jag är 14 år och har ADHD och äter Concerta om det är något du undrar om pma mig jag har ätit  den i 5 år snart

Min ända fundering är varför det ändra sig så i personligheten, från att vara tolv, mja åtta mentalt och beteende, till att bli tre år och inte förstå varför man gör så, vad man tänkte osv.. 

du skall köra med att du är med när hon äter frukost på morgonen och då ser du till att hon tar concertan efter maten och du ¨skall se henne när hon tar den och om det uppstår sånt hon är mer uppnåt vägarna då får du helt enkelt höja concertan.

Kört så, men inte alltid det fungerar, vi är olika här hemma med sådant med. Har höjt precis, så det är lagom i dos, förra gången jag ville höja blev det tvätemot, reda hamstern i hjulet. Men nu är det passande. Står ofta och se på när hon sväljer ner med ett glas vatten, men har ändå flera gånger sista halvåret märkt av att den kanske inte åker neråt..

För oss gör det inget om den inte tas så sätt, det är mer åt vad den gör åt personen som oroa mig… Mediciner ska inte förändra ens personlighet,,

Medicinen kan ge personlighetsförändringar. Men om jag förstått det hela rätt så är det en förändring till det bättre? Jag tycker i alla fall du ska prata med läkaren om detta.

Citerat från fass:

Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare)

• hjärtklappning (oregelbunden hjärtrytm)

• förändringar i humör, humörsvängningar eller personlighetsförändringar

Vet så långt, det är så på dem flesta, men tycker ändå sättet inte stämmer.. Det har jag.. Men inget dem säger något om så sätt, inte mer än lägger ordet tonåring och trots i.. Men detta är utan medicinen i..

Jag hade definitivt pratat med en läkare om detta innan det skalerar till något större. Att döda djur kan vara början på något dåligt så det är viktigt att det tas tag i nu på direkten. Likaså ljugandet, det måste få ett stopp.

Även om detta bara sker utan medicinen, så finns ju chansen/risken att medicinen inte kommer tas i hela livet.

Jag skulle inte uppfatta det som en personlighetsförändring eller att dottern blir elak.

Om jag förstår situationen rätt så har hon lagt nån form av badskum i akvariet. Måste ju vara spännande att se vad som händer om man gör det. Gillar fiskarna det? Äter de det? Om man tänker impulsivt och handlar utan att kunna tänka över konsekvenserna så är det ett naturligt handlande. Men inte elakt. Däremot behövs det vuxen tillsyn om man har den typen av svårigheter, men det är en annan sak. Du skriver att hon fick gråt i halsen när hon pratade med mamman så du fick ta över samtalet. Det visar väl på att hon känner? Men hon kan säkert inte förklara varför det blev som det blev vilket förväntas av en tolvåring. Om man gång på gång hamnar i situationer där man får skuld för saker som har hänt och man inte förstår sammanhanget då beskriver man sammanhanget som man själv har uppfattat det eller som man tror att de andra tycker att det borde vara för det kan vara lite mindre risk att man får skäll då.

Att gång på gång utsätta andra för oavsiktlig skada och inte förstå sammanhanget blir också påfrestande och ett naturligt sätt att reagera då är förnekelse. För att inte behöva känna sig själv allt för usel så kan man intala sig själv att det inte var så farligt. Man plockar bort så mycket skuld i sina känslor att man hamnar på den nivå av skuld som man i det läget klarar av att bära. I det här läget skulle jag inte uppfatta det som empatilöst men på sikt kan det bli det om man inte får lära sig strategier att hantera situationerna.

När hon insåg att hennes handlande skadat fiskarna så drog hon slutsatsen att även katten kunde bli skadad och har då modet att försöka åtgärda den situation som hon fortfaranda kan göra något åt.

En lite annan vinkling på situationen =).

Kan du lugnt prata med henne och få henne att se att det här var en följd av att hon inte tog medicinen som får henne att tänka efter innan hon handlar? Då kanske ni kan komma till ett läge där hon själv vill ha medicinen.

Jag hade inte pratat med en läkare utan snarare med en specialpedagog som kan hjälpa dig med tips hur du kan prata med dottern på ett sätt så du når fram till henne.

8# tyvärr kan det oxå vara som 7# säger det är ett mycket starkt varningstecken om man plågar/dödar djur….det kan tyda på personlighetsstörning och annat

vet att BUP har tagit upp detta med mig vid flera tillfällen och jag tror även man fick frågan när utredning gjordes

T.S istället för att du tar itu med det hela så involvera din dotter så mycket som det går se till att hon får vara med att be om ursäkt köpa nya fiskar att du kanske drar in veckopeng och andra saker och verkligen betonar hur fel det är….

# 9 Varningstecken är det definitivt. Ett barn som på något vis behöver mer stöd. Jag känner inte barnet, har inte sett hur barnet fungerar i olika situationer. Vet inte vilka styrkor och svagheter det här barnet har i sin förmåga.

Lästips: Problemskapande beteende hos personer med utvecklingsmässiga funktionshinder av Bo Hejlskov Jörgensen

Explosiva barn av Ross Green är också väldigt bra

#8 innlägg tycker jag var en bra vinkling på saken.

Kan bara tänka mig själv i den åldern, man tänkte inte alls vill jag påstå, man bara gjorde. Kan mycket väl tänka att jag själv kunde ha gjort samma galna sak utan att tänka och då har jag alltid älskat djur.

Vad jag förstår så var det typ en badbomb som hamnade hos fiskarna. Så tänk dig om du är impulsiv och ung dessutom och inte riktigt lärt sig handskas med denna sida av dig sjäv, nyfiken osv vatten+badbomb, kankse glömmer fiskarna, eller som #8 undrar vad fiskarna gör när den hamnar där i. Man tycker det är kul en stund tills man ser vad som händer. Tar ett tag inan sådant sjunker in, kan fortfarande vara så hos mig och då är jag snart 30, kan ta en evighet att fatta att man exempelvis sagt något olämpligt eller liknande.

straff skulle jag avråda ifrån, hjälpte aldrig på mig, blev snarare tvärtom för jag förstog nog aldrig riktigt varför jag fick dessa straff. Kännde alltid att världen var emot mig och vad jag än gjorde så var det fel.

Gör man massa galenskaper så blir det ju lätt att man får straff och blir utskälld. När man sedan gör något bra är det oftast ingen som har ork att upmärksamma detta. SÅ allt man får är den negativa sidan. Så ja visst man måste ju på något vis nå fram och förklara felen, men inte genom straff anser jag.

Tror det är jätte viktigt att försöka komma ner på barnets nivå och verkligen försöka förstå hur denna tänker och ser på saker och situationer mm. Ta sig tid och inte avfärda, tid är viktigt för ibland är man som sagt inte så värst snabb i svängarna. Snabb att hamna i trubbel ja, att begripa det inte lika snabb.

Men att ta med dottern vid inhandlandet av nya fiskar är en utmärkt ide tycker jag, ta även med kompisen. Men älta inte på om att hon gjort fel i evighet för då rinner det troligen bara av, för innerst inne vet hon att hon gjort fel det kan jag nästan lova.