Annons:
Etikettkan-jag-ha-npf
Läst 1487 ggr
random03
2013-03-02 17:47

Känns så knasigt

Kopierade det mesta från mitt inlägg på psykologi.ifokus.

Jag har märkt att jag inte kan läsa av varken sociala situationer, kroppsspråk eller tonlägen/ansiktsuttyck. Jag tolkar därför in saker i sådant som sägs och då blir det fel. Det kan resultera i bråk och jag förstår inte varför. Det känns väldigt jobbigt. Jag vet att jag kan märka när någon är glad, ledsen eller arg, men allt därimellan är bortkastat på mig. Ironi fungerar inte alls, jag tror att folk menar precis det de säger, vilket gör att jag kan bli upprörd för att jag missförstår vad de sagt.
Detta har lett till problem på jobbet, eftersom jag inte kan läsa av folk, kan jag inte heller höra om mitt eget tonläge ändras, så då blir det problem på grund av att mitt tonläge ändras och att jag inte hör det. Eftersom att jag inte kan läsa av situationer har det lett till att folk tror att jag tror att jag är bättre än dem. Vilket jag dock inte gör.

Jag har dagligen konversationer med mig själv där jag bland annat kan tänka "Jaha du, nu gjorde du bort dig igen! Det är ditt fel att det blev såhär", "Du är värdelös", "Du förtjänar att må skit, att någon vill ha dig är bara fel, du misslyckas jämt". Jag blir upprörd och gråter jämt, vilket gör att jag känner mig misslyckad och blir generad över att jag beter mig såhär, jag har ju inte rätten att misslyckas, eller att bli upprörd.

Detta i sin tur har gjort att jag skadar mig själv, och då får jag mer panik för att jag gjorde en så dum sak, jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag orkar inte ljuga om att jag mår bra längre.

Jag har mailat till tre mottagningar nu, men är livrädd att de kommer skratta åt mig och säga att det är påhitt från min sida.

Annons:
[Varulv]
2013-03-03 20:34
#1

Vill blott svara dig spontant.

Nja - du beskriver dig själv utifrån ett "utifrånperspektiv", därmed en självinsikt som jag själv, som aspergare, saknar. Hade jag den självinsikten som du beskriver hos dig själv, ja, då skulle jag ju även kunna "improve" - genom trial and error - genom livet.

Nu står det till med mig på det sättet, att jag inte är medveten om min sociala särart. Allt av den varan som jag har ett visst hum om, är sådant, som andra uttryckligen har berättat för mig.

Så när det gäller dig, random03, så får jag en känsla av att du skuldbelägger dig själv. Du upplever dig som lite misslyckad socialt, och vill skylla det på tillkortakommanden som du skulle vara "begåvad" med. Så kan det givetvis vara, men jag tror inte det, i första hand.

Men detta är bara min spontana personliga reflexion.

;)

random03
2013-03-03 22:36
#2

Nu är det inte så att jag vill ha något. Utan vill veta varför det är såhär, och varför jag xår provlemen. Jag har fått problem mer än en gång och haft många diskussioner med folk om detta. Jag vill helt enkelt veta vad som är fel alternativt vad aom orsakar det. Även om jag är medveten om det så hjälper det mig tyvärr inte. För jag kan ändå inte ändra det. Intw själv ialla fall. Vill inte skylla mina problem på något utan lösa dem. Angående skuldbeläggning så ja det gör jag. Något jag och en psykolog diskuterat nu idagarna. Att jag är deprimerad är inget nytt tyvärr och det är bekräftat.

JohannaEkroth
2013-03-03 23:42
#3

Varulv, det är jag som har bjudit in random03 hit till sajten då jag tänkte att vi på sajten kan hjälpa henne med hennes funderingar och hur hon skall gå till väga, hitta modet och våga så att hon kan få svar på sina frågor och funderingar då hennes svårigheter med det sociala påminner en hel del om de svårigheter som du och jag har. 😉

ramdom03, jag vet att du undrar hur jag regerade när jag fick min diagnos. Min reaktion var tårar och lättnad. Det kändes som att jag 28 år gammal äntligen hade landat efter att ha varit ute och sökt hela livet efter mig själv och vem jag var/är och varför jag inte är som alla andra. Jag var så less på livet jag levde och var deprimerad så det var min spontana reaktion att äntligen kanske man kan få svar och kanske lära känna sig själv. Och idag är jag till freds med mig själv. Jag vet, min omgivning vet och förstår i den mån de är kapabla till och respekterar mig och mitt. Jag blev för bara några dagar sedan 32 år och jag har lärt mig att säga ifrån och ber folk förklara bättre hur de menar för jag förstår inte, bara så det inte blir några missförstånd. Folk är nyfikna och ställer frågor som är svara att fråga på. Men jag brukar säga att vi baserar våra liv på fakta istället för känslor. 🙂

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

[Varulv]
2013-03-05 20:31
#4

#2 & 3

Hoppas ni inte missuppfattade mitt inlägg, som faktiskt var välvilligt menat…! Jag önskade bara påtala en skillnad mellan dig, random03, och mig i det avseende du beskriver.

Du framstår för mig som så otroligt självmedveten (givetvis en mycket bra och nyttig egenskap!) - allt medan jag personligen fullständigt saknar densamma självmedvetenhet om mitt sociala beteende. Detta upplever jag som den verkliga och allvarliga bristen hos mig och den, som till stora delar konstituerar aspergern hos just mig.

Men alla är vi ju olika, även aspergare sinsemellan.

Apropå det sista du sa, Höstlegenden - "vi baserar våra liv på fakta istället för känslor" - så håller jag med. Där sätter du fingret på en verklig kärna inom Asperger - även om jag råkar veta att just du personligen är en ovanligt känslofull/empatisk aspergare.

JohannaEkroth
2013-03-05 20:43
#5

Varulv, jag är medveten om mina tillkortakommanden i det sociala beteendet. Jag länner mig helt enkelt hämmad och som jag satt i en bur.

Finns en låttext som går: "My body is a cage, it keeps me from dancing with the one I love." 😟😕😇

Och nej, jag missuppfattade dig inte, för du har rätt, men jag ville bara förtydliga och vidareutveckla. 🌺

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Honestyisdead
2013-03-05 22:08
#6

Vill bara påpeka att jag som aspergare är mycket väl medveten om alla mina sociala problem. Det är något jag har lärt mig genom åren.

Annons:
[Varulv]
2013-03-06 12:28
#7

Det känns inte helt fel att diskutera detta lite - hoppas att det ryms inom ramen för trådskaparens tråd.

Också jag är medveten om mina sociala problem och tillkortakommanden, givetvis - precis som du säger, Hera, så är detta något man blir allt mer medveten om genom livet.

Men vad jag menar, det är att jag själv inte är medveten på det vis, som trådskaparen uppenbarligen är medveten om sig själv:

"Jag har märkt att jag inte kan läsa av varken sociala situationer, kroppsspråk eller tonlägen/ansiktsuttyck. Jag tolkar därför in saker i sådant som sägs och då blir det fel. Det kan resultera i bråk och jag förstår inte varför."

På aspergarens vis tolkar jag det hon säger som att hon gör sig skyldig till en motsägelse (vilket det kanske inte alls är fråga om, egentligen):

"När jag gör A uppstår B. Men när B uppstår, då förstår jag inte varför."

Det är det, jag menar med att ha ett slags utifrånperspektiv på sig själv.

Just den förmågan - att anlägga ett utifrånperspektiv på mig själv - saknar jag alldeles.

;) :)

Upp till toppen
Annons: