Annons:
Etikettkan-jag-ha-npf
Läst 3574 ggr
Syster Yster
11/11/13, 7:29 PM

Är så trött på mig själv(obs långt)

Är alldeles ny, 30-årig tjej, här men som rubriken lyder orkar jag inte med mig själv och det ständiga inre kaoset längre. Har googlat hejvilt i 2 dagar nu och känner igen mig i många add/adhd - beskrivningar men vad vet jag egentligen? Det enda jag vet är att så som andra uppfattar och beskriver mig, så känner jag mig inte. På jobbet säger de noggrann, flexibel och glad. Jag kallar det tvångsmässig, rastlös och förvirrad/disträ. Lugn och eftertänksam brukar de säga också men jag säger att jag är rädd för att göra fel eller att jag ibland inte fattar varför det är sånt ståhej. Jag blir aldrig färdig med saker, diskar gör jag när det är tomt i skåpen eller ingen plats för matlagning vilket jag för övrigt drar mig för då det är så fruktansvärt tråkigt. Samma med städning, tvätt å andra hushållssysslor men samtidigt som jag får ångest av stöket så får jag ändå inte tummen ur om det inte finns en deadline som t ex besök. Deadline krävs förresten för att något överhuvudtaget ska bli gjort, redan på högstadiet satt jag i sista stund med läxor, även under högskolestudier. Alla tentor är gjorda/inlästa till natten före. Har alltid haft bra betyg i det som intresserat mig men denna ständiga oplanering med stress som resultat finns i allt jag gör och fattar inte varför jag gör om det gång på gång fast jag lovar mig själv att inte göra det? Tycker att jag alltid är på gränsen, så även ekonomin. Betalar räkningar i tid för att sedan handla upp mer än vad jag har råd med innan den 1:a. Om jag inte redan hade näthandlat på faktura så att pengarna tog slut redan innan de kom. Även detta upprepas gång på gång trots att jag lovar mig själv att inte göra om det då det skapar sån ångest. Det sociala. Vänner har jag lite svårt att behålla, det får inte gå för fort och slutar med att jag irriterar mig på nåt och drar mig undan. Samtidigt som jag uppfattas som glad och social, har inga problem i mindre grupper men mingeltillställningar ger mig ångest och jag är garanterat försenad. Jag fastnar i klädval etc och velar som det sägs. Och pojkvännen blir irriterad och tycker att det handlar om min inre vilja, jag blir ledsen för jag vet inte hur jag ska göra annorlunda, även om jag fattar varför! Jag har accepterat att jag inte har så många nära vänner men känner mig förstås ensam när jag inte blir bjuden på tillställningar. Det som oroar mig mer är nu när mitt barn vill leka med kompisar, jag vet inte hur jag ska bete mig när jag ska försöka ta kontakt. Blev bjuden på fika en gång så att våra barn kunde leka men har inte vågat bjuda tillbaka, då måste jag ju städa och feja först(!). Inte har de bjudit fler ggr heller, vilket gör att jag tror att de tyckte att jag var konstig eller nåt. Försenad är förresten nåt jag vart i hela mitt liv, skola som jobb. Det spelar ingen roll om jag gått upp 2 timmar innan. Trött jämt och svårt att komma igång på morgonen, svårt att somna på kvällen. Trött på jobbet dels pga sömnbrist men även för att jag blir uttråkad, vilket lett till att jag bytt arbetsplats (det var inte den officiella orsaken), men rastlösheten verkar förfölja mig. Har gått ner i tid i tron om att jag skulle bli mindre stressad och hinna med mer hemma men icke. Det är som att jobbet är det lättaste stället att vara och fungera på för där vet jag precis vad jag ska göra och inte göra inom en viss tidsram (jobbar inom sjukvård). Ja, det här inlägget kan bli hur långt som helst. Vad ska jag göra? PMS, utbrändhet, depression och nu ad(h)d är något av det jag funderat på. Eller bipolär? Kanske är jag hypokondriker, kan se mig på vårdcentralen hålla med om att livet är inte en dans på rosor och att jag ska ta mig i kragen. Och sen fortsätter bara kaoset. Min andra fråga är om man blir hjälpt av en diagnos? Tack för visat intresse!

Annons:
JohannaEkroth
11/12/13, 4:11 AM
#1

Nu har inte jag ADHD. Men Asperger Syndrom (AS) men numera ges diagnosen autismspektrumtillstånd. (AST) Jag känner igen mig i allt, faktiskt, förutom att jag gärna är ensam. Men det har kommit nu. Förut i livet var jag gärna ensam med fullt av folk omkring mig. Jag satt kvar i skolan efter resten av klassen gått hem på gymnasiet, för att få sällskap. Det var mitt sätt att vara social - då. Biblioteket har jag kunnat sitta i i hela dagar, sett folk röra sig. Gått planlöst på stan i flera timmar.

På gymnasiet gick jag teknisk. Vi var 4 tjejer i klassen och det var flera av killarna som jag nu 16 år senare har insett att de flirtade med mig och var intresserade av mig. Men jag förstod inte de sociala koderna.

Jag är och har alltid varit en pojkflicka. Det var bilar, krig, actionfigurer, actionlekar som gällde när jag var barn. Och alla förebilder har alltid varit män. Jag är uppväxt utan pappa, kan tilläggas. 

Alla uppfattar mig som lugn, men innerst inne har jag ett rent kaos invändigt. Djur älskar mig av den anledningen att jag är så lugn. Jag sitter aldrig still. Gör jag det måste jag vicka på tårna.

Jag trodde själv innan jag gick utredning att jag hade ADHD, men så var icke fallet. Jag fick min AS- diagnos 2009 samt att det antecknades koncentrationssvårigheter av den sorten som man har vid ADD.

Det är först nu, sista åren som jag har börjat vara med vänner. De kompisarna bor 4-5 mil ifrån. Så när vi träffas blir det väldigt intensivt och det tar musten ur mig så jag är slutkörd i botten och bara vill dra täcket över huvudet 2-4 dagar efter.

Kan tilläggas av många av de här kompisarna har egna diagnoser samt funderar på utredning. ADHD, ADD, AS, AST, A-typisk autism.

På ADHD:arna syns det att de har ADHD på deras sätt. De är inte lugna i själen. Jag uppfattar dem som virvelvindar både kroppsligt och själsligt. De pratar "för mycket" (inget illa menat), snabba i sina göromål, slarvar, glömmer på 1 minut vad de skulle göra, spralliga, kan inte sitta still. Och ändå äter en av dem Concerta. Men hon har det svårast. Jag är glad att jag "bara" har AS.

Bäst i gänget kirrar jag med en killkompis som går transutredning (Kan förövrigt nämna att nästan hela högen är HBTQ-personer) och nu vill hans utredare utreda honom för AS/AST.

Jag har boendestöd 3 dagar i veckan Mån 14-15, Ons 14-15:30 samt Tors 13-14 som hjälper mig så att jag får diskat, städat, papper ifyllda och sorterade, räkningar betalda och pengarna räcker. För på måndagar skriver vi inköpslista till veckan och jag för över pengar från mitt vanliga konto till mitt kortkonto, så det ska räcka hela veckan. Vi har även uppsatt gemensam matlagning en gång i månaden på en torsdag direkt efter jag har fått pengar och då gör jag lite matlådor. Torsdagen innan jag har fått pengar skriver vi budget för kommande månad och jag gör redo automatiska överföringar till saker jag har planerat under månaden, till ett e-sparkonto och döper dem till 20e Bio 150:-, 28e Fika P 80:-, osv. Så det finns undansatt.

Onsdagar är det städning som gäller. Då utgår vi ifrån en checklista med punkter och jag ringar in alla punkter som behöver göras. Jag sätter MINUS (-) framför dem som jag inte kommer att ta itu med själv och som måste göras under insatsen, och vi PLUSSAR MINUS-tecknet till ett (+) när vi är klara med punkten. Vi hjälps åt med olika punkter och jag har sagt att de får ta egna initiativ. Att de inte kör över mig, för jag vet och accepterar att jag behöver hjälp.

15 minuter i veckan, vilket blir 1 timme i månaden är extratillsatt för betalning av räkningar vilket planeras in tillsammans med redan utsatt tid, så den tiden brukar förlängas. Oftast blir det en måndags eller torsdagstid, för på onsdagen är jag redan slutkörd av städningen.

Det var lite om mig och mitt.

Vad beträffar dig och ditt verkar det ju inte som att du har några problem med att avläsa de sociala koderna, utan det handlar snarare om att det blir för mycket? Viket det blir för mig också, men jag har svårt att läsa folk. Jag missar allt som sägs mellan raderna. Om du förstår hur jag menar.

Du säger att folk uppfattar dig som lugn men inuti är det ett kaos. Så är det för många med AST-diagnoser eller ADD.

Du skriver bipolär? Deprimerad? Oftast finns det en anledning till varför man blir utbränd. Och när man börjar röja undan bråten som skapar depressionerna så börjar man må bättre.

Välkommen in i gänget! ❤️

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Syster Yster
11/12/13, 5:17 PM
#2

Vad trevligt med ett svar! Blev skraj över att vara helt fel ute, eller i fel forum kanske… Det är också en del i det hela, måste ha bekräftelse på att jag gör saker på rätt sätt, ofta måste jag se det först (praktiska saker). Får jag muntliga instruktioner så ser jag det i inre bilder men måste då ha en "grundbild" först. Vad bra att planera och strukturera måsten, hur tråkiga de än är så måste de ju göras. Det kanske jag skulle prova, bara tummen kommer ur.. Å vart börjar man, ifall man skulle försöka sig på det själv..? Ja, har förändrat en del runtomkring i omgångar, då jag tänkt att det är omständigheterna som gör mig så här. Skilde mig, vilket fortfarande är rätt beslut då det fanns mkt svartsjuka och kontrollbehov. Trodde bl a att jag skulle få ett så socialt liv bara jag inte hade en som ringde och var förbannad jämt, men så blev det inte. Bytt arbetsplats som sagt. Blir sambo igen nu, inget förhastat beslut på något sätt alls men hemmet känns främmande på nåt sätt när det börjar dyka upp saker som inte är "mina" med lite ångest på det. Känner mig aldrig riktigt hemma någonstans, varken platser eller sammanhang, känns som att jag lika gärna inte behöver vara där. Ibland får jag även en skum overklighetskänsla, att allt är som en dröm, varar i några sekunder..men så kanske alla har ibland? Har även försökt ändra mig som person men tycks inte hitta lagom. Var väldigt tillbakadragen i tonåren men bestämde mig över natt att inte vara det. Resultatet blev raka motsatsen och jag tappade vänner för att jag blev 'för mycket'. Så till slut hängde jag lite i olika grupperingar utan att höra hemma nånstans. Men som sagt nu är jag hellre ensam.

JohannaEkroth
11/12/13, 6:31 PM
#3

Tummen ur, får jag aldrig heller, därför jag har boendestöd som kommer hem till mig 3 ggr i veckan. :-)

Overklighetskänslor har jag jätteofta. 

Och ofta fastnar jag i böcker eller filmer och tar med mig dem till verkligheten.

Jag brukar säga att verkligheten är en trevlig plats att besöka . men jag vill inte bo där.

Hmm, kanske är det lite AST, ändå… Fast mig ska du inte lyssna på. Jag är ingen neuropsykiater. Bara en tjej med egen diagnos.

Jag kan säga att jag är väldigt clownig, när jag är med kompisar. Vet liksom inte vad som är lagom… 🤪

Det finns ett sjukt långt test som jag skulle vilja att du gjorde, som säger en hel del. Ska se om jag hittar det på sidan här.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

JohannaEkroth
11/12/13, 6:40 PM
#4

Jo, här är tråden:

http://bokstavsfolk.ifokus.se/discussions/4d7158aab9cb462227068696-testet-aspie-quiz?4d712519b9cb462141048787-1

I översta inlägget ligger länken till en extern sida. Och i menyn på den sidan klickar du på Testa om du är Aspie.

När du är klar med testet, minns inte säkert om man kan spara bilden direkt, annars kan du när du har diagrammet framför dig tryck PrtSc (Print Screen) på tangentbordet, öppna Paint och trycka Ctrl-tangent+v-tangent, sen kan du beskära den genom att markera med markeringsram runt önskad del, och därefter Beskär. Spara så du vet vart du har den och ladda upp i inlägget. Kan skriva i den eller den här tråden om du vill, vill du inte, så är det okej. 🙂

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

zatanica
11/12/13, 7:54 PM
#5

Låter ju som mig i mångt och mycket det där, försökt det mesta genom åren för att lixom passa in och känna att man är med, utan resultat.

Fick AHD diagnos för 2 år sedan och AS för ett år sedan.

Känner även igen mig i det höstlegenden skriver, så gör det där testet hon tipsar om, det är en bra fingervisning om  man ska gå vidare med sina mistankar och kan även sparka in en på rätt spår, eller möjligen ut från det och in på ett annat 🙂

Men du är inte ensam om att känna och vara som du är, kan vara bra att veta, många gånger tror man ju det.

Syster Yster
11/12/13, 8:16 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#6

Intressant test, smålog åt en del frågor. Alltså jaktdelen, vatten är inget som fångar mig speciellt men tycker om att vara i skogen och plocka svamp/bär. Går inte vilse trots att jag inte går på stigar..? 

 Bodde i böckernas värld när jag var liten men nu avslutar jag inte en om det inte är riktigt uppslukande, och då känner jag en tomhet över att inte vara med karaktärerna mer. 

 Diagrammet:

Annons:
Syster Yster
11/12/13, 8:25 PM
#7

Ringde till öppenpsyk idag utan att komma fram, men vet inte vad jag ska säga om jag kommer fram.. Samtidigt är jag lite skraj för vad en eventuell diagnos innebär, om det kan få några konsekvenser. Jag är ju jag, inte en ev diagnos…vill ha lite mer ordning bara..

zatanica
11/13/13, 9:00 AM
#8

o jag läste massor jag med när jag var yngre, var verkligen inne i böckernas värld och blev helt förstörd när de var slut. Nu har jag inte så mycket ro i kroppen för att läsa.

Modigt att du ringde, det finns ingen mejladress annars så du kan mejla in en egen remiss? Då kan du ju ta med endel av det du skrivit här. Bruar kunna vara lättare att få ur sig saker på det viset. Sedan om du inte fått svar på typ en vecka kan du ju prova ringa igen.

Syster Yster
11/13/13, 11:21 AM
#9

Gav upp med psyk (tålamodet).. Känns som att jag måste smida medan järnet fortfarande är varmt! Tog mig 2 år att boka tid för ett annat bekymmer.. Iaf, ringde vårdcentralen som först funderade på livsstilsmottagningen men fick tid till läkare efter lite mer beskrivning, i slutet på månaden. Som sen skickar vidare v. b. Tack för stöd!

zatanica
11/13/13, 11:45 AM
#10

Låter ju bra ju, får vi se vart det leder då. Lina inte in något eller dölj något, försök vara så ärlig du kan när du träffar läkaren.

Wide Awake Dreamer
11/13/13, 7:17 PM
#11

Du låter oerhört lik mig på många punkter. För ett år sedan var jag nästan helt övertygad om att jag hade ADHD eller ADD. Jag var på väg att få göra en utredning. Men utredningen lades på is p.g.a. sparkrav från landstinget, så det har inte blivit något. Nu har jag läst runt och försökt att sätta mig in i hur folk med ADHD/ADD-diagnos har det i sin vardag och jag känner inte riktigt igen mig där. Många problem är lika men det är egentligen lite för mycket som inte stämmer, så jag tror inte längre att jag har någon sådan störning. Jag börjar istället luta åt att jag har någon slags ångestproblematik typ GAD eller OCD. Jag har redan diagnosen Fobisk personligehetsstörning som säkert bara den förklarar en del av mina ADHD/ADD-liknande symptom.

Det vore intressant att höra hur det går för dig. Hoppas det går bra iaf! 🙂

Syster Yster
11/14/13, 12:20 AM
#12

#11 Får väl vänta och se. :) Ska vara så öppen som möjligt, är absolut inte van vid att prata om hur det är inuti. Har alltid lagt locket på eller pratat i.. ja, vardagliga termer, sovit dåligt bla bla m m.

JohannaEkroth
11/14/13, 6:27 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#13

Såhär såg mitt diagram ut som jag gjorde innan utredningen:

Din Aspie poäng : 127 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 74 av 200
Stor sannolikhet att du är Aspie

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Annons:
JohannaEkroth
11/14/13, 6:30 AM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#14

Här är mitt diagram efter utredningen och med uppslagsbok för de svåra orden:

Gjorde testet igen med uppslagsbok till svåra ord. 

Din Aspie poäng : 180 av 200
Din neurotypiska (icke-autistiska) poäng: 32 av 200
Stor sannolikhet att du är Aspie

Jag har diagnosen AS med drag av bl.a. ADD, tvångssyndrom, Borderline, maschosistisk personlighet, fobi.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Syster Yster
11/14/13, 12:45 PM
#15

#13 Det kanske inte bara var diagrammet jag skulle visa: Aspie-poäng: 131 av 200. Neurotypisk poäng: 91 av 200. Stor sannolikhet att du är Aspie. Men jag undrar lite över AS och känslolivet, har jag förstått det rätt: reagerar man "annorlunda" på saker och ffa i samspelet med andra? Jag är väldigt känslosam ibland. Som liten fick jag höra att jag var för känslig och nog borde härdas lite.

JohannaEkroth
11/14/13, 12:54 PM
#16

Jag missförstår saker ofta och tar ofta illa vid mig.

Sedan är jag nog mer känslig än andra, men jag har en uppväxt som har gjort att jag har vänt känslorna inåt. Så då fick jag drag av maschosistisk personlighet vid utredningen.

I mångt och mycket handlar det om att jag behöver förberedelse inför vad som ska ske när man är fler än en och bestämmer. Jag har svårt att tänka hur andra tänker och vad de förväntar sig av en. Känner mig väldigt lätt vilsen och osäker.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Syster Yster
11/28/13, 2:45 PM
#17

Jahapp. Vart på vårdcentralen idag, ska börja med Sertralin (är nedstämd/deprimerad) och träffa deras ”psykgrupp”. Utredningar görs ju via psyk och köerna dit är väldigt långa. Men ska börja här och se vart det leder, sa att huvudsaken är om det finns något som funkar för mig, med eller utan diagnos..

Upp till toppen
Annons: