Annons:
Etikettautism-aspergers-syndrom
Läst 1817 ggr
Hawken
1/25/13, 11:07 AM

Hur gör jag?

Hej!

Jag har träffat en underbar man som jag misstänker har Aspergers. Han har själv antytt det, och jag märker ju att han har ett annorlunda beteende. Han behöver minst en vecka på sig för att förbereda sig när vi ska träffas, och vi ses inte speciellt ofta. När vi ses (hemma hos honom eller i hans närområde) är han en underbar och kärleksfull person, men när vi inte ses är det ofta helt tyst. Han vill inte prata i telefon utan föredrar sms. Hittills har allt skett på hans villkor utom en gång när jag pressade på och då blev han väldigt irriterad och sur. Han säger själv att han är hemskt trött på kvällarna efter jobbet (han är högpresternade på jobbet). När vi har setts har han gett allt, vill vara uppe hela natten för att lära känna mig, och jag antar att han är helt slut efteråt. När vi ses pratar han som om vi skulle ha ett normalt liv tillsammans, men när vi skilts åt är allt som innan. Det var väldigt förvirrande för mig innan jag fattade vad som hände.

Hur ska jag göra för att närma mig honom och försöka prata om hans problem? Är det någon idé att göra något alls eller ska man vänta ut honom? Är det rätt att sätta gränser i det här läget? Jag inser ju att det inte kommer att fungera om det fortsätter som det gör nu. Han säger att jag är kvinnan i hans liv och att han är så lyckligt lottad som har träffat mig.

Kan någon ge mig ett råd hur jag ska hantera detta?

Annons:
Gronstedt
1/25/13, 11:15 AM
#1

Du måste absolut sätta gränser! En aspergare har inga svårigheter att förstå gränser, bara de är tydliga och konsekventa och (enligt aspergarens uppfattning) rimliga. Därför är det viktigt att du förklarar exakt var dina gränser går och varför och att ni pratar igenom det från alla håll så ni verkligen båda är på det klara med att ni menar samma sak.

Även en aspergare, i synnerhet en högfungerande (som ju den här mannen måste vara, vad jag förstår), kan anpassa sig till verkligheten. Ibland kan vi bli hemmablinda och tro att våra hjulspår är de enda hjulspåren, men det går att baxa in oss på andra banor Glad.

Honestyisdead
1/25/13, 12:54 PM
#2

Vad menar du med att sätta gränser?

Jag tycker du kan tala om för honom hur du känner det och vad du behöver. Gränser tycker jag låter lite konstigt. Men förklara gärna vad som menas.

Niklas
1/26/13, 8:57 AM
#3

#0: "Hur ska jag göra för att närma mig honom och försöka prata om hans problem?"

Var försiktig med att utgå ifrån att han har ett problem. Det kan vara så att i hans värd är det inget problem. Ni umgås ju mest på hans villkor. Probelemet kan vara ditt eftersom hans sätt inte är helt optimalt för dig. Glad


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Allamej
1/26/13, 11:06 AM
#4

Jag kan bara som AS kvinna förklara hur jag fungerar.

När jag hade skola eller jobb så var jag totalt fixerad vid detta, det knäckte mig ju totalt efter ett tag. Men jag kom hem från skola eller jobb, åt medan jag såg på tv och sen så somnade jag.

Idag är jag sjukskriven, jag går in i väggen väldigt fort numera så när det blir extra stress så sover jag, jag kan inte hantera det och min kropps försvar är just sömn.

När jag var i förhållande så var jag antingen på spänn hela tiden eller så behövde jag anpassningstid för att killen skulle komma. Överaskningar är inget jag klarar av, det tar ett bra tag att anpassa mig till "överaskningar" men jag gör det och om jag inte kan somna eller ha egentid så blir jag en smula grinig. Jag säger en smula för ingen vet hur mycket jag håller inne.

Men jag är kvinna.

Men förklara för honom hur du känner, han kan verka clueless men han kommer inte att tänka på annat.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

[Varulv]
1/26/13, 3:27 PM
#5

Tack Niklas för att du gör dig till lite tolk för oss aspergare! Flört

Jag vill bara instämma i det, att TS nyförvärv inte bör ses på det viset att han har problem (som borde och kan slipas bort). Nej, han är sådan, och sådan är jag, och det är typiskt aspergerskt. det hör till vår grundläggande personlighetskaraktär, och kan inte ändras.

  • Vi behöver kunna förutse och mentalt gå igenom "hela programmet" inför ett möte. Vi kan inte ta mötet om vi inte har förberett oss till 100%.

  • När vi väl är i mötet, ställer vi oftast stora krav på oss själva. Ambitionsnivån från vår sida är alltså hög. Vi vill ge så mycket vi förmår.

  • Efter mötet behöver vi gå in i ett kontemplerande tillstånd där vi nollställer oss mentalt. Detta tar normalt flera dygn.

För en icke-aspergare låter detta säkert absurt. Men det är vår verklighet, som vi måste leva med, från vaggan till graven. Lite tillspetsat beskrivet kanske här från min sida, men i princip så är det på det viset. Kan kanske jämföras med en skådespelar-insats på en teaterscen… Obestämd

Honestyisdead
1/26/13, 4:20 PM
#6

Bra beskrivet varulv :)

Annons:
Hawken
1/26/13, 9:32 PM
#7

Stort tack för era svar! Det betyder mycket för mig att få veta det ni berättar, för nu förstår jag bättre. Glad

Vad jag menar med gränser är ju att få fram till min partner hur jag/vi ska göra för att det ska fungera, för jag inser ju att det ställer ganska stora krav på mig också för att vi ska klara av detta. Jag är ju den totala motsatsen, gillar spontanitet och är väldigt social (var dock inte det från början utan har lärt mig vara mindre rädd). Jag inser ju att vår relation inte följer ett vanligt mönster.

Precis som du säger Niklas är det nog mest problem för mig eftersom det är jag som mår dåligt av att inte förstå och inte få mina behov tillgodosedda.

Det är också svårt att prata med personen om detta eftersom vi sällan ses, så är det en bra idé att skriva ned vad man känner via mejl t.ex.? Sms känns ju lite fel, och telefon funkar inte.

Tack än en gång! Glad

Upp till toppen
Annons: