Annons:
Etikettannat-npf-relaterat
Läst 2789 ggr
gunillapower
10/31/13, 6:17 PM

alla har en bokstavskombination!

"Jag är så glömsk o virrig jag har nog adhd" "Om man börjar leta runt har nog alla nån bokstavs kombination" ganska trött på dessa fraser. Nån mer som råkat ut för dom och gett svar på tal Jag har ADD och undrar då såklart vad mitt egentliga problem är om nu alla har samma problem som jag. Då är jag ju bara lat och osmart som jag alltid trott… ne irriterar mig på dessa männisor och deras klumpiga kommentarer. Hoppas jag fick fram mina tankar så fler förstårnpch känner igen sig.. trots att det blir rörigt:)

Annons:
Zaphix
10/31/13, 11:05 PM
#1

Allt för ofta får jag höra det. Ser det som ett förminskande av mina problem, speciellt när de säger det efter att ha fått höra att jag har ADHD.

De greppar inte hur stora problem jag egentligen har att klara vardagen, hur mycket jag får kämpa för att få livet att gå ihop.

Försöker förklara, men oftast går det inte in..

Inte för att jag egentligen behöver bry mig, men kan kännas jobbigt att folk inte kan förstå ibland.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

CamillaS
10/31/13, 11:29 PM
#2

Känner igen dom där fraserna allt för väl och har fått höra det många gånger vilket jag är otroligt trött på! Vissa folk har verkligen otroligt svårt att ta in det man berättar för dom och iprincip börjar tänka efter på en gång vad denne själv har problem med och vips så säger personen att den nog kanske också har den diagnosen… -.- Har själv ADD, ATS och Dyskalkyli diagnos. Och ofta får man höra det jag skrev ovan.

tarotlasse
11/1/13, 12:10 AM
#3

Ja och det är tyvärr inte bara folk i almänhet som fäller dessa komentarer utan även från sjukvårds personal och av myndigheter som borde veta bättre fäller sådana kommentarer.

Jag har fått detta skriftligt i ett avslag från försäkringskassan om hjälp..

Där motiveringen till FK avslag till hjälp var att alla kan vara förvirrade och glömma i bland även om man inte har ett diagnoserat  funktionshinder så man bedömde att jag inte hade ngt hjälpbehov.

Trots att de fått resultatet av en utredning av mitt närminne där det visade sig att mina  problem var så stora att mitt vardagsliv påverkades så gravt att det gav betydande svårigheter i inlärning och att klara mina vardagliga sysslor på ett tillfredställande sätt.

Däremot  så en annan handläggare på försäkringskassan som behandlade min sjukskrivning gjorde bedömningen  att mina problem var så stora att jag inte borde vara sjukskriven utan få ett sjukbidrag i stället och vill utreda min arbetsförmåga.

Så helt olika åsikter och kunskaper om funktionshinder på samma myndighet.

Så tyvärr är det inte bara folk  i allmänhet som har denna okunskap utan även myndigheters personer och Försäkringskassan som saknar kunskapen om Neuropsykiatriska funktions hinder och hur vi fungerar.

Lasse

gunillapower
11/1/13, 6:38 AM
#4

De va skönt att höra att de inte bara är jag som överreagerar. När komentarerna fälls har jag bara avslutat konversationen. Men de skulle va så gött att nån gång kunna ge svar på tal. Folk verkar ta så lätt på np diagnoser så som ADHD,add,damp m.m. man har ju t.ex aldrig hört någon säga jag har nog lite downs syndrom.

tarotlasse
11/1/13, 2:59 PM
#5

#4

Ja du det ska jag nog använda mig nästa gång ngn säger ngt nedvärderat om min ADHD.

Att det är kanske inte ADHD  jag har utan att jag fått lite Downs syndrom i dag.

Eller som handläggaren på Försäkringskassan sa till mig att jag skulle inte ha några problem i min vardag jag har ju fått utskrivet tekniska hjälpmedel.  

Jag frågade puckot till handläggare om han sagt samma sak om jag hade haft en  rullstol som tekniskt hjälpmedel  

Att det inte skulle vara några problem att ta sig upp för trapporna eftersom jag fått ett teknikst hjälpmedel.

Jag sa att det var rent kränkande att säga så till en person med ett funktions hinder. 

Jag skrev  även ett brev till försäkringskassan ledning och att jag kände mig kränkt av detta bemötande av FK 

Att ska de ha personer som utreder personer med funktions hinder så ska dom ta mig tusan vara utbildade och ha den kunskapen  att utreda just det funktionshindret det handlar om.

Skickade även brevet med avslaget och att soc gjorde en helt annan bedömning och gick in med hjälpen i stället.

Fick  ett svar att det skulle göra en utredning av det bemötande jag möttes av och uppmanade mig att överklaga beslutet.

Så jag fick besked av Förvaltningsrätten att de  kommer att ta upp ärendet för ett domslut så får vi se vad rätten tar för beslut i ärendet.

Men jag har hört inofficiellt att FK är livrädda att ge hjälp till oss med ADHD även om vi är berättigade till det.

Eftersom  ADHD diagnoserna har ökat så markant  de senaste åren skulle det innebära enorma kostnader för FK så man säger i regel nej.

Så får ni ett taskigt bemötande  eller ni  får avslag från FK .

Anmäl det och överklaga beslutet för vi med ADHD ska inte behandlas sämre en andra funktionshindrade i samhället.

Lasse

Jebie
11/3/13, 12:01 AM
#6

Så frustrerande med de som ska förminska ens problem och som säger att "ja men så är det för alla". Som min sjuksköterska exv. Jag var å kollade blodtrycket i veckan och sjuksköterskan frågar hur det går med Concertan å hur jag mår osv (vi håller på och ställer in rätt dos). Jag berättade att vissa saker funkar bättre, men att det fortfarande är jobbigt att exempelvis handla i en affär eftersom jag blir så överväldigad av allt och blir helt utpumpad. "Ja men så är det för mig oxå, blir såååå trött av att gå i affärer" avbryter hon mig med å så byter hon ämne och frågar om nåt annat. När hon avbryter då jag ska berätta något tappar jag tråden och får inte fram vad jag tänkt säga och får inte beskrivit själva problemet, dvs det jag nu beskriver nedan: Jag har svårt att fästa blicken och "se" vad jag letar efter, irrar runt och kan inte besluta mig för att köpa pålägg A eller B, så ibland får jag knappt köpt något alls men nästa gång kommer jag hem med extremt mycket onödiga grejer för tusentals kronor som jag impulsköpt fastän jag bara skulle haft en limpa och ett paket mjölk. Med rätt nivå på medicinen hade det hjälpt detta problem eller har medicindosen ingen betydelse? … ja det var det jag hade velat få sagt då hon sa att hon oxå "blir trött" av att shoppa. Det är inte första gången hon gör mina problem "banala". Jag har flera gånger sagt att jag vill träffa nån slags arbetsterapeut som kan tipsa om hur man organiserar, röjer och städar och framför allt håller ordning. "Ja du skulle se hur det ser ut i mina skåp" säger sköterskan då… Hon är ensam sköterska där, så jag kan inte byta t någon som lyssnar mer och pratar mindre :-(.

Annons:
silversol35
11/3/13, 11:07 AM
#7

#6 Tröttsamt! Går det att lite försynt fråga om hon tror att hon har lika stora problem som du, eller "Du menar att mina problem inte är problem?"? Förmodligen säger hon så för att försöka få dig att "må bättre", inte känna dig "annorlunda" eller nåt sånt, men det spelar ju ingen roll när man vill försöka få hjälp för något som är ett reellt problem. Det är bara irriterande.

Min läkare är lite åt samma håll. Jag blir förbannad när folk inte lyssnar och det ses väl som besvärligt, gissar jag. Men jag fick honom till sist att fatta att rastlöshet inte automatiskt är samma sak som ångest. Jag har inte ångest, jag kan för fasen bara inte sitta stilla!

Att gå i affärer blev för mig lättare med medicin, men det är fortfarande inte ngt jag tycker är varken särskilt lätt eller roligt. Det blir lättare om man känner till affären och vet var allt står och om man har en inköpslista och försöker att bara köpa det som står på den.

Hoppas du får träffa en arbetsterapeut. Kanske ta upp det med doktorn ist för sköterskan, för det verkar ju inte hända mycket när du säger det till henne.

gunillapower
11/3/13, 12:51 PM
#8

Jag handlar alltid i samma affär och skriver listan efter i vilken ordning varorna kommer. På det sättet har det blivit lite lättare att handla. Men om dom ändrat något Då blir de kaos i huvet.

fuckmybrain
11/3/13, 3:42 PM
#9

Personligen är jag rätt trött på att många med diagnos skyller alla sina vardagsproblem på just sin diagnos. Glömmer bort nåt- diagnosen utmattad-diagnosen orkar inte-diagnosen Kan inte- diagnosen Misslyckas-diagnosen osv. Jag funderar över om jag själv egentligen har en diagnos. För tänker jag efter är det inte konstigt stt jag inte fungerar som jag ska. Ingen har nånsin lärt mig hur man ska göra, vad man ska göra. Ett barn föds helt nollad och det är föräldrarna som ska ge en grunden men det fick jag aldrig. Ovh när jag började skolan klassades jag som en bråkig, lat och ouppmärksam unge. Inte konstigt enligt min mening. Jag hade inte lärt mig att lyssna på andra när dem pratar, aldrig haft tider att passa, ingen har lärt mig att städa rummet, bädda sängen eller lägga kläder i tvättkorgen. Jag blev aldrig tillsagd att sitta still vid matbordet. Och sen ungdomen har jag levt i destruktiva förhållanden där andra styrt mig. Psykad att tro att man är dum i huve. Hjärn tvättad. Och sen helt plötsligt ska man stå på egna ben för första gången på över 30 år och man kan ingenting. Förvirringen är ett faktum. Jag är fortfsrande som ett barn i vuxen skor och helt nollad. Jag säger inte att diagnosen inte finns men när det kommer till mig själv så börjar jag fundera. Och idag är jag vuxen och diagnostiseras med ADHD.

Zaphix
11/3/13, 6:54 PM
#10

#9: Själv har jag haft en helt normal barndom och uppväxt med vanliga svenssonföräldrar. Visst har väl endel saker varit dåliga, men så är det för alla. Ändå lyckades brorsan ha AS och jag ADHD. Båda är väluppfostrade och haft normalt med regler under uppväxten.

För mig har det inte med yttre omständigheter att göra då problemen alltid funnits även när jag var väldigt liten.

Skyller dock aldrig på min diagnos, berättar sällan om den egentligen.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

jen83
11/4/13, 9:35 PM
#11

Tyver e kunskapen om ADHD, ADD,odd mm veldit liten i almenhet å föståelsen at Vi som ha desa handikap faktist kempar varje dag fö at pasa in i samhelet den fins int! ja ha ADHD å til 99% AS å min ena son ha adhd/as å en av dom andra ha adhd/as å autism! Våra diagnoser e int nån ursekt man få stå fö d man jör å sejer men de e en föklaring i många fal! Ja e veldit noga me at seja å tala om fö min son at han få stå fö konsekvenserna fö saker han jör men Hans lerare å andra meniskor Ha ju iaf en vis föklaring til Hans beteende even om han få konsekvenser! Å sen betyd d myket Fö os personligen at få en föklaring til vaför man e som man e! Å få vet at man int e et oupfostrat problembarn! Å dum i huvet vet ja nu at ja int e utan snarare tvertom ja ha veldit hög IQ!

Jebie
11/5/13, 8:41 AM
#12

Mina föräldrar är perfektionister, städar mycket ofta, var sak har sin plats. Ordning och reda i skåp, lådor, garage och förråd. Alltid är så fint hos dem. Det har inte hjälpt mig det minsta, jag har inte lärt mig av deras struktur eftersom de inte visat hur man gör steg för steg. Fastän jag mår bättre av att ha det fint å ordning kring mig lyckas jag aldrig få till det fullt ut, å det håller sällan mer än ett par dagar förrän jag stökat till och slarvat bort nåt igen. Jag vet inte hur mkt själva barndomen/uppväxten påverkat min ADD eller er andra som har eller inte har diagnoser och jag skyller inte mitt uppförande eller reaktioner på en eventuell diagnos. Som #10 skrev ovan så berättar jag sällan för omgivningen. Mina föräldrar vet inte ens om eftersom de tycker "diagnoser är struntprat". Dock ger diagnosen mig insikt i varför missförstånd uppstår, varför jag inte riktigt klarar av att gå i affärer, prata med nån i ett rum där flera andra pratar samtidigt också, utan att det snurrar å blir alldeles rörigt i huvudet då jag "måste" lyssna överallt. Jag lyckas sällan svara på frågor muntligt så som jag hade velat, eftersom folk ställer flera frågor i snabb följd om jag inte svarade direkt på första frågan. Så då framstår jag som ganska ointelligent fastän så ej är fallet. Självförtroendet är inte det bästa då föräldrarna ständigt bara klagat på hur slarvig, lat, rörig jag är. Jag tror inte att jag någonsin fått höra att jag gjort något bra, utan bara fått "du kan bättre" och "om hon kan så borde väl du klara det där också". Och att ha en pratig familj som avbryter dig mycket innan du fått prata till punkt så att du känner att dina åsikter å tankar inte har nån betydelse, det hjälper inte till heller med självkänslan. Drömmen hade varit att växa upp i en familj som är lyhörd för ens behov, som LYSSNAR likväl som pratar, och att atmosfären är sån att "allt går att prata om". Det tror jag att det underlättat uppväxten å hjälpt självkänslan.

Upp till toppen
Annons: