Jag har varit med om att bli utskälld för att någon blev arg på att jag inte kunde behärska mig och när det händer känner man sig mer ensam med någonsin eftersom det slutar med att man blir stå-ende ensam kvar med skammen, skulden och det dåliga samvetet. Ingen av de andra vågar er-känna att de egentligen är minst lika skyldiga eftersom de på sätt och vis var med och bidrog till det som till slut hände och som ju ledde till att det fick ett hårdare slut än det var mening-en.

Vad är det då för situationer som ofta slutar så här? Ofta handlar det om en situation där jag har velat lära känna en kille som jag har tyckt verkar speciell och spännande. Det snappar några stycken upp som gör sig roliga på det här och inbillar både mig och sig själva att jag är kär i personen.

Om jag förnekar att jag är kär eller säger att det inte alls är så blir det ännu värre. Då går de på och tjatar ännu mer att så är det nog. Det syns för sjutton. Det är helt enkelt roligt att retas med någon som verkar vara kär bara för att han eller hon blir så extra känslig då. Vi pratar, skämtar om det och någon föreslår att jag ska lägga in en stöt på honom. Vad har jag egentligen att förlora eftersom det enda som skulle kunna hända är att jag får ett nej.

Till slut tycker någon att jag borde ta det lugnt eftersom kille jag egentligen vill lära känna kan bli generad om jag fortsätter på det sätt jag gör. Egentligen vet jag det, men hur lätt är det att ta det lugnt när de andra personerna hela tiden gör vad de kan för att trigga igång mig?

Till exempel har de räknat ut att det räcker med att de säger personens namn för att jag ska tappa greppet om tid och rum och börja skratta hysteriskt. Då gör de det gång på gång och varje gång slutar det likadant. När jag börjar skratta hysteriskt är det endast jag som blir tillsagd om att ta det lugnt. Alla de andra som gjorde vad de kunde för att sätta igång det klarar sig så kla-rt.

 Jag vet att jag har svårt med självbehärskningen. Det har jag alltid haft och det innebär att jag alltid har fått kämpa för att försöka ta det lugnt om jag ser någon som fångar mitt intresse. Det är kämpigt nog som det är och det blir knappast lättare av att det upptäcks av några andra som gör allt de någonsin kan för att få igång mig så att jag flippar ur. Då är det i grund och botten inte mitt fel, men det är ändå jag som i slutänden blir stående ensam med skammen, skulden och det dåliga samvetet. Du kan själv försöka tänka dig in i hur det känns. Det är inte alls roli-gt.

 Eftersom jag själv har befunnit mig i den situationen flera gånger och det har slutat likadant varje gång känns det som att det är tryggare att fastna för kändiskillar eftersom de inte vet att jag finns. De vet inte vad jag känner för dem och därför behöver jag inte ha dåligt samvete i deras närvaro för att ha varit för närgången, påflugen eller framfusig.

Nu finns det säkert någon som undrar vad jag anser är problemet egentligen. Ska man inte få skoja? Jo det är klart att man får, men det här är ett typiskt exempel på att göra sig rolig på en annan persons bekostn-ad och det är inte riktigt tillåtet enligt min mening. 

Eftersom jag har svårt med självbehärskningen måste jag alltså alltid tänka på att ta det lugnt. Det måste jag koncentrera mig på och när jag försöker göra det finns det alltid någon eller några som gör vad de kan för att sätta igång mig. De förstår inte varför jag plötslig har blivit så tyst och konstig. Har det hänt något?

När en sådan här sak har hänt och jag har berättat om det hemma har jag fått till svar att jag har mig själv att skylla som pratar för mycket om den där killen och då är det inte konstigt att andra gör sig roliga på min bekost-nad. De har roligt åt mig bara för att jag bjuder på det genom att prata för mycket om killen jag gillar och därför heter det att jag måste sluta med det, men är det verkligen riktigt så enke-lt? 

Jag vet inte. Jag bara undrar och hur lätt är det egentligen att behärska sig när man hela tiden omges av människor som gör allt de någonsin kan för att försöka förstöra det. Det är faktiskt inte så lätt som det låter och många gånger bygger det på okunskap.

Senaste gången som detta hände gick jag på ett aktivitetscenter för arbetslösa och då visste ingen att jag hade autistiska drag, men egentligen tycker inte jag att det spelar någon roll i sammanhanget. Killen som jag hade fastnat för hette Per Ängsenius, men brukade kallas för Skummis. Det var en sådan där grej som jag hakade upp mig på och bara inte kunde låta bli att skratta fullständigt hysteriskt åt.
Smeknamnet hade han fått när han gick på en verkstadsteknisk linje här i stan och när han var klar gick han och tittade efter vad de andra gjorde. Han ställde sig bakom dem utan att säga ett ord och sedan när de vände sig om dök han bara upp utan förvarning.

Egentligen vill jag lära känna honom, men flera andra på samma aktivitetscenter inbillade mig att jag alldeles säkert var kär i honom. Det här trissades upp mer och mer och jag fick till och med ett foto på hon-om som en tjej hade tagit. Fotot satte jag ner i plånboken så att jag kunde titta på det hela tid-en.

 Dels tittade jag själv på det riktigt mycket och dels visade jag det för alla som ville se. Det var också det som till slut blev slutet på hela storyn. Han fick syn på bilden och blev fly förbannad. Argt frågade han vem som tog bilden. Under hela den här perioden gick jag till psykologen och pratade om det och psykologen jag gick till var övertygad om att jag kunde lägga av med mitt beteende om jag bara ville det.

Det gällde bara för mig att bestämma mig för det, så skulle jag klara av det, men som jag har varit inne på innan är det inte lätt att lägga av med någonting när det finns andra personer i närheten som gör allt de kan för att sätta igång det igen.

Per gillade inte mig och tyckte bara att jag var jobbig. Han tyckte bättre om när det var tyst och han slapp mig. Det hade inte jag en tanke på eftersom jag till varje pris ville lära känna honom. Den längtan var starkare än förnuftet och det är heller inget ovanligt när man blir väldigt förälskad i någon. Det behöver alltså inte alls ha det minsta med någon diagnos att göra.