Annons:
Etiketttips-goda-råd
Läst 1987 ggr
Ove-D
2013-05-24 14:38

AS- självinsikt och att våga bli självständig?

Min son har Asperger. Han fick diagnosen förra året, som 12-åring. Till hösten ska han börja högstadiet.

Jag vill hjälpa honom till mer självinsikt. Han kan vara ganska självkritisk och ser sällan hur bra han är på saker exempelvis teknik och matte. Vet ni tips om just öka självinsikten? KBT? Är det skillnad beroende om man är vuxen eller barn? 

En annan sak som han är osäker på är att åka kollektivt själv även om det bara är 5 minuter och han kan ändå Västtrafiks krångliga biljettsystem! När han åker med skolan, med mig eller någon annan är det inga problem. Jag ansökte om färdtjänst för att träna på hans självständighet att åka själv men fick avslag. Vi har pratat om det flera gång man han kan inte beskriva VAD det är som är jobbigt eller skrämmande. Däremot är han inte rädd för att gå eller cykla samma sträcka.

Annons:
[Varulv]
2013-05-24 19:41
#1

Jag har diagnosen Asperger. Minns 12-årsåldern. Klarade högstadiet bra; kunde "spela" NT då, den tiden, väldigt bra - även om det blev personlighetskluvet för mig.

Att jag var osedvanligt bra i vissa ämnen - det återspeglades ju i betygen (högsta betyg). Men självinsikten om betydelsen av detta, den saknade jag helt och hållet. Och det hör i hög grad till diagnosen.

Vid denna tid - säg 10-årsåldern och framåt - rände jag dagligdags på min cykel och "upptäckte" den fysiska verkligheten. Detta var mitt livselixir. Men att åka kollektivt - det var inte så vanligt förekommande då för den tiden, men jag minns att - just som vi flyttat några kilometer bort från min skola, alldeles innan jag skulle fylla 12 - jag prövade att åka buss till skolan typ en enda gång, men sedan var det kört. Därefter cyklade jag - och det fungerade helt utmärkt bra.

😉

Ove-D
2013-05-24 21:52
#2

#1 Tack för att du delar med dig… Kan du beskriva varför det var "kört" att åka buss till skolan? Hur känns det nu?

Mitchika
2013-05-24 23:06
#3

Jag har också Asperger och jag har haft svårt med att åka buss på egen hand, speciellt när jag var yngre och i tonåren. Jag kan dela med mig av min upplevelse av det, om du vill. 🙂

Det som jag personligen fann obehagligt med att åka buss och kommunaltrafik överlag var den totala oförutsägbarheten. 

Ingen busstur kunde någonsin bli den andra lik och ingenting gick att förutse. Jag kunde inte hitta en trygg plats i bussen, för den kunde mycket väl vara upptagen nästa gång av någon annan. Vad och vem som helst kan komma på bussen. En skällande eller gnällig hund, en skrikande bebis, personer som pratar högt och ljudligt, personer som lyssnar på hög musik (jag är rätt ljudkänslig) och det kan eventuellt bli så pass mycket folk på bussen att jag måste sitta bredvid och tätt intill en helt okänd person. I värst fall kunde allt detta hända på samma bussresa! 😮

Bussen kunde dessutom bli försenad. Något kan hända i trafiken. Det skulle kunna bli problem med biljetten eller vid biljettköp framme hos busschauffören. Hur agerar man då? Jag kände mig helt ensam och utlämnad åt ödet, så att säga. Det hjälpte absolut inte att folk sa till mig att "sånt händer i stort sett aldrig!" Det övertygade inte ett dugg. 😕

När en annan person följde med kunde jag göra personen till min trygga zon och en säkerhet att falla tillbaka på. Personen vet hur man ska agera när något händer, ansåg alltid jag. Det var aldrig problem att åka med föräldrar, släkt, vänner eller kompisar. Jag var då inte utelämnad ensam mot hela världen i ett moment som jag inte klarade av. En situation jag inte kunde hantera, om något skulle gå "fel". 

100 bussresor och flera år senare tycker jag fortfarande inte om att åka buss ensam. När jag väl sitter på en plats i bussen och pluggar in hörlurarna och lyssnar på musik, då är jag lugn. Då är det en underbar upplevelse, då jag älskar att åka olika fordon (speciellt bil) och sitta och titta på landskapet som far förbi. Jag känner mig trygg, säker och lugn på plats i bussen med musiken som underlättar. Men vägen dit är hemsk. Hinna i tid till bussen, ha med sig plånboken, komma ihåg vart man ska åka, vilken station man ska gå av vid, betala biljetten och gå till platsen tycker jag är jättejobbigt. Kliva av bussen också, samt behöva trycka in "Stopp"-knappen för att stanna vid rätt station, som man också måste komma ihåg. Tankar som "Gör jag rätt nu?" eller "Var jag för snabb?" och "Hoppas det inte blev konstigt nu" ploppar upp hela tiden vid dom olika momenten. 🤦‍♂️

Det är en otrolig massa krav som ställs på en, även om man skriver upp det på en lapp eller mobilen för att underlätta. Kom man ihåg lappen eller mobilen då? Känslan när man inser att lappen med instruktioner är glömd hemma när man står på busshållplatsen är förödande… 

Sen ska man dessutom sitta instängd i ett trångt utrymme tillsammans med en massa okända personer, utan möjlighet till "flykt" eller möjlighet att gå undan om det blir för mycket. Om en person följer med på resan kan denna fungera som en "mur" för att avskilja från resten av personerna och hålla en någorlunda lugn och trygg ändå, trots att det är ett jobbigt scenario och en jobbig miljö. 

Puh, där var mitt långa inlägg om min upplevelse av att åka buss och även annan kommunaltrafik som pendeltåg. 🙂

Det blev ganska långt nu ser jag och det behöver inte alls vara så som din son känner och upplever det. Det kan skilja sig ganska drastiskt mellan olika personer, även om vi har samma diagnos. Glad

Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺

"En hund i famnen och en eldkastare i handen" 
"When life gives you garbage, make a dumpster fire"

[Varulv]
2013-05-24 23:19
#4

#2 Svårt att formulera i ord. Men jag har alltid varit spontan av mig, och en individualist; så cykling passade mig tveklöst bäst.

Ove-D
2013-05-24 23:31
#5

#3 tack för att du delar med dig… Jag har försökt få honom att ta bussen från Kungälv och hem, då det är ändhållplatsen hemma. Ett tag funderade jag på om det var att han var rädd att somna och åka för långt som var problemet…

Hur gammal var du #3 när du åkte ensam första gången?

Mitchika
2013-05-24 23:47
#6

#5 Oj, nu får jag nog tänka efter lite… 🤔

Buss eller pendeltåg, spelar det någon roll? 

Jag fick tänka efter rätt rejält, men jag tror att det var vid ungefär samma ålder. Runt 14-15 år, efter att min bästa vän flyttade så att hon bodde lite krångligt. Om vi inte kunde ordna med skjuts så behövdes det både pendeltåg och byte till buss. Oftast var det hon som åkte till mig, men jag åkte till henne vid flera tillfällen också. 

Motivation har påverkat rejält i mitt fall. 🙂
Åka det obehagliga pendeltåget och den jobbiga bussen och få flera timmar extra tillsammans med bästisen, eller vänta på skjuts och förlora en halv till en hel dag? Jag var en väldigt otålig tonåring. 😇

Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺

"En hund i famnen och en eldkastare i handen" 
"When life gives you garbage, make a dumpster fire"

Annons:
giffan
2013-05-25 00:12
#7

Min son ogillar oxå att åka buss. Förut fick jag köra honom till skolan, men nu kan han åka buss (lättnad för mig) Men om han får välja så väntar han hellre i stan 2 timmar eller mera och får åka med mig hem, än att åka buss och komma snabbare hem. Och då har han inget att göra i stan när han väntar. Det måste betyda att han fortfarande ogillar buss åkandet, men gör det för att han måste.

~ Anneli ~ 
Sajtvärd för:  adopterade.ifokus

Ove-D
2013-05-25 10:00
#8

#6 Menar du att det är lättare att åka tåg än buss? Vet inte om det spelar roll om det är tåg eller buss för min son. Men min tanke är att om han åker till ändhållplatsen så "missar" han inte att kliva av. Och att undvika byten är (väl) också att föredra för att minimera riskerna att det blir fel. Därför har jag föreslagit att han skulle ta bussen från Kungälv till Ytterby så cyklar jag. Det är en sträcka han känner väl till men då går han hellre även om det skulle ta en timme.

Vi bor i Ytterby norr om Göteborg där Bohusbanan går. När jag varit trött så har jag själv varit orolig att somna och vakna upp i Uddevalla eller Strömstad ;-) Men nu handlar det om min son. Jag försöker hitta orsaker till varför han inte vill åka. Jag har frågat om det har med rädsla att åka för långt, om det är för andra personer eller något annat men han kan inte sätta ord för sitt obehag. Jag funderar på hur jag kan jobba vidare med detta…

Hans pappa (som också har Asperger) har berättat att även han undviker att åka buss.

Mitchika
2013-05-25 19:04
#9

#8 Det enda som gör att det kan vara lättare att åka pendeltåg än buss är att det är mer utrymme i pendeltåget än vad det är i bussen. Det är inte lika trångt så att säga. Glad

Storleksskillnaden kanske inte verkar så enorm, men för mig är det som två skilda världar. Jag känner mig inte lika trängd, även när det är fullt på pendeln. Samt att det är lättare att dra ett kort genom spärren på pendeln och undvika någon form av direkt kommunikation/kontakt med en okänd person än vad det är på bussen, där jag måste gå rakt fram till en okänd person i ett trångt utrymme och visa upp kortet innan jag kan gå och sätta mig. 

Jag undviker också buss så mycket jag kan. Får jag upp konditionen under sommaren så kommer jag gå till min eventuella praktik i höst, trots att det tar lite drygt en timme, framför att åka buss dit. Glad

Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺

"En hund i famnen och en eldkastare i handen" 
"When life gives you garbage, make a dumpster fire"

Ove-D
2013-05-25 22:02
#10

På tågen här har vi MER kontakt med tågvärdarna ombord på tågen än vad vi har på en buss. Så om det är rädslan för att prata skulle det i så fall vara bättre att åka buss.

Mitchika
2013-05-25 22:41
#11

#10 Jag beskrev varför det är enklare för mig, just för att jag tycker att kontakten med busschauffören är jobbig och rädslan för att något nytt och oförutsett ska hända gör att jag föredrar pendeltåg över buss. 🙂

Tycker din son att det är obehagligt eller jobbigt att prata med/ta kontakt med främmande personer? 

Gillar han inte att vara ensam i små utrymmen med många okända människor runt sig utan möjlighet att gå undan? 

Tycker han att det är jobbigt att få en massa krav på sig i en situation där det finns liten till ingen möjlighet att kunna förutse saker och ting och det är nästan omöjligt att kunna förbereda sig helt på vad som kommer ske? 

Är han känslig för höga ljud, eller många olika ljud på samma gång? 

Är han beröringskänslig och/eller har ett stort behov av att ha personer på ett visst avstånd ifrån sig? Till exempel, helst en halv meter ifrån sig eller mer annars finner han det obehagligt? 

Tycker han att det är jobbigt att behöva passa tider och ansvara för att själv ha koll på dom och se till att man hinner/kommer i tid? 

Är han känslig eller överkänslig mot starka lukter, som parfym och starkluktande deodorant? 

Allt detta utsätts man för när man ska åka buss på egen hand. 

Det finns ännu fler saker att ta med i beräkningen, men det skiljer sig så mycket från person till person. Jag kan klara av en, två och kanske även tre av dessa saker samtidigt utan för stora problem, men alla dessa saker på samma gång har förmågan att bli ganska överväldigande och obehagligt. 

Har jag dessutom ingen "stöttepelare" i form av en vän eller familjemedlem som jag kan hämta styrka ifrån (deras blotta närvaro räcker i många fall) blir det otroligt jobbigt och tömmer mig snabbt på energi. 

Bussen överlag är en enda stor osäkerhetsfaktor. Det finns inget som är garanterat med att åka buss. Inget går att förutse, inte ens att bussen anländer i tid och åker dit den ska. Det är därför jag själv ogillar buss så mycket och även pendeltåg. Pendeltåg är snäppet bättre, för att jag oftast slipper ta kontakt med en okänd person när jag ska kliva ombord. 🙂

Sajtvärd för Pokémon iFokus och The Sims iFokus 🐺

"En hund i famnen och en eldkastare i handen" 
"When life gives you garbage, make a dumpster fire"

Rundgång
2013-08-17 14:41
#12

Eftersom min son fick diagnos tidigt i livet fick vi mycket stöd från Hab att bygga upp träningstrappor och jobba med belöningar. Det som är bra med belöningar är att jag visar sonen att jag förstår hur svårt han tycker det är och att vi kan komma överrens om delmål som han kan träna på. I din situation skulle jag låtsas att han var mycket yngre och föreslå Träning som han klarar av och sedan muta med belöningar. Tex att du åker bussen före och går av och väntar vid en station längre bort. Ni har telefonkontakt. Sedan utan telefonkontakt efter några gånger. Jag har fått lära mig att det är viktigt att han känner att man har kontroll under träningsdituationen och själv vill öka svårighetsgraden. Gå igenom tänkbara situationer - att hm åker för långt - och hur han kan få hjälp att lösa situationen då. Själv har jag alltid 120 i puls när jag ska åka en ny busslinje eller kliva av på ny station. Fastän jag vet att det inte kan hända någonting allvarligt. Men har någon åkt ned mig en gång innan kan jag åtminstone stå ut utan att krascha totalt.

Ove-D
2013-09-01 21:27
#13

Jo min son har svårt för att prata med folk när han inte vet vad han ska säga eller om de kommer ställa en fråga som han inte kan svara på. 

Jag har aldrig tänk på om han tycker det är jobbigt med trånga utrymmen med mycket folk men det kan stämma. När vi går på marknader och liknade går han gärna undan då och då.

Han är inte så känslig för ljud och dofter men är beröringskänslig. 

Är han känslig för höga ljud, eller många olika ljud på samma gång? 

Han är noga med att vara ute i god tid till skola och liknade.  Han tycker inte om att komma för sent…

Annons:
Upp till toppen
Annons: