Annons:
Etikettadhd-add
Läst 2232 ggr
gunrose
2013-06-19 16:19

Hur kan man bearbeta detta bäst?

Jag har diagnosen ADD och haft det sedan klass 8-9.
Jag har otroligt svårt med plötsliga förändringar. Det kan vara både stora och små förändringar det handlar om. Jag blir alltid ledsen, blir deprimerad, kroppen känns tung, känns som att en tornado finns i mitt huvud och får jobbigt att andas.
Det värsta är att jag kan inte kontrollera mina känslor, dem kommer fast jag inte vill och tycker egentligen att det är inget man behöver vara ledsen över. Jag kan verkligen inte kontrollera det. Sen är jag ledsen, frustrerad och arg en hel dag.
Är det någon mer än jag som har det så? Om någon har/haft, vad gör ni för att få det sluta?

Idag berättade min pappa att jag inte kommer ha mitt gamla sovrum kvar i hans hus, utan att rummet ska användas av en annan och jag kommer få sova i gästrummet när jag kommer dit. Jag har snart bott i egen lägenhet i ett år, och har inte mitt rum hos mamma kvar. Min pappa bor på en gård och det är ett stort hus med 3 våningar (= många rum!). Han sa att de inte kommer flytta mina saker till ett annat rum (på mellanvåningen i ett hemskt rum, enligt mig). Jag har bytt rum hos pappa många gånger men jag blev mest ledsen över när han sa att det blir ett gästrum där jag får sova sen om jag hälsar på. GÄSTRUM! Det är inte mitt egna rum! Andra får sova där om inte jag är där! Jag har bott i det huset sedan jag var 3-4 år gammal. Känns som jag inte tillhör familjen. Min låtsas mamma sa att jag har ju flyttat hemifrån och jag kommer och hälsar på en gång om året (vilket jag inte gör! Jag hälsar på ofta!). Det känns tryggt att ha mitt egna rum hos pappa, för jag har alltid åkt till honom om jag bråkade med mamma. Men nu har jag inget rum där längre, snart. Att jag inte har rum hos mamma brydde jag mig inte så mycket om, men rummet hos pappa vill jag inte förlora.
Jag känner ju att egentligen ska jag inte behöva reagera som jag gör åt detta. Men som sagt, så blir jag ledsen, deprimerad, frustrerad och allt annat ändå. Jag vet inte hur jag ska bearbeta detta. Jag behöver hjälp. Min pappa verkar ju inte förstå att jag mår som jag mår över detta. Jag bor ju faktiskt i en egen lägenhet med sambo. Egentligen bör jag ju inte reagera, men gör det ändå.
Hjälp mej! Jag behöver råd, tips, vad som helst!

Annons:
Beafer
2013-06-19 18:35
#1

Oj, vad jag känner igen mig i det där! En sån liten sak som att en extrapersonal har gjort annorlunda än vad jag gör på min avdelning kan förstöra en hel dag för mig. Om någon bryter mina rutiner med en ändrad tid eller ändrad ordning än vad som är bestämt från början vänder hela min värld upp och ner!

Jag har inte hittat någon bra lösning på just det problemet, men jag har blivit bättre på att "bita ihop". Försöker tänka efter vad det är som gör mig så upprörd. Är det något jag verkligen behöver säga till om så gör jag det. Mina närmsta vet att jag har svårt för vissa saker. Då brukar jag bara säga att det blev tokigt för mig. Så att dom vet att jag egentligen inte tycker att dom har gjort något fel.

gunrose
2013-06-19 19:45
#2

#1 Det är svårt att bita ihop ibland :( Jag och min pappa löste det nu så det blir mitt egna rum när dem har flyttat men det är andra saker som kan få mej att må dåligt. Jag pratar mycket med min sambo om det, men han vet ju inte hur det känns att ha denna tornadon i huvudet :( Dem i min omgivning glömmer ofta att jag har svårt med ändringar och att jag har min diagnos.

Skönt att jag inte är ensam i denna tokiga värld

Ann Hoffman
2013-06-20 08:55
#3

Hej

Prata med din pappa och berätta hur du känner. Kanske kan du ha ditt rum ett litet tag till så du hinner vänja dig vid tanken. Kanske kan du blir erbjuden ett annat rum som du inte tycker är så hemskt och som du  väljer själv (brukar alltid kännas bättre för mig om jag väljer själv).

Gå några varv med pappan och se om ni kan komma till en kompromiss av något slag.

Får du ingen som helst förståelse för din frustration kan du kanske tänka så att du är ju vuxen nu och "borde" inte ha ett eget rum hos någon av föräldrarna. Men jag vet att det är svårt. Har själv i (mycket) vuxen ålder fått tampas med liknande känslor. Kanske kan du tänka så också att din pappa tänker på dig som vuxen.

Xanthic
2013-06-20 10:20
#4

Känner igen mig mycket väl. Har också alltid haft svårt för förändringar (som jag själv inte kan styra över). Förklara för din pappa precis som det är och vad du känner. Tala klarspråk och säg att det är din känsla och hur du upplever det. De har nog inte för avsikt att du ska känna dig undanskuffad. Det jag har märkt är att folk väldigt sällan förstår att det de gör kan påverka en så mycket. Min sambo ifrågasätter mig och mina känslor fortfarande, efter 11 år. Men de gånger jag inte låter känslorna ta över så att det blir en gråt- och skrikfest kan jag förklara så att han förstår. För en stund iaf, sedan glömmer han igen. Det här är väl nackdelen med ett dolt funktionshinder. I många avseenden är man, och ser ut att vara, som alla andra men på andra sätt är vi helt olika. Du kan inte förändra andra, bara dig själv och din inställning. :)

Zaphix
2013-06-22 09:36
#5

Jag hade inga problem med det, tog ett par månader efter att jag flyttat och så hade mitt rum hos försäldrarna blivit ett träningsrum. Roligt för dom tyckte jag.

Men min bror som har AS hade stora problem med att de skulle göra om hans rum efter att han flyttat. Tog ett par år innan föräldrarna kände att de kunde göra om rummet till gästrum.

Framför allt brorsarns gamla säng var helig för honom loch han fick panik när de sa att de skulle flytta den. Föräldrarna flyttade ändå hans säng till garaget, men fick lova att de inte skulle slänga den utan minsta lilla skruv skulle vara kvar.

Denna säng hade han haft sedan han var pytteliten, en barnsäng som egentligen varit för liten för honom i flera år, men han vägrade byta ut den.

Han är 28 år nu och han ska fortfarande ha sängen kvar i garaget. Han vill inte ha den i sitt förråd för han tycker den tar för stor plats. Men den ska allt vara kvar hos föräldrarna.. Kommer nog vara kvar där tills dom flyttar.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Illusion
2013-06-27 00:10
#6

Jag tycker du behöver prata med en psykolog om du känner så mycket för nått som är så litet. Har dom kollat dig för Asperger? det låter som att du har det, då har man svårt för förändringar.


☮ and ❤ among each other ✿

Annons:
mayolica
2013-06-27 15:56
#7

Det låter som du kan behöva ta hjälp av psykolog eller terapeut att komma till rätta med problemet, även om du får ha kvar rummet hos din pappa så löser det ingenting i längden. Hela livet är ju en ständigt pågående förändring.
Det måste vara fruktansvärt att behöva ha det så, att förändringar i ens liv som egentligen inte borde spela roll känns som katastrof och mer eller mindre upplevs som en "livskriser"

~ mayolica ~

Upp till toppen
Annons: