Annons:
Etikettutredningar-hur-var-när-varför
Läst 1614 ggr
MartinaLarsson
2013-11-12 17:23

Hur reagerade ni?

Jag har mått dåligt sedan jag var liten. Vid elva års ålder började jag utveckla ett självskadebeteende som jag inte lyckats ta mig ut ännu och jag är 20, snart 21 år gammal… Jag har gått hos ca 10 olika psykologer/terapeuter/kuratorer i perioder, men vi har egentligen inte kommit någon vart. För ca en månad sedan bestämde jag mig för att avsluta kontakten med min dåvarande psykolog eftersom det återigen inte kändes som om vi kommer någon vart. Att vi står och stampar på samma ställe, och jag vill ju må bra! Dagen efter jag sagt upp kontakten med henne ringde jag psykiatrin igen och sa att jag ville träffa en ny.

Igår fick jag komma på ett nytt bedömningssamtal och när timmen gått berättade denna psykolog att hon tyckte att det lät som om jag kunde ha ADD och Asperger. Vi ska därför träffas ytterligare en gång där vi går in lite djupare på det och om hon fortfarande tycker att det låter som det ska hon skicka en remiss till neuropsykiatriska teamet.

Jag känner dels en lättnad, att nu kanske man kan hitta en anledning till varför jag mår som jag gör. Men samtidigt är jag nervös, riktigt nervös.  Jag kan inte riktigt låta det vara, utan går runt och tänker på det hela tiden..

Hur kände ni när ni fick en diagnos, eller när det blev på tal om att ni möjligtvis kan ha den diagnos ni har?

Annons:
silversol35
2013-11-12 17:51
#1

Jag tyckte det kändes mestadels bra, för att jag fick en förklaring till mina svårigheter (jag har ADHD) och då blev det lättare för mig att acceptera dem. Det berodde inte på att jag var lat, dum eller vad man nu annars tänkt och hört.

Skönt att du träffat en psykolog som verkar kunnig.

Honestyisdead
2013-11-12 18:52
#2

Jag kände lycka när jag väl fick mina. Utredningen bad jag själv om så jag kände mig mest trött.

Röran
2014-04-02 16:56
#3

Min utredning är inte klar men psykologen misstänker ADD.
Anledningen att jag fick påbörja utredning beror på en depression som urartade och att man då ville utreda om det låg "något annat" bakom.

Första reaktionen från min sida var väl "VADÅ? NEJ!" - då jag inte riktigt fattade vad han menade med "ADHD utan hyper". Jag hade ju en ganska dålig uppfattning om vad ADHD är (som så många andra). Sedan läste jag på och det kändes som att en pusselbit som jag saknat föll på plats. Tror bestämt att jag började gråta då allt plötsligt kändes väldigt klart.

Vare sig jag "får" en diagnos eller inte så har jag kommit till insikten att jag har en hel del att jobba på. Sådant som har ställt till det för mig - mer än jag har kunnat förstå.

Ananse
2015-10-13 10:29
#4

Lite antiklimax för min del. Jag hade varit medveten om dom här grejerna så länge, men nu gjorde omständigheter att jag började undra om det kanske var värt att ta tag i ändå. Diagnosen bekräftade mest vad jag redan visste, förutom att min problematik bedöms som svår, vilket jag inte skulle ha trott.

Otyg
2015-10-13 10:36
#5

Som jordens undergång och förnekade att jag hade en diagnos fram tills verkligheten kom ikapp mig och jag skulle bli Pappa! Men jag fick reda på min diagnos redan när jag var barn.

[Ruffsetuss]
2015-10-13 11:13
#6

En stor lättnad att äntligen få en förklaring till varför alla andra har det så mycket lättare i vardagen . Jag fick mina diagnoser som medelålders ADHD/Asperger, samtidigt kunde jag förlåta mig själv för saker jag gjort o sagt där mitt funktionshinder lagt krokben för mig . Att jag inte har förmågan att alltid hantera situationer som andra och förstå varför .

Annons:
Ananse
2015-10-13 13:27
#7

Det verkar ha stor betydelse NÄR i livet man får diagnosen. Jag har ju levt en massa år med dom här tokigheterna, allt jag gjort har varit en anpassning till min neuropsykologiska särart. Nu går det inte längre att skilja det ena från det andra - om det nu nånsin skulle ha varit möjligt. För mig finns inget som 'min ADHD', typ ett litet monster som sitter i en viss del av hjärnan och skränar och ruskar i gallerstängerna. Det är i hela mig och jag är i det. Jag är faktiskt glad att jag inte fick nån tidig diagnos. I nån mån känner jag att jag fått bli den person som det var meningen att jag skulle bli, och det känns positivt. Men nu orkar jag inte mer, jag vill bara få dom enkla sakerna att fungera.

Upp till toppen
Annons: