Annons:
Etikettadhd-add
Läst 8417 ggr
[hugo2006]
12/20/15, 5:11 PM

Adhd och kontrollbehov

Min helg var katastrof, jag har insett att i nära relation så har jag ett kontrollbehov.
Jag blir således jätte ledsen, vilket sen går över i oro och destruktiva tankar. För att överleva detta har jag valt kontroll som strategi. När jag är med en tjej, så söker jag hela tiden bekräftelse då vi är ensamma, jag upplever det som jag försöker starta en diskussion, eller något. Här utgår jag från att jag vill bli bekräftad eller att jag har svårt att hantera att inget händer typ. 4 sek regeln, dvs tomheten som uppstår, vilket är normalt, ställer till det för mig. När jag gör något impulsivt utifrån ångesten som jag upplever av kotrollbehovet som blivit min strategi så är bromsarna borta och helvetet, mina aktioner för att slippa ångesten/ och försäkra mig om att personen ifråga inte kommer lämna mig eller tycka dåligt om mig, gör så att jag förstör relationen i 98% av fallen.
Även när tjejen ifråga ändå ” lyckas hålla sista posten” och kämpar för mig istället för att be mig dra åt helvete, så kan jag inte släppa på att fixa det, men då går det vidare i att jag ska skydda mig själv och mitt beteende i att, detta gör ont att skriva, ge mig på tjejen så hon får en del av skulden för mitt agerande, så hon känner en ångest och såtillvida är vi, båda två så dåliga och kan trösta varandra och jag får min bekräftelse. Detta gör ont i mig och sliter mig i bitar.

Jag har ADHD, fick diagnos för 6 mån sen. Har alltid känt just de här känslorna i olika vän/kärleksrelationer. Är i 30 års åldern och har idag börjat medicinera med Concerta. Kombinationen mellan att få diagnos ADHD, samt tjejen ifråga som jag träffat i en månad typ, har gjort mig medvetenen så till den grad att jag blir rädd, men också inser att jag vet att det är något som gått snett sen jag var liten eller något. Undrar egentligen om man kan typ få någon som vet hur man kan lösa detta, är ju inte lätt precis. Även fast jag är medveten om det så skapar detta att jag typ vill låsa upp tjejen, typ flytta ihop. Sen när vi bor ihop, och jag är trygg, ja då ger jag mig på och ska förändra henne till den personen som jag behöver. Återigen, så skäms jag.

Men inte nu, även om jag har drivit denna tjejen till kanten av klippan med min oerhörda rastlöshet som gör att jag kräver ständig uppmärksamhet och kontakt, flugit runt halva stan bara för att få bekräftelse på att hon inte ska skita i mig då jag spunnit ur kontroll. o jag menar rejält, jag kan inte stoppa det. Jag bara måste få tag i personen, annars känns det som jag ska dö.

Men det slutar nu.

Oavsett vad som händer så dör jag hellre av ångest( jag vet att man inte kan det) men den får såra mig så hårt att jag gör vadsomhelst, men inte att bete mig såhär mot människor som jag faktiskt inleder en relationen med.

Någon som vet något eller kan något om detta, strategier eller nått, hur jobbar man så man blir av med det typ, Är grundorsaken viktig att hitta varför det skapats , kan man ha dålig självkänsla ? vad i detta är kopplat direkt till diagnosen och vad är strategier som skapats utav diagnosens dåliga sidor eller nått?

Finns det andra som mig, forum eller nått ? Typ som AA…

Om någon skriver en rad som respons blir jag glad, känner mig lite ensam i detta. Och utan att rå för det får en känsla av att jag är ett monster.

Annons:
ADHDharjag
12/20/15, 7:47 PM
#1

Rekommenderar att läsa "hemligheten", finns sOm ljudbok. Handlar om sociala relationer och anknytning, låter som din problematik inte "endast" beror på adhd

Ananse
12/20/15, 10:03 PM
#2

Jag känner delvis igen mig men jag tror snarare att jag valt att inte låta andra människor beröra mig känslomässigt. Jag har nog av den anledningen väldigt litet kontrollbehov. Men läs på lite om olika personlighetsstörningar exempelvis Borderline. Många som har ADHD utvecklar den sortens problematik.

[hugo2006]
12/21/15, 1:18 AM
#3

problemet jag känner är att andra människor berör mig oerhört mycket känslomässigt, men varför och hur, har jag svårt att definiera typ

Ananse
12/21/15, 8:07 AM
#4

Ja jag tror jag förstår.

Niklas
12/21/15, 9:17 AM
#5

#0: Jag tycker du ska söka upp en psykolog. De kan säkert hjälpa dig med strategier. Gå via vårdcentralen om du inte har andra kontakter. För övrigt tycker jag att det är väldigt bra att du själv har upptäckt och erkänner den här svårigheten. Det gör det enklare att ändra på det.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

[hugo2006]
12/21/15, 12:50 PM
#6

Tack Niklas. Ska göra det, kan jag ge denna texten då? för att förklarar?, då jag har jättesvårt att förklara hur jag känner i ett möte med en annan människa. Texten känns ju väldigt "skamlig" och jag är rädd för att, även om jag vet att det inte är så, personen som läser den ska tro att jag är bara sån typ .. vilket jag inte är.

Annons:
[hugo2006]
12/21/15, 1:28 PM
#7

När min hund dog, så kunde jag inte förklara vad som hände i mig. Jag hade jobbat, han var 2 år och jag hade hela mitt liv velat ha en hund men fått höra hur mycket ansvar det är och hur mycket det kräver och låser upp. Så väntar jag på min dåvarande sambo, hon håller på o fixar något. Vi är hos hennes föräldrar i deras hus, jag är jättetrött och släpper honom att springa runt lite på tomten( det var inte alls något man ska göra, då det inte var säkert och jag visste om det) sen ska jag få honom att följa med mig till bilen, hoppa in i buren. jag envisas med att han ska hoppa in där själv, så jäkla dumt och idiotiskt. Han vänder och sticker, jag vet att det sämsta jag kan göra är att springa efter, då ser han det som lek. Men hjärnan funkar inte o jag efter. Är så nära, men han är lite snabbare, känns som jag precis kommer i fatt, men går inte, tar i mer, men kommer inte hela vägen till honom. Kommer en kurva, jag är helt slut, samtidigt ser jag vad som håller på att hända, hela scenariot finns i huvudet. Jag ser hur han ökar, inser ju att det är för att jag tagit honom över vägen för att kissa. Han ökar jätte mycket, en enorm accelariton. Jag blir tom, tommare än vad jag kan förklara. jag har ingen själ, jag finns inte typ. Han springer över vägen, bilen träffar honom och jag hör ljudet som inte går att beskriva även om det är pang typ. Jag springer ner, allting känns som ljud tid världen inte existerar. Han försöker ställa sig upp, gnyr för han kan inte stödja på benet. Sen ger han inte ett ljud ifrån sig. ( han var en golden retriver och rastypiskt starka hundar som typ tar mycket smärta utan att vackla eller nått) jag tar honom i famnen, går till sidan av vägen, trottoaren, lägger honom ner med huvudet i min famn. Hjälplösheten finner sig blixtsnabbt, men jag stänger in ALLT, för jag måste finnas där för honom, vara lugn och smeka honom lätt så han kan dö i trygghet. Jag är så lugn att jag inte förstår hur det kan vara möjligt. Håller handen på hans hjärta och hör hur det sakta slutar slå. Jag vet att det är försent, jag vet det redan när jag ser honom vackla när han ska ställa sig upp. Jag vet att/känner in i honom att hans organ skadats, att hans lungor/ lunga är krossade typ. vet att/känner att han har massiva inre blödningar. Han förvinner, ser min dåvarande sambo komma på avstånd och ser mig med han och inser vad som hänt. Ser/känner vad hon upplever, inser hur hemskt från hennes synvinkel det är. Allting är över, det är tomt och jag vet inte riktigt var tiden försvunnit. Får hjälp att åka in och dödsförklara honom. Sen måste jag/känner jag att jag måste ringa min far och berätta. Han är den som alltid förklarat och sagt att det är mycket jobb ansvar och binder upp. Säger att min han är död. Hör hans förtvivlan, inser hans sorg. Sen så blir valet mitt om vi ska fortsätta o åka på semster och jag vet inte vad jag ska säga göra eller "välja". Allt bara är dött. Jag är typ död någonstans inombords. Ansvaret, hela händelsen som skedde, alla moment, är i samma riktning jag ansvarig för och min försummelse kostade honom livet. Älskade honom, band in så mycket känslor tror jag, utan att veta, visste en del. Jag har inte kunnat leva riktigt sen dess, har inte kännt mig hel sen dess. detta var 3 år sedan. Hela händelsen och allt sen dess ger mig en känsla av att ingenting blir helt, ringen är inte längre rund, jag är aldrig lugn och kan känna djupet av min själ/hjärta. oro och ständig rstlöshet(kanske ångest) som aldrig släpper.

Är detta något som en psykolog kan hjälpa mig med? Jag kan inte skaka av mig känslan av att vad som än sker, så kommer alltid jag veta att jag svek från mitt ansvar och jag svek honom.

begär inga svar, detta är jätte tungt att läsa, men vet inte vad eller hur jag ska ta mig ur eller om detta förändrat och satt permanenta skador eller nått..

Niklas
12/21/15, 2:34 PM
#8

#6, 7: Jag rekommenderar dig absolut att använda det du har skrivit här. Precis så gjorde jag när jag ville utredas. Jag tänker mycket bättre när jag skriver. Det blir mer sammanhängande och komplett då. Dessutom går det mycket snabbare för mig att skriva än att prata.


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Saarraa Jns
12/28/15, 9:56 AM
#9

Sök hjälp hos psykolog, jag har haft och har fortfarande samma problem,
Har gått på samtalsterapi sen jag fick min ADHD diagnos för ett par månader sen samt att jag äter medicin mot kontrollbehov vilket har underlättat mitt liv avsevärt faktiskt.

[hugo2006]
12/28/15, 8:02 PM
#10

Jag fick rådet att läsa boken hemligheten och har kommit halvvägs ungefär. Idag lyckades jag reda ut en situation där jag agerade utifrån min dåliga självkänsla samt osäkerhet. Istället för att göra vad "ångesten" fick mig inombords att känna, gjorde jag tvärtom. Den boken var/är faktiskt jättebra. Just med oss som har skapat oss en form av: Slå(i tal, alltså bli sur och ge sig på den andra med att den gör fel osv) istället för att säga att jag saknar dig och har svårt att hantera det. Säga att jag har svårt att balansera i en relation.

[hugo2006]
12/28/15, 10:51 PM
#11

Slog mig nu oxå, jag har sedan jag kan minnas som liten alltid drömt om att vara någon annan. Alltså typ när jag skulle sova eller så. Hur jag kunde vara bättre, snyggare mer omtyckt osv.. När jag var riktigt liten upplevde jag mig nästan kär (runt 6 år) i en kille som var väldigt omtyckt, stilig osv . Men var dock inte känslan av kär tror jag inte, då jag inte var så gammal osv. Tror det var något med att jag ville vara den personen eller att jag typ såg upp till honom.

När jag gick i 7 an (13) år skrev jag en helt fantastisk liten historia eller novell som hetter "min bror". Den var jättedjup. Minns att de reagerade på skolan tom. Just för den var så "stark"

Hm… Känslig kille eller kille med mycket känslor…

Kan allting ha varit där hela tiden, bara det att jag inte kunnat förstå varför jag är så laddad med känslor?

Helt off topic, men har aldrig gillat såna saker som "övernaturligt" osv.
Men drog 3 kort(tarot eller vad det heter) för ett tag sedan, alla symboliserade mkt kärlek..

hm.

Funk4
12/30/15, 12:30 AM
#12

Saarraa jns: Vad menar du med 'medicin mot kontrollbehov'?

Tourette_Mannen
12/30/15, 4:04 AM
#13

#12 Hon menar förmodligen just " medicin mot konrollbehov". Finns väl inget annat sätt att tolka den meningen eller hur?

Annons:
Saarraa Jns
12/30/15, 1:12 PM
#14

Jag menar just det jag äter Fluoxetin mot tvångstankar men det har väldans god effekt på kontrollbehovet med.

tryggar.ekan
12/30/15, 4:18 PM
#15

Du är inte ensam om detta fenomen att möten med nya och olika människor påverkar i mångt och mycket, påverkar oss med ADHD. Är själv 60år och fick min diagnos för ung. 10år sedan, medicinerar med Conserta, vilket innebär att jag kan stanna upp i ett par sekunder så jag hinner tänka en tanke innan jag agerar på t.ex. känslor. I samband med diagnosen fick jag tillfälle att medverka i ett program        med inriktning på Kognitiv terapi. Att kunna lista ut vad är det som triggar igång oss, komma ihåg dessa fallgropar, att se dom komma och att försöka undvika dom innan impulserna tagit överhanden. Att ha ADHD innebär bland annat att man är mottaglig för andras människors känslor och därmed deras sinnesstämmningar , på engelska finns ett utryck som är "highly strength" som jag tycker beskriver ens tillstånd bra. Dvs man är en reciever som mottager olika signaler, signaler man inte vet hur dom skall hanteras eller varför.Och ,som du beskriver det, denna medvetenhet kan skapa problem hos andra, då det får dem att känna obehag i situationer där dom känner sig nakna och avklädda , får dom att känna sig utlämnade. Situationen kan då urarta när man i diagnosens namn vill bara väl!

Detta att kunna läsa en person genom kroppsspråk och andra signaler är svåra saker att hantera, speciellt som det är en vital del i en som har ADHD, jag menar , vad skall jag göra och hur kan jag hantera all denna information? Det finns tyvärr ingen som kan råda dig om detta, då det är som du säger saker och tankar man har haft redan som barn. MEN, genom kognitiv terapi kan du skapa dig ett drägligt liv,  genom att ta reda på vad som triggar dig i olika situationer, och försöka undvika dom genom att lära dig komma ihåg var o när dom uppträder.

Jag har personligen fyra äktenskap bakom mig, med barn i samtliga dvs. 5stycken förhållande som jag till stor del själv varit med om att krascha genom det här att vilja vara bejakad, att vilja att motparten också skall ta del av den eufori som jag själv känner. Men, faktum kvarstår, efter respektive skilsmässa har det uppstått ett varmt och ömsesidigt förhållande mellan oss, ett förhållande som gör att jag kan påstå att när jag "slapp" vara partner med mina fd. fruar blev och är vi dom bästa vänner, så, ja, jag vet hur det är att driva motpartnern till klippans brant, och upptäcka att det är bara jag själv som har trillat över kanten.

Jag skriver dessa rader till dig med hopp om att Conserta + självmedvetenhet kommer att bli det stöd som det har betytt för mej.

 GOTT NYTT ÅR

önskas från en till en annan

[hugo2006]
12/30/15, 6:14 PM
#16

Tryggar.ekan Du är en ängel och jag tackar dig med hela mitt hjärta. Kommer läsa detta om och om igen. Ska använda det och ta tillvara på allt du gett mig genom att skriva detta. Gott nytt år, du har gett mig oerhörda förutsättningar att mitt år blir bättre än det svarta 2014 och 2015, med att bry dig om mig. <3

Funk4
1/1/16, 10:47 AM
#17

#tryggar.ekan: Det där har jag aldrig tänkt på på det sättet! Jag vet precis vad du menar i din beskrivning, hur jag avläser atmosfären, folks sinnelag, ofrånkomligt analyserar behov och genast påbörjar nåt lösningsfokuserat inre dividerande i huvudet.. Men inte har jag tänkt på hur det känns för andra, att de ens fattar att man fattar!? Det har gett mig en helt ny syn på saken att läsa ditt kloka inlägg. Får nog fundera på det både en och fler gånger gånger för att inse innebörden av det synsättet. Wow.

[hugo2006]
1/8/16, 2:32 PM
#18

!7

Kan bara instämma. Det du beskriver, precis sån är jag med. Har inte heller fattat, förres jag läste det du skrev nu, 5 gången. Nu gick det in.

tryggar.ekan
1/11/16, 2:06 AM
#19

hugo2006, jag hoppas att Du fick ett till syvende o sist ett bra avslut på det gamla året, och har mod och hopp om ett bra och givande nytt år, för det är Du värd. Att kunna öppna sig själv och sina tankar så som Du beskrev i början av ditt inlägg, tyder på att du har en hel del själv-insikt i din o vår problematik som bokstavsbarn, en insikt som jag med min erfarenhet är att anse att du har tagit ett stort steg framåt och uppåt, en början att i dig själv kunna skapa dig ett reelt och verkligt fungerande själsliv, genom att kunna "vila i Tao" skapa dig ett Karma som innebär att allt gott du gör och skapar för andra; (INKLUSIVE dig själv, glöm inte det!) bildar ett universum som du i lugn och ro kan gestalta hur du önskar och vill, men kom ihåg att en komplett bild består av lika delar Ying o Yang, s.a.s.

Det som jag upplevde som mest omvälvande med att få  skaffa sig en insikt om ens eget väl o ve, var som att städa upp i röran , att få en andra chance att tillrättalägga sitt leverne, kunna se helheten men att kunna tänka på vad olika fallgropar innebär och  ,när o  var dom finns, och att bli medveten om att din insikt blir till ett alldeles eget redskap om att kunna skapa dig ett värdigt och rikt inre liv, genom att bli varse faror och därigenom undvika dom i bästa möjliga mån!

Ett exempel på vad som triggar mig..o som triggar mig än idag…

Men det kan också vara bra och meningsfullt att i ett öppet och ärligt möte delge sig lite av det som kan  trigga igång dig, om det är något som kan dyka upp lite senare, te.x att  man kanske kommer att avvika  från festen ni är på om det börjar bli dåliga vibbar, men att man gärna ser att samtalet fortsätter vid senare lämpligt tillfälle.  Kanske ett party  med alkohol och dolt drogmissbruk för att upptäcka att personen du just träffat och känt ömsesidig samhörighet med  helt plötsligt(, som jag uppfattar det,)sker  en häpnadsväckande personlighetsförändring hos vederbörande , som kan göra att man bringas ur fattning med ett Damp-anfall som kan bli startskottet till ytterligare problem, och som då brukar uppfattas som att den som reagerar är också upphovet till tumultet och så står man där med sin diagnos och önskar att man vore någon helt annan stans! Det här scenariot har jag varit del vid ett flertal gånger, detta är vad jag kan bli helt otroligt upprörd över, att människor träffas o umgås för ett trevligt samkväm o samtidigt bedövar alla fungerande hjärnceller  tills där är två kvar, o så börjar dom o bråka  sins  emellan . Såna normala personer kan jag tala om för dig, dom besitter verkligen INGEN som helst självinsikt, med en ursäkt att "jag minns inget, för jag var så full" (!Är det någon som drabbas av ett Damp-anfall bland andra, får man ofta höra att man kan väl uppföra sig som folk!) Tänk, så skönt och underbart somliga har inrättat sin verklighet, med att enkelt kunna ta vederhäftiga gamla rön om att " Vara berusad är inget brott, det är ett sjukdoms-symptom!" Ja, tyvärr en sanning som är djupt rotad inom Svea rikes gränser o även dess lag. Fram till början på sjuttio-talet skulle man ha vård om man tex. körde rattfull, absolut inte straffas då man inte kunde hållas till svars för ett brott man inte varit medveten om att man begått!!   Låter det alldeles uppåt väggarna, tycker Du?…!  kolla upp utgången av kända trafik-olyckor med rattfylla som orsak, så kan du se att för att ta ett exempel, en tradar-chaffis drack sig berusad på färjan mellan Tyskland o Sweden, körde med nära 4 promille i blodet , tog fel på avfart o vände på motorvägen för att frontalkollidera med en personbil som bestod av mor,far samt två minderåriga barn, alla omkom utom chaffisen som dömdes till två år o nån månad s fängelse, (skadestånd kunde inte utgå då chaffisen kom ifrån forna Östblocket och då fanns inte juridiska åtgärder att vidtaga, så summan av kardemumman blev att bisättning och alla omkostnader fick betalas med svenska skattekronor!)  för att sen lämna minnet o landet åt sitt öde. Rätt eller fel?                     

Ursäkta mig, men nu spåra jag ur lite, men detta är ett problem och har alltid varit, som har inneburit att jag sen  15-årsåldern alltid hållit mig nykter nog till att kunna köra/ ta mig hem oavsett tidpunkt och att kunnat undgå att bli ett offer, ett freak,  för onyktra  personer, som  ofta har  ett behov av att tala ut dvs. påpeka alla ens brister och tro sig ha rätt, över diagnosen som man bär på vilket påpekas högt o ljudligt för alla o envar och svaret har då blivit något som utpekas  som något jag hittar på o inte har hjärna eller kunskap om eftersom "du är en idiot, det förstår man ju eftersom du har kontakt med BUP och får gå till  psykiatriker  en gång i veckan, dessutom kan man inte lita på en som inte tar en  sup  osv. osv ". (Något jag ofta fick höra i skolan var att jag hade  ett intyg på att jag  var klok, helt ok. enligt mig,men jag undrade alltid för mig själv varför  dom normalpuckade inte skulle kunna få intyg på att dom var kloka!)   För det är ju trots allt  det  som triggar igång en, är det som kännetecknar oss med ADHD ,varför det ändå kan bli lite tokigt ibland, men jag kan tycka emellanåt att;

" Vi har iallafall en diagnos, men vad har dom "andra" att skylla på?"

Lite flummigt inlägg så här på kvällskvisten, men jag menar väl o du skall veta än en gång att du är INTE ensam, och vill säga dessutom att

" Stå på dig, annars gör någon annan det"

Ds. Fick i dagarna reda på att vi, 33 man, är uppsagda pga. arbetsbrist from. mars.Det kunde förstås ha varit mycket värre, men så länge vi lever och har hälsan kvar skall vi nog klara det också, tycker ändå någonstans att eftersom vi är födda i den bästa av världar, har vi egentligen inte mycket att gnälla över,……………………….. mer än skatten, bensinpriset  samt att det finns för få fiskedagar över när veckan är slut.!                                              LOL

Ha det bäst, go'vänner o…

Första tanken är oftast rätt, tänk om man kunde komma ihåg det.

[hugo2006]
1/11/16, 7:27 PM
#20

Kan inte ens uttrycka vad allt du skriver ger mig.  Kan bara säga att med dina ord öppnar du vägen jag tyckt vara för smal men kämpat på ändå. <3

Annons:
Upp till toppen
Annons: