Annons:
Etikettannat-npf-relaterat
Läst 1484 ggr
VildaVittra
2014-02-13 18:32

Är asperger en "populärdiagnos"?

Ni får ursäkta min öppenhjärtighet i detta inlägg, men jag behöver dryfta med någon annan.

För många många år sedan mådde jag dåligt p.g.a. ett flertal trauman samt en massa annat som hänt och personer som påverkat mitt liv under min barndom samt situationen runt mig och då fick jag diagnosen Borderline. Jag har aldrig känt att den diagnosen var rätt (även om den var mer rätt än den första totalt felaktiga diagnos de satte på mig p.g.a. att vi har den ärftlig i släkten) utan mer något de satte för att de inte visste vad de skulle bokföra mig under. 

För 2,5 år sedan gick jag in i väggen och har väntat på behandling fram tills idag, då jag fick träffa en överläkare för ett inskrivningssamtal. 

Under samtalet så sa han att jag till viss del visade på att jag har Asperger, även om jag själv inte håller med om att det är det som är felet på mig. Orsaken till detta är att jag har en rejält hög IQ (ja, jag vet att man inte får påstå något sånt i Sverige, men vi är som alla andra) och jag tror att vissa av de saker han såg (jag analyserar allt) är pga det och inte en diagnos.

Så till min ursprungsfråga, är Asperger en populärdiagnos som Borderline var för några år sedan? Eller har man bara blivit mer medveten om problematiken?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Annons:
tlover
2014-02-13 18:42
#1

Jag tror det kan vara både och

När man själv eller nån annan i familjen fått en diagnos ser man det "överallt", så ökad medvetenhet som gjort att fler folk har det kan göra så att idén om AS kan poppa upp pga ett drag hit eller dit (för dom flesta har faktiskt nått drag av AS, frågan är snarare om det är nog mycket/"illa" för att få diagnos).

Sen kan det finnas endel som har ganska många drag men inte nog många för att det ska vara handikappande, då ska man se upp för att få en stämpel, eller om man faktiskt har AS men inte behöver hjälp. Är man nog högfungerande så att livet funkar utan diagnos so förstör en diagnos bara, man kan också träna upp sig så att en svårigheter inte är så grova men jag har aldrig sett det ske med hjälp av habilitering eller liknande bara egen vilja.

l'm back

VildaVittra
2014-02-13 19:36
#2

Jag tror mycket på det med egen vilja. Förra gången jag var dålig, så kom vändningen när jag verkligen ruttnade på att vara dålig.

Det jag tror att psykvården har svårt att greppa är mitt driv att hela mig själv. Ett exempel på det är att jag nu planerar att skriva en dagbok fram till nästa möte, så han kan läsa hur jag fungerar. Något han inte bet mig om.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

VildaVittra
2014-02-13 19:39
#3

På detta test fick jag 53 på empati och 47 på systematisering. Ligger precis på gränsen mellan typ S och typ B.

Är det en indikator för Asperger eller vad annars?

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Generella_sidor/interaktivt_test/index.html

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Splatter
2014-02-13 20:54
#4

Det är tveksamt hur pålitliga sådanna test är. Gjorde det precis och fick 23 i systematisering och 0 (!) i empati. 

Nu är jag visserligen diagnostiserad med ADHD med drag av Aspergers, men den biten om Aspergers är jag rätt säker på att det inte stämmer då min tillbakadragenhet beror på att jag helt enkelt är introvert och bara bryr mig inte om att vara utåtriktad hela tiden. Inte pga att jag inte förstår samspel eller blyghet eller dylikt.

JohannaEkroth
2014-02-13 23:20
#5

50 poäng på empatisering. Jag har AS.

Orkar inte göra systematisering.

Men jag kan säga att om jag gjort empatitestet när jag var tonåring hade det varit mycket lägre. Man lär sig hela tiden saker. Idag är jag 32.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

JohannaEkroth
2014-02-13 23:32
#6

Gjorde systematiseringen också 32.

B-hjärna. Balanserad.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Annons:
JohannaEkroth
2014-02-13 23:46
#7

#3 Finns en tråd om detta:

http://bokstavsfolk.ifokus.se/discussions/4d714f46b9cb462233061aa3-systematiserings-och-empatiseringsformaga

Skrev f.ö. 2011 i den: "Haha, jag kunde inte ens göra testet. Förstod inte en enda fråga. 😇"

Hänt mycket med mig på drygt 2 år. Hade inga problem att förstå frågorna idag.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Jebie
2014-02-14 09:03
#8

15 empati, 34 system, typ S-hjärna enl testet. Inte utredd för as-diagnos men har ADD. Tyckte de fokuserade väldigt mkt på "hur saker funkar" och hur intresserad man är av att ta fram info om en teknikprodukt innan ev köp, kändes lite upprepande…

Lucifer Sam
2014-02-15 22:51
#9

Inser att detta blir långt…

VildaVittra, Först och främst tycker jag att det låter förskräckligt att du inte fått hjälp förrän efter 2,5 år! Jag brände själv ut mig i slutet av sommaren 2011 men fick hjälp inom ett par månader. (sjukskrivning SSRI, terapi med mera) Hoppas att det kommer att lösa sig nu.

Har ingen diagnos utom (utmattnings)depressionen samt ätstörning UNS (och självdiagnostiserad social fobi) men har blivit etiketterad som AS av en självutnämnd expert (hen känner en med diagnosen och vet därmed allt. Det skall tilläggas att personen i fråga träffar mig max en gång om året och sist var det ett par timmar under min värsta utbrändhetssvacka – det var då hen kom med sina förnumstiga slutsatser om mig).

Gjorde testen för att kolla; blev en tydlig E-hjärna (empati =59, System 22)

Det jag främst reagerar på är att allt verkar vara så svart-vitt i dylika tester; antingen är man något till 100% eller inte alls. Själv kan jag i vissa sammanhang vara extremt systematisk och perfektionistisk. Exempelvis i mitt jobb där jag skriver en avhandling som kräver att jag kan ha koll på hundratals texter och jag kan då sitta och dissekera 1700-talsfragment på tyska och engelska intill minsta satsdel. Jag memorerar då även årtal och exakta sidnummer etc. har massor med block och dokument med stolpar, referenser med mera. Flera av mina kollegor tror att detta var en anledning till min psykiska kollaps – jag var helt enkelt för självkritisk och ville inte låta några misstag slinka igenom och gick alltså in i väggen. En del av terapin gick ut just på att inse att man inte är en värdelös person för att man inte alltid är helt perfekt. Detta var oerhört svårt att ta in trots att jag självfallet inte alls är så kritisk då det gäller andra – mina vänner gillar jag ju trots diverse brister.

Självfallet vill jag veta vad jag köper (de få gånger jag köper avancerade grejer) så visst läser jag instruktioner och tester men det är ingen "besatthet".

I de flesta andra fall är jag ganska avslappnad. Har till exempel spikat ihop diverse hyllor hemma av brädlappar jag funnit i containers, sytt diverse improviserade saker av spilltyg. Absolut inte alltid speciellt snyggt men det funkar och det räcker. Inte kräsen eller finkänslig. Bryr mig inte alls om att passa in i övrigt – är lite av en bohem.

Det där med sociala sammanhang är ett annat område där frågorna ofta är fel ställda. Jag är blyg, anspråkslös och ganska introvert vilket jag tror beror på min uppväxt som präglades av grov mobbing i hela grundskolan. Jag trivs inte alltid i sammanhang där man förväntas vara uppsluppen och cool (after work, krogen, mingelfester etc.) speciellt inte nu när jag fortfarande är lite deppig – jag längtar ofta därifrån. Jag är emellertid helt klart medveten om hur jag bör bete mig (att även jag borde släppa loss och kallprata). Mitt dåliga självförtroende leder dock ofta till att jag känner mig obekväm och rädd att göra bort mig genom att säga något dumt. Jag är dock bra på att lyssna och gör det gärna. Jag har inga problem att förstå det outtalade - jag läser ofta personer som öppna böcker. Anses som väldigt känslig (och omtänksam) av folk i min omgivning.

Angående frågan i trådstarten är även jag kluven. Man lär sig mer och mer och får bättre redskap för att diagnostisera. Detta är givetvis bra. Samtidigt tror jag att många till varje pris vill hitta förklaringar till allt och då är en diagnos en enkel väg att gå; ”du är som du är på grund av at du har diagnos X”. Man ignorerar därmed det faktum att folk kan vara olika utan att det är något ”fel” på dem. (inget ila menat mot folk med diagnoser).  

Jag vill tro att min (kanske avvikande) personlighet är en produkt av erfarenheter i livet och att jag genom att bearbeta mina tankar och känslor samt genom att förverkliga mina drömmar kan komma vidare och leva ett liv som gör mig harmonisk. Men vad vet jag…?

Shine On You Crazy Diamond

.m.m
2014-02-16 09:37
#10

Påpeka att du inte vill ha någon diagnos över huvud taget utan ordentliga utredningar på vart och ett område. Sen kan ni snacka. Nöj dig inte med "vissa saker indikerar på att du…". Ifrågasätt om det inte är tjänstefel och kan leda till felbehandling och ännu sämre mående. Det borde sätta fart på någon med huvudet på skaft. Sist men inte minst, är du inte nöjd med din behandlare så säg att du önskar en annan eller en second opinion. Det är din fulla rätt som patient. Känns det svårt så ta det på telefon till receptionisten så förmedlar hon det vidare.

Upp till toppen
Annons: