Annons:
Etikettadhd-add
Läst 1805 ggr
[Eining]
2/21/15, 7:16 PM

Är ADD en "möjlighet"?

Jag började fundera på om det kunde vara så att jag har ADD, så för att reda ut saker och ting satte jag mig ner och skrev. Och så tänkte jag att jag kanske, om någon pallar läsa, kunde få input från någon som lider av ADD.

Som liten var jag löjligt snäll och foglig. Jag gick på samma skola i 8 år, från att jag var 4 tills jag fyllde 12, och jag kan skryta med att jag inte en enda gång hamnat i trubbel i skolan. Alla andra ungar åkte med jämna mellanrum in på samtal med läraren i grupper för att reda ut bråk som uppstått under rasterna, men aldrig jag. När jag var 9-10 år gammal så slutade jag till och med umgås med andra ungar på rasterna och umgicks allt mindre med dom på fritiden. Jag var alltid försjunken i min egen fantasivärld och lekte som bäst när jag var ensam. Jag ville aldrig leka med en hel grupp med ungar, jag hamnade i skymundan då. En eller max två kompisar åt gången räckte. Jag har aldrig haft en stor ungängeskrets.

Jag gick på en montessoriskola så vi började redan när jag var 4 med att tillsammans med läraren planera vad vi skulle göra under dagen. Kommer ihåg att vi fick pappersark med en stor blomma med fem blad på, ett för varje dag, i den så ritade läraren bilder på olika övningar vi skulle göra under dagen (vi hade en massa "set" med saker som övade till exempel motorik, sådant som att bygga torn med klossar, använda pincett för att plocka upp ärtor och lägga i ett glas och liknande). När vi gjort vad vi skulle för dagen fick vi måla bladet i vilken färg vi ville. Jag minns att jag var sjukt stressad över det där pappret med blomman och att jag alltid gjorde andra övningar än de jag skulle göra. Så fortsatte det under hela skoltiden, jag gjorde arbete i skolan men inte det lärarna sagt att jag skulle göra (jag satt och arbetade med svenska i stället för matte när vi fick välja själv, eller matte i stället för svenska eller engelska). Så fort jag fick direktiv att "det här ska du göra" så  kände jag mig orolig och nervös på något sätt. Och det blev aldrig gjort. Hur klarade jag skolan då? Jo, alldeles utmärkt. Bäst i klassen. Jag klarade mig på ren talang. Jag övade aldrig inför ordkunskapsproven eller mattetesten. Jag läste aldrig läsläxan förrän på förhöret. Jag bara behövde inte träna på något. Och anledningen till att jag inte gjorde det? Jag glömde alltid läxan i skolan. Och hade grymt dåligt samvete för det, men det gick ju vägen ändå. Och det talar väl lite emot mina misstankar om ADD - "Du klarade ju grundskolan bra så du måste vara fullt frisk" är väl vad det brukar heta. Kan man ha klarat skolan bra även om man har ADD?

Jag har aldrig varit vidare aktiv, rent ut sagt avskytt att motionera eller träna. Hyperaktivitet i formen av att springa runt och göra massor med saker hela tiden har aldrig funnits på kartan, men de projekt jag startat upp har jag aldrig avslutat utan hellre gått vidare till något annat när jag nästan är klar. Jag har alltid skjutit upp saker till sista stund. Att leva på att jag helt enkelt hade lätt för saker och ting funkade till och med högstadiet, då jag pluggade kvällen innan prov och gjorde inlämningsuppgifterna på morgonen innan deadline. 

Efter hand som man växer upp så läggs ju mer ansvar på en, och i takt med att det blev mer för mig att ansvara för så blev det svårare för mig att hänga med. Jag sa ofta att jag var sjuk för att slippa att åka och träffa kompisar för jag bara orkade inte. Jag var slarvig som tusan med att städa och tvätta (började ansvara för min egen tvätt när jag var typ 14) och väntade verkligen tills situationen var helt ohållbar. Jag hade så svårt att komma till skott.

Gymnasiet kom, och nu var studierna (naturvetenskap) på så hög nivå att det fungerade inte att leva på naturbegåvning. Nu behövde man faktiskt plugga. Alltså, verkligen jobba för kunnandet. Och jag hade plötsligt svårt för själva grejen att läsa. En mening, två meningar, vad stod det i den första meningen nu igen?  Det sket sig totalt och mina betyg gick i botten och det var på ren nåd från lärarna att jag klarade kurs efter kurs. Åter igen var det så svårt att ta tag i att plugga. Att ta tag i att städa. Att ta tag i tvätten. Att ta tag i att betala räkningar. Att ta tag i… ja ni fattar. Hela min tillvaro har alltid präglats av att göra saker i sista sekunden, och jag lyckas inte "bara sätta igång tidigare". Föräldrarna gnällde om mina resultat, jag kände mig sjukt dålig och gick in i väggen. Jag fick diagnosen depression och gick på antidepressiva. Och det var nog rätt. Fick IG i några kurser, men klarade ändå tillräckligt med poäng för att få högskolebehörighet. Men det var på håret. Jag slutade med medicinerna och tog mig ur min depression. Mitt mående var okej igen, men allt annat var som vanligt. Orkeslöshet, ingen motivation till att ta tag i saker och ting, allting gjort i sista minuten. Jag började på högskolan, mina problem blev om möjligt ännu värre. Jag blev medveten om att jag hade extremt svårt att lyssna på folk, deras ord går väldigt ofta "in genom ena örat och ut genom det andra".

Sedan många år tillbaka är det en omöjlighet att titta på film utan att sitta med datorn eller mobilen eller något i händerna samtidigt. Oftast så rör jag fötter eller händer i snabb rytm medan jag sitter still (har gjort så i många år, ända sedan mellanstadiet), som liten bet jag på naglarna när jag satt still eller så rev jag bort skin från fingertopparna (det senare är fortfarande en ovana). 

Har alltid haft svårt att somna på kvällarna, alltid legat vaken och bara tänkt på saker och ting i flera timmar innan jag somnat. Som liten låg och och hittade på en massa historier och äventyr som jag drömde om att skriva en bok om någon dag (någon bok har det inte blivit - föga förvånande).

Har nu flyttat hemifrån (är 22) och har riktigt svårt att hålla rutiner. Matlagning, tvätt, städning, ta hand om djuren, plugga… Det är för mycket. Jag blev deprimerad igen kort efter att jag flyttat och har nu varit sjukskriven sen september förra året. Att jag har problem med depression tvivlar jag inte på, men jag har på känn att det ligger något mer bakom eftersom jag tydligen aldrig fungerat som de andra ungarna runt om mig. Frågan är dock om jag har någon chans att få en utredning i och med att jag har min depressionsdiagnos och att rent fackmässigt så kan en del av mina problem skyllas på den. Och så är det ju det där med att jag klarade ju mig bra i grundskolan, kan man verkligen ha ADD då? Kan tillägga att ADHD och ADD är väldigt vanligt i min släkt, min bror lider av det och en drös andra diagnoser och flera av mina kusiner har ADHD eller ADD.

Har gått i så många år och hatat mig själv och förebrått mig själv för att jag inte bara kan ta tag i saker och inte bara glr grejer i god tid, inte kan hålla flera bollar i luften samtidigt och inte klarar av allt som andra människor klarar galant - som att ta hand om sig själv och sitt boende. Samtidigt som jag föredrar att hata mig själv för att jag är "lat", så är jag också medveten om att jag har gjort ärliga försök under årens lopp och det har inte gått. Pendlar mellan om jag har försökt för lite eller om det faktiskt finns en anledning till att jag är som jag är.

Annons:
polymorf
2/22/15, 1:19 AM
#1

Jodå, man kan klara skolan bra ändå! Jag har ADD och känner igen mig i mycket av det du skriver, men till skillnad från dig var jag nog mer busig och bråkig emellanåt också…samt brydde mig inte så mycket i skola och betyg.
Men har alltid klarat mig bra i skolan. Orkade sällan anstränga mig alls men har alltid blivit godkänd i allt ändå, har dock sällan fått högre betyg än så just för att jag inte kunde/orkade lägga någon större ansträngning i att plugga öht, och gjorde aldrig läxor om ingen bokstavligen tvingade mig och satt med mig under hela tiden. Men om jag lyckats "jobba lite extra" fick jag toppbetyg, synd bara att det bara varade för någon enskild uppgift eller så… :D Inte förrän nu när jag pluggar på universitetet, dvs får plugga nästan bara det jag VILL och inte sånt jag tycker är tråkigt och ointressant (utan att vara svårt egentligen). Det som är kul är sällan någon större anstränging, men alla andra måsten är typ omöjliga att få gjorda…

Har också alltid hatar idrott och sport öht…mitt sämsta ämne. Har alltid varit väldigt klumpig och långsam, har liksom ingen vidare kontroll över min kropp. Hamnade alltid sist i friidrott och hade NOLL bollsinne, var värdelös på allt som hade med sport att göra, och är fortfarande.

Och det där med att flytta hemifrån och få mer ansvar…är snart 30 och har fortfarande inte fått det att fungera helt. Har hittat vissa strategier för att hålla hyfsad ordning på hemmet, betala räkningar osv. men det fungerar inte riktigt felfritt. Blir liksom stökigt igen efter en halv dag och sådär…men fungerar mycket bättre än för bara några år sedan iaf, då var allting kaos.

Trodde också att jag var "för lat", mycket för att det var det enda jag fick höra från omgivningen "Vi vet ju att du kan om du VILL", vilket jag ju också visste, att jag faktiskt kunde klara saker egentligen. Diagnosen har väl hjälpt mig (och andra) att förstå mig själv och till viss del acceptera hur jag är, samt hitta strategier för att hantera och "fixa saker". Och det känns ändå skönt att ha fått en förklaring till varför jag varit som jag varit och varför inte saker funkat, varför jag inte kunnat vara "som andra är"…

IceTee
2/22/15, 8:52 PM
#2

Jag gick ut högstadiet mer 2 G, 5 MVG och resten VG, men jag hade/ har likförbannat jätte mycket svårigheter. Det är inte alltid det visar sig i skolan helt enkelt Vad dina problem är kan bero på mycket, det går inte riktigt att svara på över nätet såhär. Men om du har problem att få ihop vardagen kan det vara bra att söka hjälp, så får de bestämma ifall de tycker att en utredning behövs

Medarbetare på Skor iFokus

Ananse
10/11/15, 1:19 PM
#3

Jag tog mig genom lågstadiet på såna kunskaper jag redan hade, sen blev det svårare. Har aldrig lyckats lära mig nåt i skolmiljö, fattar över huvud taget bara såna saker som jag själv har räknat ut på mitt eget sätt.

Niklas
10/11/15, 2:01 PM
#4

Jag tycker att du ska skriva ut det du har skrivit här, ta med det till vårdcentralen och be om en utredning. Sen skriver du ut och lämnar det till dem som ska utreda dig. Då tror jag att du kommer att få hjälp.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

IceTee
10/11/15, 3:58 PM
#5

Hur har det gått TS? Har du sökt hjälp? Har du fått någon diagnos?

Medarbetare på Skor iFokus

Upp till toppen
Annons: