltid vara blond, jag kommer ihåg att hon färgade håret blond i 6an när jag inte umgicks med henne längre. Så jag antar att det hon säger är sant. Så jag erbjöd henne en träff där vi kan prata ut och avsluta detta på ett bra sätt. Så vi kan gå vifare i livet.

Men samtidigt är jag rädd för att hon är samma person som då, hon säger att hon ändrats, men jag och Lina har trott i typ 6 år att hon varit en psykopat eller liknande. Så det jag vill fråga er är: vad för signaler sänder detta er?

Jag kommer träffa henne oavsett för det verkar som hon fortfarande ältar detta, och jag är mer storsint än att fortsätta hata henne. Jag tror vi behöver prata ut, men jag är rädd att hon kommer manipulera mig eller nått. Tänk om hon bara ljuger för mig?

Jag förstår att ni inte kan sätta er in för fullt, är omöjligt att skriva allt här och få en rättvis bild.

Annons:
JohannaEkroth
12/18/12, 12:49 AM
#1

Avundsjukan kan göra en människa mycket ont. Att vara annorlunda och bara vilja vara som alla andra kan räcka för att man börjar bete sig som en mobbare. Det behöver inte vara något annat än så.

Dåligt självförtroende och så är karusellen igång.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[postmortum91]
12/18/12, 12:54 AM
#2

Om det är så, så tycker jag faktiskt synd om henne som barn. För hon skrev förra veckan: "Det handlar inte så mycket om att vara falsk, när man ställer sig utanför och blickar in i det beteendet. Det handlade om en människa som mådde sämst, som trodde att alla hatade henne - så mycket att hon blev hatad. Jag bäddade för problem. Det var väll jävligt fel av mig, mina föräldrar borde ha peppat mig istället för att jämföra mig med människor som jag tyckte var mycket sötare än mig. Ingenting var för att såra dig. Jag är ingen person som egentligen vill såra."

Men samtidigt så var hon inte snäll, så jag hoppas verkligen att hon har kommit till insikt.

JohannaEkroth
12/18/12, 1:01 AM
#3

Har hon skrivit så till dig så har hon kommit till insikt.

Och ja, det är synd om en sådan person, som saknar det som ett barn behöver få för att bli en hel människa.

Det finns en dikt som stämmer mycket bra.

Ett barn…

Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete
Men…
Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

Av: Dorothy Law Holte

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Jennix
12/18/12, 1:16 AM
#4

postmortum91

Visst kan folk förändras, det ligger i vår natur. Både till det sämre och det bättre.

Det är ju oerhört svårt att säga något om en person som man inte ens har sett på riktigt…

När man är barn och ung så gör man många dumma saker, som man sedan ångrar som vuxen. Tror vi alla har gjort något, om vi rannsakar oss själva och är ärliga..

Om du vill veta hur hon är idag så är det nog bäst att träffa henne och avgöra det på riktigt istället för att gissa.

Tror inte du kan veta innan, utan bättre då att vara öppen för henne, som en ny person, och bara se hur hon är. Inte förvänta dig varken positivt eller negativt. Glad

Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!

[postmortum91]
12/18/12, 1:17 AM
#5

Jo jag har läst den, den är fin.
Ja som barn så kunde man aldrig ens tänka sig att det kan ha varit därför hon betedde sig som hon gjorde, men som vuxen vet man mer, och det är bra. Ska träffa henne på onsdag så jag hoppas hon är så mycket bättre som hon säger.

CajsaBajsa2
12/18/12, 9:38 AM
#6

Jag tänker så här: Förlåt, oavsett. Men du behöver inte glömma.

Att förlåta är bra både för den andra och för dig, men faktiskt mest för dig. Förlåta kan du göra oavsett om hon var elak av elakhet eller om hon bara inte insåg vad hon gjorde. Förlåtelsen har inte med henne att göra egentligen, utan med dig.

Däremot behöver du inte glömma. Den här personen har vållat dig många sår och att umgås med henne igen, t.ex. bli kompis, kan riva upp de såren, det finns risk att hon fortsätter med sitt beteende.

Om jag var du skulle jag förlåta, antingen genom att bara säga det för dig själv (högt, inte bara i huvudet, och gör det tills du känner att du menar det) eller genom att du säger det även till henne och sen inte träffa henne mer.

Annons:
Caf_Roy
12/18/12, 10:05 AM
#7

Om du vill det, ge henne en chans till, men var vaksam på ifall beteendena kommer tillbaka och bryt då kontakten innan hon hinner göra dig illa igen. Så fort du märker en tendens åt det hållet, prata med henne om det och ge henne en chans att stoppa sig själv innan det händer.

"Att ha kul är snabbaste vägen till lycka"

[postmortum91]
12/18/12, 6:40 PM
#8

Jag har nog redan förlåtit henne för det hon gjorde. Men att glömma är en annan sak. Det verkade på henne som hon ville få ett rättvist avslut, vilket känns bra för mig med. Så får jag en egen uppfattning istället för att lyssna på alla andra som hatar henne, för det är en bunt av dem

Upp till toppen
Annons: