Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

ADD & ADHD relaterat Olika former av autism Tourettes Syndrom Motorikstörning (DCD) Tvångssyndrom (OCD) Trotssyndrom (ODD) Ansiktsblindhet (Prosopagnosi) Dyslexi & Dyskalkyli NPF + Psykisk sjukdom Övriga NPF Kan jag ha en diagnos? Utredningar (Hur? Var? När? Varför?) Allmänt Presentationer & Nya medlemmar Hjälpmedel & Stödinsatser Läkemedel & Behandlingar Lagar och regler (LSS, SoL, m.fl.) Ekonomi Kost och matlagning Tips och goda råd Var vi bor (Tråd för landskap/stad) (IRL-vänner sökes) Vänner sökes Tester Bilder & Foton Litteratur Media Dagis / Skola / Jobb / Praktik Familjeliv Diskussioner om NPF Berättelser ur verkligheten Fetalt Alkoholsyndrom (FAS) Off topic - [OT] Dagbok Lekar / Kluringar Om sajten & Om iFokus
Kan jag ha en diagnos?

Vet egentligen inte vad jag vill komma fram till..

2013-10-27 12:59 #0 av: [Saoirse]

Har egentligen ingen aning om vad jag vill komma fram till med detta, men jag måste bara få skriva av mig.

Nu kommer jag ju inte riktigt ihåg så mycket från när jag var liten. Men av vad jag har fått höra så var jag så jobbig på dagiset att det slutade med att jag fick sluta.

Första "känslominnet" jag har är från när jag var 5 år. Det var en sån där dag då jag egentligen borde ha varit överlycklig, men istället var jag så extremt nedstämd att jag gick över tättrafikerade vägar utan att se mig för. Jag struntade totalt i om jag skulle bli överkörd eller inte.

Hemma var det egentligen inte något som faktiskt var fel. Det är inte så att mina föräldrar har slagit mig eller så. Men jag har en storasyster som är bipolär och har svår astma och en lillebror som har asperger och svår allergi. Bara dom sakerna gjorde att jag för det mesta hamnade i skymundan.

När jag var liten, och detta har jag själv inget minne av, så brukade jag springa omkring i huset och kasta ner alla blomkrukor på golvet och skrika "Aja baja inte röra! BANG!"

Det jag minns är att jag ofta rymde hemifrån. För att jag kände att jag inte blev sedd. Då jag kom tillbaka så fick jag höra att föräldrarna inte ens märkt att jag varit borta.

Så jag bytte bana helt och hållet. Jag märkte hur sura mina föräldrar blev då syrran kom försent till olika grejer. Så jag började se till att alltid vara där jag skulle vara långt i förväg. Syrran skolkade så jag såg till att vara på skolan även dom dagarna då jag var sjuk. Syrran började röka och dricka och jag blev nykterist. Jag gjorde allt jag kunde för att bli den perfekta dottern så att mina föräldrar skulle märka mig.

Mina utbrott fanns fortfarande kvar, men istället för att visa det stängde jag in mig på mitt rum och skrek och grät i kudden och kastade runt grejer.

Tillslut blev alla former av misslyckanden helt oförlåtliga för mig. Jag kunde inte acceptera att jag misslyckades med någonting. Jag har haft ett enda omprov, och jag grät så otroligt mycket eftersom jag kände mig som ett totalt misslyckande.

Jag har aldrig haft problem med att umgås med folk. I grund och botten är jag väldigt social av mig. Men jag har aldrig varit mycket för att vara i stora folksamlingar.

Motoriken hade jag lite problem med. Cykla och studsa bollar tog ganska länge. Jag var dock tidig med att gå och simma hade jag inga större problem med. Finmotoriken har jag aldrig haft problem med.

Jag hatar att stå i köer och vänta på min tur. Jag brukar dock se till att inte avbryta folk när dom pratar och sånt. Men jag avskyr att vänta. Allt ifrån att sitta i en telefonkö till att vänta 2 år på den där resan som jag ska på.

Jag var en ganska typisk pojkflicka. Klättra i träd och hamna i slagsmål var och varannan dag.

Men tillslut hade jag förvandlats till en sån dörrmatta att jag lät folk behandla mig hur som helst. Vid 14 års ålder blev jag utsatt för sexuella övergrepp på skolan. När jag var 17 hamnade jag i ett förhållande där jag blev misshandlad. Det hände många andra väldigt tunga saker under den tiden också, vilket har lett till att jag nu har PTSD.

Symptomen för min PTSD började dock inte komma upp till ytan förrän för lite mer än 2 år sedan. Dom började smått och blev sedan värre. Efter ett halvår var jag ett totalt vrak. Det gick några månader innan jag tillslut sökte hjälp. Jag gick hos en kurator och körde KBT i ett år men blev inte bättre.

Tillslut skickades jag till psyk med misstanke om att jag var bipolär. Men där kunde dom snabbt utesluta det och gav mig min PTSD diagnos istället.

Dom ville också utesluta att det fanns någon bokstavsdiagnos och i början verkade det inte så. Men efter att jag varit där på behandling i snart ett halvår och dom har börjat kolla närmare på det så har misstanken om bokstavsdiagnoser kommit upp igen. Asperger är den som vi kollade direkt jag kom dit(eftersom min bror har den diagnosen) och vi uteslöt den ganska snabbt. Vi har gjort en noggrannare koll nu och det verkar fortfarande inte vara det som jag har.

Min skötare misstänker ADHD/ADD och jag uppvisar tydligen väldigt många av dom dragen. Själv har jag inte riktigt någon aning. Allting som vi fått ihop hittills pekar visst mot det, men jag har aldrig haft minsta lilla tanke på att det kan vara så.

Men, jag har alltid känt det som att jag går omkring och har bomull i huvudet.
Jag skriver som en j*vla kratta för att jag inte har tid att vänta på att skriva klart det ordet jag börjat på innan jag börjar på nästa.
Extremt lättdistraherad fast å andra sidan kan jag lyssna på musik, se på tv, läsa en bok och se en film(inte den som är på tv) på samma gång.
PTSD gör att jag vissa dagar inte kan göra någonting, men dom andra dagarna kan jag fara och göra hur mycket som helst.
Jag måste alltid lära mig nya saker, annars blir jag extremt uttråkad.
Jag kan otroligt sällan sitta helt stilla och sitter ofta och pillar på saker bara för att ha någonting att göra.

När jag pluggade på folkhögskola för något år sedan så var jag ofta tvungen att be läraren ta en paus mitt i lektionen så att jag kunde få ställa mig upp och gå en sväng. Jag kunde inte sitta ner under hela lektionen.

I gymnasiet hände det ibland att jag väntade på att läraren skulle gå ut ur rummet så jag kunde börja springa runt som en tok i hela klassrummet eller korridorerna.

Jag har alltid varit lite av en clown och älskar att "spela pajas"

Nästa måndag har jag anhörigintervjun. Sen får jag se vad dom säger.

Oj, nu skrev jag visst en halv roman här. Och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ville komma fram till. Nån som förstår vad jag menar?

Anmäl
2013-10-27 16:51 #1 av: Line333

Hoppas utredningen hjälper dig att förstå och sortera vad som är vad av det som inte känns bra.

Anmäl
2013-10-27 23:13 #2 av: JohannaEkroth

Ibland behöver man bara få ur sig det som snurrar i skallen utan att egentligen veta vad man vill ha sagt.

Du låter lite kluven, men samtidigt söker du svar på VARFÖR, så att du kan få lite frid i ditt liv.

Denna bomullskänsla i huvudet. Känns det som om det är en overklighetskänsla. Som om du är avtrubbad och inte till 100% närvarande, utan en åskådare på det som händer och sker runt omkring. Dom en statist liksom? Den statist du kände att du var när du var barn kanske och dina syskon fick uppmärksamhet?

Kan du tillåta dig att visa känslor, eller är det någonting som blir förträngt? Du skriver inte om vad du känner i det hela? Är det svårt att prata/skriva om känslor?

Nog är det punkter som kan stämma in på ADHD, de du rabblar upp i slutet, om det var det du ville få bekräftat. men jag är ingen läkare, bara en tjej med egen Asperger-diagnos, så du ska inte ta för allvarligt på vad jag skriver. Det överlåter jag till de som har befogenhet.

Lycka till, och hoppas du får landa snart, efter att ha varit ute och flugit hela ditt liv och sökt efter dig själv. Så som jag uttryckte mig, när jag fick min diagnos för 4 år sedan.

Ballong

Jobbar på Anhöriga, BokstavsfolkHuvudvärk och Mag- & Tarmsjukdomar iFokus. 
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else -

Anmäl
2013-10-28 00:13 #3 av: [Saoirse]

# 1 Tackar

# 2 Jo, just nu känner jag jag mig väldigt kluven. Då jag fick min första diagnos så trodde jag att det var över, att det enda som jag behövde göra var att jobba på att få kontroll över min PTSD. Sen kom det fram att det behövdes vidare utredning och jag har nog fortfarande inte hämtat mig från chocken.

Bomullskänslan är ungefär som du skrev. Jag ser allt som händer och hör allt som sägs, men det registreras inte. Det känns som att hjärnan och kroppen inte sitter ihop och när det är som värst så fungerar inte "signalerna". Jag kan tänka att jag borde ta och flytta på vattenglaset, men jag kan inte fysiskt göra det.

Jag är inte så bra på att prata om hur jag känner. Det är lättare att skriva. Under det första halvåret då jag var sjuk berättade jag inte för någon. Andra halvan av det året så skrev jag lite om hur jag kände det här inne på en iFokus-sida. Det var först då jag var inne på mitt andra år som jag berättade för någon i min närhet(min moster). Då på grund av att kuratorn ville att jag skulle ha någon jag kunde vända mig till utanför. Sen tog det ett helt år innan jag berättade för resten av familjen, det var i somras då jag flyttades till psyk. Jag är bättre på att skriva vad jag känner än att prata om det. Så under veckan går jag alltid omkring med en liten anteckningsbok där jag skriver upp allt jag känt, tyckt och tänkt under veckan. Så läser jag upp det då jag kommer till psyk. Jag har tryckt undan känslorna så länge, så det är svårt att släppa fram dom.

Tack för ditt svar, skönt att ha någon som förstår även fast jag inte har någon tydlig mening i det jag skrev

Anmäl
2013-10-28 11:24 #4 av: zatanica

Hej på dig, ibland behöver man bara skriva, det är bra att skriva av sig tror jag. Har själv skrivit mycket genom åren. Man behöver få ur sig det man har inne i sig på något vis.

Förstår din bomull i huvudet känsla, har det själv så. Lite som att man först har blåst ut allt i huvudet med tryckluft och sedan proppat in så mycket bomull som det bara går.

Har det själv på samma vis som du beskriver med skrivandet.

Det är först sedan man började använda dator som jag börjat använda mig av punkter och kommatecken och allt det där.

På penna och papper tiden som struntade jag helt i alla skrivregler, för skulle jag tänka på dem så skulle jag aldrig ha fått ner det jag ville. Ligger heltiden långt före i huvudet med vad man ska skriva än vad fingrarna har hunnit med. Men det har som sagt blivit bättre sedan man skriver på datorn. Förr kunde hela stycken bara försvinna eller så blir man sittandes och undrar vad sjutton det var man skulle skriva nu. Nu kan man ju rätta sin galenskaper efter oxå när det blir markerat.

Hopaps att du får någon rätsida på dig själv.

Smart det där med boken att du skriver upp hur du känner, ska nog prova det själv då jag har oerhört svårt för att få ur mig hur jag känner till andra.

De flesta tror nog att jag är en glad och positiv människa jämt.

Anmäl
2013-11-03 14:01 #5 av: [Saoirse]

Nu börjar jag bli riktigt nervös. Har anhörigintervjun imorgon

Anmäl
2013-11-03 22:48 #6 av: zatanica

Håller tummarna för dig.

Anmäl
2013-11-04 11:47 #7 av: [Saoirse]

# 6 Tackar :)

Bara 1 timme och 45 minuter kvar nu. Tror jag kommer att spy av alla nerver som bestämt dig för att jävlas

Anmäl
2013-11-04 17:00 #8 av: jen83

De du skriver låt som adhd iaf myke av d, å d e bra at Du skriv d bruk jelpa iaf Fö mej å ja ha adhd/as å huvudsak e at Du få vet så du kan få et lugn inom dej en föklaring til dit beteende, på vaför Du e/vart som du vart i din upvext!
ja fik min diagnos 2008 men va veldit agresiv så ingen våga bereta d då så föst nu -13 fik ja veta fast ja ejentligen Ha vetat inerst ine men d jelper at få d På paper fö Du få en föklaring en bekreftelse på at Du e inte en bråkig jobit problembarn så som ja fik hör hel min skolgång!

Lyka til å fotset skriv :)

Anmäl
2013-11-04 18:43 #9 av: [Saoirse]

# 8 Tackar! Nu är intervjun gjord och jag får svar på fredag mest troligt om det är någonting. Så då får jag se hur det blev. Det finns fortfarande en chans att det inte är någonting, men jag försöker just nu att inte förvänta mig varken det ena eller andra

Anmäl
2013-11-07 16:49 #10 av: [Saoirse]

Innan ni läser detta vill jag först av allt säga att det är ingenting illa menat mot er som har fått en diagnos. Har bara svårt att hitta ett annat sätt att förklara det på. Så det är ingenting illa menat om än det kanske låter konstigt. Jag ber om ursäkt i förväg och hoppas att ni förstår vad jag menar.

Imorgon är det mest troligt dags. Dom skulle mest troligt ha svaret till dess. Jag håller på att flippa totalt. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig och jag vet egentligen inte vad jag vill få för svar.

Helst av allt så vill jag att dom ska säga att dom inte hittat någonting. Dom hittar ingen diagnos och jag helt enkelt bara är som jag är.

Jag har försökt att ställa in mig på att få det svaret. Varför ska jag oroa mig i onödan om det i slutändan inte är någonting? Då har jag oroat mig för ingenting. Är redan nog full med oro på grund av min PTSD, så jag vill inte lägga till någonting mer.

Men å andra sidan vet jag vad som kommer att sägas vara orsaken om jag inte har någon bokstavsdiagnos. Då kommer dom säga att det beror på mina föräldrar, att jag inte blev sedd under min uppväxt och att jag därför har blivit som jag blev. Själv har jag för länge sedan accepterat att min uppväxt var som den var. Jag blev inte sedd och fick inte det jag behövde, men jag har lärt mig att leva med det. Jag har lärt mig att leva med att bara förlita mig på mig själv. Jag behöver egentligen ingen annan för att klara mig. Jag klarade mig själv när jag växte upp och jag klarar mig själv nu(för det mesta).

Är det detta svaret jag kommer att få imorgon så kommer jag inte att reagera så värst mycket på det. Jag har lagt det bakom mig och slutit fred med den insikten. Men hur f*n ska jag berätta för mina föräldrar. Dom kommer ju garanterat att vilja veta vad som sades. Jag har gett mig själv ett löfte om att aldrig ljuga om mina känslor igen bara för att bespara någon annan. Så hur ska dom ta det. Hur ska dom ta att jag kommer hem till dom och berättar att det är dom som har "förstört" mig? Mamma erkände ju rent av på psyk att dom inte brydde sig medan jag växte upp.

Känns som att jag får välja mellan pest eller kolera, ur askan och in i elden. Har så mycket ångest att jag bara vill spy. Proppar i mig lugnande på lugnande bara för att ta mig igenom dagarna. Vill bara ta sömnmedicinen nu och sova tills imorgon. Jag har ingen aning om hur jag ska hantera det. En diagnos kommer ju inte att förändra vem jag är som person, men samtidigt så förändrar det allting på något sätt. Är det ingenting så har jag redan slutit fred med det svaret, men hur ska jag berätta för mina föräldrar, för min släkt?

Ursäkta att det blev långt. Men jag kan inte skriva det här någon annanstans. Inte utan att någon släkting får syn på det, och det vill jag helst inte att dom gör innan imorgon.

Anmäl
2013-11-08 09:05 #11 av: zatanica

Vill bara säga att jag läst vad du skrivit, berätta gärna hur det har gått.

Tror många känt lite som du dagen innan och rannsakat sig själv fram och tillbaka vad vill man egentligen?

Funderade själv innan vil man ha diagnos eller inte, hur kommer det att förändra allt, hur ska man berätta för andra, ska man berätta för andra. Har nog förträngt känslan jag hade innan jag fick resultatet. Men mins känslan efter, trode inte på dem först när de sa att jag hade rejäl ADHD, sedan när jag gick därifrån började det sjunka in och efter ett tag så blev jag bara glad och hoppade och skuttade fram längs vägen.

Anmäl
2013-11-08 13:03 #12 av: [Saoirse]

# 11 Tack! Det känns skönt att veta att någon faktiskt förstår Blomma

Fick inget svar idag. Skötaren hade kollat igenom allting och tyckte att någonting inte stämde. Så hon ville ställa om några frågor som mamma svarade helt annorlunda på jämfört med vad jag berättat tidigare. Skötaren sa även att hon kände att så fort mamma kom in undanhöll information. Så jag fick lägga till allting som jag hade att säga och så "sorterade" vi lite till. Alltså kollade vilka symptom som egentligen kommer från min PTSD men som i nuläget verkar tillhöra ADHD. Så skötaren ville göra det innan hon gick vidare med utredningen.

Självklart är jag arg att mamma ljög under utredningen, jag förstår inte varför hon gjorde det, men jag är glad att skötaren märkte det utan att jag sa någonting. Jag tror inte att mamma inser vad motsatsen till en diagnos är. Visar det sig att jag inte har någon diagnos så betyder det att anledningen till att jag blivit "som jag blev" är för att mina föräldrar inte sett mig under min uppväxt. Visst, jag är glad att mina föräldrar inte slog mig eller nått sånt. Men dom såg mig aldrig för den jag var. Jag fick inte den uppmärksamheten jag behövde.

Jag har slutit fred med den insikten för länge sedan. Men hur f*n ska jag kunna berätta för dom att det faktiskt är dom som har "förstört" mig. Att det är deras fel att jag tillslut inte kunde sätta passande gränser, vilket ledde till att jag blev utsatt för det som tillslut gav mig PTSD.

Men skötaren sa att det definitivt fanns symptom redan under barndomen. Men hon ville varken säga det ena eller det andra innan hon sammanställt allt. Men jag känner mig inte lika "rädd" för diagnosen längre. Det känns mycket bättre idag. Det blir det som det blir. Vare sig dm säger ADHD, Asperger eller ingenting.

Tack för att ni tar er tid och läser allt och ger mig uppmuntrande svar Hjärta

Anmäl
2013-11-08 13:15 #13 av: zatanica

Tycker det låter som du får en ordentlig utredning, har själv märkt att de som jobbar med detta ser mera än vad man tror och vad man ens kan förstå.

Tycker det är klokt av dem att inte ge dig några förhoppningar åt något håll förens de är helt klara.

Bra att du inte känner dig rädd för en eventuell diagnos.

Min mamma blev också intervjuad under min utredning, hade aldrig trott att hon skulle vara så behjälplig och tillmötesgående som hon var. Hade trott att hon inte skulle vilja ställa upp, eller om hon gjorde det ljuga eller inte svara alls på frågorna.

Det var nästan så jag blev lite arg när hon berättade om min uppväxt att hon inte sökt hjälp för mig när jag gick i skolan utom jag fick göra det själv som vuxen.

Men får väll säga som försvar att det inte fanns i någons tanke att en tjej kunde ha ADHD när jag var liten, började skolan 1990.

Kanske undanhöll din mamma saker för att hon var rädd för att känna att det var hennes fel att du är som du är och att hon kanske inte vill inse att du har problem som skulle kunna vara ADHD. För många är det ju fortfarande skamligt och fult att ha något psykiskt problem. Folk har lättare om det är något rent kroppsligt, gärna som syns, men när det kommer till saker som inte direkt syns och som sitter i huvudet, ja då vill folk gärna ignorera och stoppa huvudet i sanden.

När ska ni träffas igen nu då?

Anmäl
2013-11-08 13:58 #14 av: [Saoirse]

Jag vet att mamma inners inne inte vill att jag ska ha någon diagnos. Hon har själv sagt(inte till mig, utan till mormor som sen berättade för mig) att hon anklagar sig själv för att hon skaffade 3 barn och alla har fått psykiska sjukdomar.

Men jag ser inte det som en anledning till att ljuga under min utredning. Även om jag var rädd och inte vill ha en diagnos så berättar jag alltid sanningen när jag är på psyk. Dom är ju där för att hjälpa och då måste man ju säga som det är. Jag är glad att min skötare inte tog några förhastade slutsatser och gjorde klart utredningen på dom felaktiga svaren. Tänk om hon gjort det och satt fel diagnos. Då skulle jag aldrig förlåta min mamma. Men som tur är så har jag en bra skötare Glad

Men det har ju inte varit något problem för henne med min syster eller min bror. Varför just med mig? Varför säga att jag var en perfekt liten ängel när jag i själva verket kunde komma hem med blåtiror och brutna tår för att jag hamnat i slagsmål på skolan och hos kompisar?

Hon ljög till och med om min dyslexi och dyskalkyli utredning i lågstadiet. Nu visade det sig ju att jag inte hade någonting av det. Men det är ju ett varningstecken. Men som du sa zatanica, under 90-talet fanns det väl inte många som trodde att en tjej kunde ha ADHD(är själv född i början av 1990).

Någonting som jag däremot blev förvånad över att det kom fram var om min förlossning. Jag fastnade visst mitt under förlossningen och den stannade av helt i en hel natt. Jag har många gånger frågat mamma tidigare om det finns någonting jag borde veta(som jag borde berätta för läkare på vårdcentralen, sjukhuset eller psyk) men jag har aldrig hört det förut. Det står inte ens inskrivet i min "bebis-bok". Det känns som en väldigt viktig sak som jag borde ha fått veta. Sånt kan ju ställa till det.

Ska dit nästa fredag

Men nu är det bara att vänta och se

Anmäl
2013-11-29 13:13 #15 av: [Saoirse]

Dom bestämde sig för att göra en fortsatt utredning. Dom är inte säkra på om det är ADHD eller någonting som dom kallade för vuxen-ADHD. Alltså att jag uppvisar ADHD symptomen men det är någonting annat som egentligen ligger bakom. Så dom vill kolla närmare på vad det är. Om det faktiskt är ADHD eller om det är någonting annat, och i så fall vad

Anmäl
2013-12-04 18:11 #16 av: kaninus

Jag har ADHD och känner verkligen igen mig i mycket du skriver! Hoppas du får hjälp vad det än kan vara för något! och om du vill ha någon att prata med kan du skicka ett PM till mig! :) Lycka till! :) 

Anmäl
2013-12-05 10:51 #17 av: [Saoirse]

# 16 Tackar :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.