Annons:
Etikettkan-jag-ha-npf
Läst 3255 ggr
Anonym
Anonym
3/1/14, 11:38 PM

Har jag Aspergers?

Jag har länge funderat på om det möjligtvis är så att jag har Aspergers. Jag har sedan jag var liten alltid trivs väldigt bra med att vara ensam, dom få vänner jag har haft har jag även stött bort när dom kommit för nära. Än idag har jag enbart min sambo och tre personer till som jag kallar vänner. Fast endast en av dom jag träffar då det i grund och botten är en nära vän till sambon. Dom andra två träffar vi kanske 2-3 gånger per år då dom bor en bit bort. Jag har väldigt svårt för det sociala, har svårt att veta vad som är passande och inte. Svårt att läsa av andra människor och väldigt svårt att förstå mig på andra människor. Har väldigt lätt för att fastna för saker och sen sitter jag och läser om det i flera månader, t.ex olika djurslag. och min sambo kallar mig för expert på onödigt vetande. Är väldigt praktiskt av mig och lär mig bäst genom att få göra saker. Har ett väldigt kontrollbehov och måste alltid ha ständig kontroll, annars blir jag väldigt stressad och ängslig av mig. Har alltid kännt mig utanför och udda ända sen jag var liten och har lätt för att isolera mig från andra människor för att jag jämt sitter och funderar på vad andra tycker och tänker om mig. Om någon skrattar när jag är i närheten så tror jag alltid att det är åt mig dom skrattar. Gjorde ett Aspergers-test online för skojs skull för ett tag sedan och fick mycket högre siffra än många som redan hade diagnos.

Annons:
Dentaku
3/1/14, 11:44 PM
#1

Det är jättesvårt att säga. Om du tror att du har en diagnos så tycker jag att du ska vända dig till psykiatrin för att de ska göra en ordentlig utredning. Dels är det omöjligt för folk på ett forum att säga om du uppfyller kriterierna för Asperger, dels kan det vara direkt kontraproduktivt med självdiagnostisering.

"Sometimes you have to be a high-riding bitch to survive. Sometimes being a bitch is all a woman has to hang on to."

obstitant
3/2/14, 12:01 AM
#2

Säger som #1, ta kontakt med psykiatrin och fråga efter en utredning om det känns viktigt att få svar på dina funderingar. Det låter ju inte helt omöjligt, men det är inte heller något som främlingar på ett internetforum bör sitta och spekulera om!

millam
3/2/14, 12:03 AM
#3

Föreslår också att du gör en utredning om det! Det är en ganska omfattande undersökning. Då vet du sen hur det ligger till. Lycka till!

Funktion
3/2/14, 1:19 PM
#4

Din beskrivning passar in på hur en person med Asperger kan fungera. Det är bara att hoppas att psykiatrin tar emot dig.

Anonym
Anonym
3/2/14, 1:33 PM
#5

Hur går man tillväga för att få göra en utredning, är det försent att göra en när man är 21?

Dentaku
3/2/14, 2:15 PM
#6

Nejdå, absolut inte. Min gjordes när jag var i trettioårsåldern. 

För att göra en utredning tar du kontakt med psykiatriska öppenvården. Dock är ett av diagnoskriterierna: "Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden." Det anser jag vara viktigt att tänka på!

Autismspektrumskalan slutar inte abrupt föra att sedan övergå till "normala" personer - det är en glidande skala med gråzoner. Jag känner flera individer som har beteenden typiska för autismspektrumstörningar men där symptomen inte orsakar problem i vardagen - alltså uppfyller de inte kriterierna för en diagnos! Jag får inte särskilt höga siffror på självdiagnostest för Asperger eftersom jag lärt mig agera socialt. Ändå har jag en autismspektrumdiagnos eftersom  funktionsnedsättningen innebär markanta problem för mig i vardagen.

"Sometimes you have to be a high-riding bitch to survive. Sometimes being a bitch is all a woman has to hang on to."

Annons:
Fridborg
3/2/14, 3:04 PM
#7

Min personliga erfarenhet att få en diagnos är att det gjort mitt liv till det sämre. Jag har högfunktionerande AS och är social, haft ett jobb och ett rikt socialt liv utan ekonomiska problem, stabil vardag osv.

Men efter att jag fick diagnosen har alla velat få mig så mycket sjukare än vad jag är. Jag har varit arbetslös i många år nu på grund av detta och när jag försöker komma ut i sysselsättning och jobb så håller Försäkringskassan och arbetsförmedlingen tillbaka mig för att de tror att de vet allt om att leva med AS.

Om du känner att det kommer hjälpa dig att få en diagnos, att dina problem tar över din vardag såpass mycket att du verkligen känner att du inte klarar av den själv så tycker jag att du kan gå och få en diagnos. Jag berättade bara min personliga erfarenhet och inget säger att det kan bli likadant för dig, men tänk i varje fall på det.

Om du har AS så har du rätt att få hjälp enligt LSS. Det kallas en rättighetslag, men det är just den lagen som håller mig tillbaka. Den har förvisso också hjälpt, jag har boendestöd som hjälper mig att hålla koll på räkningar och att hemmet är städat. 

Ja fundera som sagt lite på det.

Wide Awake Dreamer
3/2/14, 5:53 PM
#8

Jag funderar också på om jag kan ha Asperger, eller någon liknande störning. Känner igen mig i mycket av det du skriver TS. Men som många redan har skrivit så är det omöjligt för någon på ett forum att säga om du har den diagnosen eller inte. Och de här online-testerna som man kan göra är i bästa fall indikationer åt ena eller andra hållet, men inget som säger om man har en diagnos eller inte. För att veta säkert finns det bara en sak att göra: Genomgå en riktig utredning. Du kan ju se resultatet på det där testet du gjorde som en hint om att det kanske är värt att göra en utredning.

Historier som den i #7 får mig att fundera på om det överhuvudtaget är värt att försöka bli diagnosticerad eller inte. Men visst, varje fall är ju unikt.

Dentaku
3/2/14, 6:00 PM
#9

Som motvikt till inlägg #7 har jag haft oerhörd nytta av min diagnos. Trots att jag var väldigt skeptisk till den när den först kom på tal och trots att det var den av mina diagnoser som var svårast att acceptera så var det först efter att jag fått veta att jag hade en autismspektrumstörning som jag insåg att jag hade medfödda begränsningar som jag måste anpassa mig efter - annars skulle jag aldrig kunna må bra. I och med det så blev jag ångestfri för första gången i mitt vuxna liv.

Å andra sidan har jag haft bra erfarenhet av FK och AF och arbetar nu halvtid efter att ha fått hjälp med arbetsträning efter en lång tid av sjukskrivning och det gör ju stor skillnad.

"Sometimes you have to be a high-riding bitch to survive. Sometimes being a bitch is all a woman has to hang on to."

Funktion
3/2/14, 8:14 PM
#10

Jag var ca 45 när jag fick diagnos för snart 10 år sedan. Efter mycket krångel och remisser som skickades hit och dit mellan vuxenhabilitering och psyk, utredning gjordes inte då i mitt landsting, tog det nästan två år innan jag fick göra den. Den var inte alls omfattande, troligen en lättare/billigare variant i ett angränsande landsting.

Jag har aldrig fungerat inom arbetslivet, valsat runt mycket på arbetsförmedlingen och jag har bara haft ett fåtal kortare arbetsperioder, med jobb som absolut inte passade mig. Studier har dock fungerat väldigt bra. Varit deprimerad (dystymi?) så länge jag kan minnas.

Så för mig var det himmelriket att få diagnos och därmed få sjukersättning. Jag har aldrig varit mer tillfreds med livet än efter det att jag fick diagnos. Jag behöver inte försöka vara "normal" och jag kan acceptera mig själv för den jag verkligen är. Ha, nu kan jag pyssla med mina udda sysselsättningar. Jag slipper försöka skriva ett CV och ljuga om min förträfflighet, jag slipper visa framfötterna, jag slipper försöka se tänkta arbetsgivare i ögonen utan att se något i alla fall osv.

Jag gissar dock att om jag varit yngre så skulle jag fått hjälp att hitta ett passande arbete.

Anonym
Anonym
3/2/14, 8:41 PM
#11

Jobb har jag haft väldigt svårt för också, varit arbetslös sen jag gick ut gymnasiet i princip med tre korta anställningar bara och alla dom har varit genom kontakter där folk anställt mig bara för att vara snälla och för att jag ska ha något att göra. Gick på folkhögskola i 1år och där funkade det jättebra med studier och jag gick ut med höga omdömen och nu läser jag en orienteringskurs som är gjord för folk som har svårt att komma ut i arbetslivet eller har andra problem och där funkar jag jättebra, läraren är förvånad över hur snabbt jag snappar upp saker. Däremot är det jobbigare med dom andra som går där då vi inte riktigt kommer överens.

JohannaEkroth
3/2/14, 9:10 PM
#12

Jag har också varit med hjälpt, än stjälpt, av min AS-diagnos.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Funktion
3/2/14, 9:16 PM
#13

När jag studerat så har det varit besvärligt med grupparbeten, jag har liksom inte haft förmågan att samarbeta. Nu med facit i hand så förstår jag att jag till stor del varit problemet när det inte fungerat. När man får kunskap om sitt funktionshinder och förstår att man själv faktiskt inte fungerar som andra så kan det ju underlätta samarbete om man kan ta ett steg tillbaka. De andra kanske inte är idioter som inte fattar att de ska göra på mitt sätt.

Jag har också fått gå olika kurser via arbetsförmedlingen. Kul och utmanande. När det sedan kommit till arbete har jag blivit hänvisad till vårdjobb inom långvård (stackars gamla), och städjobb (ska jag gå och jobba eller ska jag ta livet av mig?). Ett enda jobb jag tyckt varit intressant var ett säsongsjobb, när jag skulle få återkomma nästa säsong avböjde jag, inte en gång till var min tanke, jag hade ju redan gjort detta och sett fram emot slutdatumet.

Det sista jag gjorde innan jag knäcktes och började förstå att jag faktiskt hade en störning var att läsa in ett treårigt program på en högskola. Klarade detta bra. Men som vanligt när jag studerat så har jag pluggat i princip all min vakna tid och inte haft ro eller förstånd till att göra något annat. Men inte heller denna kandidatexamen gav någon självkänsla eller förmåga att ta mig ut i arbetslivet.

Annons:
Upp till toppen
Annons: