Annons:
Etiketterfamiljanhörigarelationer
Läst 3674 ggr
Tintin82
1/24/13, 8:49 PM

Barn!

Jag har en fråga. Min diagnos är ADD/as och haft diagnosen i ca tre år. Jag lever tillsammans med min underbara lilla hund. Är 30 år och har fått anställning med lönebidrag inom restaurangbranchen och jag hoppas att träffa en kille snart har varit singel ganska länge men jag har under tiden fått min diagnos. Älskar barn och skulle väldigt gärna vilja ha barn i framtiden. Ni som har min diagnos hur klarar ni av föräldrarskapet? För även om jag har en bokstavsdiagnos så vill jag bli mamma inte i morgon men i framtiden men ibland blir jag rädd att folk tycker att jag som har en diagnos inte ska skaffa barn. Men jag hoppas att DU som läser detta och har min diagnos hur fungerar föräldrarskapet?? Jo sedan undrar jag en sak till: senast jag hade ett förhållande var ca 7 år sedan alltså inte haft någon pojkvän sedan jag fått diagnos. Hur fungerar ni med min diagnos i ett förhållande??

Annons:
Gur4m1
1/25/13, 5:43 PM
#1

HAr diangos, jag ska banne mig ha barn- det löser sig. :) MEn de tär nog bra att lära känna sig själv också, om du nyss fått diagnosen och börjat landa med den, medicineringar osv. Skit i vad andra tycker, finns tyckare för allt, är du inte för sjuk så är du kanske för gammal, för fet, för ful, för dum, för smal,.. :)

Med rätt perosn fungerar jag som en klocka, med pel person blir det kaos. Tror nog relationer ser olika ut, oavsett diagnos. Men de tär min upplevelse.

Att du bryr dig är ett gott tecken. Lev livet, fundera runt dessa saker när det blir aktuellt :) Eller tänkte du befrukta dig? adoptera?

Kolla gärna förbi mina bloggar.
dvärghamsterblogg: http://sleepyforestdwarf.blogspot.se
Akvarieblogg: http://sallskapsakvarium.blogspot.com

miini85
5/22/13, 1:40 PM
#2

Det är inget hinder att skaffa barn. sen att mannen du träffar vet om din funktionsnedsättning och lär sig om den :-) jag är 28 år eller fyller det om 2 veckor. jag har 4 barn :-) jag har grav ADHD. innan jag fick min medicin så var mitt förhållande ganska svajjigt med att man missuppfattade varandra. men med rätt medicin och att min sambo lärt sig mer gör att mitt förhållande är så bra:-) vi pratar mycket så man inte samlar på sig saker och sen exploderar. jag kan helt ärligt säga att jag har fått ett nytt liv. idag kan jag förstå hur andra menar utan att bli arg eller missuppfatta. jag har nu sett att många gånger har nog bollen legat hos mig och jag har gjort ett litet problem till nått jättestort. jag har inte huvudet fullt med tabkar längre. jag kan sortera dom. jag är inte så impulsstyr längre. jag har inte samma kontrollbehov längre. det där är bara lite. men idag är jag så glad så det finns inte. men jag kämpar fortfarande med mig sj:-) sen kan jag säga utifrån mig att mina barn har varit min räddning. när jag mådde dåligt och funderade på självmord förr så tanken på att göra mina barn moderslösa fick mig att få hjälp ist:-) mina barn har alltid varit mitt allt och dom har alltid kommit först. men nu när jag mår bra så tänker jag även på mig sj. för mår jag bra så mår mina barn och sambo ännu bättre. säger verkligen inte att skaffa ett barn löser allt. men för mig som var 18år då jag fick mitt första barn. fick mig att växa upp även om det var tufft att vara så ung. jag är så stolt över mina barn. dom är så duktiga på allt. omtänksamma snälla hjälpsamma smarta och trevliga:-) känner att jag verkligen har lyckats och det gör mig stolt som bara den. klart det blir bråk och tjaffs mellan dom. vi är en helt vanlig familj:-) min äldsta dotter som är 9år brukar säga. Min mamma har ADHD det är jättebra för hon lagar den bästa maten och bakar ofta;-) så hon ser min diagnos som nått bra:-) jag skulle aldrig skämmas över att jag är jag. du får gärna skicka pm:-) kan även säga att jag har riktigt tätt bland mina barn 9år 6år 4år och snart 2år:-)

Smålänning
5/23/13, 9:19 AM
#3

Jag har ADHD och har 2 barn (2,5år och 9mån). Har alltid varit barnkär och velat ha familj. Har sett framemot det mycket.

Men när jag/vi "fick" barn så var det tuffare än jag trodde. Min fru fick förlossningsdepresion och då kom min depresstion tillbaka:(

(fick min ADHD diagnos i höstas)

Jag kände ingen större kärlek till första barnet och det var jättejobbigt..mådde väldigt dålig och gör det fortfarande ibland. Känner att jag har ingen större empati. Blir arg väldigt lätt på barnen och väldigt svårt för skriken (ljudkänslig). Så är väldigt besviken på mig själv som pappa, för jag trodde att jag skulle vara bättre.

Nu har jag provat ut medicin i 8 mån ungeför och är fortfarande inte klar. Hoppas att det ska hjälpa tillslut. Hoppas bara att allt ska bli bättre och bättre. Så det är inte alltid lätt. Har hört att män oftast tycker det är svårare rent mentalt när de väl får barn..

Känner att det blev mycket negativt här, men såklart finns det så mycket positivt. Ångrar inget av det. Alla åldrar har sin charm:)

"Allt har sin tid"

Sajtvärd på Trötthet i Fokus

www.trotthet.ifokus.se

sudniF
5/24/13, 2:13 PM
#4

Törs inte riktigt dela min historia här, men jag tror att det är bra att du har din diagnos och kunskap innan! du har chans att lära dig och vara medveten om mycket! :)

Jag fick diagnoser efter rejäla krascher, medna jag var gravid med nr 2.

Adur
5/24/13, 2:42 PM
#5

Gammal tråd, ser jag, men intressant. Själv har jag ingen diagnos, men min man har ADHD och visst har det ställt till det på barnfronten ibland. Inte föräldraskapet i sig, tycker jag som hustru, utan allting runtomkring med samhällets krav och förväntningar på hur en familj ska fungera. För min man har det varit oerhört jobbigt att fixa allt praktiskt med dagis och skola. Att hålla ordning på ombyten, vantar, lappar, föräldramöten, läxor, friluftsdagar…. Mitt tips är att man är öppen med förskolans och skolans personal. Jag arbetar själv som förskollärare och har därför insyn både som personal och som förälder. Min erfarenhet är att pedagoger i allmänhet tyvärr kan vara snabba att döma föräldrar av ren okunnighet. "Men HERREGUD, hur svårt kan det vara att skicka med vantar?!" Men samtidigt är de flesta hjälpsamma och flexibla om de bara får information om förälderns handikapp. Då ställer de glatt upp med extra påminnelser eller vad som nu kan behövas. Har man en NPF-diagnos bör man väl även ägna en tanke åt att det är ganska ärftligt. Sannolikheten är ju rätt hög att barnet också får NPF. Att vår son precis som sin far har ADHD, har i ärlighetens namn inte direkt förenklat vardagslivet. Men bortsett från de praktiska problemen - som man kan hitta en hel del kreativa lösningar till - så har det aldrig varit något som helst bekymmer.

Upp till toppen
Annons: