Hej ni!
Det var riktigt längesedan jag var aktiv och inloggad på Bokstavsfolk iFokus, och överlag ett bra tag sedan på iFokus. Senast jag var inloggad, var jag 30 år, idag är jag 31. Saker har skett: Alltifrån jobbiga händelser till stora ögonblick.
Jag lyssnar för tillfället på Sparks och njuter av deras ljud medan jag till och från dricker cola (perfekt i ett krassligt tillstånd som jag för en gång skull befinner mig i), Flaskan har jag stående på datorbordet; stabilt och enligt min bedömning "liten risk" för att den ska trilla ner på golvet. Det ska vara om jag råkar stötta emot flaskan. Well, well...
På papperet står det att jag har en överläkare. I praktiken är han inte min läkare, han uppfyller inte de tillräckliga kriterierna för att vara värd att bli nämnd som "läkare" ens, märk väl som sagt att han är på papperet - "överläkare". Jag har i ärlighetens namn med gränslös bitterhet aldrig sett honom som läkare, jag kan fortfarande ej se honom som det, han kommer aldrig vara min läkare. Jag söker efter en efterträdare, men det är min själ & dar inte lätt. Skam för den som ger sig.
Det ingick väl i hans utbildning att anklaga en patient för att ej har tagit sin ena av sina två dagliga läkarpreparat. Morgon- och kvällsdoserna. Det ingick väl också i hans utbildning att bryta löften gång på gång, samt snacka förbi ömma ämnen varenda gång jag rabblar upp dem. Han lärde väl sig att uppskatta att bli IVO-anmäld, vilket han således har blivit av minst en tidigare patient.
Jag har gång på gång försökt få honom att inse att ingetdera av mina två stämningsreglerande preparat svarar tillräckligt på mig. Mina hypomaniska och depressiva skov - som intensivt och dagligen sker återkommande gånger om dagen - bara nonchalerar detta genom som jag antydde om några få rader upp; avbryter och snackar förbi mig där. Om han påstås att vara en överläkare, hur kan det anses som ett jobb att trycka ner patienter till den grad? Jag får inte ekvationen att gå ihop. Det ska vara ett hjälpmedel, inte en som får lön för att sympatisera med omänskliga fasoner, för att uttrycka mig milt.
Jag har hört genom vissa kamrater som gått till s.k. överläkare - som också blivit förnedrade och nedtryckta på olika vis. Jag förstår inte - och återigen: Hur kan oseriösa överläkare ha deras löner på deras samveten? Känner de ingen skam?
Min företrädare till den där "överläkaren", hon var raka motsatsen till honom. Hon var överläkare på riktigt. Tyvärr slutade dit jag går. Det kändes smärtsamt. Ännu en motgång skulle det bli. Min sjuksköterska sade upp sig när han var i tjänst där borta. Han hade inte det pedagogiska tonfallet, det slapp jag, jag har svårt för det nämnda tonfallet (...och det ska vara naturligt - såsom man kommunicerar med varandra, osv...) Nog om det! Nästa gång ska jag - och alla andra befinnande i samma situation som mig, att få kompetenta och empatiska läkare.
Någon - eller några som har befunnit sig i samma, eller liknande situation som mig? Eller fortfarande befinner sig i samma situation?
