Annons:
Etikettutredningar-hur-var-när-varför
Läst 1529 ggr
PercyPerx
2013-02-28 22:22

Imorgon kommer domen!

Jepp, imorgon får jag förhoppningsvis om ingenting händer, veta om jag har en diagnos eller ej. Har gjort en neuropsykiatrisk utredning för ADD, ADHD och Aspergers. Får helt enkelt se imorgon om jag har någonting utav det. Känns nervöst att få veta imorgon men har väntat så länge nu på att dels få utredningen gjord och sedan på att nu då få resultatet. Det som är helt sjukt är att jag faktiskt kommer att bli besviken imorgon om det visar sig att jag inte har någon diagnos. Bara att säga det låter helt sjukt verkligen - hur kan man vilja ha en diagnos??? Men jo, det skulle förklara en hel del och det skulle nog bli lättare att hantera livet om jag fick en diagnos och hade någonting att relatera till när livet känns jobbigt.

Är det någon annan som vill eller har velat få en bokstavsdiagnos?? Or am I the only one?

Jaja, imorgon får jag i alla fall veta om nu bara inte min förkylning som jag dras med blir betydligt värre och jag inte orkar åka in till psykologen. Men jo, har som sagt väntat länge nu så jag tvingar mig själv att orka detta. 

Nu behöver jag sova inför morgondagen. På eftermiddagen imorgon efter jobbet smäller det - wish me good luck!

/PercyPerx

Annons:
Wide Awake Dreamer
2013-03-01 10:32
#1

Jo, jag känner igen mig i din beskrivning. Det skulle vara skönt att få en förklaring till varför vissa saker strulat så mycket. Samtidigt har jag ju en annan diagnos som skulle kunna förklara en del saker, men det är oklart i vilken utsträckning den diagnosen ligger bakom alla mina problem. Nu får jag tyvärr inte göra någon NP-utredning eftersom mitt landsting har lagt sådana saker på is för ett tag framöver. Så jag får fortsätta att sväva i ovisshet. Men jag skall iaf göra en utredning på Arbetsförmedlingen om min psykiska funktionsförmåga, så det ger väl åtm några svar.

Kul för dig att du nu äntligen får svar på det du väntat på så länge! Vad det än blir för svar så kan du ju se det som att du nu vet hur det ligger till och kan jobba vidare utifrån de förutsättningarna. Och även om du inte har någon neuropsykiatrisk diagnos så är du ingen sämre människa för det. Det innebär bara att du har något annat problem som gör dig svårt för dig och det är fortfarande inte ditt "fel".

Jag önskar dig lycka tillGlad

PercyPerx
2013-03-01 22:13
#2

Då var vi åtminstone två då 😛 Jo precis, det är ju förklaringen som delvis är lockande. Okej ja så kan det vara att man har mycket som kan vara bidragande till varför det strular. Trist för dig att du inte får göra någon NP-utredning. Låter lite märkligt att landstinget bara lägger det på is ett tag framöver. Men ja tyvärr fungerar det ju inte alltid med att få hjälp när man behöver eller vill ha den :S Det låter ju bra med en utredning på Arbetsförmedlingen. Hoppas att den ger dig någonting så länge i väntan på att landstinget skärper till sig igen. 

Jo det kändes väldigt skönt att den bit i livet äntligen skulle få ett slut, sedan var jag såklart sjukt nervös. Precis, och resultatet blev att de gav mig diagnosen Aspergers syndrom. Så nu, trots att den diagnosen inte var helt väntad så har jag åtminstone någonting att utgå ifrån och arbeta utifrån. Så det känns bra. Eller ja, det är blandade känslor egentligen som jag skrev om i ett nytt inlägg :P 

Jag önskar dig lycka till, hoppas verkligen att du får till en NP-utredning lite längre fram. :)

Målarkladd
2013-03-03 23:28
#3

Hej Percy!

Jag är 56 år och kvinna. Är lärare i grundskolan. Har de senaste 10 åren gått på samtal på öppenvården pga att jag brände ut mig. 

Mitt liv har varit mycket händelserikt och brokigt, men jag har haft jätteroligt och tror att jag haft tur som haft en enorm drivkraft som fört mig "framåt", d v s jag har kämpat med att förbättra min situation hela tiden. Det har gått bra men jag har inte fattat att jag hat fått lägga mycket mer kraft på allt jag gjort än "vanligt" folk gör för att få det att gå ihop. Dessutom har jag sysslat med allting som kommit i min tanke väg i form av impulser, samtidigt, som jag haft småbarn och eget företag, ja, you name it.

Plötsliogt kom jag själv på att jag har ADHD. Då hade jag redan gjort en test, men man kunde nog inte tänka sig att jag hade det "felet" så när jag sen läste igenom testresultatet igen, blev jag klar över att det var så. Detta är ca 1,5 år sedan. Efter den dagen har det hänt mycket både positivt och negativt. 

Jag var mycket glad för att jag fått en förklaring till varför jag alltid känt mig annorlunda och agerat annorlunda, men samtidigt mycket sorgsen för att det är obotligt och att jag numera bara kan lära mig att leva med det. Concertan gav mig kraft att arbeta igen och jag var nöjd och glad, tills en dag då jag föll ihop igen. Då var den fysiska kraften helt slut och jag fattade inte vad felet var förrän det gått ett par månader med huvudvärk och allmän trötthet.  

Nu har jag lärt mig att ta det lugnt, känna efter vad jag orkar innan jag utsätter mig för aktiviteter, även de som är roliga. Det är bra!!

Det tråkiga är att jag blir aldrig jag igen. Jag håller mig i schack för det mesta.

Nu vet jag att det är jag som är annorlunda på riktigt. Förut trodde jag att det var de andra runt i kring som var tråkiga, långsamma och fööör ordentliga och duktiga på att hålla sig till regler och normer.

Jag känner mig själv bra nu och det är jag mycket glad för. Då är det lättare att kontrollera impulserna. Jag låter idéer komma, men genomför inte en tiondel av vad jag skulle vilja göra. Suger bara på idéerna.

Men tyvärr är också kraften slut så jag kan inte jobba mer och det är en kamp som jag har nu med försäkringskassan. Inte kul, men nödvändig!

Lycka till med Concerta och ditt liv. Allt kommer att bli bra bara du känner dig nöjd med dig själv.

Kram från mig!

Upp till toppen
Annons: