Annons:
Etikettannat-npf-relaterat
Läst 2450 ggr
Jebie
2014-03-27 15:24

Deja vu-upplevelser? Fastna i tv-bild/zooma ut?

Hej! Är jag ensam om detta eller är det kanske ganska vanligt? Då jag var yngre, alltså från barndom och upp till ca 20-25 års ålder hade jag flera gånger i månaden deja vu-upplevelser, ofta skedde det i stökiga miljöer med mycket ljud/sorl som i skolkorridoren, då jag åkte buss eller om jag stod och väntade på min tur i nån kö. Jag var tvärsäker på att jag upplevt detta exakta ögonblick tidigare, vad personer sade, det jag såg ske framför mig etc. Var också i sådan stökiga miljöer med om att jag såg vad som skedde kring mig nästan som i slow motion fast med ljudet "nedskruvat" och jag kände mig inte riktigt närvarande, typ som att jag var avskärmad från omvärlden och var i min egna lilla bubbla långt bort, som om jag sov fast jag egentligen var vaken? Fler än jag som upplevt detta? Idag sker det fortfarande att jag zoomar ut. Ibland framför teven "fastnar" jag i tv-bilderna men egentligen hör/registrerar jag inte vad som sägs på tv-skärmen eller runt omkring mig. Jag kan vara på väg ut ur rummet å så fastnar blicken på teven och jag glömmer av allt jag höll på med och blir stående som paralyserad, hjärnan liksom stänger av sig, och jag märker inget av vad som sägs eller sker kring mig. De dagar då detta sker känner jag mig tröttare än vanligt (fastän jag inte sovit mindre än normalt) och har svårt att tänka klart och svårare att fokusera trots Concerta (som jag haft i cirka 8 månader nu). Jag får extra dåligt arbetsminne och svårt att formulera meningar och föra fram vad jag vill ha sagt, stakar mig, glömmer vad frågan var osv. Känner att jag har noll koll, är extremt virrig vilket i sin tur gör mig stressad (vilket kanske gör mig ännu virrigare)? Dessa timmar vill jag inte köra bil eftersom jag känner att mina reflexer är jättelångsamma och att jag liksom inte är 100% med. Dessa dagar är skitjobbiga. Tycker ju att Concertan borde hjälpa till att motverka detta? Är det någon här som upplevt liknande episoder? Är detta vanligt för oss NPF-are att fastna/zooma ut så här? Är Concertans dos kanske inte tillräcklig? Oftast är ju allt bra men så kommer en sådan här konstig dag då det känns som att jag inte tagit någon medicin alls. Hoppas någon orkar läsa mitt långa inlägg och känner igen sig!? Jebie

Annons:
zatanica
2014-03-27 20:26
#1

Läst och har likt dig haft dejavu liknande upplevelser vid flera tillfällen genom hela livet. Även bubbel grejen du beskriver känner jag igen mig i, den händer oftare än dejavu känslan. Samma sak med det du beskriver med att man zoomar ut brukar hända mig med. Inget man egentligen tänkt på förutom dejavu känslan som jag ofta går och funderar på långt efter för att det är en sådan skumm känsla.

Jebie
2014-03-28 08:09
#2

Tack för ditt svar :-). Ibland undrar jag om det finns nåt mer i den här hjärnan än ADD, alltså en hjärnskada eller epilepsi (de där perioderna där jag står å stirrar å inte hör vad som sker)…men i vården är de ju nöjda m att göra utredning via sin pärm med frågor/uppgifter, lägga pussel och inte genom några fysiska prover eller "hjärnscanning". Mest därför jag undrar om det här är vanligt vid ADD å ADHD. Tack för att du läste!

KittyBean
2014-03-28 11:08
#3

Är inte helt säker på hur det funkar med Dissociation http://sv.wikipedia.org/wiki/Dissociation_(psykologi)

Jag vet att under mycket stress och press får jag overklighetskänslor. Som att jag inte finns utan är mer som en karaktär i en bok och sen kommer jag plötsligt tillbaka till verkligheten. Det tar bara några sekunder men det är som om hela världen rubbas. Det händer mig rätt ofta. 

Man behöver inte ha flera personligheter för att det ska vara samma. 

Jag vet att jag har sett mig själv uppifrån vid flera tillfällen, första gången var när jag var 10 år. Det måste ha varit dissociation pga den kraftiga ångesten som skolan gav mig =/

Funktion
2014-03-30 09:09
#4

Jag känner också igen mig i det som skrivs. Man kan hamna i ett tillstånd av overklighet, speciellt när man är stressad, livet pågår runtomkring men man själv är inte riktigt närvarande. Intressant att höra att fler upplevt detta. Själv känner jag ett lugn i denna stund av förvirring. Jag går och tror att jag har någon annan skrämmande mental åkomma än autismen.

Lakeside
2014-03-30 10:29
#5

Jag känner också igen mig.

Jag tror att det är normalt och att man helt enkelt hamnar i en situation som är väldigt lik en man upplevt tidigare eller sett på film etc. Allt vi upplever lagras ju i hjärnan och finns kvar där. Hamnar man då i en situation som hjärnan uppfattar som en vi varit i innan tror jag man kan få den upplevelsen. Vi har många saker som lagras i hjärnan och reagerar på det för att det hjälper oss att överleva, kanske inte lika mycket idag som förr men.

Upp till toppen
Annons: