Annons:
Etikettadhd-add
Läst 2780 ggr
CharlieSvensson
8/12/15, 9:36 PM

Trött på den allmäna synen på ADHD

Charlie heter jag, en 26 årig musiker med ADHD från Karlshamn, Blekinge. Jag driver en egen sida om mitt liv med ADHD här på facebook. För att öka kunskapen och förståelsen om diagnosen. Vill ni hitta min sida så bara skriv så länkar jag vid intresse!
Jag ska skriva en bok och sedan göra föreläsningar kring boken.

Jag har alltid varit en kille som är driven utav ett mål, problemet har ofta varit att jag antingen haft diffusa mål eller att jag satt upp för höga mål för mig själv. Jag har liksom haft för stora visioner eller för stora målsättningen helt enkelt. Ofta när jag pratar om ADHD så utgår jag alltid hur det har varit för mig. Hur min ADHD påverkat mig. Jag försöker aldrig jämföra mig själv med någon annan. Jag beskriver bara mitt liv och hur jag levt. Hur min för och nackdelar varit för mig. Förhoppningsvis finns det andra som upplever det på samma sätt som jag gör det. Det behöver inte alltid innebära att det nödvändigtvis är en ADHD-diagnos som gör att folk känner igen sig.

Vissa tror att ADHD inte finns, det får man säga vad man vill om. Det finns vetenskapliga fakta som säkert visar både för och emot. Jag har ärligt talat inte en aning och jag bryr mig inte särskilt mycket heller. Det jag vet med säkerhet är att jag 1995/96 fick genomgång en omfattande utredning och att jag efter den blev behandlad som om jag hade något som då kallades för ADHD. Jag hamnade utanför mina kompisars liv. Blev behandlad som att jag var annorlunda. Det jag menar är att OM jag inte hade en diagnos som heter ADHD så fick jag den garanterat efter min utredning. För jag är en person som tror väldigt mycket på tankekraften. Blir du intalad att du har en sjukdom, så kommer du efter tillräckligt lång tid att bli sjuk. Jag ogillar att ens nämna ADHD egentligen, eller i alla fall att använda mig utav just det begreppet.

Jag utgår alltid ifrån hur jag känner mig, hur det känns i kroppen och jämför mig ibland med människor runt omkring mig som sägs vara "friska".
Det som då ofta slår mig är att jag har extremt mycket tankar och idéer och att jag alltför sällan lyckas att ro iland mina idéer. Vad det beror på är dock väldigt svårt att sätta fingret på. Men jag har fått för mig att det handlar om att jag tappar motivationen. Att jag någonstans på vägen blir överväldigad av känslor. Det är ju så mycket jag vill göra. Hade jag bara haft tid och pengar så hade jag gjort så mycket för folk som behöver det. Men pengar kommer inte gratis, man måste jobba för att förtjäna dem. Men hur ska jag kunna förtjäna så pass att jag och min familj klarar sig plus ha tillräckligt mycket över för att kunna förverkliga min dröm? Hur jag än vänder och vrider på klockan så har jag bara tjugofyra timmar att röra mig med. De som vet bäst säger att vi i snitt bör sova ungefär sju timmar om dygnet. Då har jag alltså sjutton timmar kvar. Jag jobbar 75 % vilket innebär att jag i regel lägger sex-sju timmar om dygnet på jobbet. Det lämnar mig med tio timmar kvar.
Jag anser ju att jag vill lägga mycket tid hemma med nära och kära. Låt säga att jag då har fem timmar kvar att göra något vettigt med.

Hur ska jag få klockan att arbeta i samma fart som min hjärna? Hur ska jag få omgivningen att jobba i samma hastighet som min hjärna? Det kan jag ju naturligtvis inte göra. Då måste jag bli min egen och göra allting rätt från början, för att inte hamna i klistret igen. Det är ungefär här som jag hamnar i rädsla. Här får jag nog dra bakgrunden till just denna rädsla i en något förkortat version, en version som inte nödvändigtvis behöver förskönas eller bli mindre jobbig bara för att jag förkortar den lite.
Innan jag börjar med det vill jag också påpeka att allt jag skriver och berättar om är alltid sett från min synvinkel om inget annat sägs. Det skildras alltså helt enkelt alltid utifrån mina känslor, tankar och synvinklar. Jag har som många av er redan vet, alltid sysslat med musik, på ett eller annat sätt. Det står till och med i alla mina läkarutlåtanden att jag har musik som rehabiliteringsverktyg.

2010 startade jag och min absolut bästa vän Fredrik en resa. En resa där målet var att vi skulle få spela in en skiva tillsammans. För att få ekonomisk hjälp till detta gav vi oss ut på gator och torg för att spela för allmänheten. Tanken var då att förbipasserande kunde lägga en krona eller vad som helst i vår hatt. Tack vare en god vän från Malmö så kom vi i kontakt med Cabasa, en studio utanför Jägersro. Det skulle kosta oss mellan 16-20.000 SEK ink 500 fysiska skivor och digital utgivning. Efter tre månader var vi i hamn och vi hade lyckats samla ihop pengarna till vår inspelning. Till saken hör att jag under denna tiden fick aktivitetsersättning av Försäkringskassan. Jag gick på komvux för att läsa upp några kurser som jag missat under min frånvarande tid i gymnasiet. Innan jag började plugga hade jag otaliga praktikplatser där jag ständigt misslyckades med mina uppgifter. Det är nu jag förkortar historien. Så fort försäkringskassan fick reda på att jag var ute med Fredrik och följde min dröm så avslog de min nya ansökan om fortsatt aktivitetsersättning. Deras enda motivering var att jag måste vara kapabel till att jobba som vem som helst eftersom jag kunde spela gitarr och samla in pengar till en skiva. Sen gick det utför. Att gå från att ha en stabil ekonomi, en klar framtidsvision och hopp om livet, till att få noll och ingenting var starten på en mardröm.

Jag blev vräkt och fick skulder som pikade på nästan 80.000 kr efter bara några år.
Precis efter mitt avslag hos Försäkringskassan gick jag givetvis till Socialen, för jag trodde verkligen att de kunde hjälpa mig. Men eftersom jag och Fredrik hade startat ett gemensamt konto där våra pengar fanns för studioinspelningen så ansåg Socialkontoret i Karlshamn att det var mina pengar och att jag borde kunna klara mig minst tre månader på dessa pengar och att jag var välkommen tillbaka efter tre månader för att vara "behörig" att söka hjälp igen.

Detta har givetvis satt spår i mitt huvud, det har gjort mig rädd helt enkelt. Följ inte dina drömmar. För hur hårt man än försöker så kommer samhället svika dig så att du snubblar på mållinjen. Men jag ger mig inte så lätt. Hade det inte varit för att mina nära och kära för lida över mina skulder och min krassa ekonomi, ja då hade jag inte brytt mig överhuvudtaget. Jag skulle bo under en bro om det så var min räddning. Men efter att ha överklagat, varit med i media, ställt mig upp för att mina rättigheter också ska räknas så förstår jag nu att myndigheterna skiter fullständigt i hur det gått för mig. Man var så snabb med att sätta en ADHD-stämpel på mig, men när jag faktiskt var på väg att hitta rätt väg i livet så svek de mig. Det kommer jag aldrig kunna förlåta dem för.

Jag har och andra sidan en stark tro på mina medmänniskor, trots samhällets svek och trotts min utsatta uppväxt så står jag fortfarande upp. Jag har försökt vara tillmötesgående hos Svenska myndigheter, jag har försökt skjuta in så mycket insulin i mina ådror på en och samma gång så att jag inte ens borde kunna sitta här. Det borde tagit slut för längesedan. Men jag står här. Stark och målmedveten.

Jag är här för att berätta min historia, på mitt sätt. För jag vill inte att det jag varit med om ska drabba någon annan. Jag är redo att ge mig ut på slagfältet igen. För att bevisa att sådana som jag inte går att knäcka. Inte genom varken fysisk eller psykisk terror. En vacker dag hittar jag kanske rätt människor, som kan hjälpa mig med att bli kvitt det förflutna, så att jag kan gå vidare, jag ställer alltid upp och hjälper om jag kan och tids nog tror jag att det kommer ge tillbaka. Det är inte jättelångt att vandra och med ekonomisk hjälp och vänskaplig stöttning så kommer jag kunna vara fri innan detta året tar slut.

Tack till alla er som stöttar mig och som följer med mig på denna resan, ni har inte en aning om hur lycklig jag blir när ni skriver, stöttar och hjälper mig igenom denna sista fasen.

Kram

<<<<MUSIKER MED ADHD>>>>

"Why do we always expect home to stay the same? Nothing else does..."

http://attentionwithmusic.blogg.se/

Annons:
emmieswords
8/17/15, 12:02 AM
#1

Oj du har haft de tufft! Håller tummarna för dig att din framtid blir ljus ❤️

CharlieSvensson
8/17/15, 8:10 AM
#2

#1
Tack så hjärtligt!
Ja, det finns nog många som haft det långt värre än jag men jag känner att jag ändå vill ta det jag har i "källaren" och hjälpa andra som kanske inte ännu kommit hit där jag är idag.

Tack så mycket!

<<<<MUSIKER MED ADHD>>>>

"Why do we always expect home to stay the same? Nothing else does..."

http://attentionwithmusic.blogg.se/

SaraU
8/21/15, 8:48 AM
#3

Vissa människor ärstarkare än andra och detär bra att du bevisar att ingen ska få trampa dig på fötterna. Känner igen vissa delar av det du skriver i mig själv. Kämpa är något man blir vad vid efter ett tag. Hoppas att det mesta löser sig för dig inom sin tid.

the esthetic grown up is the child who survived

Upp till toppen
Annons: