Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Kan jag ha en diagnos?

Varför vill du ha en diagnos?

2013-09-06 08:11 #0 av: Shine

Jag tänker på väldigt många inlägg är inne när jag skriver detta.
En del kämpar verkligen för att få sin diagnos, för att få "rätt". Men sen då?
Nån känner igen sig lite i andra med diagnos och känner att man kanske borde testas för det. Men varför?

Jag menar, vad är syftet? Vad vill ni ha ut av det?
Detta är inget provokationsinlägg, jag försöker bara förstå.

En diagnos säger inget om vem du är. Den kan ge hintar om hur du tänker eller fungerar i vissa sammanhang men mer än så är det inte.
En människa är en individ och ska behandlas där efter, inte en diagnos.
Jag undrar, Har det någonstans blandats ihop på vägen?

Ni är underbara och unika med eller utan diagnoser. Man ska respektera dig för DIG, inte pga din diagnos.
Jag håller med i att det har blivit lite av ett diagnossamhälle. Varför tror ni det har blivit det?
Kan det vara så att det har blivit lite som med stjärntecken? Alla känner igen sig i allt eller vissa, kanske något mer i någon och kämpar för att få tillhöra en grupp, inte i själva verket för att å bevis för att han, *hurra*, är "sjuk"? (Det gratuleras när folk får sin diagnos)
Vad är det som händer?

ALLA människor har drag av både det ena eller det andra som man kan hitta i olika diagnoser.

Jag förstår om avvikelserna är så stora att det underlättar med en diagnos för omgivningen. För förståelse och hantering och "bra att tänka på".

Vad gör en diagnos för dig?
Berätta.
Ordet är fritt!

Anmäl
2013-09-06 11:24 #1 av: Allamej

För mig så var diagnosen en riktig bekräftelse att allt jag jobbat för och alla problem jag haft var verkliga. Jag trodde ju på fullaste allvar att jag var galen med jämna mellanrum.

Nu kan jag få den hjälp som jag behöver, jag har förklaring till varför jag är som jag är.

Jag antar att det är så för många, att få veta att man inte är knäpp. Att veta att man faktiskt har en plats i världen och hur man kan ta den.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Anmäl
2013-09-06 12:37 #2 av: Zaphix

Jag ville inte ha en diagnos, jag kämpade inte för min rätt på något sätt. Jag blev mest indragen i det av psykologer och läkare i min väg till att bli psykiskt frisk. Så jag hängde bara på.

Men nu behöver jag diagnosen för att kunna få medicin och delvis för att kunna förklara för lärare och folk i liknande positioner varför jag är som jag är.

Anmäl
2013-09-06 13:05 #3 av: Zolah

Jag ser en diagnos mer som något som ger mig en rätt att få den hjälp jag behöver, för utan diagnosen så får man inte hjälpen ( även om det kan tyckas att det skulle vara självklart för alla, med eller utan diagnos att få hjälp ).

Sedan, så tack vare diagnosen så har jag även hittat andra jag kan identifiera mig med och på så sätt på 'själv hjälp'.

Jag är jag, jag är inte min diagnos :P

Anmäl
2013-09-06 13:15 #4 av: flis

Jag blir lite nyfiken på vem du är efter ditt inlägg.FunderarHar du själv någon diagnos? 

Anmäl
2013-09-06 13:52 #5 av: Shine

#4. Frågar du mig? :)

Anmäl
2013-09-06 15:52 #6 av: Pelle Långlös

Har man en diagnos på papper kan man säga att man har det och det och att det utretts. Men har du ingen men känner igen dig så kan du inte säga att du har det eller det för du har inget att backa upp dig med.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

Anmäl
2013-09-06 17:30 #7 av: flis

#5 Japp :)

Anmäl
2013-09-06 18:05 #8 av: VildaVittra

En sak som att ha det på papper kan hjälpa en med, är att man har rätt till tex inlästa böcker, så pluggar man så får man böckerna i ljudformat.

Det finns många fler fördelar med det också.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2013-09-07 01:51 #9 av: Shine

#6. Varför vill du säga det då? I vilket syfte och till vem?

#8. Så för din del så ger en diagnos fördelar i samhället?

#5. Jag är inte efter någon. Men det förvånar mig lite att jag läser att det verkar så positivt. Jag vill förstå. Jag menar inte att man ska skämmas för att man på papper fått tryckt att man fungerar lite utanför normen, men är det att sträva efter?
Det verkar väldigt olika iaf varför och hur man kommit till, och även upplever sin diagnos. Det är intressant.

#1&3. Bra inlägg. :)

Anmäl
2013-09-07 03:15 #10 av: tarotlasse

Jag själv var aldrig ute efter en diagnos, '

Jag förnekade snarare min diagnos som många  andra så var min uppfattning att de med ADHD var våldsamma och sjövilda. 

Jag har själv ett barn med grav explosiv ADHD och visst såg jag likheter med koncentrations problem sömnproblem mm.

Men när  siónen utredes på BUP föreslog  de att jag själv skulle utredas men jag  sa nej för jag var inte väldsam och vild. 

Samma när min företags läkare tyckte jag skulle utredas för upprepade långtids sjukskrivningar och för mina sömnproblem. 

Så  jag sa  nej eftersom jag var ju inte våldsam   

Jag har aldrig varit våldsam eller vild i den bemärkelsen. 

Men som barn fick jag  i första klass  bedömningen som ej skolomogen för jag kunde inte sitta still och jag pratade hela tiden så jag störde övriga klassen o fick sluta skolan o börja när jag blev äldre igen.

 I högstadiet var jag klassens pajas jag var inte våldsam men drev lärarna till vansinne på annat sätt.  Jag började döva min rastlöshet  med alkohol när jag var 12 år gamma, Jag l provade narkotika när jag var 13 år och när jag var 18 år så sa läkarna att jag aldrig skulle uppleva min 25 års dag på grund av mitt missbruk.  Jag var 22 år när jag vaknade upp i häktet med fruktansvärd  abistnens besvär.  Var en tjej kompis som mötte mig utanfö rhäktet  och sa till mig att det var dags att förändra mitt liv och sa att jag kunde flytta till henne på en annan ort tillfälligt och bryta upp från mina så kallade vänner. 

Det tillfälliga boendet varade i 19 år och resulterade i 2 underbara barn. Denna tjej kompis var uppväxt i ett missbrukar hem och totalt anti mot droger och utan henne hade jag troligtvis inte levt i dag. 

För 10 år sedan fick jag ett diskbråck och fick utskrivet morfin och jag ramlade dit direkt efter levt drog fri i över 20 år. Så  jag hamnade i ett missbruk igen.  Var i samband med detta som min företags läkare återigen sa att jag borde utredas för ADHD  och nu sa jag Ja till en utredning. Men bemöttes  av psykvården på ett ett sätt som jag aldrig tidigare blivit bemött inom vården innan de var otrevliga  och sa att det var en j-vla idiot som remiterat mig för en utredining   och om jag var ute efter narkotika klassad medicin fick jag söka mig ngn annan stans.  Då blev jag förbannad för droger hade jag fått nog av o absolut inget jag sökte,  Efter ett år med besök hos läkare o psykologer så fick jag reda på att de givit mig diagnosen ADHD men att det skulle bekräftas av Neuropsykiatriska avd  och jag  blev remiterad dit och 2 års kö år dit.  Det var aldrig  tal om medicinering  eftersom jag var föredetta missbrukare.   När det gått nästan 2år  så gjorde man om vård distrikten i vår kommun och jag hamnade i ett nytt vårddistrikt och fick ett brev från Neuropsyk att min gamla remiss inte gällde längre och att man behövde en ny remiss från det nya vårddistriket. då blev till och med de otrevliga läkarna på psyk  ödmjuka  mot mig  men inte mot sin arbetsgivare och remiterade mig till en privat klinik som går under landstinget.  Här var det en skillnad på natt o dag här skulle de vara grupp behandlingar  träffar med andra vuxen ADHD persoenr  KBT behandlingar, minnes trräning  och medicnering.  och rehablitering till arbetslivet igen jag. Så efter alla år med sjukskrivningar fram och tillbaka så fungerade jag på arbetetet igen med rätt  hjälp.  

Jag är fortfarande drog fri  så diagnosen och den hjälp jag fått efter diagnosen har gett mig en oerhörd hjälp, Bara minnes träningen gav mig 24% bättre när minne. 

Så diagnosen har förändrat mitt liv till ngt mycket bättre  och samhället har  fått betydligt mindre kostnader efter jag fått rätt hjälp. 

Nu har det inte fungerat fullt ut ändå sista året  tyvärr men den hjälp jag fått det senaste halvåret med tekniska hjälpmedel  boende stöd mm. 

Så kan jag inte annat säga att Sverige är unikt med att kunna ge denna  hjälp för det är  få länder som ger denna hjälp till oss vuxna med ADHD problem.

Visst kan man önska det vore mycket bättre  med tanke på skolsituation för många barn med ADHD i dag och hur svårt det är för att få en utredning gjord. 

Ännu svårare är det  som vuxen att få en ADHD utredning gjord. 

Men ser man från det  när jag var barn så har det gjorts stora framsteg i dag även om det långt i från är bra ännu.  

Så behövs ännu mer information till morgondagens skol och vård personal. 

Jag får säga att det var beklämmande att se synen på peroner med ADHD när jag gick min vård utbildning,  

När jag ställde mig upp och frågade klassen om det upplevde mig  såfruktansvärt våldsam och oupfostrad och berättade att jag hade ADHD  så blev det helt tyst i klassen,  

Finns ingen av oss med ADHD  som fungerar på samma sätt även om vi har samma diagnos.  

Det är bara de våldsamma och vilda som syns  inte vi andra.  

Men  jag kan inte vara förbannad eller arg på denna okunskap  för min egen  okunskap om ADHD gjorde att jag förnekade min egen diagnos och sa nej till en utredning i flera år.  

Lasse  

Anmäl
2013-09-07 07:44 #11 av: M A N I N A N

Shine, du svarade inte #4 på vem du är och om du själv har någon diagnos. Det undrar jag också :-)

Själv fick jag diagnos efter att mina barn utreddes. Jag kände igen mig i många av deras symtom. Inte så konstigt egentligen för autism är ju ärftligt och jag har alltid känt mig och varit annorlunda. Så för min del innebär diagnosen en lättnad och förståelse för varför jag är och alltid har varit "konstig". Jag har nu lastat av mig känslan av att behöva spela "normal", vad det nu är, i alla sammanhang, vilket är en obeskrivlig lättnad. Nu är jag mig själv, dvs försöker inte dölja att jag är "konstig". Dessutom innebär diagnosen samhälleliga hjälpinsatser som underlättar tillvaron för mig.

Anmäl
2013-09-07 10:46 #12 av: VildaVittra

#9 Fördelar? Funderar

Får en rullstolsburen fördelar när den får en rullstol eller en personlig assistent? Eller är det så att denne får en chans till att kunna delta i samhället precis som alla andra? Inlästa böcker är precis samma sak.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2013-09-07 14:37 #13 av: Shine

#12. Ja, fördelar var ditt ord. Jag ställde bara en följdfråga på det.

#11. Tack för ditt svar. Jag förstår.
På din fråga så har jag två egna trådar här inne som rör mina barn.

Anmäl
2013-09-07 22:08 #14 av: Hera

De flesta som vill ha utredning behöver het enkelt hjälp. Vardagen fungerar inte, livet står på paus. Då måste man göra något för att man ska komma någonstans.

Mina diagnoser innebar att jag nu får den hjälp jag behöver, får pengar från rätt ställe och jag kan få mer förståelse på arbetsplats.

Tror inte någon vill ha diagnos för skojs skull.

Jag hade hellre fötts utan mina diagnoser. Hade hellre fungerat som en NT. Men nu gör jag inte det, och då är det bra att ha det på papper så man får den hjälp man behöver för att klara av vardagen och livet på ett så bra sätt som det går.

Anmäl
2013-09-08 07:26 #15 av: Cragan

fick det berättat för mig att jag nog behövde en neuropsykiatrisk utredning  så fick ta o gå till vc för o få en remiss dit o ett år senare så började min utredning  o runt ett år efter det så fick jag mina diagnoser

Sajtvärd på  http://fjaderfa.ifokus.se  http://djurskydd.ifokus.se/

Anmäl
2013-09-08 23:23 #16 av: Wide Awake Dreamer

Jag har ingen NPF-diagnos, men har försökt få till en utredning om ADD/ADHD. När jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag bara en massa misslyckanden i skolan, arbetslivet och i relationer. Problem som fortfarande i allra högsta grad finns kvar. För drygt två år sedan fick jag diagnosen Fobisk personlighetsstörning av en psykolog på vårdcentralen. Den förklarade mycket av mina problem, men jag tyckte det fanns mer saker som inte riktigt stämde in på de symptomen. Jag började läsa om ADD och kände igen mig så otroligt mycket i de symptomen att jag tyckte det var värt att utreda. På vårdcentralen där jag fick min första diagnos höll de med om att det var värt att utreda och skickade remiss till psykiatrin. Men psykiatrin där jag bor har sparat in på NPF-vården och därmed också lagt alla utredningar på is, fick beskedet i våras, så det har inte blivit någon utredning.   

Jag har sedan dess ägnat oändliga timmar åt att läsa om personer som har ADD/ADHD, kolla på videos, läst forskning på området o.s.v. Jag har även fördjupat mig i diagnosen Fobisk personlighetsstörning, sökt kontakt med de som har samma diagnos. Och nu börjar jag inse att de symptom som jag trodde var ett tecken på ADD/ADHD mest troligt är en produkt av min ursprungliga diagnos. Till stor hjälp var även en arbetspsykologisk utredning på Arbetsförmedlingen, som i.o.f.s. inte kan ersätta en fullständig NPF-utredning, men som ändå indikerade att mina problem låg på annat håll. Jag tror inte längre att jag har ADD/ADHD, visst skulle det vara bra att veta mer säkert, men jag kommer inte att göra något nytt försök att få en utredning. 

Så varför ville jag då utreda en eventuell diagnos till att börja med? Ja, jag tycker att Hera har förklarat det alldeles utmärkt i #14. Det handlar om ett desperat försök att få livet på fötter, för att man kört fast någonstans på vägen och inte vet hur man skall gå vidare på egen hand. ADD/ADHD är en allvarlig diagnos och har man den så behöver man ofta  väldigt speciell hjälp, delvis helt annan hjälp än om man har t.ex. den diagnos jag har från början. Det handlar också mycket om att förstå sig själv, varför man är på ett visst sätt och varför man hamnat där man är. 

Det faktum att jag inte längre tror på någon NPF-diagnos gör att jag kan släppa det och fundera på andra vägar att gå vidare. Behöver inte fundera över medicinering och sådant. Nu kommer jag istället att fokusera på att jobba på min självkänsla, bygga på min sociala kompetens och allt annat som jag behöver för att utvecklas.   

Anmäl
2013-09-08 23:38 #17 av: Shine

Tack för svar. :)

Anmäl
2013-09-10 16:17 #18 av: HannaM

Jag vill inte ha en diagnos. Jag vill bara ha rætt tilll den hjelp jag behøver nær jag har dom svårigheter jag faktiske har med eller utan diagnos på papper så ær dom ju dær.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2013-09-11 10:14 #19 av: sudniF


Jag ville inte, vården ville, vården skyllde på att det behövdes diagnos för att  få hjälp.

Två år i kö, sen likt förbenat ingen hjälp trots diagnoser.

Har en FK handläggare som är redigt arg på Psyk.

Anmäl
2013-09-13 12:36 #20 av: [lucii]

Min diagnos ger mig rätten att få HJÄLP på andra sätt än innan. Jag har rätt att gå i special grupper i skola/AF. Det gör att min omgivning faktiskt förstår att jag är inte lat. Jag har svårigheter. Det ger mig rätten att få känna att jag är INTE dum i huvet. Vilket många lärare fått mig att känna. Jag behöver bara mer tid och mer muntligt. Jag behöver inte tvinga mig igenom texter där alla bokstäver blir mina monster. Det ger mig rätten att ha samma drömmar som alla andra men jag behöver inte känna mig misslyckad för att det känns svårt ibland. Min omgivning och stöttade lärare låter mig misslyckas om och om igen. För förr eller senare kommer även jag lyckas men på MITT sätt.


Anmäl
2013-09-13 22:02 #21 av: [NinaCrown]

Jag ville ha en diagnos då jag inte klarade av att sköta mitt liv. I peioder från det att jag var 12-13 var jag så deprimerad att jag knappt kunde äta, vissa dagar klarade jag inte ens av att ta mig ur sängen. Jag låg bara och stirrade in i väggen, bokstavligt talat. Jag trodde att jag hade nått botten men det vart bara värre och värre...

Jag fick min aspergerdiagnos när jag var 21, och efter det har jag äntligen fått den hjälpen jag alltid behövt. Jag har en egen lägenhet, min dagliga verksamhet att gå till, vänner och handikapcentrum som stöttar mig osv osv. Allt som jag hela min uppväxt aldrig trodde att jag skulle kunna ha. Jag funderar till och med på att börja plugga igen, och läsa upp betygen jag failade i gymnasiet!

I högstadiet sa min studievägledare att det inte var någon idé för mig att försöka med något i livet, jag var så misslyckad att jag skulle ha tur om jag klara av att vara prostituerad... Under lång tid trodde jag på honom, men inte längre.

Anmäl
2013-09-13 22:37 #22 av: tarotlasse

# 20 

Ja tyvärr fär man ingen hjälp om man inte har någon diagnos även om det på pappret står annorlunda så  en diagnos är oerhörd viktig för att få ngn hjälp i dag. 

# 21 

Det enda jag kan säga är fy fan vilket folk det finns och vilket bemötande vi kan möta på grund av okunskap och i detta fallet visar det att även en idiot kan utbilda sig och kan  t.om bli studievägledare. 

Ursäkta mitt språkbruk som troligtvis inte är god känt på detta forum  men  det finns inte mycket annat jag kan säga när jag läser ditt inlägg. 

Lasse  

Anmäl
2013-09-13 22:52 #23 av: [NinaCrown]

#22 Jag håller fullt med dig, men den skolan var ett misslyckande rakt igenom. Tråkigt nog kunde jag inte se det då, men jag vet det gott och väl nu vilket hjälper en hel del med måendet Glad

Det tråkiga är att möter man en idiot, så får man räkna med väldigt många fler. Det känns lite som att de har ett hemligt sällskap, där de letar upp offer som de alla attackerar samtidigt Oskyldig

Anmäl
2013-09-13 23:55 #24 av: M A N I N A N

Blir arg när jag läser om det bemötande du fick av studievägledaren. Och glad över att det har ordnat sig för dig nu:-) visst är det helfel att det ska behövas en diagnos för det.

Anmäl
2013-09-14 00:19 #25 av: [NinaCrown]

#24 På sätt och vis ja, men samtidigt önskar jag att jag hade fått min diagnos redan som barn...

Anmäl
2013-09-14 00:31 #26 av: tarotlasse

#21 

Jag fick ju rådet av studievägledaren och rektorn att sluta skolan i förtid och slippa gå 9an.  I finare ord så sa de att jag inte verkade vara motiverad till fortsatt skol arbete  och var skoltrött det kan nog vara sant men de var nog lika trötta på mig 

Men det erbjöd mig att hitta en praktik plats åt mig på en arbets plats. Det var däremot ett helt annat yrke en vad yrkesvägledaren föreslog dig. Nu vägrade mina föräldrar att godkänna att jag slutade skolan i förtid, 

Började sedan arbeta i en industri måndagen efter jag slutade 9an.  

Om  förslaget om yrke var ngt helt annat som skolan erbjöd mig   beror på att jag är kille elelr  om du har betydligt bätte utsende en  mig  är ju svårt att säga he he. 

Men jag är rädd att din yrkesvägledare hade helt andra personliga  tankar när det gäller dig en på dina framtida studier. 

Så det är absolut inte ok att bli bemött på det sättet. 

En studie vägledare ska peppa och uppmuntra inte förnedra och tryka ner någon. 

Även om jag inte fick ngn hjälp eller diagnos fören jag var 47 år så 

tycker jag lyckats rätt så bra i yrkeslivet ändå. 

Men mitt privatliv har varit  ett mer destruktivt leverne. 

Lasse   


Anmäl
2013-09-14 04:32 #27 av: M A N I N A N

#25 ja bättre på alla sätt med tidig diagnos.

Anmäl
2013-09-17 18:24 #28 av: Kadoor

För mig är en diagnos ganska viktig. Om jag nu får en diagnos när jag är klar med min utredning så kommer det räta ut många frågetecken angående varför jag gör som jag gör och vilken typ av hjälp jag kan få. Så det är som sagt viktigt för mig. Men det är ju upp till var och en, men viktigt att veta är ju att man inte är mindre "värd" än andra bara för att man får en diagnos. Det visar bara att du kanske har svårt för någonting eller liknande. Och vilken typ av hjälp du kan få, anpassat efter dig som person och din diagnos(och håller självklart, diagnosen bestämmer inte vem du är, men man får kanske reda på saker man undrar och så) du får. De med adhd behöver en viss hjälp, medans en med asperger behöver en annan. Det är så olika, men det handlar ju också om personen. Så diagnosen är inte det enda som bestämmer det så att säga. Tycker jag då. Glad

Imorgon startar äntligen min utredning, och är ganska nervös men väldigt glad. Har väntat på detta i ca två år nu.. Ska förresten få en utredning om jag har asperger. Ska bli otroligt skönt och få veta varför jag har svårt för det jag har svårt för, och varför jag gör på vissa sätt osv. Diagnosen är för mig en hjälp på vägen!

Anmäl
2014-02-13 14:36 #29 av: lalaz4

Jag vill ha en diagnos för att kunna få den hjälpen som jag behöver. Med en diagnos blir det även lättare för andra att inse och förstå att jag inte fungerar som de flesta andra. Jag vill mest ha mer hjälp i skolan då jag alltid haft svårt med flera saker (har bra betyg, men det är bara tur)

Har ingen diagnos än, men kämpar för det. 

Anmäl
2014-02-15 14:37 #30 av: gunillapower

Jag kämpade inte för att få min diagnos. Men efter att jag diagnostiserats med add förstår jag vad som gjort att jag inte alltid funkat. Nu får jag chansen att jobba med det som är jag och det som är add. Att få en diagnos har hjälpt mig jätte mycket i att kunna föstå varför.... hoppas du förstår hur jag menar.

Anmäl
2014-02-15 18:56 #31 av: mayolica

En sån fråga får mej att undra om man verkligen har förstått vad en diagnos är? diagnos handlar om persons "tillstånd" inte "personlighet" 

Om du råkar ramla och bryta ett ben, så förmodar jag att du söker dej till sjukhus, för att få rätt "diagnos" och rätt"behandling"? du nöjer dej troligtvis inte med att tycka det är ok att gå med brutet ben och plågas av olidlig smärta och tycker att det räcker med att DU själv känner att benet är brutet. Du blandar inte ihop benets tillstånd med din personlighet och tycker att det är ok att strunta i läkarvård, för att du är så värdefull och unik som person.
 
Om du sen hade fått frågor i stil med varför DU VILL ha ett brutet ben?  varför det är så viktigt för dej att få det bekräftat att du har rätt. ... en och annan "välmenande" komentar från utomstående ovetande människor som påpekar att ett brutet ben är inget att bry sej om ...alla kan ha lite ont i benen ibland, inte behöver man springa omkring med gipsade ben för att få bekräftelse...och vad ska du med brutna ben till...du som är så duktig?....
Då skulle du förmodligen börja undra vad det är man inte har förstått?
  
Även om det är stor skillnad på brutna ben och nrp diagnoser, så är anledningen till varför man vill ha en diagnos ganska lika.   Man brukar inte sträva efter att få en diagnos för att man vill ha en diagnos,man vill få rätt hjälp ...
Man har problem som man vill göra något åt, man vill få hjälp att"laga" något som är trasigt.  

~ mayolica ~

Anmäl
2014-02-15 20:51 #32 av: Ladydragon

#31 att jämföra NPF diagnoser med ett brutet ben är helt totalt galet.....

NPF diagnoser är ett FUNKTIONSHINDER.....det är inget som läker på X antal veckor som ett brutet ben gör 

har man en NPF diagnos så har man stora svårigheter med jobb relationer och vardagen och man behöver hjälp och stöttning för att få det till att fungera....

dessutom NPF diagnoser föds man med och dom består till man dör så jag tror nog att det blir en del av ens personlighet.....

jag blev mer eller mindre tvingad till att bli utredd då jag hade stora svårigheter med min arbetsträning och man insåg snabbt att nåt mer borde göras och jag fick en remiss till Vuxenpsyk
jag är ändå jätteglad över att en utredning gjordes och jag fick ADHD diagnos jag förstår mig själv bättre nu och får den stöd och den hjälp jag behöver för att klara min vardag....och jag slipper känna som förut att jag var bara "dum och lat" som inte vill något.....

Anmäl
2014-02-15 22:26 #33 av: MrBokstav

Diagnos vill man väll ha för att man inte funkar i det här samhället och man vill få hjälp att fungera. Att folk säger grattis till folk som fått diagnos betyder väll att, grattis nu kommer du äntligen erbjudas den hjälp du behöver för att fungera i det här samhället. De problem du haft hela livet kanske kan underlättas nu med professionell hjälp. Grattis till att du nu inte behöver kämpa ensam i en kamp som aldrig vunnits eller aldrig skulle ha vunnits utan hjälp.

Vi är alla fantastiska och unika med våra egna personligheter som du säger. Visst alla är väll fantastiska på sitt sätt. Men en arbetsgivare med vinstintresse håller säkert visserligen med när det gäller dennes barn eller vänner. Mer tveksamt är det om arbetsgivaren tycker det är lika charmigt med en anställd som kan hålla fokus på arbetsuppgiften 30% av den tid som övriga klarar. Eller läraren som har en elev i klassen som förstör för alla andra elever.

Du skriver:
"Kan det vara så att det har blivit lite som med stjärntecken? Alla känner igen sig i allt eller vissa, kanske något mer i någon och kämpar för att få tillhöra en grupp,"

Visst det kanske stämmer för en och annan. Man vill identifiera sig och tillhöra en grupp. Men självklart är det så att nästan alla människor känner igen sig i någon eller några diagnoser. Men utgör det inte ett problem och skolgång/arbetsliv fixar man gallant utan behandling och stöd, ja då har man ju nästan per definition inte t.ex. ADHD.

Jag vill inte ha en diagnos men det är ju värre att inte få en diagnos när man har en diagnos :).

Anmäl
2014-02-16 00:22 #34 av: mayolica

#32 Det går att se saker på olika sätt,det blir förstås "helt galet" om man skulle jämföra ett brutet ben med en ADHD diagnos på "det sättet"
Nu var inte syftet att jämföra dom sakerna med varandra som  likvärdiga, utan ett sätt att försöka förklara diagnosens betydelse för TS "förstå varför man väljer att vilja utreda och få diagnos, i förhållande till att bara strunta i det och inte bry sej"   
Om man inte förstår vad själva funktionshindret innebär och blandar samman diagnoser med stjärntecken och grupptillhörighet, är det svårt att förklara varför man "VILL HA en diagnos" därför jämförelsen med en situation som kan vara lättare för många att förstå och sätta sej in i.


~ mayolica ~

Anmäl
2014-02-16 09:30 #35 av: Shine

#31&43.
Jag förstår inte jämförelsen med brutet ben över huvud taget.
Som någon påpekade så handlar det ju inte om att bli "fixad".
"Du nöjer dig inte med brutet ben"... "Plågsamt"... Med det resonemanget och i jämförelse, så skulle det ju vara precis det du skulle få göra. Nöja dig.
Npf diagnoser är permanent och jag går i god för att det verkligen visst är en del av ens personlighet. Hur skulle det inte kunna vara det?
Och om vi fortsätter på samma jämförelse så skulle det snarare handla om: ifall läkaren berättar för dig att benet är brutet, ändrar faktumet att det är det? Självklart inte.

Det finns vidare ingen som blandar ihop diagnoser med stjärntecken. Metaforen var tydlig, men den hade kanske kunnat göras ännu tydligare om det finns utrymme för den felaktiga slutsatsen.

Jag är medveten om att just ett papper på en permanent nedsättning skapar problem för många. Folk har till exempel blivit av med sina jobb efter massor av år i samma yrke när arbetsledaren fått reda på att en diagnos existerar har gjort det hela tiden. Det är en kamp.
Det är baksidan av det hela.
Min ursprungsfråga rörde sig om, vad är fördelarna? Vad driver en?
Det tycker jag att jag fått bra svar på här inne.
Men när sånt här kommer upp så blir det tydligt att människor tänker helt olika om varför. Precis som med allt annat. :)

Anmäl
2014-02-16 09:51 #36 av: silversol35

Men om läkaren berättar att du har ett brutet ben, så kan det repositioneras och gipsas, istället för att man tror att man har en stukning som kräver annan behandling (möjligen lindning och stbilitetsträning). Ingen har väl sagt att benet helt plötsligt skulle sluta vara brutet för att läkaren säger att det är brutet????

Diagnoser används för att kunna sätta in rätt behandling, om det sedan är gips, stabilitetsträning, medicin eller kbt (eller något annat). Det är rätt bra att ha e n karta och inte bara testa olika behandlingar för att på det sättet komma fram till vad som funkar. Så används alltså diagnoser i sjukvården. Att sedan olika människor beskriver hur diagnosen hjälpt dem på olika sätt (med sina egna ord) är ju e n annan sak. Men jag tycker mig ändå utläsa av svaren en gemensam lättnad över att förstå vad problemen beror på och kunna få adekvat hjälp.

Anmäl
2014-02-16 11:38 #37 av: mayolica

#35
Vi tänker helt olika. för mej handlar ett funktionshinder om att det är något som inte alls fungerar (eller inte fungerar optimalt) Det blir inte korrekt att jämföra en fysisk skada med ett funktionshinder ,tanken var mer att sätta sej in i känslan av hur ont det kan göra( fast på ett annat sätt) den inre smärtan kan kännas lika "handikappande" för många som har svår problematik. man kämpar inte för att få en "diagnos" utan för att reda ut sin situation.
 Många som kämpar för att få diagnos plågas av ett handikappande livslånga lidandet som blir ohållbart att leva med i längden,man strävar då efter att hitta sätt att göra livet mera hanterbart och få tillvaron att fungera bättre. 
Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det med personlighet eftersom man föds som den man är? man är väl samma person när diagnosen är fastställd som innan? Olika personer med en och samma diagnos kan vara väldigt olika varandra som personer,men kan ändå ha liknande typ av problematik.
Det där andra som du beskriver att gå från en fungerande tillvaro till en ickefungerande har jag aldrig sett irl ? om man har ett fungerande liv utan "problematik" ser jag inte "problematiken" som ska utredas? I vilket fall som helst måste något ha gått väldigt fel om det blir så. Syftet att utreda är inte att skapa problematik som inte fanns där innan.   

Utan diagnos finns inte möjligheten att kunna få tillgång till anpassad behandling, som borde vara självklarhet men tyvärr inte har nått ända fram , tex optimalt fungerande medicinering ,hjälpmedel, stödinsatser mm

~ mayolica ~

Anmäl
2014-02-16 21:31 #38 av: Kajsami

Att gå från en fungerande tillvaro till en icke fungerande och att bli av med sitt jobb pga en diagnos, tja där undrar jag om TS kanske syftar på lokföraren Torolf som plötsligt blev av med sitt jobb efter att han fick AS-diagnos. Efter massor av prickfria år inom yrket så tyckte Transportstyrelsen helt plötsligt att han inte dög längre, enbart pga en diagnos. 

Och ja, det är faktiskt en nackdel med diagnoser. Diagnoser är inte enbart av godo. Det har jag själv erfarenhet av. Jag var timvikarie på ett ställe och fick hela tiden goda omdömen där och de tyckte så mycket om mig, men så fort jag råkade gå ut med AS-diagnos som jag då precis hade fått så var jag plötsligt inte vatten värd längre. Då var det tack och hej på den arbetsplatsen. 


Anmäl
2014-02-17 20:28 #39 av: Shine

#38. Låter fruktansvärt... Det är ju sånt här som smyger sig fram i ljuset lite här och där.
Japp, lokföraren är ett bra konkret exempel och inte alltför gammalt.

#37. Jag tror jag hänger med i ditt resonemang. Största delen iaf. ;)
Det jag menar men personlighet och som jag tror nån mer här inne åsyftade på, var att alla delar av den du är, good and bad, är ju en del av den du är. Dvs en del av din personlighet. Men det är inte detsamma som att man ÄR adhd eller autism tex. Men en del av den man är. Precis som att vissa är fnittriga, andra klumpiga, vissa intresserade i sin natur, andra loja. Ett diagnoskriterium är ju bara ett samlingsnamn av vissa drag som man kategoriserat för att det fungerar hindrande i vardagslivet.
Jag upplever inte heller, tyvärr, att en diagnos fungerar som ett likamedstecken till att man får hjälp.
Men jag förstår avsikten.

Anmäl
2014-02-19 18:15 #40 av: Alternative

AF och FK krävde att jag skulle göra en utredning för som de sa det skulle underlätta att hjälpa mig ut i arbete.

Så fort jag fick mina diagnoser så skickade ovan myndigheter mig rakt ut ur systemet och idag är jag förtidspensionär
Jag kämpade trots allt i 2 år om rätten att få arbeta och försörja mig själv.

Så vad har diagnoserna gjort för mig?
Jo, de har gett mig ett helvete att fördriva tiden till och från.

I och för sig pluggat rättigheter och har färdtjänst, div skattefria bidrag och fri tandvård resten av mitt liv.
Men hade jag fått välja så hade jag hellre arbetat, dock tror jag inte att det någonsin lär ske då jag har på papper från FK att AF har uttalat att jag inte kan ta några arbeten på hela den svenska arbetsmarknaden varken nu eller i framtiden.

Jag har Asperger och ADHD på papper.
Men min ADHD har jag lyckats bota då det är en symptom på en medicinsk åkomma, men att ta bort en diagnos i detta landet är omöjligt (ännu inte funnit några vägar iaf).


Anmäl
2014-02-19 18:33 #41 av: sandriisch

jag vill ha så jag kan få hjälp och studera och inte bli dumförklarad om man glömmer bort eller inte fattar uppgifterna.
sen även så jag kan få hjälp och klara arbeta mer än halvtid utan att hela världen rasar för mig :p

Anmäl
2014-02-19 19:43 #42 av: tarotlasse

Min Chef sa ett sanningens ord förra veckan när vi pratade om detta om en diagnos betydelse.

Han sa att jag och min diagnos var väldigt viktiga i dagens samhälle.

Utan diagnos hade jag inte skapat så många arbetstillfällen  och faktiskt bidragit till en lägre arbetslöshet.

Först skrattade jag bara åt det men sedan började jag tänka efter.

 Och det stämmer ju faktiskt.

Jag går regelbundet på sjukvården minst ett besök och en timme  i veckan. 

Denna veckan har det blivit 2,5 timme

Alla läkemedel och olika tillstånd som ska skrivas för dessa skapar säkerligen 1 timmes arbete i månaden på olika instanser.

Jag har två boende assistenter som är hos mig ett antal timmar i veckan.

Jag sysselsätter säkert en handläggare på FK på heltid i dag med min frågor och överklagande.

Samma sak  på AF men med takten i deras arbete så är det nog bara en halvtids tjänst.

Samma sak så sysselsätter jag en handläggare på Kommunen ett antal timmar i veckan.

Så jo detta med diagnosen är väldigt viktig för alla som jag skapar arbetstillfällen till.

Vilket  jag tycker de borde visa lite mer tacksamhet till.

Men tycker mest dom är otrevliga, gnälliga  och tycker jag är till besvär i stället för att vara den som bidrar till att dom har ett arbete och en lön.

Lasse

Anmäl
2014-02-19 22:16 #43 av: Kajsami

Alternative, du skrev ett intressant inlägg i #40. Har en del att kommentera/fråga kring:

"Jag kämpade trots allt i 2 år om rätten att få arbeta och försörja mig själv."

Är det verkligen möjligt att AF och FK kan förbjuda en att jobba om man känner att man vill och kan? Det låter jättekonstigt, tycker jag, de brukar väl kämpa för motsatsen istället för det mesta, att man skall ut och jobba oavsett diverse diagnoser. De kanske inte serverar något jobb åt en, men om man hittar något jobb så borde de väl inte kunna förbjuda en att jobba?

"...fri tandvård resten av mitt liv."

Det kan du nog inte vara alldeles för säker på tyvärr. Landstingen har mer och mer börjat att dra in på detta genom att de tolkar tandvårdslagen på det sätt de vill tolka den, och lagen är lite luddigt skriven vad gäller orden "omfattas av LSS". Det kan tolkas som att man omfattas av LSS då man har diagnos AS och har rätt till LSS-insatser, men nu har många landsting börjat tolka det som att man måste ha vissa specifika insatser, där boendestöd av någon konstig anledning inte räknas. Jag är med i Organiserade Aspergare (OA) och vi har "uppvaktat" socialstyrelsen ett antal gånger för att få till en tydligare lagskrivning till vår favör och vi kommer att vara remissinstans i frågan. Själv blev jag av med mitt tandvårdskort för ett år sen, då min kommun beslutat sig för en riktigt strikt tolkning av lagen.

"Men min ADHD har jag lyckats bota då det är en symptom på en medicinsk åkomma,"

Här blir jag verkligen intresserad. Hur har du lyckats bota din ADHD??? Jag vill också bli botad om det går! Vad jag fått höra så är det omöjligt då det ju är ett funktionshinder och inte någon medicinsk sjukdom. Man kan ju bli av med symptomen genom medicin, men så fort man slutar med medicinen så får man ju tillbaka symptomen igen. Jag lyckades bota mig själv tillfälligt från ADHD genom regelbunden floating en gång och då fick jag floata gratis (är ju svindyrt annars och är ju tyvärr inte subventionerat), så under några månader kände jag mig faktiskt mer eller mindre botad och hade inga behov av mediciner, men tyvärr så kom ju symptomen tillbaka när jag inte hade möjlighet att floata gratis längre.

"...men att ta bort en diagnos i detta landet är omöjligt"

Nej då, det är inte alls omöjligt! Man begär bara att få göra om sin utredning. Jag har haft funderingar på att göra en omutredning vad gäller min AS-diagnos (men då riskerar jag ju förstås att ha ännu svagare chanser att få tillbaka mitt tandvårdskort).

Anmäl
2014-02-20 01:18 #44 av: Ladydragon

#40 jag har lite svårt att tro dig......

sen är det oxå så att har man sjukersättning så kan man alltid själv välja att avbryta den och prova att arbeta finns även vilande sjukersättning man kan få ett tag för att få prova sig fram


Anmäl
2014-02-20 02:05 #45 av: Alternative

#43 Förbjuda kan de kanske inte, men de kan stänga av en från A-kassan och se till att man förlorar sin SGI, vilket innebär att man inte har rätt att få hjälp av AF och blir tvungen att gå på försörjningsstöd.
Stämplade ut ur sjuksystemet 1 oktober 2010 och jag ansåg mig redo för 40 timmars vecka.
Tyvärr tyckte inte en arbetspsykolog detsamma.
Hans ord vägde tyngre än min önskan att få jobba.
Fick välja på att söka förtidspension eller leva på soc, jag valde att ge upp, ensam klarar jag inte slåss mot idioter.

Alla lyssnade på honom och honom träffade jag i hela 45 minuter.

Brukar kan också dö, mitt personliga ombud har aldrig varit med om dess like.

Jag är också bra på att tolka lagar, både AF och FK bröt mot förvaltningslagen (1986:223) och jag gjorde en JO anmälan men dessa myndigheter har gjort helt rätt, även om det i lagen står klart och tydligt att brott mot den skall dömas efter brottsbalken kap 20 om tjänstefel.

Har man väl fått den gröna lilla lappen för tandvård ska det till särskilda omständigheter för att de ska kunna ta tillbaka det.
Få vågar ens gå emot myndigheter, jag bråkar med glädje, har liksom tid till det.

Jag har inte ADHD, har stått i mina journaler sedan 1989 vad felet är men överläkare på psyk förbisåg det som mindre viktigt, i 15 år.
Psyket har ju inte ens koll på sina signalsubstanser och hur de fungerar i hjärnan, så hur ska man då kunna räkna med att de kan något om hormoner.
Få läkare vet ju inte ens om den så kallade gift spärren i hjärnan och hur den fungerar, inte alls konstigt att man får mediciner som kanske hjälper med flera mediciner för att bota ännu flera biverkningar.

Först när jag själv bad att få se mina journaler som jag kunde gräva i det och hitta vad jag behövde och kräva förflyttning från psyk till medicin.
Hade de läst vad som stått så hade jag sluppit en jävla massa skit, men att vara läkare betyder inte ett skit, det har de själva bevisat.
Sedan vintern 2010 har jag rätt medicin, fick finna det själv genom div forskningsrapporter i huvudsak från Australien.
Genom att jag fick diagnosen Asperger så fick jag reda på att jag inte alls var mindre begåvad, de skapade ett monster.

Ha ha ha, försökt att få göra om utredningen men får bara blankt nej i och med att det är för många överläkare inblandade i beslutet och under för lång tid.
De kan lägga diagnosen latent, men jag kan INTE få den struken.

#44 Förstår dig, trodde inte heller detta var möjligt, men över ett år hemma utan ett skit att göra är bevis nog, iaf för mig.

Visst jag kan välja att avbryta när jag vill, men utan hjälp finns inte den möjligheten, jag vågar inte chansa att leva på soc resten av livet, har det bättre ekonomiskt så här, men man blir ju inte rik på det...
Under 2 år i AF:s regi kom jag inte så långt att jag skulle lära mig söka jobb, de ansåg mig inte redo.
Än mindre kolla vad jag kan göra, det var ingen som brydde sig, de hade bestämt sig redan från början, jag vara bara dum som kämpade emot.
Att hela tiden kämpa för rätten att få jobba fungerade inte, jag gav upp efter 2 år.
Har bara ca 30 år till ålderspension, och med tiden lär jag ju bli äldre.

Anmäl
2014-02-20 08:00 #46 av: [Rumpstek]

#45 Vad är det för medicin då?

Anmäl
2014-02-20 09:24 #47 av: Alternative

#46 Nebido 1000 mg/4ml var 15:de vecka

Anmäl
2014-02-20 10:21 #48 av: tarotlasse

#43

Ja Kajsami det är faktiskt möjligt en väninna till mig blev bedömd som ej arrbetsförmögen av AF och blev då avstängd från A kassan.

Efter nästan 20 års arbete på samma ställe så när hon blev arbetslös gjorde Af bedömningen att hon inte var arbetsförmögen och klarade av att arbeta längre.   

När hon då sjukanmälde sig så förklarade FK att hon var för frisk för att vara sjukskriven och blev nekad sjukersättning.

Så hon fick inte ersättning från någon och fick gå och söka socialbidrag.

I dag har man ändrat reglerna så nu får inte FK neka ersättning om AF bedömer en person arbetsoförmögen.

Jag håller på med en arbetsförmåge utredning på AF förnärvarande och träffade en psykolog för två veckor sedan och den första jag träffat på AF som faktiskt hade kunskap och visste hur ADHD personer fungerar.

Han hade precis alla papper från läkare. psykologer och hela min ADHD utredning.

Men han saknade utlåtandet från  AF arbetspsykolog. 

Utlåtandet var försvunnet från datorn och i de utskrivna pappren var utlåtandet borta.

Så psykologen frågade mig om jag kom i håg vad arbetsterapeuten gjort för bedömning.  

Jo det kom jag i håg och jag kom även i håg att jag bad henne resa till ett varmare ställe innan jag gick därifrån.

Jo den arbetsterapeuten sa  sin bedömning efter 30 minuters samtal.

Att jag inte var arbetsförmögen och att jag inte borde stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag skällde ut tanten efter noter och sa att jag de senaste åren arbetat 14-18 timmar om dagen och att jag insåg att jag inte klarade detta längre men 8 timmar m dagen klarade jag.  Sedan frågade jag vad hon hade för medicinsk utbildning som kunde bedöma mitt hälsotisstånd och göra en stor skillnad i sin bedömning en vad mina läkare gjorde.  Sedan bad jag henne att fara till ett betydligt varmare ställe innan jag gick därifrån.

Jag har aldrig senare hört ngt från AF om denna arbetsterapeuts bedömning.

Men jag fick ju förklaringen av psykologen som skrattade så han grät och sa till mig att han kände denna arbetsterapeut väldigt väl och att han önskade att han fått vara med när jag skällde ut henne.

Men som sagt vad arbetsterapeutens utlåtande och bedömning är tydligen borta från systemet.

Nu får jag se vad denna psykolog gör för bedömning om min framtida arbetsförmåga.  Men han sa att han inte i ifrågasatte varken läkarnas eller psykologernas bedömning och bedömningen om svår ADHD.

Han frågade även hur jag ställde mig till förslaget 50% sjukbidrag och en 50% OSA anställning som är förslaget.

Så är troligtvis det som blir beslutet vad jag förstår.

Men stor skillnad i dag då både AF, FK , SOC, Kommunen och min vårdklinik är inblandade i Beslutet.

Mot för 2 år sedan då jag efter tjat fick träffa en arbetsterapeut för jag ville ha råd om mitt yrkesval.

Vilket blev 30 min samtal och en bedömning av att jag inte vara arbetsförmögen.  

Lasse   

Anmäl
2014-02-20 10:51 #49 av: [Rumpstek]

# 47 Testosteron? Öh? Hur skulle det hjälpa mot adhd?

Anmäl
2014-02-20 11:02 #50 av: Alternative

#49 Jag har inte ADHD.
Råkar ha världens vanligaste syndrom som BARA drabbar killar.
Var 300-500 födda kille världen över har det, men det ligger inte på agendan idag, idag är det mode att ge diagnosen ADHD.
Bara i Sverige borde det finnas 1000 tals som är feldiagnostiserade.
Hur kollar man då upp det?
Enkelt, ett blodprov vid 2 tillfällen.
Jag har Klinerfelters Syndrom mer känt som 47XXY medicinska kretsar och som enligt viss forskning skulle förklara min mer begåvade sida i och med att jag råkar ha en kromosom mer än de flesta, en kromosom som inom det vetenskapliga även är känd som intelligens kromosomen.

Har som sagt inte ADHD, inte annat än på papper då jag utan Testosteron får symptom av ADHD.


Anmäl
2014-02-20 11:06 #51 av: [Rumpstek]

#50 Då borde det vara ganska enkelt att se till att adhd-diagnosen försvinner, och din sjukdom istället skrivs upp där. Du har väl det på papper att du har den sjukdomen.

Men alla med adhd har inte andra sjukdomar, utan har istället adhd.

Anmäl
2014-02-20 11:22 #52 av: Alternative

#51 Det är allt annat än enkelt, hela svenska läkareliten har ju förbisett det och det går inte ta bort ur journalen.
Det skulle ju innebära att hela min journal skulle behövas skrivas om.
De skulle behöva skriva in att de inte kunde läsa innantill och att ALLA deras gissningar om olika preparat bara var just gissningar och att de hade FEL!

En lekman som mig ska ju inte kunna överbevisa en hel läkarkår, bokstavligt lära dem att hjärnan styrs av så mycket mer än bara deras förbannade signalsubstanser. Bevisa för dem att amygdala, lilla hjärna och hjärnbalken (även känt som reptilhjärnan) i huvudsak styrs av olika hormoner.

Många av dem preparaten de gav mig slog ut det testosteronet jag själv tillverkar och det gjorde ju det hela än värre än det redan var.

47XXY är ingen sjukdom, en sjukdom kan du bota.

ADHD är en sjukdom för mig, för med rätt medicin så försvinner den.
I mina journaler står det att jag har extrem ADHD.

Anmäl
2014-02-20 11:28 #53 av: [Rumpstek]

#52 Adhd är ett funktionshinder, inte en sjukdom. Den försvinner inte heller, om man verkligen har adhd.

Men var har du fått reda på att du har det syndrom du säger dig ha? Var får du tag på din medicin?

Anmäl
2014-02-20 11:34 #54 av: Alternative

#53 Vart hämtar man sin medicin tror du?
Hört talas om recept av läkare och uttag på apoteket någon gång?

Enkelt blodprov på vårdcentralen när jag var yngre, redan 1989 och de tog 2 blodprov för att vara säkra.

Anmäl
2014-02-20 11:37 #55 av: [Rumpstek]

#54 Men då har du läkarkontakt, och får medicin. Då är det bara att kontakta psykiatrin och be om en ny utredning. Du kommer då inte uppvisa symptom för adhd.

Sen en sak till. Du menade att adhd var en sjukdom som försvinner om man får rätt medicin, det kan man ju även säga om det du har, att det då är en sjukdom för symptomen försvinner när du tar medicin.

Anmäl
2014-02-20 11:51 #56 av: tarotlasse

#49

Inte några konstigheter om vi ska tro på vad forskarna kommit fram till om ADHD.

testosteron är ju ett hormon.  

Dels har man konstaterat att vi med ADHD har en förändring på kromsom 16.

Man har även konstaterat att vi med ADHD har en tunnare hjärnbark  en normalt.

I hjärnbarken sitter impulsstyrningen och koncentrationsförmågan.

Men hjärnbarken styr även produktionen av hormonerna.

Så man har konstaterat att de med ADHD  har brist på någon av våra hormoner  vilken som behöver inte vara samma hormon brist hos alla. Därför vi med ADHD kan fungera så olika trots att vi har samma diagnos. I dag forskar man otroligt mycket på ny ADHD medicinering och då på hormonbaserade läkemedel.

De första av dessa läkemedel har släppts i USA men  de är inte godkända i Sverige ännu.

Man kan söka licens på dem men läkaren jag hörde på en föreläsning sa att det förnärvarande var  minst 1 års leveranstid. Så man fick förnya licensen innan man ens fått första förpackningen.

Jag medicinerar ju både med Concerta och med melatonin.

Concerta höjer ju halten av hormonet  Dopamin  och Melatonin är ju kroppens sömnhormon.

Ngt man gjort i många år  nu och  långt innan forskarna kom på att vi med ADHD kan ha brist på ngt av våra hormoner.  

Lasse

Anmäl
2014-03-26 19:20 #57 av: tlover

Jag bad inte om diagnos, jag bad om hjälp och svar helt enkelt.

Sen blev det en diagnos även om den inte har hjälp mig så mycket när det gäller insatser, Jag har gjort framsteg sen jag fick diagnosen men det är bara tack vare min man och mitt eget arbete (förutom kedjetäcket men sånt kan man faktiskt göra själv också).

Tyvärr kommer massa negativt med diagnoser också men då kan man ju inte "ofå" diagnoser så jag försöker istället kämpa för att komma framåt istället för att vara ledsen över att jag fick en diagnos (att få kunskapen om ens tillstånd utan att bli stämplad skulle väl ha varit bäst men nu blev det inte så för mig.)

Anmäl
2014-03-28 17:52 #58 av: [LillStoraJag]

Jag har inte någon bokstavsdiagnos men min son på 10 år väntar nu på en utredning, dessvärre är kön lång. 

Nu är det så att min son har stora svårigheter med inlärningen och ligger efter en hel del. Vi som föräldrar och lärarna kämpar med att hjälpa honom men det går inte så bra. Skulle jag kunna undvika att min son har en diagnos så skulle jag gjort så men nu är verkligheten så att han behöver utredas för att se vilken form av diagnos han har. Och kan detta hjälpa honom för att inlärningen ska gå bättre så blir ingen annan gladare än jag och hans pappa.

Det är faktiskt så att man inte vill ha en diagnos men är tvungen att få en för att klara sig bättre.

Jag själv har andra diagnoser som depression och personlighetsstörning och jag blir nästan förbannad när jag läser att en diagnos inte kan jämnföras med ett brutet ben. Bryter du benet så blir du förhoppningsvis gipsad. Folk ser då att du har ett problem med att gå. Men mina diagnoser och era som ni har här inne på sajten är diagnoser som inte syns och för att dom inte syns så kan man inte säga att dom inte finns. Och vi har inte bett om att ha problemen men men dom finns och vi vill underlätta för oss själva med att veta vad som är fel för att kunna gå vidare i livet.

Någon skrev att ett benbrott är ett funktionshinder är inte ADHD m.m det med?

Anmäl
2014-03-29 11:17 #59 av: Lakeside

Jag skulle säga att en diagnos är något som kan göra att person kan få hjälp, bli förstådd av andra och framför allt förstå sig själv. Jag tror det är viktigt för att man inte ska trycka ner sig själv och känna att man inte duger pga. att vissa saker är svåra som andra tycker är super lätta. 

Däremot så har jag den inställningen att man inte kan påverka det som händer i livet, hur man föds, om man har diagnos eller ej osv. MEN man kan styra sin inställning till det. Man måste helt enkelt acceptera att man är som man är och kommer alltid vara det, annars tror jag livet blir väldigt tungt. Sen tror jag att det för ens egen skull kan vara bra att försöka vända det till något positivt även om det ibland är svårt. Alla människor är unika och jag tror att om varje person sätts på "rätt" ställe i samhället kan alla tillföra något, ofta mer än de själva tror och det är väl kanske där svårigheten ligger, ovetskapen och oerfarenheten om att hantera avvikande beteenden och människor. 

Anmäl
2014-03-29 11:39 #60 av: Shine

Jag vill inte skrämma nån, men såna här saker gör också att grundfrågan dyker upp. Är verkligen en diagnos förknippat med hjälp eller kan det faktiskt bli lite hur som helst? Detta är tyvärr inget ovanligt att man blir väldigt missförstådd och dömd även av de som "bör veta bättre".

Jag har barn med diagnos och är oerhört försiktig med vem som vet vad.
Kika på länken under.

http://autismasperger.wordpress.com/2014/03/27/hjalpsokande-foralder-med-asperger-riskerar-att-fa-sina-barn-omhandertagna/

Jag förstår er som vill känna förståelse för er själva och vill ha den från omgivningen. Där det funkar är det ju toppen. Men en medvetenhet om att det finns risker med det, kan nog vara bra att känna till också.

Läs gärna kommentarerna längre ner från andras upplevelser och följ hennes blogg.

Är det några som har egna såna här exempel?

Anmäl
2014-03-29 12:34 #61 av: Ladydragon

#60 problemet med såna här inlägg som du länkar till är att man bara får höra en del av historien och man saknar väldigt mycket fakta...
dessutom är det oerhört känsligt att bli ifrågasatt som förälder....

har själv blivit utredd av Soc och blivit ifrågasatt om jag verkligen är en bra förälder främst på grund av mina funktionshinder (NPF) 
jag har alltid valt att samarbeta med Soc och fått enbart massa stöd och hjälp på vägen...
och ja utredningen visade på att jag är en bra förälder

och jag känner inte alls igen den bilden om att bara för man har en NPF diagnos så är man automatiskt en dåligt förälder som måste utredas Funderar

Anmäl
2014-03-29 22:33 #62 av: Shine

#61. Skönt att höra.

Anmäl
2014-03-31 13:41 #63 av: tyllmeis

#60 vi blev utredda av socialen. Vi var öpona med att vi båda föräldrar hade diagnos, mest för att dottern var under utredning för autism och vi hoppades på att få en förståelse för dotterns problematik då de kom hem till oss och betraktade oss osv. Dotterns problematik struntade dem helt i. Trots att vi även hadw möte med socialen samt de som utredde dottern för att man gemensamt skulle kunna stötta upp henne i hela processen. Men socialen sket helt att ta hänsyn till problematiken. Socialen hade sock svårt att släppa att vi som föräldrar hade diagnos. Dw ville omedwlbart få det till att sambon var våldsam och aggresiv pga sin diagnos och att jag var empatilös utannågon som helst koll på vad rutiner och barnansvar är. Utredningen visade dock på att vi låg mycket högre än genomsnittet när det gällde att verkligen se våra barn och stötta upp där det behövdes att visa empati ha struktur och att vara tydlig. Vi fungerade helt enkelt bättre som både individer och familj än medelsvensson vilket utredarna hade svårt att grepp.

Jag har absolut inga höga tankar om socialen efter den händelsen då vi enbart blev bemött med fördommar och dottern lyckades dem sabba ordentligt psykiskt på fem veckor som hon var omhändertagen.

Anmäl
2014-04-01 22:05 #64 av: Geru

En diagnos för mig skulle antagligen möjlig göra för studier på högskola. Någonting som jag inte skulle klara av i dagsläget.

Jag har ett problem, jag får en diagnos, diagnosen säger vad man behöver göra för att lösa det, eller oftast vad man behöver tänka på för att kunna hantera det.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.