Annons:
Etiketterfamiljanhörigarelationer
Läst 4228 ggr
Tintin82
2014-08-24 20:15

Att känna sig utanför

Jag vet inte riktigt vart jag ska skriva detta men jag undrar om ni med min diagnos ADD/as känner sig utanför när det gäller familjen? Jag har inte ätit någon medikinet nu i sommar men ska hämta ut denna vecka för det fungerar inte i längden att vara utan Har varit hos mamma och ätit middag nu i kväll tillsammans med mina tre yngre syskon. Min ena bror har blivit pappa för första gången och det är ju jättekul men jag är den enda som inte har någon partner och ibland känns det som om dom har så mycket att prata om och jag försöker att hänga med i samtalen men räcker inte till som om jag ibland känner mig som en åskådare som bara sitter och tittar…kanske är det för att jag inte har tagit mina medikinet och kanske blir det bättre när jag börjar med det igen. I bland försöker jag prata om att försöka börja träna något med jag har påbörjat så mycket att det är ingen som bryr sig… Men är det vanligt att man med min diagnos har lätt att känna sig utanför??

Annons:
Zaphix
2014-08-24 22:42
#1

Tror det är olika för olika personer och i olika sammanhang. Å ena sidan kan du försöka jobba med din känsla av att känna dig utanför, men å andra sidan kanske din familj behöver bli bättre på att inkludera dig i samtalen och visa att de är intresserade av dig och ditt liv.

Men du har väl också ett liv att dela med dig av? Eller känner du att det är för olikt de andras? Inte lika mycket värt? Inte lika intressant?

Sedan kanske man inte behöver hänga med i alla samtal, utan kanske kan acceptera att bara vara den som lyssnar om man inte klarar av att hänga med. Att det är okej att bara sitta och lyssna, att man inte behöver vara aktiv i alla samtal.

Vet hur det är att känna sig utanför, jag dras med den känslan i många sammanhang fastän jag kanske inte alltid är utanför. När jag inte känner att jag blir lyssnad på så känner jag snabbt att jag lämnas utanför och blir ledsen, vilket gör att jag placerar mig själv utanför sammanhanget helt och fullt och inte bara utanför just det samtalet.

Jag kan ha svårt att skilja på att inte vara en aktiv del av ett specifikt samtal och lämnas utanför det samtalet och att bli lämnad utanför helt i en grupp. Tar det personligt och börjar leta fel på mig själv. Jag gillar inte att vara i centrum, men jag gillar heller inte att inte känna mig delaktig i en grupp.

För mig handlar det nog inte om min diagnos, utan min usla självkänsla.

I min familj är jag dock väldigt delaktig, på gott och ont. Är nog nästan alltid den som är i centrum och är drivande i många samtal. Försöker dock alltid inkludera min bror och prata om saker jag vet intresserar honom när han är med. Vet att han lätt blir utanför i många sammanhang, så vill verkligen inte få honom att känna så även i vår familj.

Bor på annan ort än min familj och vi ses inte så ofta vanligtvis, men pratar i telefon med vandra ofta dagligen.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Lakeside
2014-08-26 11:16
#2

Ja, jag tror många människor dras med att känna sig utanför men lite mer hos de som har en diagnos. Som tidigare skrev att många gånger kan man nog känna sig utanför fast man inte är det. Jag orkar inte alltid anstränga mig för att passa in och vara som alla andra, ofta blir det tråkigt. Dock så har jag börjat acceptera att jag nog alltid kommer känna mig lite udda men vet ju vad det beror på och kör mer mitt eget race. Jag är social och har inte svårt med folk överlag men har ändå ofta känt att jag inte passar in. Nu har jag en sambo och det känns mycket bättre för han finns där för mig och får mig aldrig att känna mot utanför. När jag pratar med honom kan han inte alls känna igen sig i mina känslor om utanförskap och det tyder ju på att vi är olika och har olika erfarenheter. Vad händer om du bara försöker acceptera att du känner så och tänker att det inte nödvändigtvis behöver vara så för att du känner så? Men visst är det jobbigt att sitta med hela släkten och fika med 5 olika samtalsämnen efter jobbet… Jag brukar gå undan ibland för jag orkar helt enkelt inte. Det blir för mycket ljud och då får jag panik och vill bara ha det tyst. Men så är det. Blir jag trött så är det så. Du kan ju inte styra över att du inte kan hänga med i samtal alltid, du gör ju ditt bästa men om det ändå inte går fullt ut så är det så. :) Alla är vi olika och har olika egenskaper.

Upp till toppen
Annons: